PORTLAND STREET asiatisk film

Juluppehåll!

2008-12-15T07:54:00.000-08:00

Ni kanske har undrat varför bloggen har stått still den senaste veckan? Så här i jultider blir allt extra stressigt, inte minst på jobbet och av denna anledning låter jag bloggen förbli utan uppdateringar en kortare tid. Redan om mindre än en vecka kommer dock nytt material börja publiceras igen. Så håll ut och julstressa inte ihjäl er ;)

/Peter & PS Crew

Johnny To filmar igen, men utan Alain Delon

2008-12-07T07:12:00.001-08:00

Det är alltid en trevlig nyhet när Johnny To sätter sig tillrätta på registolen (inte för att han lär ha tid att resa sig med tanke på alla projekt karln tar för sig) och särskilt angenämnt blir det med upphetsande verk som Vengeance.

Vengeance är Johnny Tos nya projekt som har skrivits av hans ständige partner Wai Ka-Fai och som berättar historien om en yrkesmördare som blivit kock men som reser till Hong Kong för att hämnas på det gäng som mördade hans dotter.

Alain Delon var så tidigt som 2007 påtänkt för rollen som yrkesmördaren men tackade av okända skäl nej. Lyckligtvis bestämde sig Johnny To för att inte skrota projektet med tanke på att storyn var så pass bra och Fransmannen Johnny Hallyday har nu tagit över Delons roll. Sedvanliga Johnny To-kollabaratörer som Anthony Wong, Simon Yam, Lam Suet och Lam Ka-Tung medverkar givetvis också. Franska skådespelerskan Sylvie Testud finns även med i rollistan.

En premiär av Vengeance blir av nästa sommar.

Av: Peter Nilsson

Written, precis vad Sydkorea behöver

2008-12-07T07:07:00.000-08:00

Det är på tiden att Sydkorea får rätsida på sin dalande filmindustri. Bortsett från en handfull regissörer genomsyras branschen av mediokra filmskapare som enbart tycks plagiera varandra. Det nyskapande tänket som skapade så stort intresse för landets blomstrande filmindustri för några år sedan är som bortblåst och numera släpps det ytterst få verk av god kvalitet.

Nya filmen Written tycks däremot inte sälla sig till den skraltiga skaran, inte med den briljant udda handlingen i åtanke i alla fall.

Written handlar om A. A vaknar en dag upp i ett badkar och inser att en av hans njurar saknas. Medan A försöker hitta sin förlorade njure möter han en manusförfattare som berättar att A bara är en karaktär i en oavslutad film och att han kommer träffa på en skådespelare som ska spela A i filmen. Samtidigt inser personalen som arbetar på filmen att manuset inte är färdigskrivet och de beger sig till författarens hus för att hitta slutet. A bestämmer sig för att också försöka lösa detta problem trots att han bara är en ofullständig varelse från en berättelse. Filmen är en metafor, målad med intensiva scener, som beskriver hur man slutför en historia medan en regissör, manusförfattare och även en karaktär i berättelsen hjälper varandra, även under allvarliga spänningar.

Låter inte som någon alldaglig historia va? Trailern sviker inte den heller och det är fantastiskt kul att se lite kreativitet från ett filmland som kan om de bara vill.

Av: Peter Nilsson

Ong Bak 3, rykten om ännu en uppföljare

2008-12-07T07:04:00.001-08:00

Jaha, olycksdrabbade Ong Bak 2 har knappt haft sin premiär och redan har rykten om ännu en uppföljare börjat florera. Håvar Ong Bak 2 in tillräckligt med pengar är det väl inte särskilt förvånande om Sahamongkol Film är villiga att producera ytterligare ett bidrag till filmserien men med tanke på alla svårigheter med inspelningen av del 2 känns det lite lustigt att planer redan existerar.

Nåja, hittills är det bara rykten. Hur Ong Bak 2 mottas av publiken ska dock bli ytterst intressant.

Av: Peter Nilsson

Smygtitt på Thirst

2008-12-07T06:58:00.001-08:00

Bekant för de flesta Park Chan-Wook-fans är nyheten om hans kommande produktion Thirst, regissörens första försök att göra en vampyrfilm. Premiären blir inte av förrän nästa år men redan nu har några kortare scener från ett Sydkoreanskt nyhetsprogram publicerats på nätet. Det är inte direkt något avslöjande fotage men det kan kanske tillfälligt stilla nyfikenheten för er som otåligt väntar på detta projekt.

Thirst är en djupdykning i skräckgenren där Park Chan-wook tar sig an vampyrtemat. Song Kang-ho spelar en respekterad präst som frivilligt låter forskare testa ett nytt vaccin på honom, något som får ödesdigra konsekvenser då han efter en blodtransfusion förvandlas till vampyr. För att spä på sin olycka ytterligare lyckas han dessutom bli förälskad i sin bäste väns fru.

Av: Peter Nilsson

Recension: Black Magic

2008-12-04T10:42:00.000-08:00

Black Magic (Jiang tou)

Skådespelare: Ku Feng, Lo Lieh, Tien Ni, Ti Lung, Lily Li Li Li, Goo Man Chung, Lam Wai Tiu, Lee Sau Kei, Yueh Hua, Chan Ping, Norman Chu Siu Keung

År: 1975

Land: Hong Kong

Genre: Skräck, Äventyr, Erotik

Regi: Ho Meng Hua

Manus: Ni Kuang

Det finns en rolig liten undergenre i Asien, främst Hong Kong, men även i andra länder som delar eller har liknande religioner. Genren jag pratar om brukar handla om när någon blir utsatt för förbannelser från en svartmagiker, varpå denne anlitar en rivaliserande magiker eller en präst för att bekämpa ondskan och detta resulterar nästan alltid i en trevlig liten strid i slutet. Black Magic från 1975 är en av de första i genren och ett fint exempel för den som vill uppleva den.

Black Magic handlar om en skönt elak liten svartkonstnär som sitter ute i ett litet hus ute i ett träsk. Personer som vill hämnas på någon eller vill ha något brukar anlita honom och hans besvärjelser, till saftiga priser. En dag dyker Liang Jiajie upp och vill ha en besvärjelse som gör att en rik änka skall bli kåt på honom så att han kan komma åt hennes pengar. Han har dock själv inga pengar att betala för den, och när besvärjelsen går över efter ett dygn och han fortfarande inte kan betala så får han vad han förtjänar. Han smälter alltså. Den rika änkan har dock problem själv då hon är ute efter en av sina anställda, men han är inte det minsta intresserad, speciellt när hans egna giftemål är ganska nära. Änkan hyr helt sonika svartmagikern och hans besvärjelse fungerar alldeles utmärkt. Det är dock nu som komplikationer uppstår, då svartmagikern får upp ögonen för den vackra änkan och det blir inte bättre av att frun till hennes offer vill blanda sig i leken.

Det är en skönt exploativ rulle vi har att göra med här. Sex, blod och härliga förbannelser galore. Det jag älskar mest med de här filmerna är alla de sjuka och skruvade förbannelser som figurerar. Det är maskar och äckel och gud vet vad, till exempel så får en kvinna maskar under huden och måste tappas på dem, via ett hål i ryggen. Yikes. Black Magic är välgjord och välspelad, förutom kanske den blivande äkte maken som känns lite blek men som kompenseras fint av Ku Feng som den girige svartmagikern. De visuella effekterna kan vara aningen billiga ibland, men det gör inte så mycket då filmen vinner på sin fantasirikedom. Filmen är inte den blodigaste i sin genre men har gott om slem och äckel så om du är det minsta intresserad av den här typen av filmer så Black Magic en av de skönaste. Jag menar, den har ju allt. Blod, tuttar och maggotar under huden.

Av: Joachim Andersson

Recension: The Uninvited

2008-12-01T09:52:00.000-08:00

The Uninvited (4 Inyong shiktak)

Skådespelare: Park Shin-yang, Jeon Ji-hyun, Yu Seon, Kim Yeo-jin

År: 2003

Land: Sydkorea

Genre: Skräck

Regi: Lee Su-yeon

Manus: Lee Su-yeon

En inredningsarkitekt, Jung-woon, (Park Shin-yang) är på väg hem i tunnelbanan sent en kväll när en mamma lämnar sina två barn på ett säte och när han senare lite halvtrött hoppar av vagnen som sista passagerare ser han att barnen fortfarande sitter sovandes på sätet. Morgonen därpå hör han på radion att barnen blivit förgiftade av sin mamma och lämnats döende i tåget.

Hans blivande fru har möblerat om hans kök vilket ger ett det ett spökaktigt utseende där takets lampor är riktade mot bordet och fyra stolar. En kväll ser han dom två döda barnen sitta runt bordet och hela hans värld vänds upp och ner.

Den koreanska originaltiteln blir i svensk översättning ett bord för fyra. Han träffar en kvinna, Yun, (spelad av Jeon Ji-hyun) under ett arbete hos en psykolog och det visar sig att hon även är medlem i hans fars församling och han skjutsar hem henne en kväll efter en gudstjänst. Jung-woon lider av mardrömmar och hallucinationer och det verkar som om Yun har svaret på några av hans funderingar plus att hon har förmågan att se dom döda barnen i hans kök. Mardrömmarna och Yuns svar på frågorna leder honom till barndomen och en brand som gjort att han har svårt att minnas något dessförinnan. Yun har sina egna problem eftersom hon lider av narkolepsi och kan falla i sömn när som helst och har dessutom förlorat ett barn.

Filmen bygger på stämningar som sakta byggs upp under filmens två timmar. Just långsamheten och den mörka och dystra stämningen som speglas i det kalla ljuset i Jung-woons kök är något som många har svårt för. Det finns ett par chockerande och oväntade scener men annars så handlar det mest om spänning på det psykologiska planet.

Av: Ulf Lönn

Ny Vietnamesisk kampsportsfilm på gång!

2008-11-27T11:16:00.000-08:00

Vietnamesisk kampsportsfilm är inget vi är direkt bortskämda med. 2006 års The Rebel blev den första av sin sort att uppmärksammas i väst. Som historisk skildring kombinerad med rafflande sparkar och eldstrider lyckades den oerhört väl och önskan om att se mer av den varan har ökat.

Dustin Nguyen gestaltade skickligt en av filmens skurkroller och det är en positiv nyhet att han är i antågande med sin regidebut, nämligen Monk on Fire. Någon vidare information om det projektet är för nuvarande inte tillgänglig men det är säkerligen något att hålla ögonen på. Men det är inte alls Dustin är inblandad i. Filmskaparen Luu Huynh (The White Silk Dress) tar sig an actiongenren tillsammans med Dustin i kommande The Legend is Alive.

The Legend is Alive är en berättelse om Bruce Lee (ja, han heter så), en mentalt efterbliven man vars enda önskan är att få se sin älskade mor flytta till Amerika. Det låter simpelt men intrycket av trailern är att Luu Huynh fokuserar lika mycket på drama som på actiondelen. En film som onekligen verkar intressant, och är ni sugna så finns en trailer för er att beskåda här nedan.

Av: Peter Nilsson

Bekräftad uppföljare till Ip Man innan premiären?

2008-11-27T11:13:00.000-08:00

Producenten Raymond Wong har gett grönt ljus åt en uppföljare till Ip Man - detta innan premiären av den första filmen ägt rum. Ip Man kommer troligtvis håva in massor av pengar så det känns inte vidare riskfyllt att redan planera på ytterligare en film om Wing Chun-mästaren Ip Man.

Medan trailern till det kommande alstret är utomordenligt lovande verkar handlingen till dess uppföljare inte mindre intressant. Tanken är att man ska följa Ip Mans migration till Hong Kong där han bland annat får en mycket speciell elev under sina vingar. Denne man är givetvis legendariske Bruce Lee och Raymond Wong har redan råkat avslöja att just denne man blir en av huvudkaraktärerna. Hur kan man ens ogilla tanken?

Av: Peter Nilsson

Feng Xiaogang återvänder till komedin

2008-11-27T11:09:00.001-08:00

Feng Xiaogang (Big Shots Funeral, A World Without Thieves) återvänder till sitt rätta element efter de två avstickarna The Banquet och Assembly. Jajamensan, Xiaogang är på gång med ännu en komedi och eminente Ge You spelar en av huvudrollerna.

I filmen, som heter If You Are the One, säljer Ge Yous karaktär en uppfinnig till sin privatinvesterare för en himla massa pengar. Därefter tycker den nyrike mannen att det är dags att gifta sig och hittar bland otaliga kandidater en flygvärdinna.

Skådespelare som också medverkar är Alex Fong, Vivian Hsu, Feng Yuanzheng, Hu Ke, Issoh Uzaki och Che Xiao. If Yor Are the One har premiär i Kina nästa månad.

En trailer hittar ni här

Av: Peter Nilsson

Francis Ng vill göra uppföljare på New Dragon Gate Inn

2008-11-25T10:21:00.000-08:00

En av Hongkongs kanske finaste skådespelare, Francis Ng, har uttryckt sin vilja att producera samt regissera en uppföljare till Tsui Harks New Dragon Gate Inn (1992).

Originalet kom så tidigt som 1966 under titeln Dragon Gate Inn och regisserades av legendariske Taiwanesen King Hu. Den utspelade sig under Ming-dynastin då en manlig och kvinnlig krigare anländer till ett gästhus för att frita en ministers barn, dödsdömda av en illasinnad eunuck.

Som tidigare nämnt gjorde Tsui Hark sin egna version 1992, filmen döptes till New Dragon Gate Inn och blev en otroligt framgångsrik saga i hemlandet. Med stjärnor som Maggie Cheung, Tony Leung Ka-Fai, Brigitte Lin och Donnie Yen samt koreografi av Ching Siu-Tung och Yuen Bun banade den väg för otaliga efterapningar, somliga med skapligt resultat men desto fler undermåliga.

Tsui Hark har åtskilliga gånger berättat att han ämnar regissera en egen uppföljare, men hittills har det som bekant inte hänt mycket på den fronten. Därför är det särskilt intressant när Francis Ng tycks ta saken i egna händer. Enligt vissa källor har Francis övertalat större delen av det ursprungliga filmteamet att ansluta sig till projektet. Dessutom vill han att Andy Lau och Tony Leung Chiu-Wai ska medverka i varsin roll.

Mer information kommer så fort den finns tillgänglig. Än så länge är inget bekräftat, men vi får för all del hoppas att det blir något av det här.

Av: Peter Nilsson

Första smakprovet på Nanking! Nanking! är här

2008-11-25T10:17:00.000-08:00

Lu Chuan (Kekexili: Mountain Patrol) arbetar på en historisk skildring av massakern i staden Nanjing där hundratusentals civila mördades av Japanska soldater år 1937. Lu Chuan har nyligen lagt upp ett smakprov från filmen på sin blogg.

Scenerna från Nanking! Nanking! hittar ni här

Av: Peter Nilsson

Basket och Muay Thai mixas i Fireball

2008-11-25T10:13:00.000-08:00

Basket och Muay Thai på samma gång? Låter vansinnigt töntigt, men efter att ha bevittnat den nya trailern på kommande Fireball verkar det onekligen som att vi har brutal underhållning att vänta oss.

Fireball handlar om Tai, en ung kille som slipper arresten tack vare sin tvillingbror Tan. När Tai lämnar häktet finner han sin bror i koma med allvarliga skador. Tans flickvän hävdar att han ådrog sig skadorna när han samlade ihop pengar för att kunna frige Tai.

Tai känner sig skyldig och bestämmer sig för att söka upp de som skadat hans bror. Resan leder till en organisation som anordnar illegala basketmatcher, men inte vilka matcher som helst. Här gäller inga regler, matcherna bloddrypande sammandrabbningar där slag, sparkar och tillhyggen blandas in i sporten. Tai blir därefter medlem i laget Fireball.

Fireball blir trots sin annorlunda premiss en film att hålla ögonen på. Är någon sugen på våldsam underhållning av sällan skådat slag? Titta då på trailern här nedan så vet ni vad ni har att se fram emot.

Av: Peter Nilsson

Recension: Mothra vs. Godzilla

2008-11-22T11:24:00.000-08:00

Mothra vs. Godzilla (Mosura tai Gojira)

Skådespelare: Akira Takarada, Yuriko Hoshi, Hiroshi Koizumi, Yu Fujiki, Emi Ito, Yûmi Ito, Yoshifumi Tajima, Kenji Sahara, Jun Tazaki, Kenzo Tabu, Yutaka Sada, Akira Tani, Susumu Fujita, Ikio Sawamura, Ren Yamamoto

År: 1964

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Action, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Shinichi Sekizawa

Det är märkligt, jag går omkring i lägenheten och har tråkigt. Pillar lite på min fina Godzilla-box och inser att jag faktiskt aldrig sett Mothra vs. Godzilla! Jag har bara förutsätt att jag sett den en gång i tiden, men icke! Det är nästan så att jag skäms. I alla fall så var väl det en god överraskning och filmen var betydligt bättre än förväntat trots Mothra, Infant Island och de där förbaskade mini-tvillingarna.

Ett stort ägg flyter i land vid en sömning liten fiskeby. Byborna lägger beslag på ägget och säljer det till en rik affärsmän som vill tjäna lite pengar på ägget. Men bakom honom finns än ännu rikare knös som har andra planer. I närheten så är det en tredje affärsman som har köpt upp ett stort land och vatten-område och ska tömma det på vatten och bygga lyxvillor där, intill den vackra havsutsikten.

Men det visar sig inte mer än att ägget faktiskt tillhör Infant Island, där den lokala infödingarna dyrkar äggets mamma, Mothra, som en gud. De vill ha tillbaka ägget, men affärsmännen vägrar och uppgivet så beger sig de två små mini-tvillingarna som är utsända hem igen, flygandes på Mothra.

I och med att området har tömts på vatten så vaknar även Godzilla upp där han legat och sovit nere i dyn. Nu är han riktigt, riktigt arg och börjar traska genom omgivningarna för att ta och förstöra ägget. Det är som en magnet och han vill bara trampa och förstöra.

Man lyckas övertala infödingarna på Infant Island att skicka Mothra till hjälp, innan hon dör av hög ålder...

Jag är ingen stor fan av Mothra-mytologin och den där ganska trista infödingsön som bara är en ursäkt för att se utklädda japaner dansa infödingsdanser. Mothra själv är ofta ganska trist som monster och är på tok för snäll av sig. Men här blev jag överraskad. Dels så är infödingarna inte ett glatt gäng infödingar, utan ganska deppade då deras omgivning dör av radioaktivitet efter atombombstester.

Skurkarna runt omkring är giriga otäckingar som är så desperata efter pengar att de glatt mördar folk för dem och Godzilla är en riktig onding! Ingen hjälte som ska rädda jorden alltså. Han är elak som fan och ser elak ut, krossar en hel del fina nationalsymboler och vill bara döda den gulliga Mothra.Godzilla-dräkten är faktiskt en av de bästa jag sett i serien, så även med Mothra-dockan.

Men naturligtvis är det ren underhållning också med knivskarp regi av Ishiro Honda. Miniatyreffekterna och de visuella effekterna är bland det bästa jag sett i denna första Godzilla-omgång och det blir riktigt övertygande i actionscenerna. Det förekommer till och med lite blod, något jag inte sett i en G-film sedan Terror of MechaGodzilla från 1975.

Trots en lite långsam första halva så levereras det klassisk och tidlös Toho-monsterfilm från mästaren själv. Mys mys!

Av: Fred Andersson

Ip Man närmar sig och bjuder på ännu en trailer

2008-11-18T11:58:00.000-08:00

Ny, längre och bättre. Ännu en smakfull trailer till kommande kampsportsrullen med Donnie Yen har hittat sin väg till nätet. Ip Man ser hittills ut att leverera.

I huvudrollen och i gestaltandet av Ip Man (Bruce Lees tränare i Wing Chun) ser vi Donnie Yen. Övriga roller innehas bland annat av Simon Yam, Fan Siu Wong och Gordon Lam. Actionkoreografin hanteras av Sammo Hung.

Ip Man regisseras av Donnie Yens nya vapendragare, Wilson Yip, som ligger bakom senaste års succeér som SPL, Dragon Tiger Gate och Flash Point - samtliga med Donnie Yen. Donnie hyser stort förtroende till deras nya samarbete och anser att Ip Man är deras mest fullfjädrade arbete till datum.

Av: Peter Nilsson

SABU gör udda romanfilmatisering med Ryuhei Matsuda

2008-11-18T11:53:00.000-08:00

Regissören Hiroyuki 'SABU' Tanaka (Unlucky Monkey, Dead Run) är tillbaka, och detta med Ryuhei Matsuda i huvudrollen i filmatiseringen av romanen Kanikousen från 1929.

Den ursprungliga romanen skildrar en proletär kamp för missgynnade arbetare ombord på ett konserveringsfartyg. Ett förnyat intresse för romanen blomstrade i år då 600.000 exemplar har sålts i och med en nylansering. Historien har tidigare omvandlats till film, detta i regi av Sou Yamamura år 1953. Yamamura gestaltade en av huvudfigurerna i det verket. Romanen har dessutom nyligen anpassats till manga.

SABU har uttryckt en viss motvilja att fokusera på social kritik och ämnar att rikta större uppmärksamhet åt att ge alstret en underhållande ton, den ska vara fylld med svart humor. Filmen verkar inte heller vara inställd på någon specifik tid utan det enda som tycks vara klart är valet att använda sig av ett modernt pop-inflytande i kostymer och design. Sängarna i fartyget kommer bland annat i hotellkapsel-stil. En del CGI är SABU också villig att använda.

Kanikousen börjar spelas in i slutet av denna månaden och premiären blir av någon gång under 2009.

Av: Peter Nilsson

Ny trailer till Dante Lams The Beast Stalker

2008-11-18T11:50:00.000-08:00

Dante Lams tillsynes actionspäckade thriller The Beast Stalker har sin biopremiär i Hong Kong den 27:e November. På den officiella hemsidan som ni når här hittar ni bland annat en ny trailer.

I rollistan finner vi bland annat Nicholas Tse som ett flertal gånger redan har bevisat att han har vad som krävs för att övertyga actionfanatiker på vita duken. Kompetenta Nick Cheung medverkar han också, likaså skådespelerskorna Zhang Jing Chu och Sherman Chung.

Av: Peter Nilsson

Buttonman, blodig Kinesisk gängthriller

2008-11-18T11:46:00.000-08:00

Det är dags för en Kinesisk gängthriller. Jen Hao Chiens The Button Man handlar om Wei, en yrkesmässig ”städare” åt den Kinesiska maffian som tar hand om de döda kroppar de lämnar efter sig och undanröjer alla spår. Vad han själv inte räknat med är att han själv snart står på deras dödslista.

The Button Man verkar bli en tämligen blodig historia, åtminstone om filmens två trailers talar sanning. Det kanske mest intressanta med projektet är att den hederlige Hongkongskådisen Francis Ng (Shamo) medverkar i vad som verkar vara huvudrollen.

Den officiella hemsidan plus två trailers hittar ni här

Av: Peter Nilsson

Recension: The Road

2008-11-15T06:16:00.000-08:00

The Road (Gil)

Skådespelare: Bae Chang-ho, Kang Ki-hwa, Kwon Beom-taek, Seol Won-jeong

År: 2004

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Bae Chang-ho

Manus: Bae Chang-ho

Efter att ha avslutat sina studier 1977 så blev Bae Chang-ho regiassistent till Lee Jang-ho och regidebuterade 1982 med People of the slum (a.k.a People of Ko-bang Neighborhood) och regisserade även Iron Men samma år. Sitt stora genombrott fick Bae med Whale hunting från 1984 och Deep blue night året därpå. I båda filmerna hade Ahn Sung-ki huvudrollen och det var en skådespelare som regissören samarbetade med under hela 80-talet.

Under nittiotalet och framåt så har regissören inte haft några lika stora framgångar som under årtiondet innan då han tillhörde den unga och nyskapande generationen av filmare. Efter den misslyckade thrillern The Last witness så återvände Bae till det klassiska melodramat med The Road 2004 som är en av hans bästa filmer på många år.

The Road som utspelas under 70-talet handlar om en vandrande smed, Tae-suk, spelad av Bae själv som vandrar mellan marknad och marknad och försöker hanka sig fram på att vässa knivar och laga järnföremål. Under en bussresa träffar han Shin-young (Kang Ki-hwa) som är på väg till sin fars begravning i en liten bergsby. Genom tillbakablickar mot mitten av femtiotalet får vi reda på vad som hänt Tae-suk och hans bästa vän Duk-soo (Kwon Beom-taek) som senare blir hansovän.

Duk-soo är en spelare som dricker för mycket men Tae-suk går i borgen med sitt hus för ett lån till Duk-soo som förlorar allt inklusive huset till en gangster. Tae-suk försöker vädja till gangstern att få tillbaks sitt hus men det slutar med slagsmål och Tae-suk attackerar honom och hamnar i fängelse.

Efter fyra år är han en fri man och han återvänder till sin lilla hemby för att träffa sin fru och son men när han kliver in genom dörren till huset så ser han sin fru och Duk-soo ligga på golvet tillsammans och han beger sig genast därifrån utan att vänta på någon förklaring.

Det visar sig att Shin-young är Duk-soos dotter och trots avskyn mot hennes far så hjälper han henne eftersom hon lider av epilepsi och vad som verkar vara en mindre utvecklingsstörning. Hennes sätt är som ett litet barns, hon verkar inte kunna ta hand om sig själv och håller på att råka riktigt illa ut när en busschaufför blir alltför intresserad av henne. Dessutom har hon en röd kappa med ett stort gult smile-märke som förstärker det naiva och barnsliga hos henne.

Den buttre Tae-suk hjälper henne till byn och betalar till och med hennes fars begravning där ett par hemligheter avslöjas och ser sedan till att hon kommer med på bussen som tar henne tillbaks till Seoul.

En enkel historia om en handfull människor där filmens styrka ligger i miljöskildringarna och Bae har verkligen utnyttjat alla slags miljöer från storslagna berg och ändlösa vidder till små trånga torg. Dessutom skildras alla årstider i filmen på ett lika imponerande sätt.

Filmen är helt i stil med regissörens tidigaste verk från 80-talet, även om det sentimentala aldrig tar överhanden utan regissören låter karaktärerna ha hoppet kvar.

Av: Ulf Lönn

Recension: Space Monster Dogora

2008-11-15T06:04:00.000-08:00

Space Monster Dogora (Uchu daikaijû Dogora)

Skådespelare: Yosuke Natsuki, Yôko Fujiyama, Hiroshi Koizumi, Nobuo Nakamura, Robert Dunham, Akiko Wakabayashi, Jun Tazaki, Susumu Fujita, Seizaburô Kawazu, Eisei Amamoto, Haruya Kato, Yoshifumi Tajima, Nadao Kirino, Akira Wakamatsu, Hironobu Wakamoto

År: 1964

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Kriminalare

Regi: Ishirô Honda

Manus: Jojiro Okami, Shinichi Sekizawa

Kolätande rymdmonster? Låter inte så upphetsande, men jag kan lova att det är det. Eiji Tsuburayas underbara tentakelförsedda kreationer lyfter upp broar och kastar tillbaka dem i sin jakt på på kol att suga upp. Samtidigt så springer ett gäng internationella juveltjuvar omkring och blir snuvade på konfekten av japanska polisen och en internationell agent.

Det är just den sista biten som är den svaga delen av filmen. Den är kompetent utförd och i en av rollerna som juveltjuv ser vi Akiko Wakabayashi som spelade den Serginska prinsessan i Ghidorah the threeheaded monster och även Aki i bondrullen You only live twice. (Ni förstår ju vilken roll av de två som är den viktigaste för mig...). Problemet med juveltjuvarna är att det är lite Åsa-nissevarning över det.. de framställs som "bumbling fools" vilket antagligen var helt korrekt i japansk film anno 1964, men själv tycker jag att de segar ner filmen lite. De fungerar dock utmärkt inom manusets struktur.

Det är väl bara jag som önskade mig mer monsteraction... hur som helst, en mycket bra monsterfilm med suveräna specialeffekter som håller nästan genom hela filmen förutom några få scener mot slutet som är svaga. Men scenen när Dogora gör processen kort med bron uppväger allt.

Filmen finns på en alldeles utmärkt R1 dvd på med mycket bra bild. Inte lika bra som Varan the unbelievable, men nästan.

Av: Joachim Andersson

Red Cliff part 2 har fått en trailer

2008-11-15T04:32:00.000-08:00

John Woos episka jättesatsning Red Cliff slutade något abrupt och lämnade de flesta åskådare med en önskan att se mer. Den önskan faller in, troligtvis inom en ganska snar framtid. Trailern till Red Cliff - part 2 har precis anlänt och ser precis som föregångaren ut att bli ett pampigt äventyr med massiva krigsscener. John Woo har uppenbarligen inte sparat på krutet.

Av: Peter Nilsson

Recension: Painted Skin

2008-11-10T12:00:00.000-08:00

Painted Skin (Wa pei)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Zhou Xun, Qi Yu Wu, Vicky Zhao Wei, Chen Kun, Betty Sun Li

År: 2008

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Fantasy, Drama, Action

Regi: Gordon Chan Kar Shan

Manus: Pu Songling (novell)

Strange Stories from a Chinese Studio (Liaozhai Zhiyi) är en samling av nästan femhundra (mestadels övernaturliga) berättelser skrivna av författaren Pu Songling under Qing-dynastins tidiga skede. Hans litterära verk har inspirerat filmskapare som Tsui Hark (A Chinese Ghost Story), King Hu (Painted Skin) och Li Han Hsiang. Celebriteter som Jorge Luis och Franz Kafka har uttryckt sin beundran för Pu Songlings texter.

Baserad på en roman av Pu Songling har Hongkong-baserade regissören Gordon Chan (Fist of Legend, Beast Cops) gjort filmen Painted Skin, en historia som i huvudsak bygger på en övernaturlig premiss med betoning på romantiska aspekter snarare än ett skräckrelaterat ledmotiv. Mycket talar till filmens fördel. Gordon Chan må kanske inte tillhöra den djuptänkta hopen regissörer men har levererat högklassig förströelse i snart tre decennier och har dessutom en prima grundhistoria att spinna vidare på. Därtill är rollistan på papperet en synnerligen het kombination. Vad har då Gordon Chan åstadkommit med stoffet?

Xiao Wei (Zhou Xun) är en urgammal demon (fox spirit) som upprätthåller ett vackert, ungdomligt utseende genom att äta mänskliga hjärtan. Inledningsvis befinner hon sig som fånge hos ett rövarband men undsätts av generalen Wang Sheng (Chen Kun) och hans ädla trupper. Wang Sheng gör en godartad gest och låter Xiao Wei bo i hans hem men har inga avsikter på en intim relation då han är djupt förälskad i sin hustru Pei Rong (Zhao Wei). Olyckligtvis visar det sig att demoner kan hysa kärlek till levande ting och Pei Rong upptäcker snart att Xiao Wei är beredd att trampa på lik för att komma åt hennes älskade make.

Förtvivlad söker Pei Rong hjälp hos sin forna älskare, Pang Yong (Donnie Yen), en avdankad soldat fast i alkoholismens träsk men ändock redo att hjälpa henne. I sitt uppdrag blir Pang Yong understödd av den tilltufsade kvinnan Xia Bing (Betty Sun) som härstammar från ett led av tappra demonjägare.

Med sin förledande blick förfar Xiao Wei bedrägligt hushållet och stadens soldater. Samtidigt påträffas dräpta människor på alla håll och kanter. Samtliga saknar sina hjärtan. I en desperat kamp mot klockan måste de undertaliga hjältarna förgöra Xiao Wei, men mörka makter och personliga intriger står i deras väg.

Ni vet den där eländiga känslan som infinner sig när en film man olidligt väntat på i vad som tycks vara evigheter inte alls visar sig vara så bra man hoppats på? Den här upplevelsen visade sig bli en sådan, efter 15-20 minuters tveksam redigering, magra personintroduktioner och torftig dialog var besvikelsen bestämt i antågande. MEN! (jag är evinnerligt tacksam att kunna använda det ordet nu), strax därpå gör filmen en totalvändning, förbluffande men efterlängtat i rätt riktning.

Det är romantiken och intrigernas känslosvall som efter en tveksam start korrigerar det besvärliga intrycket. Painted Skin är nämligen en känslomässigt nyansrik historia som skildrar sex personer och ungefär lika många typer av kärlek. Gordon Chan visar sig vara oväntat driven i berättandet och framhäver samtliga individers emotiva bevekelsegrunder med felfrihet. Särskilt intagande är Pei Rongs hjärtslitande tillvaro när hon blir varse om Xiao Weis ondsinta natur och står oförmögen att hindra förloppet. Zhao Wei gör sin roll med virtuositet, aldrig har jag betraktat henne uträtta ett så passionerat arbete. Zhou Xun har framgång i sin ansats att återspegla egoistisk åtrå men insikten om det omöjliga att leva i normal samverkan med mannen hon älskar ger henne dessutom möjligheten att inkludera en slags mental ångest i uppförandet.

Resterande rollinnehavare är av godtagen men varierande klass. En viss tvetydighet hos Donnie Yens gestalt och formaliteter hos Chen Kun och Betty Sun skulle definitivt gynnas av lite finsliperi. Små brister, men likväl sådana som berör helheten. En sämre aspekt återfinns också i ackompanjemanget till somliga av filmens actionorienterade moment, tyvärr känns de direkt olämpliga och stämmer sällan överens med bildspråket. Men kompositörens Fujiwara Ikirus toner slår det verkligen gnistor om under återstående tidpunkter.

Painted Skin har sannerligen blivit en enorm publikframgång i hemlandet. Mottagandet i väst har dock skiftat mellan sågningar och tributer. Visserligen kan jag instämma i en del av kritiken, och kanske är jag lite snäll i mitt värderande, men Painted Skin visade sig trots svagare partier vara en tämligen gripande upplevelse med stora kvalitéer. Är du själv förtjust i klassiker som Bride With White Hair (1993) och A Chinese Ghost Story (1987) bör du absolut finna något av värde i Painted Skin.

Av: Peter Nilsson

Tatsuya Fujiwara i ny manga-filmatisering

2008-11-10T11:59:00.001-08:00

Tatsuya Fujiwara har sedan sitt inträde i filmbranschen rönt stora framgångar och populariteten för den unge skådespelaren tycks ännu inte ha svalnat. Härnäst får vi nöjet att se Fujiwara i Kaiji, en filmatisering av Nobuyuki Fukomotos mangaserie Tobaku Mokushiroku Kaiji. Toya Sato tänker regissera och projketet blir hans första film, tidigare är han känd för diverse tv-draman.

Den ursprungliga serien har publicerats sedan 1996 och dess 39 volymer har sålts i över 11 miljoner exemplar. Den har dessutom tilldelats priser och förvandlats till animeserie.

I Kaiji har det officiellt meddelats att Teruyuki Kagawa och Yuki Amami har anslutit sig till skådespelarensemblen. Budgeten sägs vara flera hundra miljoner yen och möjligheter till att det blir en filmserie av det hela finns där. Under 2009 kommer åtminstone den första av filmerna ha premiär.

Av: Peter Nilsson

The Forbidden Door har fått en trailer!

2008-11-10T11:56:00.000-08:00

För några veckor sedan berättade vi om Joko Anwars (Joni's Promise) kommande film The Forbidden Door och publicerade några lovande bilder. Nu har Twitch fått tillgång till dess första trailer och likt bilderna bådar den väldigt gott. Både rå och vacker väcker den stora förväntningar och folk som tidigare har tagit del av Anwars verk vet att han är en regissör att räkna med.

The Forbidden Door handlar om en framgångsrik skulptör som upptäcker en hemlig organisation vars medlemmar kan följa det dagliga livet hos stadens mest dysfunktionella familjer via dolda kameror. Av misstag hittar han en kanal där en ung pojke misshandlas svårt av ett galet par och hemskheterna gör att han genast vill rädda pojken. Men hans sökande leder honom till en hemlig dörr i sitt eget hus...

Klicka här för att titta på trailern och ett gäng fantastiskt snygga posters.

Av: Peter Nilsson

Ong Bak 2, posters

2008-11-10T11:51:00.000-08:00

I väntan på att Ong Bak 2 har premiär publicerar vi 3 läckra posters vilket förhoppningsvis får er att längta lite till. Håll tummarna att Tony Jaa ror hem det här projektet.

Av: Peter Nilsson

Recension: Devil Fetus

2008-11-06T12:01:00.001-08:00

Devil Fetus (Mo tai)

Skådespelare: Shirley Lui Sau Ling, Ngaai Dik, Lo Pooi Pooi, Ho Pak Kwong, Lau Dan, Ou-Yang Sha Fei, Loy Sau Fan, Leung San, Gam Wing Cheung, Man Gwok Wa, Chui Mang Gwong, Yu Sai Gaang

År: 1983

Land: Hong Kong

Genre: Skräck, Fantasy

Regi: Lau Hung Chuen

Manus:

Ja, jag ska faktiskt säga att det var titeln, Devil Fetus, som fick mig att köpa filmen. Det var något som kändes väldigt lovande i sin snygga smaklöshet: både djävlar och fetusar i samma film liksom ;) Min erfarenhet av CATIII-filmer från Hong Kong är inte speciellt stor, så detta visade sig vara en perfekt introduktion!

Familjen Cheng är rika och lyckliga. Svärdottern har dock köpt sig en sällsynt Jade-vas (fast den påminner mer om en fallos) på den årliga Spökfestivalen. Hon tar hem den och bisarrt nog så uppenbarar sig en bisarr demon med slemmig mörkgrön hud och och stort vitt hår och våldtar henne! Hennes man kommer precis in, tror att hon är otrogen men får genast en förtrollning över sig så att hans hud bubblar upp och avslöjar en massa maggots. Han kastar sig ut genom fönstret och dör.

En vecka senare så dör även svärdottern, troligen på grund (tror de i alla fall) av självmord. Man håller en likvaka för båda, och buddistprästen upptäcker att liket av svärdottern är gravid och att en liten demonbäbis pressar sig ut genom magen! Han slänger några trollformler på kistan och förseglar demonen för evigt... NOT!

12 år senare så har de unga pojkarna i familjen vuxit upp och den ene av dom förälskar sig nåns guddotter (släktförhållanderna i den här familjen är förvirrande, så jag lovar inte att det är rätt) och när han ska visa bönerummet så lyckas hon dra bort förseglingen på svärdotterns aska - som släpper ut demonen igen!

Först attackerar den hunden och får den att agera väldigt perverst, förutom attacker på oskyldiga människor så vill den också slicka kvinnor mellan benen. Den yngre sonen, tonåringen, blir ledsen när man till slut dödar hunden och det blir så illa att demonen hoppar över till honom...och helvetet bryter loss! Som en zombie med extrema övernaturliga krafter börjar han beta sig igenom familjen, varav flera dör på blodiga och brutala sätt. Under en period får han även transvestit-tendenser och onanerar med smink och peruk åt badräktsbilderna i sitt rum!
Men han storebror och de släktingar som hittills har överlevt måste slå tillbaka och förpassa demonen tillbaka till helvetet!

Det här är en fantastisk liten trashfest! Det är en sällsam blandning av svart magi, Amityville 2, åttiotalsskräck och gore. Samt gott om sexuella anspelningar åt nästan alla håll. Förutom transvetit-onani, hundätning, antydningar till nekrofili, huvudkrossningar, otroligt märkliga visuella effekter, våldtäktsbenägna gummimonster så bjuds det också allt för lättklädda baddräktsscener (faktiskt mer män på den fronten än kvinnor), hundattacker och riktigt sunkigt disco-dansande.

Historien är vansinnigt tunn och är mer en ursäkt för coola set pieces där folk dör eller blir skrämda av övernaturligheter. Goret är ojämnt, men blodigt och höjdpunkten är absolut huvudkrossningen (som finns i en barnvänligare version i nyinspelningen av 13 Ghosts). En annan favoritscen är då mamman i huset råkar ut för riktigt våldsamma poltergeist-fenomen i sitt sovrum, samt givetvis den schysta finalen där tonårspojken svävar omkring, ser ond ut och försöker döda sin bror - som i sin tur har lyckats få tag i ett svärd, allt för att förhindra demonen att våldta sin flickvän.

Ja, jag gillade den. Har inget försvar direkt.

Av: Fred Andersson

Samurai Zombie - Tak Sakaguchi åter bakom kameran

2008-11-06T11:48:00.001-08:00

Skådespelaren Tak Sakaguchis karriär tog ett jättekliv efter sin medverkan i Versus (en film alla troligtvis har sett vid det här stadiet) och bortsett från skådespelandet har han nu hittat en annan filmrelaterad hobby, nämligen att regissera. Regidebuten kom med uppmärksammade Be a Man! Samurai School vilket verkar ha gett honom blodad tand för yrket. Sakaguchi är på väg med ännu ett verk där han huserar bakom kameran, med den fullständigt (O)originella titeln Samurai Zombie verkar det som om vi har massor med underhållning att vänta oss.

Filmens handling är på intet sätt djupsinnig men det å sin sida är ju en positiv aspekt i det här avseendet. En familj på resande fot stöter på och hotas av en man med pistol på en avlägsen bergsstig. Helt plötsligt, när familjen tror att det är klippt, dyker ett par upp från ingenstans och mördar pistolmannen för att strax därpå försvinna igen. Kort därefter möter familjen en galen gammal gumma som varnar dem för deras nära förestående död. Den nu förskräckta familjen är på väg mot en uppgörelse med samurajzombies som har rest sig från sina gravar.

Jag sa ju att det bådade gott, eller hur?

Av: Peter Nilsson

Jeffrey Lau gör Kinesisk Transformers!

2008-11-06T11:45:00.001-08:00

Hur lustigt det än låter är det alltså sant! Hongkong-baserade regissören Jeffrey Lau (kanske mest omtyckt för A Chinese Odyssey filmerna med Stephen Chow) tänker realisera sina långvariga drömmar om att filmatisera Transformers. Ett titelbyte är dock att vänta, enligt källor ska Jeffreys projekt gå under namnet Robot.

Hittills är avslöjanden om detta lockande(?) koncept ytterst sparsamma. Zhou Shunguo, en investerare från Le TV.com har dock berättat att tanken är att skapa en originell design för de Kinesiska robotarna, riktat till personer vana vid Hollywoods stereotypiska karaktärer som Spindelmannen och Stålmannen. Den Kinesiske roboton kommer i jämförelse kännas betydligt mänskligare och närmare människor - som den vore en inkarnation av orientalisk visdom och styrka.

Uppenbarligen sätter filmandet redan igång den 19:e November i Kinas fastland vilket förhoppningsvis innebär att mer smaskiga nyheter snart når oss.

Av: Peter Nilsson

Maggie Cheung gör comeback i Tarantinos Inglorious Basterds!

2008-11-03T11:04:00.001-08:00

Äntligen! Veckans i särklass trevligaste nyhet måste faktiskt vara just denna. Man kan säga vad man vill om Quentin Tarantino och hans skapelser, men faktum kvarstår att han är förbannat skicklig på att sammanfoga inytressanta filmpersonligheter, många som aldrig skulle spela tillsammans om det inte vore för just Tarantino.

Nästa år påbörjas inspelningen av Inglorious Basterds (ja den heter faktiskt så), en slags hyllning till Enzo G. Castellaris actionladdade krigsfilm från 1979 där Tarantino, bortsett från originalregissören själv, har lockat personer som Brad Pitt, Eli Roth och Mike Myers till diverse roller. Nu är det också klart att Samuel L. Jackson hoppar på projektet, men vad som verkligen bör glädja folk är att underbara aktrisen Maggie Cheung gör comeback efter 5 års frånvaro från skådespelandet, och detta som fransyskan Madame Mimieux.

The Inglorious Basterds berättar historien om en judisk flicka vars familj tillintetgörs av nazister. Hon flyr till Paris och blir omhändertagen av en vänlig kvinna (Maggie Cheung) som äger en biograf. Hon ges möjlighet till hämnd då en tysk krigshjälte övertalar sina överordnade att ha visning av tredje rikets senaste propagandafilm på biografen... men kommer hon ta chansen?

Samtidigt, medvetna om filmens premiärvisning, arbetar en grupp judisk-amerikanska soldater djupt bakom fiendens linjer och planerar ett sabotage mot den tyska krigsmaskinen.

Tuff dialog och hårdbarkad action vågar väl nästan utlovas, och är inte den varan av intresse är väl ändå Maggie Cheung skäl nog att ta del av Tarantinos kommande alster?

Av: Peter Nilsson

Taiwanesiska gangstrar i Ballistic

2008-11-03T11:02:00.000-08:00

Den 27:e November öppnar filmen Ballistic i Hong Kong. Det är uppenbarligen den första i sitt slag som behandlar organiserad brottslighet i Taiwan och är inspelad på plats i brottssyndikatens områden. Någon synopsis har ännu inte nått mig men regin tacklas av intressante Lawrence Ah Mon (City Without Baseball, Besieged City) och hårt arbetande Simon Yam (Election 2, Exodus) innehar en av rollerna. Inspelningen ägde rum både i Taiwan och Hong Kong. Mer information dyker upp när den blir tillgänglig.

Av: Peter Nilsson

Hysteriskt på hemsökt skola

2008-11-03T10:59:00.001-08:00

Mer Malaysiskt kommer i form av skräckfilmen Histeria som bådar gott tack vare en bloddrypande trailer med bevis på att ett gummimonster används. Som bekant är gummimonster alltid uppskattat och nyttjas bäst av asiatiska händer! Enligt en recension av Variety har Histera dock mer att erbjuda än enbart gore och det kan säkerligen vara positvt det också.

Histera är filmskaparen James Lees första kommersiella skräckfilm i vilken vi får följa sex kvinnliga studenter som börjar på en (enligt sägnen) hemsökt skola och skämtsamt börjar de spela hysteriska. Oturligt nog spelar tjejerna så övertygande att skolan kallar in en häxdoktor som ska bota dem och snart börjar de drabbas av "riktiga" mystiska företeelser följda av en rad bisarra mord. Frågan är om det är övernaturliga krafter som ligger bakom dåden eller om morden har begåtts av någon av flickorna?

Handlingen låter inte nämnvärt originell, men å andra sidan lovar aldrig originalitet en bra film heller. Histeria verkar lovande nog för att skräckfilmsfans ska ta sig en titt på den. Titta på trailern här nedan och avgör själva om det är nåt för er.

Av: Peter Nilsson

Ny trailer till Malaysiskt kampsportsraffel i Kinta

2008-11-03T10:57:00.001-08:00

Det har återigen dykt upp en trailer till olycksdrabbade kampsportsfilmen Kinta (den första i sitt slag från Malaysia) som ursprunligen skulle ha haft sin premiär 2007. Men onekligen verkar det som Kinta äntligen är slutförd då ett ny releasedatum är bestämt i och med lanseringen av den nya trailern. Den 4:e December är det dags för premiär i hemlandet.

För att ladda hem trailern, klicka här

Av: Peter Nilsson

Sydkoreansk remake av A Moment of Romance

2008-10-29T12:03:00.000-07:00

Då var det dags för Sydkoreanerna att göra en nytappning på en av Hong Kongs riktiga klassiker, nämligen den omåttligt uppskattade A Moment of Romance. Originalet som släpptes 1990 handlar om en gängmedlem som förälskar sig i en gisslan han tagit efter ett katastrofalt bankrån. Filmen är en fungerande blandning av tårdrypande scener, lite pistolraffel och ordentliga gängbråk. Andy Lau gjorde i A Moment of Romance en lysande rolltolkning och i kölvattnet av filmens popularitet kom både uppföljare samt otaliga efterapningar. Den har sannerligen betytt mycket för Hong Kongs filmindustri och hittar än i dag massor med nya fans.

Rättigheterna till en remake köptes av Impact Limited och projektet sägs bli ett samarbete mellan Sydkorea, Hong Kong och Kina. Ansvaret att regissera nytolkningen har tilldelats Kim Jung-woo, känd för bland annat The Perfect Couple. Några skådespelare har ännu inte bekräftats. Ett bidrag till produktionen kan Jay Chou mycket väl göra, filmbolaget är för nuvarande i förhandlingar med honom med hopp om att Jay ska stå för filmens musik.

I November kommer det hållas en presskonferens i Hong Kong där regissören plus originalskådespelarna Andy Lau, Wu Chien-lien och Ng Man Tat ska dyka upp för att visa sitt stöd inför projektet.

Då återstår det att se om A Moment of Romance äras en nyinspelning värdig originalet. Kan bli intressant!

Av: Peter Nilsson

Sammo Hung avslöjar nya projekt inför 2009

2008-10-29T11:45:00.000-07:00

Under premiären av sin senaste film Wushu avslöjade Sammo Hung att han ämnar regissera två filmer nästa år. Sammo var relativt sparsam med riktig information men förtäljde åtminstone att han planerar en film med sig själv i huvudrollen, ett actiondrama, och en produktion med sin son Timmy Hung vilken drar mer åt det komiska hållet med inslag av action.

För tillfället är Sammo Hung aktuell att spela i komedin He Would Be King vars inspelning startar nästa månad. Handlingen ryktas involvera en pensionerad polis (Zhao Chang Jun) som föredrar att leva resten av sitt liv genom att sköta en fotvårdsbutik. Hans dröm stöter dock på hinder i form av en fastighetsmäklare som får nys om polisens dolda kampsportstalanger och bestämmer sig för att sätta honom på prov.

Under premiären av Wushu passade även Jackie Chan på att berätta för media om sitt nuvarande tv-projekt New Shaolin Temple - en serie där vinnarna i dokusåpan The Disciple innehar huvudrollerna.

Av: Peter Nilsson

Takeshi Kobayashi regisserar film av Shunji Iwais manus

2008-10-29T11:26:00.000-07:00

Bandage är en kommande film som utspelar sig under 1990-talet och jätteboomen av Japanska band som slog igenom då. I filmen får vi följa ett rockbands upp och nedgångar och hur kändislivet påverkar deras vänskap.

Regin tacklas av musikproducenten Takeshi Kobayashi som därtill också hanterar filmmusiken. Han handplockades som regissör av populäre filmskaparen Shunji Iwai. Shunji Iwai har även skrivit manus till Bandage. De båda har arbetat tillsammans förut, Kobayashi gjorde nämligen musiken till Iwais Swallowtail Butterfly (1996) och All About Lily Chou Chou (2001) - och utöver dessa jobb är de båda involverade i Eriko Kitagawas Harufuwei.

Det är första gången som Takeshi Kobayashi regisserar en vanlig spelfilm, i filmväg är det enda han har i bagaget en dokumentär om gruppen Mr. Children. Musiken till Bandage skrivs troligtvis av Kobayashi själv.

Den 3:e November inleds själva inspelningen men en premiär dröjer ända till 2010. Den enda skådespelaren som hittills är bekräftad är KAT-TUN-medlemmen Jin Akanishi som i och med Bandage debuterar på vita duken.

Av: Peter Nilsson

Recension: Chil-su and Man-su

2008-10-27T13:14:00.001-07:00

Chil-su and Man-su

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Park Joong-hoon, Bae Jong-ok, Jang Hyeok, Hong Seong-min, Na Han-il

År: 1988

Land: Sydkorea

Genre: Politik, Drama

Regi: Park Kwang-su

Manus: Choi In-seok

Under året 1988 skedde det stora förändringar i Sydkorea, dels så var landet värd för olympiska spelen men det som påverkade den vanliga koreanen mest var dom massiva demonstrationerna mot militärregimen som skedde under året. Det var också året som Chun Doo-hwan satt sin sista period som president och Roh Tae-woo tog hans plats och började införa demokratiska rättigheter som han hade lovat under sin valkampanj.

Chil-su and Man-su blir filmen som utnyttjar den nya konstnärliga friheten där man slapp förhandsvisa filmer och genomgå militärens censur och Park Kwang-su´s debutfilm blir en konstnärlig höjdpunkt.

Chil-su är (Park Joong-hoon) en ung affischmålare som har svårt att behålla sina jobb och han träffar Man-su (Ahn Sung-ki) som är en mycket skicklig affischmålare som inte får så många chanser beroende på att hans far är en "icke reformerad" kommunistsympatisör och sitter i fängelse.

Efter att ha träffats i en atelje så slår sig männen samman i jakten på arbete och Chil-su flyttar temporärt in hos Man-su. Chil-su har ett stort fel, han har svårt att hålla sig till sanningen och försöker hela tiden framhäva sig själv och sina egenskaper på bekostnad av omgivningen. Han drömmer om att flytta till USA, trots att han inte varit utanför Sydkorea och inte har tillräckligt med pengar för en sådan resa och inte heller jobbar tillräckligt mycket för att kunna spara ihop summan.

Just förhärligandet av det utländska är något som förekommer mycket i filmen, Chil-su´s flickvän (Bae Jong-ok) jobbar på Burger King och trivs bra med det, Chil-su bär en t-shirt med amerikanska flaggan och Man-su tvingas till att spela en fransk konstnär för att imponera på några kvinnor.

Männen får jobb med att göra en stor reklamaffisch för ett amerikanskt whiskeymärke på ett byggnadstak och det är då när männen tittar ner på Seoulborna som dom börjar ropa oförskämdheter åt människorna där nere och blir upptäckta av polisen som missuppfattar deras skrikande och tror att det handlar om ett självmordsförsök.

Händelserna utvecklas sedan till det sämre och visar på hur stämningen var i landet under perioden. Så här många år i efterhand så kan filmen verka aningen tam och oskyldig men det absurda kontrollsamhället som visas upp har varit en realitet för många koreaner.

Regissören har efter debuten fortsatt med samhällskritiska filmer i bland annat Black Republic (1990) och A single spark från 1995.

Av: Ulf Lönn

Recension: Sweet Home

2008-10-27T13:09:00.000-07:00

Sweet Home (Sûîto Homu)

Skådespelare: Juzo Itami, Nobuko Miyamoto, Nokko, Shingo Yamashiro, Tsutomu Yamazaki

År: 1989

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Kiyoshi Kurosawa

Manus: Kiyoshi Kurosawa

En japansk haunted house rulle med specialeffekter av Dick Smith? Det är inte ofta sånt dyker upp på agendan och då jag velat se den här filmen länge så gick jag in med stora förväntningar. Sûîto Homu är en tidig film av Kiyoshi Kurosawa, mer känd i väst som regissör till Kairo, en av de bättre filmerna som kom i vågen av Ringukopior.

Filmen kom samtidigt som ett Nintendo 8-bitarsspel och det verkar intressant nog vara lite oklart om spelet är baserat på filmen eller om filmen är baserad på spelet. Filmens handling är enkel och uppenbart inspirerad av filmer som Poltergeist och liknande högbudgetskräck - ett tvteam beger sig ut till Mamiya mansion för att göra ett reportage om en legendarisk konstnär. När de kommer dit så finner de massor med spindelvävstäckta korridorer och ett gigantiskt rum täckt med makabra målningar. Vad de också stöter på är förbannelsen som ligger över huset och orsaken till de sjuka målningarna. Snart så börjar de dö en efter en i blodiga "olyckor" och den unga dottern till producenten försvinner. Tillsammans med en äldre herre som känner till bakgrundshistorien till förbannelsen så beger de sig in i mörkret för att finna henne.

Det är egentligen inte någon speciellt japansk känsla över filmens dramaturgi - det är fråga om en väldigt 80talstypisk skräckfilm med tydliga influenser från Amerikansk genrefilm. Det som räddar filmen är dock den fina regin och de riktigt härliga specialeffekterna av Dick Smith som frammanar ett typiskt japanskt spöke - en riktigt skön bakemono som är flera meter hög och som slår det mesta inom animatroniska skapelser. Bara ansiktsrörelserna fick mig att nästan vilja applådera. Annars är det en väldigt melodramatisk film, som fungerar alldeles utmärkt för det mesta.

Gorehounds får även sitt lystmäte i bland annat en scen där en kvinna blir jagad av en person som fått underkroppen avkapad. Vad som däremot sänker filmen lite är den överdrivet glättiga musiken som dyker upp i flera scener och driver mig till vansinne. Det låter som taget direkt från något rpg på playstation 1. Skådespeleriet är även det lite ojämnt, men inte så att det förstör. Annars är det inte mycket man kan klaga på. Det är en kompetent skräckfilm som erbjuder trevlig underhållning.

Av: Joachim Andersson

Senaste nytt om Wisit Sasanatiengs Red Eagle

2008-10-23T10:08:00.001-07:00

Nyligen kom nyheten om att mästerlige Wisit Sasanatieng (Tears of the Black Tiger) påbörjar ett samarbete med regissören Kongkiat Komeshiri (Muay Thai Chaya), nämligen actionfilmen Slice. En äldre, men fruktansvärt intressant, nyhet som äntligen har fått lite mer kött på benen är Wisit Sasanatiengs planer på att göra en film baserad på de gamla superhjältefilmerna om Red Eagle från 1960-talet.

Mitr Chaibancha hette skådespelaren som ursprungligen gestaltade karaktären Red Eagle. Under ett riskfyllt helikopterstunt (det sista stuntet för inspelningen av Golden Eagle) tappade han greppet och föll till marken, han avled omedelbart. Året var 1970 och Chaibancha blev bara 36 år gammal.

Detaljerna om Red Eagle är fortfarande relativt sparsamma, men en summering av handlingen har åtminstone publicerats och filmen har därtill fått en egen hemsida där det förhoppningsvis dyker upp något matnyttigt framöver.

Låter handlingen något vidare då? Jodå, det osar superhjältefilm lång väg. Makthungriga och korrupta politiker planerar att ta över ett kärnkraftverk vilket motsätts av stadens invånare. Hjälten Red Eagle föds i den otrygga tillvaron för att bekämpa brottsligheten som hotar stadens välfärd. Men snart blir hjälten den jagade då politikerna skickar ut sitt bästa försvar, någon känd som Black Demon.

Wisit Sasanatieng har bestämt sig för att göra två filmer och troligtvis gäller handlingen den första.

Hemsidan når du här

Av: Peter Nilsson

Naoto Kumazawa gör ny romantisk film

2008-10-23T10:03:00.000-07:00

Naoto Kumazawa, regissör till det romantiska dramat Rainbow Song (2006) och Letters from Kanai Nirai (2005) planerar ännu en romantiskt präglad historia.

Oto-na-ri är dess Japanska titel och huvudrollerna innehas av Junichi Okada (aktuell i komedin Flowers in the Shadow) och den oerhört produktiva Kumiko Aso (Casshern, Achilles and the Tortoise).

I filmen spelar Okada en professionell fotograf, Satoshi, som hellre fotar landskap än sina tidningsmodeller. Aso syns i rollen som Nanao, en deltids-florist som har som mål att studera i Frankrike. De är båda singlar och bor vägg i vägg. Trots det har de aldrig träffats men börjar så småningom få nys om varandra genom ljud som kommer via husväggen som avgränsar deras boende.

Båda aktörer har något gemensamt med sina filmkaraktärer, Okada har haft ett brinnande intresse för fotografi sedan han var 16 år och Asos mor arbetade tidigare som florist.

Inspelningen av Oto-na-ri påbörjas tidigt i November och sommaren 2009 dyker filmen upp på Japanska biografer.

Av: Peter Nilsson

Bilder från Thailändska skräckfilmen Meat Grinder

2008-10-23T09:57:00.001-07:00

I början av nästa år har Thailändska skräckfilmen Meat Grinder premiär. Ett gäng bloddrypande bilder finns för er att beskåda men i övrigt är det ännu tunt med information om projektet. Phranakorn Film producerar Meat Grinder och bolaget har tidigare finansierat ett antal skräckrelaterade alster.

Recension: Terror of Mechagodzilla

2008-10-21T11:25:00.000-07:00

Terror of Mechagodzilla (Mekagojira no gyakushu)

Skådespelare: Katsuhiko Sasaki, Tomoko Ai, Akihiko Hirata, Katsumasa Uchida, Goro Mutsumi, Tadao Nakamaru, Shin Roppongi, Tomoe Mari, Toru Ibuki, Kenji Sahara, Kotaro Tomita, Ikio Sawamura, Masaaki Daimon, Toshio Kirishima, Kazuo Suzuki

År: 1975

Land: Japan

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Yukiko Takayama

Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.

Av: Fred Andersson

Nysläppta bilder från Joko Anwars The Forbidden Door

2008-10-21T10:19:00.000-07:00

Ett gäng fräscha bilder från Indonesen Joko Anwars (Kala, Janji Joni) kommande mörka thriller har nyligen publicerats. Filmen, vars titel är The Forbidden Door, är nu färdiginspelad och bilderna lyckas sannerligen höja intresset inför premiären. Vi har troligtvis en rå berättelse att vänta oss av det här projektet.

Japp, Joko Anwars The Forbidden Door kommer garanterat bli något utöver det vanliga. Några bilder från filmer finner ni här nedan.

Av: Peter Nilsson

Hemsida till Ong Bak 2 har äntligen anlänt!

2008-10-21T10:18:00.001-07:00

Den 4:e December har Ong Bak 2 premiär i Thailand. Tony Jaas många svårigheter med inspelningen tycks lyckligtvis vara övervunna och nu har en officiell hemsida till filmen anlänt vilket bör vara bevis nog för att det olycksdrabbade projektet faktiskt kommer slutföras. Än så länge är materialet på sajten sparsamt, den tidigare släppta promotrailern finns där men inom kort bör ytterligare material läggas upp.

Hemsidan hittar ni här

Av: Peter Nilsson

Recension: Linger

2008-10-18T06:14:00.000-07:00

Linger (Hu die fei)

Skådespelare: Li Bing Bing, Vic Chou Yu Min, Wong You Nam, Mia Yam, Maggie Siu Mei Kei, Lam Suet, Roy Cheung Yiu Yeung, Fong Yi Kei, Jimmy Fu Git Ming, Yau Yung

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Drama, Romantik

Regi: Johnnie To Kei Fung

Manus: Ivy Ho Sai Hong

Skoleleven Dong är bland tjejerna ett eftertraktat byte, som driven basketspelare och med ett stiligt yttre lyckas han tjusa ett av skolans populäraste fruntimmer, den skrupelfria Yan. Hon begagnar sig av förhållandet för att strö salt i såret på den redan sårade före detta flickvännen till Dong, ett fult knep som upprör Dong. Ett bråk eskalerar vilket bisarrt nog leder till en trafikolycka där Dong avlider.

Tre år senare jobbar Yan upp sig på en advokatbyrå och har vuxit till en tillmötesgående och välvillig person. Hon lider alltjämt av den ödesdigra dagen för tre år sedan och är oförmögen att komma över den skuld hon känner. För att hantera tillvaron är hon i behov av terapi och mediciner, men trots medicineringen börjar så småningom mystiska saker inträffa. En natt träder en bekant in i hennes rum, Det Dongs osaliga ande och han söker svar på Yans känslor gentemot honom.

Johnnie To tar en kort paus från kriminalfilmandet och gör en romantiskt präglad spökhistoria. Är resultatet beklagligt eller har vi möjligtvis en blivande klassiker i Ghost-anda? Mja, To har genererat utmärkta produktioner ur många genrer men Linger är ungefär lika behaglig som ett smärtsamt magplask. Med Linger visar regissören inga större ambitioner och den är troligtvis ett av de pengainkomstbringande verk han gör mellan sina ”riktiga” filmer. Klirr i kassan har den alldeles säkert bidragit med.

Tanken bakom projektet är väl inte helt dum, en story värd att spinna vidare på finns där, men när man så tidigt som efter 10 minuters speltid börjar ifrågasätta logiken i var och varannan sekvens är något allvarligt fel. Jag finner anmärkningar på alltför många punkter där de mest klandervärda bristerna hittas i huvudpersonernas irrationella beteenden som både är obegripliga och på intet sätt sympatiska. Dongs skäl att återvända först efter 3 år för att kräva svar på om Yan faktiskt älskade honom innan tragedin framförs med en genant nonchalans och blir ofrivilligt komisk. Det är svårt att skönja ett naturligt tänkande hos någon av individerna och deras existens ger ett konstalt intryck.

Vic Chou är påfallande stel och ser ordenligt obekväm ut i sin roll. Han saknar all form av oumbärlig övertygelse och blir aldrig den älskvärda person han var tänkt att gestalta. Han ger prov på allt vad stramt uppträdande innebär, och det är givetvis ett dödligt slag för filmens trovärdighet. Li Bingbing är i detta avseende betydligt skickligare men likt Vic Chous karaktär saknar även hennes ett tillförlitligt underlag som kan tas på allvar.

En hyfsad filmidé och några intressanta inlägg med ett skönt soundtrack – men i sin fullständighet en film med otillfredsställande resultat. Men med fjolårets kanonfilm Mad Detective och årets utmärkta Sparrow i åtanke är det omöjligt att hysa agg mot Johnnie To. Han förhåller sig efter många år i branschen fortfarande i det översta skiktet bland elitens regissörer.

Av: Peter Nilsson

Jackie Chan-producerade filmen Wushu har premiär den 24:e Oktober

2008-10-15T10:17:00.001-07:00

För kampsportsfanatiker är troligtvis nyheten om att KungFu-filmen Wushu snart har premiär en välkommen nyhet. Den 24:e Oktober öppnar filmen på flera stora biografer i Kina och med Sammo Hung i rollistan och Jackie Chan som producent kommer Wushu garanterat att locka en stor publik.

Det är också tanken bakom projektet, Jackie Chans och Sammo Hungs inblandning tjänar framförallt syftet att visa upp en ny generation filmfajtare, det är en hyllning till kampsport såväl som (ett förhoppniningsvis effektivt) marknadsförande av kommande stjärnor.

Wushu är inspelad på plats i en kampsportsskola i Kina och handlar om en skicklig kampsportsutövare som vill fånga en flicka uppmärksamhet. Det ser ut att levereras lika mycket drama som fajter i Wushu och brutaliteten är åsidosatt för att istället framhäva olika träningstekniker och kampstilar.

Av: Peter Nilsson

Goro Kishitani regidebuterar

2008-10-15T10:14:00.000-07:00

Goro Kishitani, skådespelare i Takeshi Miikes Graveyard of Honor och Crows Zero, ansluter sig till raden aktörer som bestämt sig för att regissera film på egen hand.

Dead Heat Virgin Road är en slapstickkomedi om två främlingar, en kvinna som om en dag ska genomföra sitt giftemål och en kvinna som vill dö, men själv inte kan ta sitt liv. Genom en serie incidenter korsas deras vägar vilket oväntat leder till att de gömmer ett lik i en resväska och tvingas fly.

Inspelningen av filmen började tidigare den här månaden och i de två huvudrollerna syns Juri Ueno (Swing Girls) och Yoshino Kimura (Glory to the Filmmaker!).

Av: Peter Nilsson

Recension: Seong Chun-hyang

2008-10-14T10:40:00.000-07:00

Seong Chun-hyang

Skådespelare: Choi Eun-hee, Kim Jin-kyu, Do Geum-bong, Heo Jang-gang, LeeYe-chun

År: 1961

Land: Sydkorea

Genre: Drama, Romantik

Regi: Shin Sang-ok

Manus: Im Hee-jae

Chun-hyang är en av dom mest kända historiska berättelserna i Sydkorea och har filmatiserats och tolkats otaliga gånger. Jag har tidigare recenserat Chunhyang från 2000 i regi av Im Kwon-taek och förutom att Im`s film bygger på pansorin så är dom båda i övrigt väldigt lika.

Historien handlar om kurtisandottern Chun-hyang som blir förälskad i borgmästarens son Mong-ryong och hur han blir tvungen att resa till Seoul med sin familj för att slutföra sina studier och lovar att återvända till henne så fort han är färdig.

En ny borgmästare kommer till Namwon som visar sig vara en hård tyrann och han kallar upp alla kurtisaner och när Chun-hyang vägrar komma trots att hon är en kurtisans dotter så bestraffas hon, torteras och sätts i fängelse i väntan på avrättning.

Under tiden så har Mong-ryong lyckats bra med sina studier och efter examen så blir han anställd av kungen som agent och budbärare som ska undersöka korruptionen hos landets borgmästare. Han skickas tillbaks till sin gamla hemstad och förklär sig som tiggare och får reda på att Chunhyang ska avrättas på borgmästarens födelsedag.

Shin Sang-ok bestämde sig för att göra något speciellt av historien och resultatet blev den första riktiga färgfilmen i Sydkorea. Det hade gjorts försök med färgfilm innan men tekniken var inte särskilt stabil och kameror kunde inte projicera färgerna särskilt väl och dessutom var det nästan en omöjlighet att få färgfilmen framkallad.

Färgfilmerna före Seong Chun-hyangkan betraktas som experiment innan tekniken med framkallningen och projektorer på biograferna började fungera ordentligt.Kanske inte så underligt att Shin valde just historien om Chun-hyang för sin första färgfilm eftersom just den historiska miljön med sina palats, festscener och färggranna klädesplagg skulle göra sig så väl i färg.

Dessutom var redan historien så känd och han var en berömd och etablerad regissör vars filmer för det mesta drog stora massor till biograferna. Den blev givetvis en dundersuccé och film, regissör och skådespelare blev prisbelönade vid olika festivaler.

Visst finns det ett visst teatraliskt överspel i filmen men på det hela så är det en bra tolkning av historien och den är fortfarande sevärd. Eftersom filmen har några år på nacken så är den med ålderns rätt lite sliten och ett kort segment i slutet av filmen är taget från en kopia med inbränd text vilket kan irritera men eftersom det är enda sättet att få se en komplett version av filmen så är det inte så mycket att göra åt saken.

Av: Ulf Lönn

Park Chan-wook nöjd med sin nya film

2008-10-14T10:28:00.001-07:00

I fem månader har Park Chan-wook filmat sitt nya alster, Thirst, i Korea och Australien. Nu är inspelningen slutförd och regissören tycks vara väldigt nöjd med resultatet. Av de filmer han hittills regisserat säger han att Thirst mycket väl kan bli den bästa, och det är väl tillräckligt för att bli lyrisk?

Detta blir förhoppningsvis lite av en revansch för Park Chan-wook som i och med ojämna I'm a Cyborg, But That's OK fick ta emot ganska sval kritik.

Thirst är en djupdykning i skräckgenren där Park Chan-wook tar sig an vampyrtemat. Song Kang-ho (ännu en anledning att hysa förväntningar) spelar en respekterad präst som frivilligt låter forskare testa ett nytt vaccin på honom, något som får ödesdigra konsekvenser då han efter en blodtransfusion förvandlas till vampyr. För att spä på sin olycka ytterligare lyckas han dessutom bli förälskad i sin bäste väns fru.

Thirst har premiär någon gång under första halvan av 2009 och för många kommer det bli en lång väntan.

Av: Peter Nilsson

Wong Jing gör om sin egna Future Cops

2008-10-14T10:24:00.000-07:00

1993 gjorde Wong Jing sin version av tv-spelet Street Fighter 2, fast utan nödvändiga rättigheter vilket ledde till ett titelbyte och karaktärsnamn som skiljer sig något från personerna i spelet. Resultatet blev en vansinnigt jobbig (men underhållande) film vid namn Future Cops med Wong Jings sedvanliga buskishumor och tramsigheter. Skådespelare som bland annat Andy Lau, Jacky Cheung och Chingmy Yau lyfte kvalitén ordentligt.

Det är lite förvånande men samtidigt skoj då ryktet om att Wong Jing planerar att göra en nytappning på sin klassiker(?) nu är ett faktum. Wong Jing som egentligen inte har gjort något sevärt på flera år slår uppenbarligen på stort då han tänker samarbeta med veteranen Ching Siu-Tung (Duel to the Death) som i denna film är ansvarig för koreografin. Dessutom återvänder Andy Lau för att reprisera sin roll från originalet, detta blev klart då manuset genomgått 19 omskrivningar.

Handlingsmässigt finns än så länge inte mycket att förtälja. Andy Lau spelar en polis från år 2085 som av misstag råkar återvända till år 2010 där han ansluter sig till en kvinnlig polis (Barbie Hsu) för att bekämpa ett brottssyndikat.

Inspelningen påbörjas nästa månad och förväntas bli klar innan året är slut. En premiär är att vänta först nästa år.

Av: Peter Nilsson

Hua Mulan filmatiseras

2008-10-14T10:17:00.001-07:00

Disney gjorde 1998 sin tecknade version av legenden om Hua Mulan - en berättelse som har sitt ursprung i en dikt om en hjältinna som i en mans förklädnad ansluter sig till armén för att rädda sin åldrande far.

I åratal har det talats om en "riktig" filmatisering om Hua Mulan och många regissörer har under åren uttryckt sin vilja att tackla ett sådant projekt. Nu tar Kineserna saken i sina händer, i samarbete med Hollywood, och påbörjar till våren inspelningen som har en planerad budget på hela $30 miljoner amerikanska dollar - en saftig siffra i Kinesiska filmsammanhang. Ytterligare uppgifter finns ännu inte att hämta, men med all säkerhet dyker nyheter om de inblandade snart upp.

Av: Peter Nilsson

Muay Thai Chaiya regissören gör film med Wisit Sasanatieng

2008-10-11T00:31:00.000-07:00

Thailändske regissören Kongkiat Komesiri bakom fjolårets framgångsrika kampsportsfilm Muay Thai Chaiya är aktuell med en ny film. Ett genrebyte kan vi räkna med då projektet som bär titeln Slice blir Komesiris andra besök i skräckfilmens värld, han har tidigare regisserat den bloddrypande Art of the Devil 2. Om den nyheten inte är är av tillräckligt intresse kanske nyfikenheten tar över om jag meddelar att manuset skrivs av Tears of the Black Tiger-regissören Wisit Sasanatieng?

Trodde väl det...

En rad mord med mestadels manliga offer förbryllar poliskåren och ingen misstänkt kan kopplas till dåden. En föredetta yrkesmördare, Tai, som blivit informatör åt stadens polis försöker fylla detaljerna i detta svårlösta fall. Tais värdefulla synpunkter har polisen tidigare bortsett från, men när sonen till en statlig tjänsteman mördas måste polisen ha fast mördaren till varje pris.

Information om filmens handling är för nuvarande de enda uppgifter som är tillgängliga om Slice, men fler nyheter kommer med tiden. Håll ögonen öppna!

Av: Peter Nilsson

Första riktiga trailern till Ip Man

2008-10-10T11:02:00.001-07:00

Inspelningen av Ip Man har av många följts med stort intresse och nu när premiären (19:e December) sakta börjar närma sig har den första "riktiga trailern" hamnat på nätet.

Och vilken trailer sedan, det här kan mycket väl bli årets hetaste actionfilm. Vill ni har något att se fram emot så rekommenderas ni titta på trailern lite längre ner.

Av: Peter Nilsson

Nicholas Tse i The Beast Stalker

2008-10-10T10:59:00.000-07:00

Den 11:e November har Dante Lams actionrulle The Beast Stalker (tidigare känd som Witness) premiär i Hong Kong. En kortare trailer har publicerats och trots att skenet kan bedra är det svårt att inte framkalla förväntningar, filmen ser faktiskt riktigt bra ut.

Trailern kan ni se här nedan.

Av: Peter Nilsson

Recension: In a Distant Land

2008-10-07T11:28:00.001-07:00

In a Distant Land (Zai na yao yuan de di fang)

Skådespelare: Chen Hong, Shen Xuezhen, Li Zhixi, Guan Yi, Zhang Hongliang

År: 1993

Land: Kina

Genre: Drama, Musikal, Romantik

Regi: Teng Wenji

Manus:

Kinesen Wang Luobin (1913-1996) är i sitt hemland en mycket berömd man där han förlänats den hedervärda beteckningen Father of Folk. Han var under större delen av sitt liv en låtskrivare som specialiserade sig på att komponera sånger från diverse etniska minoritetsfolk till huvudspråket Mandarin och tillbringade mer än 50 år i nordvästra Kina för att ägna sin tid åt att tonsätta och samla in folkvisor. Med över 700 tolkningar på sitt samvete är det alldeles riktigt att titulera honom som kulturell bevarare.

In a Distant Land, alternativt Far Far Place eller At a Place That is Far Far Away som är dess korrekta översättning, är en film tillägnad Wang Luobin och hans strapatser, om än i något uppdiktad anda.

Wang Luobin går i denna film under namnet Huang Zhong och är i dess inledning på besök i en medelstor stad för att återge sin senaste resa. Under ett uppträdande möter han kvinnan Jiangxue, ung och fager men oförmögen att gå efter en allvarlig bilolycka. De blir omedelbart förälskade i varandra, men på grund av Jiangxues handikapp har hennes föräldrar lovat henne till en annan, välbärgad man.

Huang Zhong vägrar inse sig uträknad och tänker ut en plan att frige Jiangxue och under bröllopsdagen, med all pompa och ståt och musiker, brudbärare och publik, underlättas rymningen och de nyförälskade är snart på vift i den kinesiska vildmarken.

Parets flykt för oss som åskådare på en fascinerande resa genom Kinas bildsköna landskap där vi bevittnar spektakulära scenerier, stiftar bekantskap med färgstarka minoritetsfolk, och framförallt, får lyssna till en väldig massa fina sånger.

In a Distant Land är romantisk i sitt avbildande av en tillvaro som på grund av urbaniseringen är så gott som förkommen, och därför känner jag mig lite vemodig under somliga partier, men det kan också röra sig om ren avundsjuka på Wang Luobins äventyr som sannolikt hette duga. Trots att kärlekshistorien och flera andra inslag är ren fiktion är åtskilliga musikaliska möten sanningsenliga som beskrivits av Luobin själv – och dessa beståndsdelar gör självfallet det hela mer fängslande.

Stundtals svävar regissören Teng Wenji iväg och sätter stor fokus på olika ceremonier och förlägger således den centrala intrigen. Kanhända att han hyser ett lika brinnande intresse för andra kulturer som Wang Luobin, men det påverkar ändå filmens helhetskänsla och är inte till dess fördel. Annars är det ett hyvens arbete Wenji och resten av filmfolket har uträttat med en liten anmärkning på den tekniska biten.

In a Distant Land är en raritet jag är glad att ha fått se den är i synnerhet anslående för sin kulturella mångfald och jag upplevde den på många sätt som ett bildande verk.

Av: Peter Nilsson

Choi Min-sik är tillbaka i arthouse-dramat Himalaya, Where the Wind Dwells

2008-10-07T08:43:00.000-07:00

Choi Min-sik, en utav Sydkoreas mest egensinniga och karismatiska skådespelare har efter 3 års frånvaro på filmscenen äntligen återvänt, och det i Jeon Soo-ils Himalaya, Where the Wind Dwells.

Det finns anledning till glädjeutbrott av den goda nyheten, Sydkoreas filmindustri har de senaste åren hamnat i en gigantisk svacka och att Choi Min-sik åter är på plats kan förhoppningsvis bidra till ett lite större intresse för landets filmproduktion igen.

Medverkande i publikfavoriter som Shiri, Old Boy och Sympathy for Lady Vengeance har Choi Min-sik verkligen gjort ett namn för sig själv. Personligen jämför han återkomsten som skådespelare med en ny, okörd, bil.

Himalaya, Where the Wind Dwells regisseras av Jeon Soo-Il, ofta omnämnd i arthouse-sammanhang, och handlar om Choi Min-siks karaktär som besöker en by i Himalaya för att meddela en familj att en migrerande arbetare avlidit under en olycka i Korea. Choi Min-sik är den ende Sydkoreanen i produktionen, resten av ensemblen är lokala invånare.

Troligtvis släpps Himalaya, Where the Wind Dwells i hemlandet nästa år och om de har tur med sig överlämnas filmen till Berlins internationella filmfestival.

Av: Peter Nilsson

Ken Ogata död

2008-10-07T08:14:00.001-07:00

Hyllade Japanska skådespelaren Ken Ogata har avlidit vid 71 års ålder. Dödsorsaken har ännu inte avslöjats.

Populär både på teater- och filmscenen har Ogata under sina 50 aktiva år medverkat i ett flertal minnesvärda verk. Ken Ogata anslöt sig till teatertruppen Shinkokugeki år 1958 och blev lärling till skådespelaren Ryutaro Tatsumi och gjorde sin filmdebut 2 år senare. 1965 var året då Ken Ogata blev välkänd i Japan för sin insats som Toyotomi Hideyoshi i perioddramat Taikouki.

Ken Ogatas välfyllda filmografi innehåller mästerliga verk som Yoshitaro Nomuras The Demon och Shohei Imamuras The Ballad of Narayama.

Nyligen hann Ken Ogata nätt och jämnt slutföra inspelningen av tv-dramat Kaze no Garden. Tv-serien har premiär på Japansk tv den 9:e Oktober.

Av: Peter Nilsson

Teaser och hemsida till Ip Man online!

2008-10-07T07:51:00.000-07:00

Då har den officiella hemsidan för Ip Man öppnats, hittills är enbart den kinesiska sektionen tillgänglig. En engelsk version bör dock vara redo snart. På hemsidan finner ni bland annat en teaser trailer som funkar mer som en "behind the scenes" video. Sevärd är den dock.

Ip Man regisseras av Donnie Yens nya vapendragare, Wilson Yip, som ligger bakom senaste års succeér som SPL, Dragon Tiger Gate och Flash Point - samtliga med Donnie Yen. Donnie hyser stort förtroende till deras nya samarbete och anser att Ip Man är deras mest fullfjädrade arbete till datum.

Ip Man har premiär i Kina den 19:e December.

Hemsida och trailer finner ni här

Av: Peter Nilsson

Recension: Dangerous Seductress

2008-10-05T12:50:00.000-07:00

Dangerous Seductress

Skådespelare: Kristin Anin, Tonya Lawson, Joseph Cassano, Amy Weber, John Warom, Simon Jonathan Wood, Mick Camichael, Stuart Westley, Reynald Presley, Boy Margana, Shahreza Raziv, Jerry Chamberland, Made Benson, Andy Benson

År: 1991

Land: Indonesien, Fillipinerna

Genre: Skräck

Regi: H. Tjut Djalil.

Manus: H. Tjut Djalil., H.R. Spring

H. Tjut Djalil hade försökt två gånger innan att producera en film som skulle slå rejält i USA och resten av världen. Först var det Mystics In Bali, sedan blev det Lady Terminator och till sist blev det den som slog MINST i omvärlden, nämligen den ojämna Dangerous Seductress!

Filmen har en inledningen som är fantastisk. Vi ramlar rakt in i en juvelkupp som först verkar ha gått bra, men sedan bli skurkarna jagade av polisen i en vild biljakt, massor av skottlossning, squibs och explosioner. När slutligen deras bil krashar så kapas ett finger från en av skurkarna. Några timmar senare så skuttar fingret iväg av sig själv, ramlar rakt ner i vad som ser ut som en besatt sminkdosa och blodet från skurkarna väcker upp ett skelett som köttet sedan växer ut på långsamt samtidigt som det blixtrar och dundrar. Det är, som vanligt, en ond demonkvinna som genast besätter en ung amerikanska som är och besöker sin fotomodellssyster.

Med sin nyfunna blonda och lättklädda kropp så börjar hon sedan ragga upp män, oftast genom evighetslånga discoscener eller att försöka se sexig ut när hon spelar biljard, för att sedan ta livet av dem på blodiga och makabra sätt. Hennes syster är på Bali och fotomodellar tillsammans med några andra lättklädda damer, men en lokal häxmästare varnar henne att något är fel där hemma. Samtidigt så dyker den, numera, demonbesatta systerns ex-pojkvän upp. Han är ett riktigt svin och vill fortsätta att slå och våldta henne.

Alltså tur att hon fått övernaturliga krafter sedan sist!

Detta är en märklig och ofokuserad film. Lady Terminator hade i alla fall en story, som man hade rippat rakt av från Terminator, men här känns det betydligt mer splittrat. Förutom den fantastiska inledningen (som också involverad en stackars schäfer, vilket jag glömde tillägga), så fortsätter den betydligt ojämnare. Tyvärr så blir det nästan en halvtimme ingenting innan det börjar skördas mansoffer på Jakartas gator. Det blir mycket modellerande, discodansande och väldigt lite kläder. Bröstvårtorna är censurerade, men det är inget som stör då det är en cool "övernaturlig" effekt som känns ganska underhållande.

Våldet är nog inte lika grafiskt som i tidigare filmer av Djalil, men givetvis är det mycket blod som sprejar på väggar och del grafiska lemlästningar. De västerländska männen som dyker upp är för det mesta enormt fula eller så där smaklöst "åttiotalssnygga" med fönat hår och Ken-ansikten.

På IMDB's goof-sektion kan man läsa om denna filmen: "Revealing mistakes: When the last large piece of glass cuts off Johns head, it’s obviously a dummy head" - NÄHÄ! Tjena! Så klart att det är ett fejkhuvud, och det ser faktiskt helt okey ut. Det är den här formen (finns massor just på denna films sida på IMDB) av obefogad gnäll av människor som höhö-skrattar sig igenom exploitationfilmer som retar mig. Alla vet är det är pissbillig film som är gjord grisfort. Inget snack om saken. Men det finns ingen anledning att gnälla på trådar som syns eller sekvenser som spelas baklänges för att få fram en speciell effekt. Get a life säger jag bara.

Inte den bästa indonesien-rullen jag sett, men den är ett självklart val i samlingen och är snorbillig tillsammans med Lady Terminator.

Av: Fred Andersson

Recension: Oneechanbara: The Movie

2008-10-05T10:23:00.000-07:00

Oneechanbara: The Movie

Skådespelare: Satoshi Hakuzen, Manami Hashimoto, Ai Hazuki, Hiroaki Kawatsure, Sari Kurauchi, Tomoya Nagai, Chise Nakamura, Eri Otoguro, Taro Suwa, Tomohiro Waki, Tetsu Watanabe

År: 2008

Land: Japan

Genre: Action, Skräck

Regi: Yôhei Fukuda

Manus: Yôhei Fukuda, Yasutoshi Murakawa

En ung tjej som springer omkring iklädd en bikini och cowboyhatt och slaktar zombier med svärd? Konceptet är ju brilliant, men utförandet är väl inte riktigt lika bra tyvärr.

Den söta svärdbärande cowgirlen är ute efter hämnd. Hennes far blev mördad av den onde zombieuppväckande galne vetenskapsmannen och hennes syster var inbland i det hela. Nu är hon på jakt efter dem, tillsammans med en ung kille vars syster är försvunnen och en läderklädd, storbystad tjej som också är på jakt den galne doktorn. Färden tar dem genom öde lagerlokaler, öde lagerlokaler och... öde lagerlokaler...

För att vara en film baserad på ett spel så är den väl rätt.. ok. Det är ju inte Criterionmaterial direkt, och tack vare de hyfsat tråkiga inspelningsplatserna så blir det aldrig speciellt upphetsande. Filmen är dock gjord med en viss energi så man är aldrig uttråkad och tjejen som spelar hjältinnan är trevlig att titta på och hennes fightingskills är ok, tack vare ett bra klipparbete och godkänd cgi. Annars är det rätt tråkigt. Storyn är tunn och ganska oviktig, man flyttas från scen till scen med halvblodiga fighter där makeupen är ganska tråkig. CGIbiten funkar, men inte mycket mer. Lite för lite blod helt enkelt. En rätt lättviktig rulle alltså som duger om du inte har något annat att se på. Jag skulle dock gärna äga filmaffischen.

Av: Joachim Andersson

Antoo Fighter, Malaysisk skräckkomedi

2008-10-01T06:38:00.001-07:00

Antoo Fighter är en kommande Malaysisk skräckkomedi som följer en grupp hjältars äventyrliga försök att rädda världen undan den ondskefulla Count Drakulat.

En trailer och länk till officiella hemsidan finner ni här nedan.

Hemsida

Av: Peter Nilsson

Recension: Yeong-Ja`s Heydays

2008-09-29T08:11:00.000-07:00

Yeong-Ja`s Heydays

Skådespelare: Song Jae-ho, Yeom Bok-sun, Choi Bul-am, Do Keum-bong

År: 1975

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Kim Ho-seon

Manus: Cho Seon-jak

Efter att ha kommit tillbaks från Vietnam börjar Chang-su jobba på ett offentligt bad och en kväll på en polisstation stöter han på en gammal bekant, Young-ja som är anhållen för prostitution. Chang-su lyckas få ut henne genom att låtsas vara hennes bror och bestämmer sig för att hjälpa henne.

Paret träffades första gången flera år tidigare när hon jobbade som hushållerska hos fabrikschefen där Chang-su var anställd, hon var en naiv och oskuldsfull lantortsflicka som kommit till Seoul och Chang-su blev kär och friade till henne innan han var tvungen att åka till Vietnam.

Efter att Chang-su lämnat henne så började problemen dyka upp, husets son utnyttjar henne och hon får sparken och slängs ut ur huset så fort det upptäcks av föräldrarna. Hon lyckas få ett jobb på en syfabrik men lönen är för dålig och hon försöker dryga ut ekonomin genom att jobba på en bar men eftersom hon inte vill prostituera sig så blir hon av med det jobbet också.

Busskontrollant är nästa yrke som Young-ja prövar på och det passar henne väldigt bra men hon råkar ut för en olycka och blir av med ena armen vilket gör att hon dras ner i prostitutionen i alla fall till slut. Försäkringspengarna som hon fick för armen skickar hon till sin mor och syskon och fortsätter låtsas för dom att hon har det bra i Seoul.

Chang-su hjälper henne med att först skaffa en protes och använder en stor del av sina besparingar till hennes sjukhusvård och försöker få henne att sluta med prostitutionen. Men en vacker dag har hon försvunnit igen.

Trots det mörka temat och huvudpersonens uppoffringar så slutar den lyckligt och det bidrog säkert till filmens popularitet vilket gjorde att den sålde över 300 000 biljetter och filmen blev med det den fjärde mest sedda koreanska filmen under hela 1970-talet.

Det är en ganska absurd historia som visas upp och filmen blev en frisk fläkt på biograferna under en period när censuren var stenhård och allt förhandsgranskades och fick antingen godkänt eller avslogs av militärregimen. Det var inte många filmer som godkändes och filmproduktionen minskade drastiskt från över 200 filmer 1970 till bara 94 för året 1975.

En annan egenhet under samma period är att alla röster i filmen är dubbade, det var inte förrän i slutet av 70-talet som skådespelarna fick använda sina egna röster i filmerna, men det är det inget man tänker på förutom ett par gånger när synkroniseringen inte stämmer riktigt.

Av: Ulf Lönn

Maggie Q ansluter sig till ensemblen i The Warrior and the Wolf

2008-09-29T07:20:00.000-07:00

Amerikansk-Kinesiska skådespelerskan Maggie Q (Live Free or Die Hard, Mission Impossible III) tar över Tang Weis roll i historiska actioneposet The Warrior and the Wolf. Tang Wei är en aktris vars närvaro på biograferna i Kinas fastland har förbjudits sedan hennes vågade framträdande i Ang Lees Lust, Caution.

The Warrior and the Wolf görs av Tian Zhuangzhuang - tillhörande den femte generationens filmskapare och tidigare ansvarig för bland annat The Blue Kite och The Go Master. Inspelningen av filmen har redan påbörjats i Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina och förutom Maggie Q är Japanen Joe Odagiri (Tokyo Tower) och Taiwanesen Tou Chung-hua (Lust, Caution) med i skådespelartruppen.

Någon gång under andra halvan av 2009 kan vi räkna med en premiär av The Warrior and the Wolf.

Av: Peter Nilsson

Ying Han - Kinas version av Forrest Gump?

2008-09-29T07:17:00.001-07:00

Wong Jing är en filmskapare som aldrig upphör att förvåna, särskilt inte i negativ bemärkelse. Man får förmoda att det var länge sedan någon hyste hopp för någon av hans kommande produktioner och jag kan själv inte erinra mig om den dag jag senast såg en film som lyckades höja sig över den nedre delen av betygsskalan där Wong Jing varit delaktig.

Men när det börjar talas om att han senaste produktion Ying Han, regisserad av debutanten Sheng Ding, innehåller eminenta namn som fastlandets Liu Ye och Hongkongs Anthony Wong i sin rollista tar nyfikenheten lätt över. Att den dessutom är klar för visning under Pusans 13:e internationella filmfestival vittnar väl om att verket borde inhysa någon sorts kvalitet?

Nåväl, vad vi har att vänta oss av Ying Han återstår att se. Handlingsmässigt har den jämförts med Forrest Gump och storyn involverar en föredetta militär som inte kan stoltsera med någon högre intelligens men som upptäcker att han har en stark förmåga att strida mot samhällets mörka sidor.

Av: Peter Nilsson

Haruki Kadokawa återvänder som regissör

2008-09-29T07:13:00.000-07:00

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på två och ett halvt års tid för kokainsmuggling har Japanske producenten och regissören Haruki Kadokawa återvänt till registolen.

Det är första gången på elva år som Kadokawa tänker regissera en film. De senaste verken han varit inblandad i är som producent till Yamato och Tsubaki Sanjuro.

Titeln för hans kommande film är "Warau Keikan" The Laughing Cop, en thrillerserie i tre delar av Jo Sasaki. Nao Omori medverkar som en polis som fångas i ett mörkt nätverk av korruption. The Laughing Cop påbörjade sin inspelning den 18:e september och beräknas vara slutförd i slutet av oktober. En premiär av filmen är möjlig hösten 2009.

Enligt Kadokawa smakade han alla typer av mänskliga svårigheter under sin vistelse i fängelset, som gav honom förtroende, att för första gången berätta ett mänskligt drama.

Av: Peter Nilsson

Painted Skin, ny trailer

2008-09-25T10:54:00.000-07:00

Äntligen har en vettig trailer kommit på Gordon Chans Painted Skin som har biopremiär imorgon. Trailern kan ni se genom att klicka på länken nedan.

Painted Skin är löst baserad på en novell av Pu Songling (1640-1715). Den ursprungliga historien handlar om en ung akademiker som förförs och mördas av en demon, en demon förklädd i en vacker kvinnas skepnad. Demonen dräps sedan av en Taoistmunk som återupplivar akademikern. Huruvida den ursprungliga historien har bearbetats till Gordon Chans filmatisering har ännu inte avslöjats.

I rollerna ser vi bland annat Donnie Yen, Zhou Xun, Chen Kun, Vicki Zhao Wei och Qi Yuwu.

Hemsida
Trailer

Av: Peter Nilsson

Mycket intressant på årets asiatiska filmfestival i Hong Kong

2008-09-21T04:19:00.001-07:00

Den 10:e Oktober går Hongkongs asiatiska filmfestival av stapeln, det är den femte i ordningen och fram till den 26:e Oktober kommer mer än 60 filmer visas.

Öppningsfilm blir True Women For Sale - en provocerande inblick i Hongkongs prostitution med Anthony Wong i rollistan.

Årets festival domineras av kinesiskspråkiga titlar, bland annat taiwanesen Cheng Hsiao-tse's regidebut Miao Miao, producerad av Hongkong-veteranerna Stanley Kwan och Wong Kar Wais långvarige partner Jackie Pang.

Som avslutning på festivalen presenteras ännu en debutants verk, nämligen den prisbelönta manusförfattaren Ivy Ho's Claustrophobia. Kinesiske regissören Zhang Yuans Dada's Dance visas också.

Gary Mak, filmfestivalens chef, berättar att nedgången i Hongkongs filmindustri medför att endast ett litet urval lokala filmer presenteras. Däremot blir produktionerna från det Kinesiska fastlandet desto fler då den nya generationen filmskapare alstrar attraktiva filmer med höga produktionsvärden.

Sydostasien har dessutom blivit alltmer intressant, filmer från Singapore, Malaysia och Filipinerna slår med lätthet ut många av dagens Sydkoreanska och Japanska verk. Höjdpunkter på festivalen är till exempel musikalen 12 Lotus och dramat 881 av Singapores filmskapare Royston Tan. Från Filipinerna ska filmen Serbis av Brilliante Mendoza vara något att räkna med.

Från Östasien är de mest uppmärksammade filmerna Kim Ki-duks Dream och den Japanska animationen The Sky Crawlers av Oshii Mamoru. The Magic Hour av Koki Mitani, Iranska The Song of the Sparrow av Majid Majid och Cape No. 7 från taiwanesen Wei Te-sheng är ytterligare en rad filmer värda att nämnas.

Av: Peter Nilsson

Recension: Shanghai Dreams

2008-09-20T12:58:00.001-07:00

Shanghai Dreams (Qing hong)

Skådespelare: Gao Yuanyuan, Yao Anlian, Li Bin, Tang Yang, Wang Xueyang, Qin Hao, Wang Xiaofen, Dai Wenyan, Lin Yuan, You Fangming, Sun Qinchang

År: 2005

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Wang Xiaoshuai

Manus: Wang Xiaoshuai

Den stora proletära kulturrevolutionen var en politisk kampanj som inleddes år 1966 med det officiella syftet att sprida revolutionen till samtliga delar av den Kinesiska nationen. Vid denna tid gjordes insatser för att skapa en ”tredje front” (en försvarslinje mot dåvarande Sovjetunionen) och arbetare från landets storstäder kommenderades ut till olika destinationer med mål att industrialisera ett stort antal bosättningar. En av dessa platser var staden Guiyang i Guizhou-provinsen - och det är här, i början på 1980-talet, som filmens berättelse tar sin början när staden förfallit och misstro har utbrutit bland de invånare som en gång lämnade sina ursprungliga hem för att delta i den stora omvälvningen.

Det är beklämmande tider för Shanghainesen Wu Zemin vars högsta önskan är att hans familj ska kunna återvända till tryggheten och ett rikare liv i Shanghai. Wu Zemins begär orsakar emellertid ett otäckt frihetsberövande på sin familj där, i synnerhet hans dotter Wu Qinghong, blir utsatt för stränga restriktioner. Wu Qinghongs sociala liv begränsas och en romans mellan henne och en lokal industriarbetare förhindras av fadern.

Wang Xiaoshuai (Beijing Bicycle) ger oss här en insiktsfull och enkelt återgiven berättelse som delvis är av självbiografisk karaktär. Wang Xiaoshuais familj sändes också till Guizhou-provisen under 60-talets subversiva period och möjligtvis är det grunden till den melankoliska förnimmelse som stundom genomsyrar ’Shanghai Dreams’ och avger en tvättäkta känsla av realism. Filmen är i sin rätta bemärkelse en ganska olycklig tolkning där en lumpen och nedgången industristad med små framtidsutsikter för stadens unga ytterligare dämpar all form av positivism. Arbetet med att framhäva en eländig tillvaro är fullbordat med tämligen enkla medel.

’Shanghai Dreams’ är också en berikande återgivelse av ett land i förändring och ökande klyftor mellan unga och gamla där traditionella värderingar ställs mot en nyfikenhet på västerländsk kultur. Tonåringar gör våghalsigt uppror genom att bära utsvängda jeans och de tuffaste grabbarna odlar polisonger medan tjejerna bär läppstift. I hemlighet anordnar de danser i källarlokaler där somliga får uppleva sin första kyss. Ungdomarna är medvetna om att de lever i en utsiktslös fasad, skapad av ett parti vars skraltiga policy ständigt ekar ur utplacerade högtalare och en oerhörd medkänsla skapas för ynglingarna som vill slå sig fria från ett döende tankesätt.

Bortsett att filmen är tekniskt föredömlig och att Wang Xiaoshuai bidragit med ett slagkraftigt manus är det framförallt skådespelarna som väcker stor beundran. Yao Anlian som den övervakande fadern och Gao Yuanyuan i gestaltningen av den känslomässigt pinade Wu Qinghong alstrar båda en dramatisk hetta och är två motsatser som kompletterar varandra utmärkt. Faderns kontrollbehov är inte så lätt att fördöma som kan tro då avsikten i grund och botten är god. Ett litet stråk av munterhet finner vi i den fina vänskapsskildringen mellan Wu Qinghong och hennes väninna Xiaozhen som i mitt tycke är förtjänt av en eloge för sitt superba tillskott som vilseledd ung kvinna.

Wang Xiaoshuais ödesmättade drama är ett välbalanserat stycke film som trots sitt ledsamma tema är en attraktiv upplevelse från sin verkningsfulla inledning till överraskande avslutning. En, från min sida, väldigt varm rekommendation.

Av: Peter Nilsson

Stephen Chow återupplivar The Green Hornet

2008-09-20T12:55:00.000-07:00

Någon som minns den klassiska tv-serien The Green Hornet från 1960-talets mitt där legendariske Bruce Lee spelade hjältens trogne anhängare Kato?

Komikern Stephen Chow gör det, och han tänker nu både regissera och medverka i en filmatisering av den framgånsrika tv-serien. Den 25:e Juni 2010 kommer vi troligtvis få bevittna premiären av detta intressanta projekt där den kanadensiskt-födda skådespelaren Seth Rogen antar utmaningen att axla Van Williams ursprungliga roll som The Green Hornet.

The Green Hornet blir Stephen Chows debutfilm i Hollywood. Nu återstår det bara att se om han lyckas bättre än de namn som tidigare gått över till deras filmindustri.

Av: Peter Nilsson

The Forbidden Legend: Sex & Chopsticks, erotik från Hong Kong

2008-09-20T12:52:00.001-07:00

The Forbidden Legend: Sex & Chopsticks är en erotiskt laddad film som det har talats ganska flitigt om de senaste dagarna. Den har nyligen haft premiär i hemlandet Hong Kong och verkar vara både hyfsat påkostad och välgjord - något som numera är ytterst ovanligt, men förr var en vanligt förekommande förteelse gällande erotiska filmer från Hong Kong.

Filmen är regisserad av Cash Chin Man Kei (The Eternal Evil of Asia, Sex and Zen 2) och något som kanske är av intresse är veteranen Norman Shus medverkan. Norman Chu är känd från hårdgjutna klassiker som Duel to the Death och Tiger on the Beat. Att Wong Jing har producerat spektaklet förvånar väl inte någon?

I de kvinnliga rollerna är ett antal Japanskor inhyrda och i en intervju med dessa förklaras det varför. Intervjun kan ni läsa här

Av: Peter Nilsson

Recension: The Mysterians

2008-09-19T10:49:00.000-07:00

The Mysterians (Chikyû Bôeigun)

Skådespelare: Kenji Sahara, Yumi Shirakawa, Momoko Kôchi, Akihiko Hirata, Takashi Shimura, Susumu Fujita, Hisaya Ito, Yoshio Kosugi, Fuyuki Murakami, Tetsu Nakamura, Yoshio Tsuchiya, Yutaka Sada, Ren Imaizumi, Takeo Oikawa, Tadao Nakamaru

År: 1987

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Action, Drama, Thriller, Krig

Regi: Ishirô Honda

Manus: Shigeru Kayama, Takeshi Kimura

Jag försöker beta av Inoshiro Hondas icke Godzilla-relaterade filmer och turen har kommit till denna tidiga kaiju kallad The Mysterians. Detta är första gången Toho använde sig av TohoScope och även ett försök att göra en film som inte fokuserade på monstret, utan på andra former av hot - till exempel invaderande utomjordingar!

Skogsbränder och jordbävningar inträffar runt Fuji och i kaoset försvinner den djupt grubblade forskaren Ryoichi Shiraishi (legenden Akihiko Hirata). Den energiske Joji Atsumi (Kenji Sahara) beger sig till området med några kollegor och finner att en stor, fet robot vid namn (Mogera - fast det uttalas aldrig i filmen, om jag inte minns fel) härjar. Den börjar löpa amok och först efter ett våldsamt slag så lyckas man övervinna den - men många miniatyrhus och landskap hinner sprängas först givetvis.

Men just när man tror att allt är fint och bra så uppenbarar sig en gigantisk kupol från underjorden. Det är egentligen en näst in till oigenomtränglig bas där Mysterianerna håller till, ett hyfsat bittert gäng utomjordingar som sprängt sin egen plan och nu vill lära jordens befolkning att inte använda kärnvapen - men bara om de får en några mil stor markplätt samt att de får ta över jordens alla kvinnor för att kunna återskapa sin egen ras!

Naturligtvis är det ingen som går med på detta. Ingen ska få para sig med jordens kvinnor bara så enkelt, och människorna slår tillbaka med allt de har. Men det blir naturligtvis inte SÅ lätt som de skulle kunna tro...

Handlingen är mer komplicerad än så, det visar sig till exempel att Ryoichi inte alls verkar var så vänligt sinnad mot sina medmänniskor och en annan viktig roll innehas av en av japans bästa skådisar, Takashi Shimura. Men se filmen istället.

Det känns som special effekts-mästaren Eiji Tsuburaya och Inoshiro Honda testar något nytt här. Alla visuella effekter är inte perfekta ännu, men är så storslagna och imponerande att man accepterar svagheterna ändå. Honda ville göra en film utan stora monster, men producenten Tanaka tyckte att det behövdes och petade in Mogera (som känns som en föregångare till MechaGodzilla) som är en feting till robot som både har svans och ryggsköldar, de två senare detaljer är något som Honda uppenbarligen försöker dölja så mycket som möjligt.

Här kommer egentligen också mitt enda rejäla klagomål med filmen: det är för lite Mogera. Han kunde ha fått deltagit mer, förutom i inledningen och slutet. Men men, vi måste acceptera Hondas vision. Det som också skulle kunna vara filmens svaghet är att fienden, utomjordingarna, står på en plats hela tiden - förutom lite små utflykter med sina UFO'n då. Men det är coolt också, eftersom det blir det klassiska ointagliga fortet, fast futuristiskt istället. Men actionscenerna är många, och nästan alltid utspelar sig runt om kupolen. Det bjuds också på två utsökta katastrofscener, dels en jordbävning i början av filmen och dels i slutet då utomjordingarna använder sig av sina krafter och förflyttar en sjö så att en stad sköljs bort spektakulärt och coolt.

För lite monster, men ack så bra ändå!

Av: Fred Andersson

Japan ödeläggs i 252 Survivors

2008-09-19T10:23:00.001-07:00

Japan ödeläggs ännu en gång då det snart är dags för en ny en katastroffilm att visas på biograferna.

252 Survivors är nästa effektladdade produktion i en genre som återigen har blivit ganska populär. Regi står Nobuo Mizuta för, ansvarig för bland annat fjolårets komedi Maiko haaaan!!!. Hideaki Ito (Sukiyaki Western Django) och Masaaki Uchino (Haru) ser vi i två av filmens ledande roller.

En ny teaser, som visar betydligt mer än den förra, har publicerats på filmens officiella hemsida. 252 Survivors har premiär i Japan den 8:e December.

Hemsida och teaser finner ni här

Av: Peter Nilsson

Jun Ichikawa död vid 59 års ålder

2008-09-19T09:21:00.001-07:00

Japanske regissören Jun Ichikawa är död, han blev 59 år gammal. Dödsfallet inträffade på ett sjukhus i Shibuya dit Ichikawa förts efter att ha kollapsat.

Ichikawa debuterade som regissör år 1987 med filmen BU-SU och har rönt framgångar med titlar som Tokyo Lullaby och Osaka Story. Han är dock troligtvis mest känd för sin prisbelönta filmatisering av Haruki Murakamis Tony Takatani - för vilken han vann juryns specialpris på Locarno International Film Festival år 2004.

Av: Peter Nilsson

Artikel - Shin Sang-ok

2008-09-17T10:36:00.001-07:00

Shin Sang-ok

Född: 1926

Död: 2006

Födelseplats: Cheong-jin, Korea

Yrke: Regissör, producent, manusförfattare

Status: Ej aktiv

Shin Sang-ok var en av dom riktigt stora regissörerna under vad som senare kallats för den koreanska filmens första guldålder, nämligen 50-och 60-talet då regissörer som bland annat Kim Ki-young, Im Kwon-taek och Yu Hyun-mok debuterade och skapade sina första mästerverk.

Som ung hade Shin studerat konst i Tokyo och där blivit fascinerad av filmkonsten och eftersom det då var förbjudet med film från USA och England så blev det istället mycket fransk och tysk film som visades på dom japanska biograferna tillsammans med de egna inhemska produktionerna.

Han debuterade som Art director i filmen Hurrah for Freedom (1946) i regi av Choi In-kyu vilken var den första filmen som skapades efter att Korea befriats från den japanska ockupationen. Shin debuterade som regissör 1952 med The Evil Night och gifte sig året därpå med populära aktrisen Choi Eun-hee som naturligt nog fick dom ledande kvinnliga rollerna i flertalet av hans filmer.

Året därpå kom dokumentären Korea som tog över ett år att filma och redigera. Efter att ha startat egna produktionsbolaget Shin Production 1955 så regisserade han ofta uppemot tre till fyra filmer om året (och producerade det mångdubbla) och flertalet blev stora kassasuccér men det stora konstnärliga genombrottet kom 1958 med A Flower in Hell som handlar om en prostituerad kvinna, Sonya, som spelas av Choi Eun-hee. Filmens stil påminner mycket om film noir både tekniskt och i själva berättarstrukturen.

Att våga experimentera med bland annat berättarstrukturen var något som Shin fortsatte med under hela sin karriär, ett exempel är filmen A romantic Papa (1960) där alla karaktärer presenterar sig själva i filmens inledning. En klassisk film från samma period är Mother and a guest från 1961 om en ensamstående mor och en lärare som blir hennes inneboende och deras förälskelse där dottern är filmens berättare.

Året 1961 så regisserade han även Seong Chun-hyang, ett historiskt drama som filmatiserats otaliga gånger, som blev landets första färgfilm och ännu en triumf för regissören. Under 60-talet skapade Shin också filmstudion An-yang Film Studio där regissören fortsatte att producera filmer framgångsrikt fram till början av 70-talet då censuren blev hårdare och det konstnärliga klimatet i landet stryptes av militärdikaturen. Det blev svårare att få ut filmerna på biograferna och produktiviteten och i viss mån även kvalitén som funnits hos Shin och hans medarbetare under 60-talet sjönk i mitten av 70-talet.

Shin arbetade i alla genrer, krigsfilmer (Red muffler 1964), historiska dramer (Prince Yeonsan 1961, Women of Yi-dynasty 1969), melodrama (A romantic papa 1960, Deaf Samryongi 1964) och även skräck (Thousend year old fox 1969). Regissören vann en rad priser vid inhemska galor och under nästan hela 60-talet var namnet Shin synonymt med sydkoreansk film.

Under 1978 så skildes paret och under en resa till Hong Kong så försvann Choi Eun-hee och när Shin reste dit för att leta efter henne så försvann även han. Som det skulle visa sig senare så hade paret blivit kidnappade och förda till Nordkorea där dom hölls åtskilda under ett par år innan dom återförenades. Dom hade förts till landet på order av Kim Jung-il som ville att Shin skulle skapa nya filmer med Choi i huvudrollen och få den nordkoreanska filmindustrin att leva upp.

Den mest kända filmen från deras år i Nordkorea är monsterfilmen Pulgasari men den är inte särskilt representativ för vad paret skapade utan snarare är det arbetarskildringar och melodramer som Salt, Runaway och musikalen Love,love my love som paret vann priser med på festivaler i Kina och dåvarande Sovjetunionen som dominerar produktionen. Shin anser att Runaway är kanske det bästa han regisserat och han ville själv att den skulle släppas i väst men så har inte blivit.

Under 1986 lyckades paret fly från landet och man valde att bosätta sig i USA eftersom man inte var säker på att myndigheterna i Sydkorea verkligen skulle tro på kidnappningshistorien. I USA grundade han Shin Productions och arbetade som producent för bland annat Three Ninjas-serien.

Efter 1994 återvände paret till Sydkorea och Shin regisserade Vanished och blev jurymedlem för en rad olika filmfestivaler världen över. Vid sin död 2006 lämnade Shin efter sig mer än 70 filmer som regissör och över 200 filmer som producent.

Av: Ulf Lönn

Equation of Love and Death, ny Kinesisk thriller

2008-09-17T10:14:00.001-07:00

En riktigt läcker trailer till Kinesiska thrillern Equation of Love and Death är nu tillgänglig på nätet. Dessutom har en officiell hemsida lagts upp - och positivt nog är den även engelsktextad.

En av filmens huvudroller porträtteras av Zhou Xun som tycks arbeta flitigt nu för tiden. I övriga roller kan vi bland annat se Wang Baoqiang, Chao Deng, Zhang Hanyu (samtliga medverkande i Assembly) och Wang Yanhui.

Hemsida

Av: Peter Nilsson

Recension: The Devil's Sword

2008-09-14T10:25:00.001-07:00

The Devil's Sword (Golok setan)

Skådespelare: Barry Prima, Gudi Sintara, Advent Bangun, Enny Christina, Rita Zahara, Kusno Sudjarwadi, Kandar Sinyo, H.I.M. Damsyik, Atut Agusman, Yos Santo, Rasjid Subadi, Hadisjam Tahax, Sutrisno Wijaya, Djair

År: 1984

Land: Indonesien

Genre: Skräck, Fantasy, Action

Regi: Ratno Timoer

Manus: Imam Tantowi

Indonesisk exploitation. Smaka på den.

Mandala, spelad av den tuffe Barry Prima, är världens störste krigare som rider runt på sin trogna häst och kämpar mot ondska. En dag rider han in i en by där ett bröllop pågår. Problemet är dock att den onda Alligatordrottningen, en ond häxa/nymfoman vill ha brudgummen till sitt personliga hov och har skickat Mandalas forne vän för att tvinga till sig honom. Detta resulterar i en rejält blodig strid där de enda som överlever är bruden, brudgummen och de två krigarna. Alligatordrottningen får som hon vill och Mandla lovar att hämnas. Mitt i allt detta så visar det sig att alla onda krigare i världen (inte mer än 4) har gått ihop för att på Alligatordrottningens order finna The Devils Sword, ett svärd smitt för tusentals år sedan av en fallen meteorit och som sägs ge oerhörda krafter till den som äger det. Mandalas läromästare vet var det finns och blir överfallen av de 4 onda krigarna som alla slås med olika konstiga vapen och han blir dödlig sårad, men vägrar berätta var svärdet finns. Mandala kommer i tid men för att rädda hans liv så måste han hugga av sin läromästares infekterade ben (vilket perfekt scenario för en gorescen). Nu får Mandala i uppdrag att finna det djävla svärdet och stoppa den onda Alligatordrottningen innan hon knullat sig igenom alla unga män i landet och beger sig ut på en lång färd tillsammans med den unga bruden som vill hämnas sin förlorade make.

Handlingen säger väl det mesta och och någon död sekund existerar inte. Mandala slåss gärna och filmen hoppar mellan ett flertal långa, blodiga fightscener där armar och huvuden flyger omkring i kaskader av blod. Det kanske inte är lika blodigt som låt oss säga Shogun Assassin, men inte långt därifrån. Fightscenerna är dock inte speciellt bra koreograferade, men det gör inte så mycket då allt är så härligt underhållande. Regissören använder sig gärna av mycket enkla trick för att få sina krigare att flyga fram på skärmen och man sitter där hela tiden med ett leende på läpparna. Min favoritscen är den där Mandala och bruden färdas på en flotte över en dimtäckt sjö och blir anfallna av en hord alligatormän som hoppar ut på båten med hjälp av filmen visas baklänges och synen av detta och deras vobblande träsvärd är totalt sanslös. Alla skådespelare spelar över så gott de kan och den skruvade dubbningen gör inte saken bättre/sämre egentligen. Det är dock en ganska snygg film, definitivt gjord på 80talet med massor av pastellfärger och röktäckta landskap. Lite som Krull på en hundradels budget korsat med en kungfufilm - på ett bra sätt. Det finns så mycket sköna detaljer jag skulle kunna gå in på, men jag väljer att hålla käften och låta er upptäcka dem själva.

Totalt sanslöst härligt underhållande alltså. Det är totalt omöjligt att inte bli underhållen av detta spektakel och jag ser verkligen fram emot att utforska den indonesiska filmvärlden lite djupare. Du märker själv om detta är något för dig efter att ha läst denna recension och jag hoppas att min entusiasm verkligen går fram.

Av: Joachim Andersson

Ken'ichi Matsuyamas nästa projekt blir Ultra Miracle Love Story

2008-09-13T09:37:00.000-07:00

Skådespelaren Ken'ichi Matsuyamas (senast medverkande i hårdrockskomedin Detroit Metal City) nästa roll blir i en film med den lite udda titeln Ultra Miracle Love Story. Berättelsen utspelar sig i prefekturen Aomori och all Matsuyamas dialog kommer talas med den svåra Tsugaru-dialekten som härstammar från området.

I filmen spelar Matsuyama en ung man som lever ett jordbruksliv i Aomori och blir förälskad i en besökande kvinna från Tokyo. Hans kärlek gestaltas av Kumiko Aso och Misako Watanabe, Yoshio Harada samt Yumiko Fujita är tilltänkta i andra roller.

Den 13:e september påbörjas inspelningen som förväntas pågå i en månad. Någon gång nästa år lär Ultra Miracle Love Story ha premiär.

Av: Peter Nilsson

Trailer till Kim Ki-duks Sad Dream

2008-09-13T09:35:00.001-07:00

En alltid lika trevlig nyhet är när Sydkoreanske mästaren Kim Ki-duk är i görningen med nåt nytt, och så är fallet lyckligtvis nu. En trailer har anlänt till Sad Dream som har premiär den 9:e Oktober.

I Sad Dream medverkar Lee Na-Young och Jo Odagiri, och något som är intressant är att de båda talar var sitt modersmål i filmen.

Av: Peter Nilsson

Champions, ännu mer kampsportsraffel från Hong Kong

2008-09-13T03:51:00.001-07:00

Som ett stort fan till klassisk Hongkong-action är det på tok omöjligt att inte känna sig som ett upprymt barn på julafton med tanke på de senaste dagarnas nyheter.

Bortsett att legenden Yuen Woo Ping återigen regisserar Chiu Man Cheuk, Michelle Yeoh och Zhou Xun i kommande Beggar Su är även tekniskt brilliante Wu Jing aktuell med sin första film som regissör, nämligen Legendary Assassin. Och nu har ytterliggare ett kampsportsrelaterat projekt kommit till min vetskap.

Det är Champions, kampsportsraffel av Tsui Siu Ming som har klassikerna Holy Robe of the Shaolin Temple (1985) och Bury Me High (1991) i bagaget. Med Dicky Cheung, Wong Tsui Yu, Debbie Goh, Xie Miao och veteranen Yu Rong Guang i ensemblen handlar Champions om en wushu-atlet (Dicky Cheung) som deltar i en prestigefylld kampsportsturnering där han representerar Kina för att vinna en nationell sprinters hjärta.

Champions kommer ge prov på flertalet klassiska stilar, bland annat Eagle Claw, Praying Mantis och Taichi. Filmen har premiär i November.

Så här intressant har Hong Kong inte varit sedan tidigt 90-tal och det är väl bara till att buga och bocka för att det fina filmlandet tycks ha rest sig ut sin långvariga svacka.

Trailern kan ni se här

Av: Peter Nilsson

Yuen Woo Ping regisserar återigen

2008-09-12T11:08:00.001-07:00

Det var nästan ett decennium sedan Yuen Woo Ping senast stod för regi till en film och det var runt 7 år sedan som skådespelaren och talangfulle kampsportaren Chiu Man Cheuk (Zhao Wen Zhuo) erbjöds en roll av betydande storlek.

En av veckans större nyheter, som bör glädja många, är att de båda nu återvänder till filmandet i och med det nya projektet Beggar Su. Beggar Su, vilket möjligtvis är en tillfällig titel, började spelas in i slutet av Augusti i en av Pekings förorter. I filmen gestaltar Chiu Man Cheuk den kinesiske folkhjälten Su Qi Er och alstret kan enligt uppgift ses som en nyinspelning av Hero Among Heroes.

En produktionsmedlem har berättat att Chiu Man Cheuk arbetar mycket hårt och tillägger att han hanterar samtliga slagsmål- och stunts själv. Zhou Xun, vars popularitet har blivit enorm de senaste åren, porträtterar Su Qi Ers hustru medan Michelle Yeoh medverkar i en mindre roll som eremit-krigaren Yu. En annan person som ryktas ha ett framträdande i Beggar Su är musik/filmstjärnan Jay Chou som vi i sådana fall kommer se som en talangfull befälhavare som lär ut sina färdigheter till Su Qi Er.

Efter att ha arbetat i Hollywood en längre tid tycks Yuen Woo Ping ha tröttnat på dess filmbransch och framgången med Jet Li i Fearless har fått den legendariske regissören/koreografen att återvända hem. Om det inte är glädjande nog att en Yuen återigen ska filma så kanske nyheten om att samtliga ur den fantastiska Yuen-klanen har slått sina kloka skallar ihop för att frambringa nåt speciellt ur Beggar Su. Enligt rykten har de inte velat spara på några ansträgningar för att få tillbaka det gamla goda med traditionella kampsportsfilmer.

Vad kommer Beggar Su då att handla om? Jo, i filmens inledning blir Su Qi Er förföljd och illa misshandlad, hans ena arm blir totalförstörd och tiggeri blir hans enda utväg. Denna bittra förändring medför att han förlorar allt intresse för sitt kärleksliv och i hans sinne gror enbart hämnlystnad, men ändå är hans godhjärtade hustru honom trogen.

Av: Peter Nilsson

Wu Jing regidebuterar med Legendary Assassin

2008-09-12T11:05:00.001-07:00

I sammanhanget action är troligtvis Wu Jing en av de mer intressanta aktörerna i Hong Kong. Efter ett relativt knapert 90-tal har hans popularitet ökat ofantligt under 2000-talet, mycket tack vare en brilliant insats i Wilsons Yip actiondänga SPL.

Nu är det dags för Wu Jing att tackla en annan aspekt inom filmkonsten, nämligen att regissera. Legendary Assassin blir hans debut och är en actionthriller som enligt sin nyutkomna trailer ser ut att erbjuda sin beskärda del av slag och sparkar.

Filmen, som är färdiginspelad och har premiär i November, har Wu Jing regisserat tillsammans med Nicky Li och huvudrollen hanterar givetvis Wu Jing själv. Övriga roller innehas bland annat av Celina Jade, Alex Fong och Lam Suet.

Trailern finner när här nedan.

Av: Peter Nilsson

Invitation Only, Taiwans första slasher

2008-09-09T10:44:00.000-07:00

Slasherfanatiker har verkligen nåt att fira då Taiwan är på gång med sitt första bidrag till genren. Att dömma av den nysläppta trailern tycks det bli en väldigt blodfylld histora. Trailern är inkluderad här nedan.

Filmens titel är Invitation Only och i en av huvudrollerna ser vi Maria Ozawa i sin första riktiga filmroll. Hon har tidigare agerat i filmer med betydligt "vuxnare" framtoning.

Hursomhelst, Invitation Only handlar om fem personer som anländer till fest som visar sig vara en täckmantel för en kvälls förlustelse i tortyr och mord. Invitation Only öppnar i Taiwan i November.

Av: Peter Nilsson

Thailändska fantasyfilmen Queen of Langkasuka har fått en ny trailer

2008-09-09T10:41:00.001-07:00

En av Thailands mest framgångsrika filmskapare är regissören/producenten Nonzee Nimibutr (Nang Nak, Jan Dara) och hans nya påkostade fantasyepos Queen of Langkasuka har precis fått en ny trailer som finns att beskåda här nedanför.

Queen of Langkasuka är den dyraste produktionen i Thailändsk filmhistoria och involverar undervattensstrider, jättevalar och djuphavsdjur, dessutom massiva strider mellan piratskepp och mäktiga gyllene palats.

Filmens releasedatum är för nuvarande satt till den 23:e Oktober men kan mycket väl skjutas fram då den hittills har stött på flera förseningar.

Hemsida

Av: Peter Nilsson

Recension: Bad Family (Tv-serie)

2008-09-08T10:50:00.001-07:00

Bad Family (Bool Ryang Ga Jook)

Skådespelare: Kim Myung-min, Nam Sang-mi, Im Hyun-sik, Lee Young-yoo, HyunYoung, Yeo Woon-kye, Kang Nam-gil

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Komedi, Romantik

Regi: Yoo In-shik

Manus: Lee Hee-myung

Bad Family är en komedi där en hel familj, utom den yngsta dottern Na-rim, förolyckas i en bilolycka och flickans farbror bestämmer sig för att återskapa en låtsasfamilj för att hon förhoppningsvis ska återfå minnet som försvann i sviterna av olyckan.

Mannen som får uppdraget att skapa en familj är smågangstern Oh Dal-gun som sätter ihop familjen av människor som bland annat är skyldiga honom pengar och med hjälp av hot och tvång får han ihop föräldrar, farföräldrar, äldre bror och en syster. Själv låtsas han var hennes farbror och spelet kan börja.

Serien bygger på komiken när en rad olika personligheter tvingas bo tillsammans och är tvungna att låtsas vara en sammansvetsad familj trots att medlemmarna inte hyser några varmare känslor för varann. Dom är dessutom tvungna att sköta sina vanliga jobb och sitt vanliga liv med allt vad det innebär utöver charaden i Na-rims hus.

Dessutom så får hennes riktiga farbror reda på att det kan ha varit någon eller några inblandade i familjens olycka och Na-rim kan ha sett vad som skett och skulle därmed vara i fara. Familjen svetsas samman och börjar bete sig som en riktig sådan och medlemmarna börjar hjälpa och stötta varandra i livet utanför den stora villan.

Det finns flera fortlöpande intriger som involverar makten över en inomhusmarknad där dom flesta av familjemedlemmarna oberoende av varandra arbetar som försäljare av främst frukt och grönt men även snabbmat och kaffe.

Skådisarna är överlag bra, särskilt Kim Myung-min som gör Dal-gun lagom parodisk med sin stentuffa image utan att det blir fånigt och Nam Sang-mi spelarden falska äldre systern med mycket attityd och skinn på näsan.

Serien tappar mot slutet när den blir mer inställsam och gulligheten tar över när galenskaperna från dom första avsnitten minskar men den är trots det sevärd även om slutet är ganska förutsägbart.

Av: Ulf Lönn

Monster X Strikes Back recenserad på Sci-Fi Japan

2008-09-08T10:38:00.000-07:00

Minoru Kawazakis (av många) högst efterlängtade kaijukomedi Monster X Strikes Back/ Attack The G8 Summit! har nyligen recenserats- och oturligt nog också totalsågats på eminenta sajten Sci-Fi Japan.

Kawazaki som är en ytterst udda filmskapare har tidigare stått för skapelser som Executive Koala och The Calamari Wrestler, ni som sett något av denne man vet därför att han har en stil som inte lämpar sig för en särskilt bred publik. Kanske är det även fallet med Monster X Strikes Back.

Recensionen kan ni läsa här

Av: Peter Nilsson

Ny poster till Gordon Chans spökhistoria Painted Skin

2008-09-08T09:34:00.000-07:00

En ny poster ser ni ovan men hittills har det fortfarande inte dykt upp någon officiell trailer till Gordon Chans kommande spökhistoria Painted Skin, men några scener från filmen har visats på ett kinesiskt nyhetsprogram och därför kan det här nedan erbjudas ett ganska tilltalande smakprov - bortsett från ett delvis malplacerat musikspår.

Painted Skin är löst baserad på en novell av Pu Songling (1640-1715). Den ursprungliga historien handlar om en ung akademiker som förförs och mördas av en demon, en demon förklädd i en vacker kvinnas skepnad. Demonen dräps sedan av en Taoistmunk som återupplivar akademikern. Huruvida den ursprungliga historien har bearbetats till Gordon Chans filmatisering har ännu inte avslöjats.

I rollerna ser vi bland annat Donnie Yen, Zhou Xun, Chen Kun, Vicki Zhao Wei och Qi Yuwu.

Hemsida

Av: Peter Nilsson

Recension: Lady Terminator

2008-09-05T11:38:00.001-07:00

Lady Terminator (Pembalasan ratu pantai selatan)

Skådespelare: Barbara Anne Constable, Christopher J. Hart, Claudia Angelique Rademaker, Joseph P. McGlynn, Adam Stardust, Ikang Fawzi

År: 1988

Land: Indonesien

Genre: Action, skräck

Regi: H. Tjut Djalil

Manus: Karr Kruinowz

Min indonesiska filmresa fortsätter med denna klassiska exploitationtitel, Lady Terminator. Återigen en titel som nästan är mer känd än själva filmen, åtminstone tills Mondo Macabro släppte den på DVD.

Någon gång för länge sedan så får vi se hur "The Queen Of The South-Sea" avverkar män på löpande band. Hon har sex med dem och låter sedan en ål som befinner sig i hennes sköte bita av deras penis, varvid de dör av blodförlust. Det är få svenska filmer som börjar på det sättet! Men en modig man lyckas överlista henne, norpa ålen - som förvandlas till en kniv och fördriver henne till havets botten.

Hundra år senare så råkar antropologen Tania Wilson (Barbara Anne Constable) hitta samma ställe där drottningen skulle råka hålla till och blir besatt av hennes ande. Hon simmar sedan till Jakarta, går upp naken på stranden, har sex med och dödar två småskurkar och tar deras bil och kläder. Jepp, det är The Terminator rakt av här. Och det fortsätter på samma väg.

Erica är en rockstjärna som börjar bli lite framgångsrik och berömd. Hon råkar också äga drottningens halsband, som hon fått av sin farfar, och givetvis blir hon den som vår kära skurk helst vill döda!

Till sin hjälp får hon polisen Max och hans gäng av galna, övervåldsamma Rambo-poliser och den våldsamma flykten kan börja!

Här snackar vi riktigt tokig indonesisk lågbudget action när den är som... tokigast! Hela grundhistorien, inklusive nästan varje viktig actionscen i The Terminator, är kopierad här - fast oftast betydligt blodigare och våldsammare, med en tiondel av budgeten som orginalet. Fast tänk er en sexig kvinna med stort åttiotalshårsvall och en ål i... ja, ni vet vart, som dödar folk med k-pist och laserstrålar ur ögonen. Blodet skvätter rejält och jag har nog inte sett så många löspluggar avlossas sedan Commando och så många squibs sedan valfri John Woo-film.

Stundtals är det riktigt taffligt, men det är bra energi i scenerna och det blir aldrig tråkigt - förutom filmens första halvtimme som puttrar på lite för långsamt. Sedan blir det blod, biljakter och bröst. I mängder.

Bra trash. Inte lika välgjord och snygg som The Queen Of Black Magic, men betydligt snyggare än amerikanska motsvarigheter inom exploitation. Det är mycket färger, vilda specialeffekter och kanske en av världens sämsta dialogmixar. Jaja, man kan inte få allt.

Av: Fred Andersson

Seoul-Stockholm, Koreansk filmfestival på Zita

2008-09-05T11:14:00.000-07:00

För er som bor i Stockholmsområdet vill jag rekommendera Seoul-Stockholm, en koreansk filmfestival som jag tyvärr missar då jag är fast i de småländska skogarna.

Här nedan följer information om festivalen:

Seoul-Stockholm, koreansk filmfestival på Zita

Äntligen är Sveriges enda koreanska filmfestival tillbaka för en andra upplaga!

Med åtta exklusiva Sverigepremiärer som visar det bästa av nutida koreansk film slår vi ett slag för en filmkultur som oftast hamnar i skymundan.

17-21 September på Zita i Stockholm visas filmer av prisade regissörer som Hong Sang-Soo och Jeon Soo-il men även filmer av nya talanger som Jung Brothers och Yoon Seonghoo.

Missa inte heller årets öppningsfest 17 september på Allmäna Galleriet med liveuppträdande av den koreanska singer-songwritern Sorri!

Programet i urval:

With a Girl of Black Soil (2007)

Trots att han lider av en lungsjukdom lever gruvarbetaren Hae Gon ett lugnt och lyckligt liv tillsammans med sin mentalt handikappade son Dong Gu (Park Hyeon Woo) och sin 9-åriga dotter Young Rim (Yoo Yeon Mi). Den bistra verkligheten gör sig påmind när Hae Gon blir avskdedad från jobbet utan någon som helst kompensation och när han går ner sig totalt återstår det för dottern att ta hand om både sin bror och far, ett ansvar som tär mycket på en så ung flicka. Young Jin som spelar fadern har tidigare varit med i "Secret Sunshine".

Filmen vann pris för bästa film vid Deauville Asian Film Festival år 2008. Regi: Jeon Soo-Il.

Night and Day (2008)

I "Night and Day" av Hong Sang-soo möter vi Sung-nam Kim, som efter att ha blivit ertappad med knark, tvingas fly från Sydkorea till Paris. Sung-Nam vet inte vad han ska göra med sitt liv och äktenskapet blir lidande av att hans fru fortfarande är kvar i Sydkorea. När han träffar den unga konststudenten Yoo-jung Lee (spelad av Eun-hye Park) börjar han fundera över sina värderingar och vad kärlek verkligen betyder för honom. Hong Sang-soo ställer många frågor om livet och konsten i "Night and Day" samtidigt som han med en avskalad, nästan Ozu-lik, stil visar det vackra Paris och hur det kan vara att bo där som ensam konstnär med moraliska dilemman.

Hong Sang-soo är en av Sydkoreas mest prisade regissörer och har tidigare gjort filmer som "Turning Gate" och "Woman on the Beach". "Night and Day" är hans åttonde film och var med och tävlade i Berlins filmfestival 2008.

Epitaph (2007)

En kuslig spökhistoria om ett sjukhus där mystiska ljud hörs från bårhusavdelningen. En ung läkarstudent bestämmer sig för att ta reda på vad som pågår i sjukhuset på kvällarna men blir chockerad över vad han upptäcker. Samtidigt kommer en ung traumatiserad flicka in för psykologisk behandling. Vad har hon varit med om och vad är det hon ser när hon skriker? Epitaph är en skickligt berättad skräckfilm där tonvikt läggs på snygg cinematografi och stämningsfull mise-en-scène. Genom att hoppa mellan fyrtiotalet och nutid serverar Jung Brothers en ovanligt vacker skräckfilm som lovar gott för framtiden. Troligen den bästa koreanska skräckisen sedan "A tale of Two Sisters"...

Filmen är regisserad av de talangfulla bröderna Jung Beom-Sik och Jung Sik vilka är värda att hålla ett öga på i fortsättningen.

Program: www.seoul-stockholm.com
Biljetter: www.zita.se
Förfrågningar, pressvisningar och bilder: press@seoul-stockholm.com

Officiell hemsida till Tokyo Gore Police uppe!

2008-09-05T10:02:00.000-07:00

Yoshihiro Nishimuras splatterorgie Tokyo Gore Police har nu fått en officiell hemsida. Dessutom finns det numera en kort men oerhört roande trailer på filmen som skiljer sig något från det material vi tidigare fått se.

Hemsida

Av: Peter Nilsson

Lee Yoon-Gi gör My Dear Enemy

2008-09-04T10:57:00.001-07:00

Lee Yoon-Gi gör med sin nya film (My Dear Enemy) en rejäl avvikare från sina senaste produktioner - This Charming Girl och minimalistiska och smått lysande Ad-Lib Night. Åtminstone om trailern är en uppvisning av vad vi har att vänta oss.

My Dear Enemy kan säkert komma att bli mer lättsinnig än regissörens tidigare verk men med denne man vid rodret och Jeon Do-yeon och Ha Jung-Woo kan det mycket väl bli ett lyckat projekt.

Filmens handling kretsar kring den arbetslösa och fattiga kvinnan Hee-Soo (spelad av Jeon Do-yeon) som efter ett år möter sin förra pojkvän Byung-Woon (Ha Jung-Woo) och försöker kräva honom på de 3,5 miljoner won han är skyldig henne. Byung-Woon är i sin tur luspank och deras enda alternativ är att med olika lögner försöka få Byung-Woons "flickvänner" att hjälpa till.

I My Dear Enemy kommer vi förutom Jeon Do-yeon och Ha Jung-Woo även få se Kim Hye-ok och Kim Young-Min i rollbesättningen. Filmens releasedatum är satt till den 25:e September.

Av: Peter Nilsson

Inspelningen av Ip Man slutförd

2008-09-04T09:52:00.001-07:00

Inspelningen av Ip Man är färdig. Filmteam och rollbesättning firade slutförandet av filmen tillsammans med Yip Mans son Yip Chun i söndags i Wanchai.

Donnie Yen, filmens huvudrollsinnehavare, mötte två stora utmaningar under inspelningen. Nedbantning och en smärtsam åkomma i höger axel.

"Då vi filmade kampsportsscener var jag i princip oförmögen att röra min axel. För nästan alla tagningar var jag tvungen att förlita mig på en massör som lättade smärtan i min axel så att jag kunde genomföra en tagning." sade Donnie Yen.

Ip Man ska ha premiär i Kina den 19e December.

Av: Peter Nilsson

Portland Street - asiatisk film

2008-09-02T09:42:00.000-07:00

Hej och välkomna till Portland Streets nya skepnad.

Av diverse anledningar har Portland Street flyttats över till denna blogg, bland annat för att effektivt minska tiden mellan uppdateringar som på den forna sajten har varit lite väl sporadiska och osammanhängande.

För er som nyligen har hittat hit kan jag för er info berätta att Portland Street i relativt många år har huserat på internet som Sveriges största sajt dedikerad till asiens filmindustri. Framförallt har tonvikten lagts på filmrecensioner från östastiska länder som Kina, Japan och Sydkorea.

Tidsbrist och andra orsaker har dock lett till färre uppdateringar och längre avbrott vilket nu förhoppningsvis kan åtgärdas med bloggen.

Både gamla och nya läsare hälsas välkomna och vi får hoppas att bloggen är till belåtenhet.

/Peter & PS Crew

Recension: Legend of Dinosaurs and Monster Birds

2008-08-30T10:32:00.000-07:00

Legend of Dinosaurs and Monster Birds (Kyôryuu: Kaichô no densetsu)

Skådespelare: Tsunehiko Watase, Nobiko Sawa, Shôtarô Hayashi, Tomoko Kiyoshima, Fuyukichi Maki, David Freedman, Maureen Peacock, Catherine Laub, Hiroshi Nawa, Ginji Nakamura, Masataka Iwao, Goro Oki, Yusuke Tsukasa, Yukio Miyagi, Akira Moroguchi

År: 1977

Land: Japan

Genre: Sci-Fi

Regi: Junji Kurata

Manus: Masaru Igami, Takeshi Matsumoto

Filmen börjar med långsam hypnotisk jazz som svävar emot oss över skogarna runt vulkanen Fuji. En ung kvinna, troligen drogad eller kanske självmordsbenägen vandrar planlöst runt bland växtligheten. Marken öppnar sig och hon faller ner i en isgrotta fylld med stora ägg. Förvirrat vaknar hon till liv och jazzen försvinner. Istället så startar en mörk, hjärtfrekvens-rytmisk musik och det visas sig att ett av äggen håller på att kläckas. Hon stapplar fram i mörkret och börjar anpassa sig till det dåliga ljuset. I ägget så tittar ett par stora, slemmiga ögon upp. Hon skriker av skräck...

1977 så fick Legend of Dinosaurs and Monster Birds premiär i Japan, närmare bestämt den 29:e april. Filmbolaget Toei hade fått för sig att göra en Kaiju-film för en vuxnare publik och valet blev då denna mycket udda kombination mellan gummimonster-skräck, arthouse, katastroffilm, Hajen-plagiat och mer arthouse. Väldigt japanskt trots allt, så japanskt att en vanlig Godzilla-film skulle kunna verka svensk i jämförelse.

Efter kvinnans upplevelser i inledningen av filmen så sprids nyheten fort av att något har hittats i skogarna runt Fuji. Rykten om stora fossilerade ägg dyker upp och det får vår hjälte att överge sitt uppdrag att undersöka stenar i Mexico och kasta sig in i Fuji-äventyret. Vid skön så håller två kvinnliga dykare till, en av dom verkar han känna och kanske ha haft ett förhållande med innan. Han hittar även igen sin fars gamla stuga där hans fars gamla vägvisare håller till.

Hans far var övertygad om att det levde dinosaurier runt Fuji, men ingen trodde på honom och han dog utan att få det erkännande han förtjänade. Nu är det sonens tur att ta reda på mysteriet. Samtidigt så inleds en drakfestival vid skön, med popband, uppvisningar, bad och lek. Detta trots att allt fler människor och djur har försvunnit runt omkring i området.

När våra hjältar hittar en häst som fått huvudet avslitet och sedan uppstoppad i en trädkrona så inser man att det verkligen springer omkring en arg dinosaurie i trakterna. Men inte bara på land och i sjön, utan även i luften...

Historien är ganska splittrad, minst sagt, och det är fler sidohistorier och vändningar än vad jag räknar upp i min primitiva genomgång av handlingen. Det är väl både på gott och ont antar jag, då man gärna vill ha monsteraction för hela slanten, men också gärna uppskattar något originellt och udda. För arthouse är det, men det är en sån där arthouse-film som skulle bli utskrattad av okunniga och ej filmhistoriskt insatta Folkets Bio-medlemmar.

Det är egentligen mer drama och arthouse än monster och skräck, men när det väl är monster och skräck så sprutar blodet och monstren får man se i rejäla plastiga närbilder och helbilder. Så det är där historien splittrar sig. Ska man vara konstnärlig. Eller ska man köra på gummimonster?

Nu råkar jag uppskatta sådana här mystiska hybrider och klara av att sitta igenom en film som stundtals har långa, tysta scener (även under monster-sekvenser) och sedan kan flippa ur i märkliga musikmontage med japansk pop och jazz på högsta volym. Första scenen i filmen är mästerlig. Bland det bästa jag sett. En annan scen som sticker ut är en när en dinosaurie attackerar en liten gummiflotten ute på den dimmiga skön. Utan stämningsmusik eller de vanliga monster-klyschorna så blir en kvinna brutalt uppäten av dinosaurien. Allt slutar med en fenomenal och ganska oväntat gore-scen.

Det finns mycket bra att räkna upp, men det finns minst lika mycket – om inte mer – att räkna upp som skulle kunna skrämma bort en vanlig mainstream-fan. Så jag skiter i det.

Det är en vuxen och surrealistisk film, med naket och gore, gummimonster och drama, vulkanutbrott, lättsamt överspel och oväntade dödsfall. Jag gillade den.

Frågan är om du gör det?

Av: Fred Andersson (2008-08-05)

Recension: Hell's Ground

2008-08-30T10:29:00.000-07:00

Hell's Ground (Zibahkhana)

Skådespelare: Ashfaq Bhatti, Sultan Billa, Osman Khalid Butt, Rubya Chaudhry, Rooshanie Ejaz, Najma Malik, Salim Meraj, Haider Raza, Rehan , Kunwar Ali Roshan

År: 2007

Land: Pakistan

Genre: Skräck

Regi: Omar Khan

Manus:

Dagens aqenda är Pakistans första splatterfilm, Zibahkhana. Den har visats över hela världen under namnet Hell's ground på diverse festivaler, förutom i sitt ursprungsland där det lär dröja ett tag till innan den får en officiell release. Filmen skapades av Omar Ali Khan som finansierade den med hjälp av pengar från sin kedja med glasskafeér, med lite hjälp av Pete Tombs, en av personerna bakom Mondo Macabro som släppt en hel del intressant exploitation på dvd. Givetvis så lät ju detta hur intressant som helst för en splattergottare som mig och jag var tvungen att inhandla den på dvd. Filmen vann en hel del priser och har fått ett flertal bra recensioner så då är frågan - är filmen värd det?

Filmens handling är i synnerhet enkel - det är en kärleksfylld ripoff till Motorsågsmassakern där ett antal ungdomar åker iväg i en gammal folkvagnsbuss för att gå på en konsert. Det är den tuffa killen, den blyga tjejen, den tuffa tjejen, etc - varje klyscha som existerar. På vägen dit passerar de en förbjuden plats, den så kallade Hell's ground och det dröjer inte länge förrän de attackeras av zombier och en av dem blir biten. Det står nu inte på förrän de är vilse och med tom tank mitt ute i ingenstans och någonting iklädd en burkha börjar ha ihjäl dem en efter en...

Gränsen mellan ren ripoff och kärleksfylld hyllning är hårfin och Hell's ground ligger någonstans där precis på gränsen. Vad som räddar den från förfall är just miljöerna och kulturen som filmen är inspelad i. Att en person som är klädd i burkha skulle vara skräckinjagande var en sak som jag var lite osäker på innan jag såg filmen men jag måste säga att det fungerar alldeles utmärkt. Men utöver detta så är det tyvärr faktiskt inte mycket som står ut. Omar Khans regi är godkänd men ingenting speciellt. Att det är en debutfilm har givetvis en hel del med detta att göra och då man faktiskt kan känna bitvis att han verkligen gillar genren så kan han nog bli något att hålla ögonen öppna efter, om han nu skapar något lite mer eget. En annan sak som drar ner betyget är skådespeleriet, först och främst de fem ungdomar som beger sig ut i vildmarken där talangerna varierar kraftigt från halvtaskigt till ok. Filmen är heller inte speciellt blodig. Lite gore är det, men det mesta är när man får se vad som hänt efteråt fast å andra sidan så kan det ju vara jag som är kinkig. Scenen med zombierna passar heller inte in speciellt bra. Den har ett ok skäl för att vara där (som man får reda på om man lyssnar på det relativt intressanta kommentarspåret på dvdn) men de dyker upp, är med i 5 minuter och sen övergår filmen helt till den burkhabärande galningen och dennes familj som största hotet.

Jag antar att jag hade lite för höga förväntningar på den här filmen. Den är absolut inte dålig och relativt välfilmad, men med ett manus som är en karbonkopia av Motorsågsmassakern och inga egna ideér så blir det definitivt svårt att ställa sig i samma hyllningskör som finns ute på internet. Med en relativt tät stämning och riktigt skön musik (en blandning av vanlig skräckfilmsmusik och gamla pakistanska popdängor) så finns det i alla fall många filmer som är betydligt sämre. Har man inte alltför höga krav så är detta utmärkt underhållning.

Av: Joachim Andersson (2008-08-05)

Recension: You Are My Sunshine

2008-08-30T10:24:00.000-07:00

You Are My Sunshine (Neoneun nae unmyeong)

Skådespelare: Jeon Do-yeon, Hwang Jung-min, Na Moon-hee, Ryu Seung-su, Go Su-hee, Jeong Yu-seok, Kim Bu-seon, Seo Ju-hie

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Drama, romantik

Regi: Park Jin-pyo

Manus: Park Jin-pyo

När den lite naiva lantarbetaren Suk-jung (Hwang Jung-min) ser Eun-ha (Jeon Do-yeon) för första gången så blir han blixtrande kär och bestämmer sig för att det är hon som ska bli hans hustru. Det blir dock inte så lätt som han inbillar sig, hon jobbar både som karaokevärdinna och som eskortflicka på en kaffebar och har svårt för Suk-jungs naiva inviter med blommor och mjölken som han lämnar till henne varje morgon.

Trägen vinner dock i längden och till slut så blir dom ett par och gifter sig och flyttar ihop med hans mor och allt ser ut att fungera tills hennes förflutna kommer i kapp paret och allt vänds upp och ner. Det visar sig att hon är gift tidigare och hennes tidigare man tvingar till sig pengar av både henne och Suk-jung. För att få ihop pengarna säljer Suk-jung en av sina kor vilket gör att Eun-ha känner sig än mer skyldig och lämnar honom för att få ihop pengarna igen på det enda sättet hon kan, genom prostitution.

Suk-jung letar efter henne men hittar henne inte förrän drygt ett år senare när hon är förstasidesstoff i alla media på grund av att hon har hiv och ska ställas inför rätta. Varken hans mor eller bror med fru vill att han ska ha någon kontakt med henne och dom besöker Eun-ha i fängelset för att förmå henne att inte träffa Suk-jung fler gånger. Suk-jung försöker besöka henne i fängelset men hon vill inte träffa honom och han försöker begå självmord men överlever och efter en tidsrehabilitering så försöker han att få besöka henne igen.

Utan att säga för mycket så kan jag säga You are my sunshine är ett melodrama som trots sitt mörka innehåll ovanligt nog faktiskt slutarlyckligt. Både Yeon Do-yeon och Hwang Jung-min fick mycket positiv kritik för sina tolkningar och båda är värda allt beröm, Jung-mins tolkning av den impulsiva och upp över öronen förälskade lantisen och Do-yeons nervigt spelade sexiga servitris är en lyckad kombination som också gav filmen och dom medverkande flera priser.

Låten You are my sunshine återkommer i filmen flera gånger och man får ävenhöra en skraltig koreansk version framföras av huvudrollsinnehavarna när sluttexterna rullar förbi.

Av: Ulf Lönn (2008-07-27)

Recension: The Vampire Doll

2008-08-30T10:19:00.000-07:00

The Vampire Doll (Yûreiyashiki no kyôfu: Chi o suu ningyô)

Skådespelare: Jun Hamamura, Yukiko Kobayashi, Kayo Matsuo, Yôko Minakaze, Atsuo Nakamura, Akira Nakao, Sachio Sakai, Kinzo Sekiguchi, Itaru Takashima, Jun Usami

År: 1970

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Michio Yamamoto

Manus: Hiroshi Nagano, Ei Ogawa

Kazuhiko Sagawa lämnar Tokyo för att besöka sin nyblivna kärlek, Yuko Nonomura, som har sitt hem i en avlägsen landsbygd. Vid hennes bostad mottar Kazuhiko den hemska nyheten om att Yuko nyligen avlidit efter en trafikolycka. Men något stämmer inte, hemmets boende Shido Nonomura och den ovänlige krymplingen Genzo förtäljer inte hela sanningen och under natten när Kazuhiko besöker kyrkogården möter han Yuko, men hon är isande kall och frånvarande.

Några dagar senare börjar Kazuhikos syster Keiko oroa sig, hennes bror har inte återvänt och familjen Nonomura går inte att nå via telefon. Tillsammans med sin pojkvän, Hiroshi, beger hon sig till Nonomuras hem i hopp om att finna sin bror vid god vigör. Men vid besöket hävdar Shido att Kazuhiko lämnat huset i sorg efter upplysningen om Yukos död. Likt sin bror smälter hon inte berättelsen och får sina onda aningar besannade att Kazuhiko inte lämnat området då hon på kyrkogården finner hans ring, blodig.

Japansk vampyrfilm stilmässigt besläktad med brittiska Hammers helgjutna klassiker, smaskigt! Och tämligen ovanligt. Produktion står TOHO för vars studio är vida berömd för sina Kaijufilmer (främst Godzilla) och med legendariska regissörer som Akira Kurosawa och Ishiro Honda under sitt baner. Med mängder av högkvalitativa monster- och Sci-Fi-rullar i bagaget är det förstås laddat när man får chansen att se hur de hanterar skräckfilmens värld – ett område TOHO inte är lika bevandrade inom. Vampire Doll (1970) är den första filmen av tre med vampyrtema. De övriga bär titlarna Lake of Dracula (1971) och Evil of Dracula (1974) och samtliga är regisserade av Michio Yamamoto.

Vampire Doll är traditionell skräck av ”mysvarianten” som i första hand förlitar sig på kuslig stämning som alternativ för bloddrypande effekter. Filmens enda blodspillan visualiseras först under slutstycket och innan dess är det en djävligt tät atmosfär i förening med skickliga karaktärsgestaltningar som inbjuder åskådaren till en trivsam upplevelse. Det är ett verk som lätt kan förknippas med brittiska Hammer Films (världens bästa skräckfilmsbolag, vad andra än hävdar har de självfallet fel) då Vampire Doll både utseende- och handlingsmässigt har mycket gemensamt med flertalet av deras avkommor. Till och med lantgodset är av västerländsk karaktär, likaså de eminenta inomhusmiljöerna med europeisk prägel. Musiken, som är av kalla-kårar-kategorin, ger samma icke-Japanska förnimmelse, och faktiskt funkar det hela utomordentligt.

Givetvis är det de Japanska aktörerna som avslöjar filmens härkomst och beträffande deras insatser finns det bara positiva ord att framföra. Yoko Minazake är riktigt obehaglig som Shido Nonomura med sin osympatiska stämma och oberäkneliga personlighet. Mest skrämmande är dock Yukiko Kobayashi som avlidna dottern Yuko Nonomura. Hon ser fullständigt livsfarlig ut med sitt otäcka, mordlystna leende och intensiva blick och det är en skam att hennes framträdande är något begränsat till filmens inledning och avslutning. Resterande rollinnehavare levererar det de ska, men det är Minazake och Kobayashi man kommer ihåg efteråt.

Vampire Doll är ett fint tillskott i TOHOs beundransvärda arkiv och medan det inte är en direkt överväldigande film är den definitivt likvärdig många av sina västerländska släktingar. Är det här din genre? För all del, se den då.

Av: Peter Nilsson (2008-07-27)

Recension: An Empress and the Warriors

2008-08-30T10:16:00.001-07:00

An Empress and the Warriors (Kwong saan mei yan)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Leon Lai Ming, Kelly Chen Wai Lam, Guo Xiao Dong, Kau Jan Hoi

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Wu xia pian

Regi: Tony Ching Siu Tung

Manus: James Yuen Sai Sang, Cheung Tan

Ching Siu-Tung är utan tvivel en rutinerad regissör och banbrytare inom wu xia pian. Hans debut ”Duel to the Death” (1983) är en tvättäkta klassiker och med två högaktade filmtrilogier (”Swordsman” och ”A Chinese Ghost Story”) på sitt samvete förstår man varför han en gång räknades till de främsta filmskaparna i Hong Kong. Numera är läget snarare det motvända, Ching Siu-Tung har faktiskt inte skapat något spektakulärt sedan ”The East is Red” (1993) och karriären har sedan dess mest fläckats av ordentliga fiaskon.

Därför är det både intressant och oroande när oldtimern efter 5 års frånvaro återvänder till registolen med ”An Empress and the Warriors” - traditionell kostymaction i nytappning, en genre som blivit rätt så urvattnad då alla tänkbara filmskapare, vare sig det gäller komiker eller dramafilmare vill ha sin bit av kakan - dessa filmer är nämligen ekonomiskt framgångsrika. Frågan är om en redan trött konstart kan få mer kött på benen av en uträknad regissör som Ching Siu-Tung? Läs vidare så får ni se…

När kungariket Yan invaderas av rivaliserande staten Zhaos arméer dräps Yans vördade konung, men innan denna lämnar jordelivet beordrar han den föräldralöse generalen Muyong Xuehu att regera i hans ställe. Detta val ses inte med blida ögon av Wu Ba, rikets svarta får – men rättmättiga efterträdare.

Xuehu skönjer snart missnöjet bland Wu Bas anhängare och för att undvika inbördeskrig tilldelar han titeln som rikets härskare till den avlidne konungens dotter, Yan Feier vilket innebär att hon blir rikets första kvinnliga regent. Men inte ens detta val mildrar Wu Bas makttörstande utan han börjar omedelbart smida på en konspiration mot rikets anförare för att ta anspråk på tronen.

Och så händer det. Feier blir efter en mödosam dag på träningsläger angripen av Wu Bas kompanjoner men räddas i sista stund av enstöringen Duan Lanquan som lämnat ett krigiskt förflutet bakom sig för att istället leva stillfullt i harmoni med naturen. Feier som är dödligt sårad vårdas en tid av Lanquan och blir för första gången medveten om hur fridfullt livet kan vara bortom allt våld och kaos, och naturligtvis blir hon förälskad i sin undsättare. Men hennes kungarike är i uppror, på väg att falla i händerna på Wu Ba och Feier tvingas därför välja mellan kärlek och plikt.

Handlingen må vara tarvligt sammanfattad, men så är också filmen i helhet – ett lumpet hantverk där Ching Siu-Tung tycks ha förlagt sin forna kompetens. Dramaturgin är fruktansvärd och spänningen försvinner successivt redan från start då herr Ching har sällat sig till de klichéfyllda filmskaparnas värld. Inte det minsta uns av originalitet hedrar med sin närvaro och överdramatiserade karaktärer och logiska luckor gör givetvis det hela svårköpt.

En varningssignal jag borde förlitat mig på tidigare var det osäkra kortet att anlita harmlösa Kelly Chen i huvudrollen som styvnackad krigarprinsessa, en roll som kräver både attityd och viss råhet. Självfallet misslyckas Kelly å det grövsta med sin rolltolkning då hon saknar all form av utstrålning som är lämplig i detta gestaltande. Hon ser så oskyldigt gullig ut i sin rustning att en komisk effekt uppstår där ett respektingivande intryck istället borde infinna sig. Bedrövligt. Donnie Yen undkommer med ett godkänt medan Leon Lai, precis som Kelly Chen, är direkt olämplig i sin roll.

Actionsekvenserna är liksom resten av produktionen själlösa och den betagande skaparförmåga som en gång präglade Ching Siu-Tungs koreografi är som bortblåst. Det är beklagligt att somliga väljer den lätta utvägen och förlitar sig helt på vad som säljer istället för att begagna sig av sin personliga duglighet. Jag kan faktiskt enbart erinra mig om en positiv sida av filmen och det är Mark Lui (tidigare medlem i pop/rock duon Dry med Stephen Fung) och hans jättefina musikstycken. Samtliga låtar är medryckande och förtjänar att användas i en film av annan kaliber än denna.

Kort och gott är ”An Empress and the Warriors” ett andefattigt stycke film jag snabbt vill glömma. För egen del är Ching Siu-Tung uträknad men lyckligtvis har han tillräckligt många guldkorn i sin portfolio som är värda att avnjuta många gånger.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: CJ7

2008-08-30T10:13:00.001-07:00

CJ7 (Cheung Gong 7 hou)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Xu Jiao, Kitty Zhang Yuqi, Lam Chi Chung, Steven Fung Min Hang, Chen Hao Hao, Huang Lei, Lee Sheung Ching, Cheng Yi Ying, Han Yong Hua, Hu Qian Lin, Jin Zhong You, Lao Yi Jia, Lei Yu, Poon Hang Sang, Shen Qian, Shi Jia He, Song Wen Hao, Yang Hao, Yao Wen Xue, Yu Lu Yang, Yuen Shun Yee, Zhang Gang Hui

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Komedi

Regi: Stephen Chow Sing Chi

Manus: Stephen Chow Sing Chi, Vincent Kok Tak Chiu

Nästan fyra år efter ”Kung Fu Hustle” är egensinnige och briljante komikern Stephen Chow klar med sin nya film ”CJ7”, en barnorienterad Sci-Fi-komedi där Chow återigen minskar sin närvaro framför kameran och lyfter fram andra karaktärer i berättelsen. Fyra år är en lång tid, väldigt lång med Chows tidigare filmografi i åtanke. Till exempel medverkade han i hela åtta filmer 1992. Tilläggas bör att flertalet dessutom är prima komedier. Alltså borde ”CJ7” logiskt sett med sin långa produktionstid, ansenliga budget och Stephen Chows kunnande vara något alldeles exceptionellt… eller?

Rampljuset har tilldelats barnskådisen Xu Jiao som spelar Dicky, son till den fattige byggnadsarbetaren Ti (Stephen Chow) som sliter hårt för att kunna betala sin sons utbildning. I hopp om att slippa allt elände har han placerat Dicky i en förnäm skola. Detta å sin sida påverkar Dicky negativt då hans sociala status gör honom till skolans hackkyckling, rikemansbarnen accepterar inte en fattigson i sitt umgänge.

Rikemansbarnen har dessutom föräldrar som har råd att köpa de senaste leksakerna, bland annat den avancerade leksakshunden CJ1 som Dicky enträget insisterar på att han ska ha. Till en kostnad av en lön så hög som Ti bara kan drömma om hittar han på soptippen ett substitut till den dyra leksaken, nämligen en egendomlig grön boll. Givetvis blir Dicky inte särskilt imponerad men allt förändras då den gröna bollen visar sig vara en varelse av utomjordisk härkomst med magiska krafter.

Ni märker troligtvis bara på resumén att ”CJ7” är ett ordentligt kliv från den Stephen Chow vi är vana vid. En mer barnvänlig image kunde förvisso redan urskiljas i dundersuccén ”Shaolin Soccer”, men medan den var en knivskarp kombination av Chows typiska mo lei tau (nonsens-humor) och en mer sofistikerad sådan är rötterna till hans ursprung så gott som avskurna i ”CJ7”. Jag känner Kineser som aldrig skulle tillåta sina barn kolla på en Stephen Chow film beroende på ett ovårdat språk och våldsam framtoning, hans äldre verk präglas inte sällan av blodspillan och fula ord, är därtill Wong Jing inblandad förekommer ofta redigt vulgär humor med bland annat våldtäktsinriktade skämt. Sådant existerar knappast i ”CJ7”.

Det är dock den sidan av hans filmer jag lärt mig älska, tämligen omoraliska, våldsamma och rent utav töntiga segment sammanfogade och ofta resulterande i en fulländad symbios. Att se en otyglad Stephen Chow brista ut i omotiverade sånger och dansnummer för att strax därefter ha ihjäl någon och sekunden senare röra publiken till tårar med någon dramatisk kärleksscen är en sällsynt gåva som ytterst få kan hantera, men Stephen Chow har gjort det åtskilliga gånger. Gedigna skapelser som ”Royal Tramp”, ”Flirting Scholar” och ”Fight Back to School” är slående bevis på detta.

Man måste dock respektera Stephen Chow om han vill utvecklas som filmskapare och utforska andra möjligheter. Däremot är det oerhört svårt att smälta ”Cj7” som ett alster han spenderat fyra år av sitt liv åt att slutföra. Trots att potential i handlingen existerar brukas den föga imponerande, det är ett evigt stampande där moralisk predikan varieras med Dickys svårigheter i skolan och Tis eviga slit på jobbet. Men efter filmens relativt intresseväckande upptakt händer absolut ingenting. Varken skämt eller tänkta spänningsmoment har någon särskild effekt, det känns mest stramt.

En annan sämre aspekt, och troligtvis filmens dyraste, är dess animeringar som också misslyckas ge ett förtjänt intryck. Medan CJ7 (som Dicky döper utomjordingen till) är ganska söt och garanterat fångar varenda unges sympati är han i själva verket inte särskilt skickligt animerad. Petitesser enligt somliga, men med hänsyn till budget borde den lilla varelsen kunna förfinas grundligt, och det gäller övriga animationer också. Att se folk kastas hundratals meter i luften fungerade fint i ”Shaolin Soccer”. I ”Kung Fu Hustle” var det inte alls lika roligt, och i ”CJ7” är det bara stentrist. Mycket av den datorgenererade humorn är återanvänd från Stephen Chows två senaste framgångar och har redan passerat sitt bäst-före-datum. Förnyelse på den fronten är direkt oumbärlig om han ska lyckas i framtiden.

Xu Jiao (som i verkligheten är en flicka) och Stephen Chow lyckas betydligt bättre med sin övertygelse, skärpta och i fint samspel med varandra från början till slut. Trots en nedtonad och något åsidosatt roll briljerar Chow så fort tillfälle erbjuds. Nästan samtliga ur filmens ensemble är utmärkta karaktärer med ett stort undantag för Kitty Zhang som tyvärr är delaktig i århundradets kanske mest intetsägande kärlekshistoria. Med bara några minuters framträdande finns ingen möjlighet att engagera sig i hennes liv, ett dumdristigt val, men övergripande är filmens karaktärer välarbetade.

Jag gillar inte alls den väg Stephen Chow har valt att gå, och även om så vore fallet ska det inte behöva ta fyra år att framställa en film av diskutabel kvalitet som ”CJ7”. Den rymmer dock sina ljusglimtar och trots att jag personligen inte kan hantera allt sockersött gulligull så är det en utmärkt film för barnfamiljer. Till inbitna Chow-fanatiker kan jag däremot inte rekommendera den.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: Silk

2008-08-30T10:11:00.003-07:00

Silk (Gui Si)

Skådespelare: Chang Chen, Chang Chun-Ning, Chen Bo-Lin, Yosuke Eguchi, Barbie Hsu, Lam Kar Yan, Kevin S. Smith

År: 2006

Land: Taiwan

Genre: Skräck, thriller, drama

Regi: Su Chao-Bin

Manus: Su Chao-Bin

Silk är en av de där filmerna som legat alldeles för länge i ”måste-se”-högen, men till slut hittade den hela vägen in i dvd-spelaren!

I Silk får vi följa, ett av regeringen lejt, forskarteam som arbetar med anti-materia, ”Menger Sponge”. Menger Sponge är en mystisk liten kub som uppfattar och visar energier som det mänskliga ögat inte kan uppfatta, t.ex. spöken och andar. Detta förklaras snabbt genom tidningsrubriker och jag hade lite svårt att hänga med i forskningstermerna.

Teamet leds av den handikappade forskaren Hashimoto, en bitter och tystlåten man som är mycket hängiven sitt projekt och ser Menger Sponge som sitt livsverk.

En dag hittas teamets fotograf död i en lägenhet i en sunkig del av Taipei och i hans Menger Sponge-behandlade kamera finner man en bild av en liten pojke i lägenheten och det verkar som de till slut hittat ett spöke. De upprättar ett labb i lägenheten och övervakar pojken som håller sig väldigt lugn, sitter mest i ett hörn och pratar med sig själv. Då de inte kan höra vad han säger anlitar de polisen Tung , som är en egensinnig polis som dock kan konsten att läsa läppar.

Varje dag klockan 17 lämnar pojken lägenheten och Tung, som sprejat sina ögon med Menger Sponge, väljer att skugga honom. Han lär sig genom att betrakta pojken att ögonkontakt inte är någon bra idé, då pojken kan döda dig då. Bit för bit av pojkens historia faller på plats och Tung börjar snart undra om pojken verkligen är den riktiga boven i dramat eller om det finns något mer…

Samtidigt börjar forskarteamets regeringskontakt tröttna på Hashimotos slöseri med resurser och väljer att lägga ner Hashimotos forskning. Hashimoto i sin tur tappar greppet om verkligheten och börjar praktisera sin forskning på sig själv istället.

I en sidostory får vi också följa Tung och hans kamp med sin sjukliga mamma och hans känslor för sin flickvän. Detta känns lite som utfyllnad, men man får lite förståelse för hans tungsinta person.

I slutet av den här filmen händer allting väldigt fort och det är tyvärr lite svårt att hänga med även här. Tung spelas av Chen Chang som vi tidigare sett i bl.a. ”2046” och ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”, gör ett helt okej jobb men det är ingen karaktär jag kommer komma ihåg nån längre tid. Istället känns Yosuke Eguschi´s Hashimoto verkligt bitter och välspelad, och karaktären hade gärna fått lite mer utrymme tycker jag. Har inte sett Eguchi i något innan men det är alltid roligt att bli positivt överraskad.

Visst är filmen tänkvärd och det finns en del smarta frågeställningar såsom varför spöken väljer att stanna kvar, och hur man blir ett spöke, men tyvärr räcker inte det hela vägen.

Undrar när jag ska lära mig att inte bygga upp för höga förväntningar på filmer jag velat se länge? Med förväntningarna höjs ju även kraven.

Av: Christian Rasmusson (2008-07-11)

Recension: Love Me Not

2008-08-30T10:05:00.000-07:00

Love Me Not (Sarang-ttawin piryo-eopseo)

Skådespelare: Moon Geun-young, Kim Joo-hyuk, Lee Ki-young, Do Ji-won, Choi Sung-ho, Jo Sang-geon, Seo Hyun-jin

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Drama, romantik

Regi: Lee Chul-ha

Manus: Lee Chul-ha

Julian är en playboy och sol och vårare som blivit skyldig en lånehaj stora pengar och behöver skrapa ihop mycket pengar snabbt för att klara livhanken. Ett sätt att komma över pengarna är att låtsas vara en försvunnen bror till en rik arvtagerska och dela arvet med henne men allt går inte enligt hans beräkningar.

Förutom att Min är blind är hon också lika iskall som Julian och förklarar genast att hon tror att han är en lurendrejare och vägrar tro på honom utan inbillar sig att han bara är ute efter pengarna, vilket ju faktiskt är sant. Julian gör allt för att vinna hennes förtroende och försöker sedan få henne att komma ut ur sitt skal.

Efter en tid så lyckas han få henne att öppna sig lite för honom men tiden börjar rinna iväg innan han är tvungen att betala tillbaks pengarna. Dessutom visar det sig att flera andra i omgivningen också har egna planer på att komma över arvet.

Manuset som försöker blanda romantik, spänning och tragedi innehåller ganska många övertydliga sekvenser från bland annat några skumma barer och Mins promenad där hon ensam ska gå och handla för första gången. Helt enkelt för mycket klichéer även för att vara ett melodrama. Love me not var tänkt att bli årets stora kärlekstragedi men det visade sig att ingen egentligen gillade filmen som blev ett dunderfiasko trots bra skådespelare och en rejäl reklambudget.

Att dom flesta kritiker ogillar melodraman är välkänt men publiken, särskilt kvinnor, brukar gilla dom och se till att dom åtminstone går runt och sedan är det tänkt att filmen ska gå på export och bli oerhört framgångsrik i Japan. Men inte den här gången trots att populära Moon Geun-young hade huvudrollen som den blinda arvtagerskan. Tidigare så hade hon ensam kunnat sälja en film men dom tiderna är tydligen över och kanske får hon försöka börja välja manus med större omsorg. Ett rejält bottennapp.

Av: Ulf Lönn (2008-07-11)

Recension: Queen of Black Magic

2008-08-30T10:01:00.000-07:00

Queen of Black Magic (Ratu ilmu hitam)

Skådespelare: Suzzanna, W.D. Mochtar, Teddy Purba, Sofia W.D., Alan Nuary, Siska Widowati, Dorman Borisman, Jufri Sardan, Mien Brojo, Tizar Purbaya, Gordon Subandono, H.I.M. Damsyik, Adang Mansyur, Belkiez Rachman, Ali Albar

År: 1979

Land: Indonesien

Genre: Skräck

Regi: Liliek Sudjio

Manus:

Så, då är min indonesiska oskuld tagen. Vad jag vet så har jag inte lyckas med att se några indonesiska filmer, kanske någon actiondänga i min ungdom. Men annars, nej. Uppenbarligen hittade jag guld på en gång, vilket både kan vara bra och dåligt. För den här var såpass bra att jag garanterat kommer att bli besviken på kommande filmer. Jag snackar givetvis om den legendariska The Queen Of Black Magic, en av de första stora skräck-succéerna från denna exotiska ö-värld.

Den coola Suzzanna spelar Murni, en snäll och tillbakadragen kvinna som lever ett lugnt liv tillsammans med sin mor. Hon har lyckats bli rejält sviken av byns mustaschbeprydda hunk, som lovade att gifta sig med henne men som sedan dumpade vår hjältinna och har planer på att gifta sig med en annan dam. Men på bröllopet så skickar någon svart magi på bruden, och maken (Teddy Purba kanske han heter?) tror givetvis att det är Murni som utfört denna ondska.

Han tar med sig en lynchmobb och bränner ner huset och kastar Murni över ett stup, och tror sedan att allt är frid och fröjd. Men vad han inte vet är att hon bokstavligen hamnar rakt i famnen på en mycket, mycket ond häxdoktor (W.D Mochtar, en av Indonesiens mest kända veteranskådespelare) som börjar bearbeta och lära upp Murni till att bli svartkonst-expert. Han intalar henne att hon måste hämnas på byborna, och då speciellt de som var inblandade i hennes lynching. Hon ser inget annat val och tar ut en gruvlig hämnd på de som gjort henne ont...

Här har vi faktiskt en utmärkt film. Förvisso lågbudget och den engelska dubbningen kanske förta en del, men det hindrar inte kvalitén att lysa igenom. Rent tekniskt så är den i samma liga som de europeiska mästarna med ett vackert och spektakulärt foto. Regin och klippningen är för det mesta utan några problem. Det förekommer några klumpiga fel och några saker i manuset som man rusar förbi, vilket skapar lite förvirring, men förutom detta finns det inget att klaga på. Det känns, och är, en väldigt exotisk film. Uppenbarligen bygger den mycket på traditioner och historia från Indonesien, och detaljer gör att det är svårt att förneka att det bara är tokerier. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt Suzzanna och den onde brudgummen, men Mochtar gör en effektiv insats också.

En liten skön överraskning är en karaktär som dyker upp efter halva filmen är en muslimsk helig man, medvetet ganska stilig, men med ett hjärta av guld och som med sina religiösa krafter börjar motarbeta den svarta magin som genomsyrar samhället. Så med bönematte, en enkel moske och böner om Allah så gör han ett ganska effektivt jobb mot de onda andarna.

Något som inte gör folk besviken är filmens specialeffekter av El Badrun. Ingen Hollywood-budget direkt, men dessa är ohyggligt spektakulära och blodet sprutar fett över bilden. Det finns tre större gore-scener som är ruggigt effektiva och som kryddar en i övrigt utmärkt film så att den blir ännu starkare.

Trots små brister och mindre budget så kan jag bara rekommendera den här filmen helhjärtat. Den är gjord med talang, kärlek och hinkvis med blod. Som det ska vara alltså.

Av: Fred Andersson (2008-06-28)