Visar inlägg med etikett Recensioner - Övriga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recensioner - Övriga. Visa alla inlägg

lördag 30 augusti 2008

Recension: A*P*E


A*P*E (King Kongui daeyeokseub)

Skådespelare: Rod Arrants, Joanna Kerns, Lee Nak-hun, Alex Nicol, Jerry Harke, Woo Yoin Jang, Paul Leder, Bob Kurcz, Larry Chandler, J.J. Gould, Charles Johnson, Choi Sung Kwan, Jules Levey, Walt Myers, Woo Yeon-jeong, Josh Luckritz

År: 1976
Land: Sydkorea, USA
Genre: Sci-Fi
Regi: Paul Leder
Manus: Paul Leder, Reuben Leder

Jag försöker egentligen undvika filmer som kan anses vara så "dåliga att dom är bra", men ibland är det dom svåra undvika. Själv anser jag att jag enbart ser "bra" eller "mästerlig" film, oavsett genre eller motivation med filmen. När det gäller APE så blir till och med jag själv tveksam. Gillar jag den för att den är såpass skräpig som den är, eller gillar jag den för att den är bra?

Filmen snurrade färdig i min DVD-spelare för cirka fem minuter sedan och jag har redan glömt bort delar av den tunna handlingen. Men det jag minns är att King Kong * ... sorry, "apan" slåss med en haj i början (som är GIGANTISK) och förstör en liten hamnstad. Sedan så börjar den lååååångsamt bege sig in i Sydkorea där den attackerar byar, skrämmer skolbarn och blir småkåt på en amerikansk filmstjärna som spelar in sin nya film där (och det verkar som om alla scener hon är med i handlar om att hon blir våldtagen!).

Hennes pojkvän är journalist och blir naturligtvis intresserad av apan som härjar i obygden och tillsammans med sin koreanske militärpolare så åker dom ut och letar. Samtidigt så inser ju både den amerikanska och den koreanska armén att man måste försöka få stopp på apan och börjar jaga den med helikoptrar och pansarvagnar.

Typ det är handlingen. Allt vackert konstruerat med stundtals taffliga miniatyrer, effekter från helvetet (det finns ett par visuella effekter som antagligen är bland dom sämsta jag sett, Yongary ser ut som Lord of the rings i jämförelse), koreaner som uppenbarligen inte vet vad dom säger när dom härmar engelska ljud, en del okey skådespelare, massor med glimten i ögat och alldeles för många saker som flyger in mot kameran (och ibland faktiskt träffar den!) eftersom filmen ursprungligen också är filmade i 3D.

Dock har den ett hyfsat tempo, och med jätteapor som gör Fuck You-gester, skärpa som sällan ligger på det som är viktigt i scenen och massor av tekniska tabbar, så blir den ändå ganska underhållande.

Men bra vette fan. Dock så handlar det trots allt om asiatisk monsterfilm, åtminstone till femtio procent då det är en samproduktion med USA, så det förlåter det mesta. Själv äger snart nästan alla officiella och inofficiella King Kong-filmer och detta kanske inte är den bästa av dom asiatiska, men trevlig exploitationunderhållning för stunden.

Håll utkik efter regissören Paul Leders cameo, som "Dino", en uppenbar drift med megaproducenten Dino De Laurentiis, som producerade 1976 års King Kong-remake.

* P.S. För övrigt så kallas apan för King Kong vid två tillfällen i filmen, om än i skämtsam ton.

Av: Fred Andersson (2008-05-16)

Recension: The Yakuza


The Yakuza

Skådespelare: Robert Mitchum, Ken Takakura, Brian Keith, Herb Edelman, Richard Jordan, Keiko Kishi, Eiji Okada, James Shigeta, Kyosuke Mashida, Christina Kokubo, Eiji Go, Lee Chirillo, M. Hisaka, William Ross, Akiyama

År: 1974
Land: USA, Japan
Genre: Kriminalare, drama, thriller
Regi: Sydney Pollack
Manus: Leonard Schrader, Paul Schrader

Sydney Pollacks The Yakuza har länge varit en film som gäckat mig. Har alltid velat se den och vips, utan någon som helst förvarning så finns den på svensk DVD och för en hyfsat billig penning på MediaMarkt.

Paul Schrader och hans bror Leonard sålde manuset till The Yakuza för trehundratusen dollar, vilket till och med idag är en jäkligt saftig summa pengar för ett manus. I alla fall i u-landet Sverige. Vad dom hade totat ihop var troligen den hittills enda intelligenta och respektfulla, realistiska och utmärkta amerikanska Yakuza-skildringen någonsin, fast givetvis med amerikanska inslag – som inte kunde bli bättre.

Robert Mitchum spelar Harry Kilmer, auktoriserad privatdeckare, investerare, före detta polisman. Alltiallo helt enkelt. En dag så ringer hans gode vän Tanner (Brian Keith) och behöver desperat Harrys hjälp. Tanners dotter har blivit kidnappad av den japanska maffian efter att Tanner lyckats fippla bort en vapenaffär. Yakuzan vill ha tillbaka sina pengar, eller åtminstone vapen och hotar att skickat honom hans dotter – i flera mindre paket.

Harry beger sig till Japan där han tar hjälp av Ken Tanaka (Ken Takakura), den mystiska Yakuza-brodern till hans livs kärlek, Eiko (Keiko Kishi). Men mötet med Eiko väcker nya känslor till liv och även Harrys ”livvakt”, som skickats med av Tanner, den unge och lydige Dusty (Richard Jordan) blir lite beförtjust i Eikos dotter.

Men fritagningen av Tanner dotter går snett, flera Yakuza-medlemmar dör och snart så är det fler än maffian som vill ta livet av Ken, Harry och deras vänner och familjer…

Sydney Pollack har varsamt fört Schrader-brödernas manus till den vita duken med en sådan perfektion att det är absurt. Respekt finns både för karaktärer och dramat som för actionscenerna och våldet. Skildringen av Yakuzans traditioner, språk och beteende är mycket fint skildrat, till den grad att man faktiskt tror sig förstå hur det fungerar. Man accepterar hedern och den så kallade rättivisan utan problem.

Det som också gör filmen unik som en tillsynes amerikansk film är att de japanska karaktärerna är lika fint skrivna som de amerikanska. Samma djup, samma genomtänkta utveckling och så långt ifrån karikatyrer som vanligt. Robert Mitchum, som ibland har en tendens att se väldigt uttråkad ut i sina filmer, gör en strålande insats och passar perfekt som den slitne, åldrade Harry. Men bäst av alla är kanske den fantastiska Ken Takakura som Tanaka. Med dignitet och känsla så spelar han en karaktär som desperat försöker hålla väldigt mycket ångest inom sig. Takakura har visst spelat Golgo 13 i en film från 1973 och jag blev extra glad då jag såg en stor Golgo 13-affisch skymta förbi i bakgrunden.

Som actionfilm beträffar så är den mycket bra. Pollack har bra flyt i svärdsfighterna och är sällsynt intensiv även i skottlossningarna, där främst då Mitchum för skjuta ner Yakuzas på löpande band. Men det är Katana-fighterna, med Takakura i högform, som en efter en tar sig igenom ett tjugotal fiender mot slutet som verkligen är höjdpunkten. Vilken kille. Eftersom filmen är gjort i mitten av sjuttiotalet så är det både gritty, blodigt och våldsamt, men snyggt och extremt stilrent.

Om det är något negativt med den här filmen så är det att den kunde ha fått pågå i två timmar till. Eller i alla fall fått en uppföljare. Jag vill veta mer om karaktärerna. Jag vill se dom utvecklas ännu mera. För det finns många gangsters att ta hand om veckans ultimata radarpar:

Robert Mitchum och Ken Takakura.

Av: Fred Andersson (2008-01-24)

fredag 29 augusti 2008

Recension: Mission Finale

Mission Finale (Majee mak im moo)

Skådespelare: Frank Zagarino, Mark Gregory, Jinny Rockers, Sabrina Siani, Charles Borromel, Kim Follet, Chung Soi, Kao Deng, Romano Kristoff

År: 1988
Land: Nordkorea, Italien
Genre: Action, drama, thriller
Regi: Ferdinando Baldi
Manus: Ferdinando Baldi

Under synonymen Ted Kaplan så regisserade Ferdinando Baldi ett antal actionepos med Mark Gregory och lite andra hunks på åttitalet. Han var också mannen som regisserade världens troligen enda 3D-western, Comin’ at Ya! Hur nu Ferdinando och hans kollegor hamnade i Nordkorea är ett mysterium, men han fick i alla fall äran att ha regisserat världens troligen enda nordkoreanska actionfilm också. Tro det eller ej.

Mark Gregory är ett riktigt svin. Han spelar Jason, en mycket lömsk, svartmuskig och sexgalen slavhandlare som kidnappar stackars koreanska landsbygdskvinnor och säljer dom till villiga män över hela världen. Inte bara till sex, utan även till vetenskaplig forskning. Allt i kapitalismens underbara namn. Till sin hjälp har han en lång blondin, Glenda (Sabrina Siani) och några mer eller mindre anonyma asiater.

Den stenhårde Ken-dockan Lou, spelad med sedvanlig icke-existerande karisma av Frank Zagarino hyrs in för att stoppa elände och får en italienare och dennes koreanska styvsyster som hjälpredor och actionmedarbetare.

Egentligen känns detta mer som en typisk italiensk b-action från slutet av åttiotalet, då genren dött av en aning och idéerna var bara understegs av den lilla budgeten. Den är helt kompetent uppbyggd egentligen, det är bara att den är så ofantligt traditionell att man börjar skruva på sig lite i soffan. Den sätter liksom aldrig fart. Mycket prat och lite kickande nordkoreaner.

Men det finns ljuspunkter. En del av actionscenerna är helt okey för den lilla budget, speciellt en fightscen som sker inne i ett hus där bland annat koreaner i kamoflage-utstyrsel slåss och skjuter som om dom skulle kunna bli avrättad av sin regering när som helst. Nä, skämt å sido. Det är ganska välgjord, och speciellt en hoppspark ser riktigt snygg ut. Annars är det mest explosioner och skottlossning. Mot slutet finns det en mycket tidstypisk attack mot hemligt läger-scen som håller god klass, snygga stunts och löjligt mycket explosioner.

Annars är det just den nordkoreanska miljön och kulturen som är intressant. Det verkar vara ett väldigt vackert land, det vill man i alla fall få oss att tro, och även om det inte är mycket människor i bild i miljöerna så får vi några glimtar av storstäder, hamnar och en märkligt öde motorväg. Vad jag vet så sägs det inte att det är Nordkorea, men man låtsas inte som om det är något annat land i alla fall och traditioner och kultur lyser igenom.

Den koreanska titeln är ”Majee mak im moo” och filmen har även släppts som ”Ten Zan - Ultimate Mission”.

Av: Fred Andersson (2008-05-05)

torsdag 28 augusti 2008

Recension: The Medallion


The Medallion

Skådespelare: Jackie Chan, Claire Forlani, Lee Evans, Julian Sands, Alexander Bao, Anthony Wong Chau Sang, Christy Chung Lai Tai, Johann Myers, John Rhys-Davies, Scott Adkins, Paul Andreovski, Nicola Berwick, Anthony Carpio, Chan Tat Kwong, Joe Eigo, Reuben Langdon, Lau Siu Ming, Mak Wai Cheung, Jude Poyer, Mark Strange, Matthew Sturgess, Edison Chen Koon Hei, Nicholas Tse Ting Fung

År: 2003
Land: Hong Kong, USA
Genre: Action, äventyr, fantasy
Regi: Gordon Chan Kar Shan
Manus: Alfred Cheung Kin Ting, Bey Logan

Ännu en hemsk Amerikansk skitkomedi, där man parat ihop den alltide sevärde Jackie Chan, mot en "rolig" sidekick. Denna gång i form av britten Lee Evans. Det var i allafall mitt första intryck av the Medallion. Som innan gick under namnet Highbinders. Och visst, till viss del hade jag rätt. Men pga Jackie's charm och uppfinningsrikedom när det gäller actionsekvenser blir det ändå ett smått underhållande film.

Handlingen påminner till stor del om den i vidriga Tuxedo. Jackie spelar en snut vid HK-polisen som under olyckliga omständigheter omkommer, men som givetvis blir återuppväckt, och på så sätt för övernaturliga krafter.

Jag har oerhört svårt för datoreffekter. Tycker det var mycket bättre på Ray Harryhausens tid, då man använde sig av stopmotion. Och la ner sin själ bakom filmen. Så är även fallet med Jackie Chan. Han skall verkligen inte behöva förlita sig till datoreffekter, han är ju en effekt i sig. Och jag har för mig att han själv uttrycker sitt missnöje över datoreffekter i dokumentären "Jackie Chan-My Stunts". Men, men. Liksom Chow Yun-Fat, Jet Li och John Woo, har Amerikanarna lyckats "förstöra" en av vår tids största stuntmän och gjort honom till en produkt.

Men The Medallion har sina höjdpunkter. Även om Jackie börjar bli till åren, levererar han fortfarande. Sammo Hungs fightkoreografi är helt okej, och Jackie har faktiskt några av sina bästa scener sedan Rumble in the Bronx. Det märks att Sammo och Jackie går långt tillbaka. Däremot tycker jag att det används lite för mycket wire-scener, och dom faktiskt inte speciellt bra gjorda. Lee Evans var till en början oerhört irriterande, kanske inte lika mycket som Chris Tucker i Rush Hour. Men han växte faktiskt med filmen, och till stor del, står faktiskt Lee för de flesta gapskratten.

Vad var då negativt med The Medallion? Anthony Wongs dubbning tyckte jag var oerhört påfrestande, samt att man använde denna mästerliga skådespelare i en sådan meningslös roll. Själva historien är dessutom väldigt fåning. Jackies filmer har ju iofs alltid varit fåniga, men hans Amerikanska filmer känns direkt riktade till en målgrupp på 10-12 år. Och till sist, alla värdelösa datoreffekter. Som sagt, Jackie skall INTE behöva förlita sig till datorer.

Av: Stefan Johansson

onsdag 27 augusti 2008

Recension: Duell i Söderhavet


Duell i Söderhavet (Hell in the Pacific)

Skådespelare: Lee Marvin, Toshirô Mifune

År: 1968
Land: USA
Genre: Drama, krig
Regi: John Boorman
Manus: Reuben Bercovitch, Alexander Jacobs

Under andra världskriget lyckas en nerskjuten amerikansk pilot (Lee Marvin) ta sig iland på en tillsynes öde ö. Vad han snart blir varse om är dock att ön sedan ett tag tillbaka även inhyser en Japansk soldat (Toshiro Mifune) som överlevt förlisningen av sitt krigsfartyg. Givetvis blossar fiendeskap upp mellan dem och under en längre tid gör de allt som står i deras makt för att eliminera eller tillfångata varandra. När de senare inser att de måste samarbeta för att någonsin kunna ta sig ifrån ön så gräver de för ett tag ner krigsyxan och hjälps åt med att bygga en flotte som ska föra dem till någon bebodd plats. Väl ute på havet tar törsten övertaget och deras hat gentemot varandra väcks åter till liv.

John Boormans Duell i Söderhavet eller Hell in the Pacific som är dess originaltitel ger oss ett mycket intressant och tankeväckande filmkoncept. Det är en produktion som i det stora hela utspelar sig på en och samma ö där filmens två enda skådespelare manipulerar och provocerar varandra för att sedan tvingas samarbeta för överlevnad. Det är en smått fascinerande idé och genomförandet är i sin helhet utmärkt. Boormans regi är utomordentlig då han lyckas undvika tröttsamma skeden trots att handlingen flyter på i ett relativt långsamt tempo. Det är synnerhet extra skickligt om man har i åtanke att dialog knappt existerar och enda sättet våra två huvudrollsinnehavare kan kommunicera på är genom kroppsrörelser. Att Boorman även lyckas varva mellan allvarliga och humoristiska segment och samtidigt bibehålla den spänning som ständigt genomsyrar stämningen är enbart det värt applåder.

Själva inspelningen av filmen verkar inte ha pågått under de bästa förutsättningarna. Shobu Hashimoto, en av filmens medförfattare gav mot Boormans vilja fel manus till Toshiro Mifune där hans karaktär framställdes på att alldeles för oseriöst sätt. Detta ledde i sin tur till att otaliga dispyter mellan Mifune och Boorman uppstod under inspelningen. Boorman själv ska ha sagt att Mifune hatade honom, och det helt berättigat. Han kände sig förödmjukad när han ständigt gjorde fel och var tvungen att protestera gentemot Boorman för att rädda ansiktet. När Boorman senare skadade sig allvarligt och var nära att tvingas amputera benet så berättade Hollywood producenterna för Mifune att en annan regissör skulle få ta över. Men Mifune vägrade blankt då han lovat Boorman att medverka i hans film. Så Boorman fick tillbaka ansvaret att regissera. Förutom detta så låg en ofta väldigt berusad Lee Marvin alltid på stranden och försvårade inspelningen ytterligare. Låter väl kanske inte som om någon av dem befann sig i himmelriket under denna tid. Men vi vet med oss att katastrofala inspelningar inte sällan resulterar i riktiga fullträffar. Se bara på Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Oliver Stones Patrioten. Och absolut inte att förglömma detta alster då.

Ett starkt moment som tillför en ödslig men samtidigt ganska tilltalande stämning är dess utseende. Scenografin är smått fantastisk och söderhavsöarnas skönhet och vilda uttryck nyttjas på allra bästa sätt. Visst är det vackert men man ges också intrycket av att de snart kommer dö om de inte lyckas ta sig ifrån ön. Under de scener där de bägge herrarna befinner sig på havet förmedlas också en riktigt otäck känsla. Tillsammans med det nästan skräckingivande och bitvis obehagliga soundtracket som består av stråkar, cellos och andra skräckbetonade toner så slår deras lidande på en med en ofantlig kraft. Det är starkt och känns onekligen ganska realistiskt.

Toshiro Mifune och Lee Marvin - filmens enda skådespelare var ett oslagbart val, de är definitivt en helt lysande kombination. Deras udda och fientliga relation porträtteras trovärdigt av bägge aktörer. Toshiro Mifune levererar ett fullkomligt strålande framförande som hör till en av filmens starkaste punkter. Enbart hans insats är en direkt anledning för att se filmen. Mifunes karaktär är i mitt tycke både snäppet intressantare och något mer välspelad men det går knappast att förneka att de bägge är perfekt formade för varandra. De kompletterar varandra på ett smått magiskt vis. Deras kulturella skillnader och annorlunda tankesätt framförs helt klockrent, och det trots att filmen är så pass fattig på dialog. Det är deras ansiktsuttryck och kroppsliga handlingar som berättar deras avsikter och ståndpunkter. Att både Lee Marvin och Toshiro Mifune lämnar ett bestående uttryck kan jag garantera. Vad som är så fängslande med dem är deras envishet som ständigt leder till konfrontationer och detta är både underhållande och tragiskt.

Slutet kom som en chock och jag var tvungen att spola tillbaka för att försäkra mig om att jag verkligen sett rätt. Oväntat är det och folks tycke för det varierar kraftigt då vissa anser att det är helt genialiskt medan vissa finner det amatörmässigt. Jag förhåller mig tveklöst till den första skaran. Duell i Söderhavet är en av många förbisedd liten pärla som hör till Boormans absolut finaste verk tillsammans med Den Sista Färden. Det är en skickligt berättad historia där Boorman gör en stark bedrift att hålla riktigt hög kvalité genom hela speltiden, och detta i en film med oerhört lite dialog. Mycket av detta beror på dess härliga utseende och välslipade skådespeleri. En historia som är lättsinnig, samtidigt sorglig och berörande. En stark rekommendation.

Av: Peter Nilsson

Recension: Crouching Tiger Hidden Dragon


Crouching Tiger Hidden Dragon (Wo hu cang long)

Skådespelare: Zhang Ziyi, Michelle Yeoh, Chow Yun Fat, Chang Chen, Cheng Pei Pei, Lung Sihung, Li Fa Zeng, Gao Xian, Hai Yan, Wang De Ming, Li Li, Huang Su Ying, Zhang Jin Ting, Yang Rei, Li Kai

År: 2000
Land: Taiwan, USA
Genre: Wu xia pian
Regi: Ang Lee
Manus: Wang Du Lu (bok), Wang Hui Ling

Få kan väl ha undgått att höra talas om Ang Lees film Crouching Tiger, Hidden Dragon som kom 2000. Hyllningarna ville inte sluta vid dess premiär. Kritikerna berömde den, publiken älskade den och priser delades ut till den. I och med allt detta så är Crouching Tiger, Hidden Dragon utan tvekan en av tidernas mest kända kampsportsfilmer. Och när man har sett den så förstår man direkt varför så är fallet.

I Crouching Tiger, Hidden Dragon får vi ta av flera olika historier som binds samman till en imponerande helhet. Liu Mu Bai (suveränt tolkad av Chow Yun-fat) är en oerhört skicklig och mycket berömd krigare som bestämmer sig för att ge bort svärdet Gröna Ödet som gåva. Detta stjäls dock snart av en mystisk krigare, och jakten efter det startar. Samtidigt har Liu Mu Bai svårt att uttrycka sina riktiga känslor för den kvinnliga kämpen Shu Lien (ytterst bra spelad av Michelle Yeoh). Ytterliggare en huvudperson finns med, och det är Zhang Ziyi som gör en strålande rollprestation som den förmögna unga kvinnan Jen som ska giftas bort av sina föräldrar, något hon definitivt inte vill. Alla dessa delar vidareutvecklas under filmens gång och skapar en engagerande historia om kärlek, svek och hopp.

De som tror att allt som betyder något i en kampsportsfilm är slagsmålen har fått allt om bakfoten. Tillsammans med en bra handling kan upplevelsen bli så mycket större. Och detta har man tagit tillvara på i Crouching Tiger, Hidden Dragon. För här bryr man sig verkligen om relationen mellan Liu Mu Bai och Shu Lien, om de ska våga berätta sina sanna känslor för den andre. Ett smart drag är att under en längre tid visa ett tidigare skede ur Jens liv så att man förstår varför hon känner och agerar som hon gör.

Slagsmålsscenerna är precis som berättarspråket av högsta klass. Actionkoreografen Yuen Woo-ping har lyckats att göra samtliga sammandrabbningar ytterst intressanta att beskåda. De består alla av stor intensitet, och man får se ett högt antal snygga rörelser, attacker och blockeringar. Något som bygger upp stämningen är att man har använt sig av linor när karaktärerna gör undanmanövrar i strid, springer, hoppar eller klättrar, men inte direkt när de slåss mot varandra. Detta ger en annorlunda bild när exempelvis två personer slåss med snabba rörelser på ett hyfsat realistiskt sätt, och när en sedan väljer att springa på en murvägg jagad av den andre personen, för att sedan återgå till utbyte av slag, sparkar, blockeringar och kontringar.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är en av mina absoluta favoritfilmer eftersom den har i princip allt jag söker. Den har en intressant och engagerande handling där djup har givits åt huvudkaraktärernas personligheter, och de fantastiska slagsmålscenerna som infinner sig känns inte malplacerade utan hjälper till att berätta historien som har förärats med ett mycket bra bildspråk och väldigt vackra miljöer. Crouching Tiger, Hidden Dragon är helt enkelt ett enastående mästerverk.

Av: Mattias Hägg

Recension: Cradle 2 the Grave


Cradle 2 the Grave

Skådespelare: Jet Li, DMX, Mark Dacascos, Kelly Hu, Tom Arnold, Anthony Anderson, Gabrielle Union

År: 2001
Land: USA
Genre: Action, thriller
Regi: Andrzej Bartkowiak
Manus: John O'Brien

Så har en ny amerikansk film med Jet Li i huvudrollen nått marknaden, och som vanligt nuförtiden har även denna asiatiska skådespelare fått en motspelare som först inte gillas, men som efterhand blir accepterad. I Cradle 2 the Grave spelar Jet Li en thailändsk polis som är ute efter stulna svarta juveler som på något sätt är farliga. Dessa finns självklart i USA, vilket för honom till landet i väst där han stöter på hip hopparen DMX som spelar en hård kille som värdesätter sin dotter över allt. När hon blir kidnappad av samma person som misstänks ha de efterfrågade juvelerna, så bestämmer sig Jet Li och DMX självklart för att samarbeta, om än lite motvilligt i början.

Handlingen är som ni märker ingen avancerad sådan, utan detta är menat som en film man ska titta på med polarna för actionscenernas skull. Olyckligtvis är inte detta roligt när det visar sig att inte ens dessa är något vidare. Jet Li får inte chansen att visa vad han verkligen går för. Slagsmålskoreografin är dåligt utförd och det vi får se är många snabba klipp för att ge filmen högre tempo, men detta gör istället att man inte ser lika bra vad som händer. Dessutom är de motståndare Jet Li möter inte direkt några bra slagskämpar. De rör sig klumpigt, och flera ser riktigt fåniga ut.

Jet Li gör vad han kan med det bristfälliga manuset och sköter sig bra under de omständigheterna. Men vänta nu. Det är något som inte stämmer. I de filmer med två huvudrollsinnehavare så ska en vara den "roliga" och den andre den "seriösa". Men hur blir det nu när både Jet Li och DMX spelar "seriösa" karaktärer? Jo, det har man löst genom att låta Tom Arnold få en stor biroll och vars uppgift är säga så många skämt som möjligt. Dessa är dock sällan roliga.

Jag hade faktiskt hyfsat höga förväntningar på denna film eftersom jag hade hört en del bra om den. Men till min besvikelse så hade dessa personer fel. Mycket fel. Det här är en film som man märker är riktigt påkostad, men det resulterar inte automatiskt i kvalité. Handlingen är larvig, Jet Lis kunskaper i kampsport hålls tillbaka av en dålig slagsmålskoreograf, och DMX anstränger sig så att han nästan spricker för att ha den rätta "gangsterimagen". Det är verkligen tråkigt att se Jet Li i denna film. Han ser i och för sig cool ut, men det räcker inte långt. Att hyra eller köpa Cradle 2 the Grave avrådes.

Av: Mattias Hägg

tisdag 26 augusti 2008

Recension: Black Mask 2: City of Masks


Black Mask 2: City of Masks

Skådespelare: Andy On Chi Kit, Teresa Maria Herrera, Scott Adkins, Tobin Bell, Sean Marquette, Michael Bailey Smith, Tracy Lord, Blacky Ko Sau Leung, Terence Yin Chi Wai, Rob Van Dam, Silvio Simac, Nicola Berwick, Andrew Bryniarski, Oris Erhuero, Tyler Mane, Robert Mukes, Jon Polito, Marcus Fok Wing Fu

År: 2002
Land: Hong Kong, USA
Genre: Action, drama, Sci-Fi
Regi: Tsui Hark
Manus: Julien Carbon, Laurent Courtiaud, Tsui Hark

Varning. Följande film kan orsaka yrsel, illamående och depression. Innan tittande på denna film sker, kontakta läkare.

Black Mask är enligt mig en överlag underhållande film tack vare dess annorlunda stämning, klart godkända slagsmålsscener och Jet Li i huvudrollen. Det är inget mästerverk, men en skön actionrulle. Så när jag skulle se uppföljaren så hoppades jag på en film som behöll föregångarens stämning, men som fixade till dess brister. Tsui Hark är i Black Mask 2 fortfarande producent, men har nu också fått ansvaret för regin. Som actionkoreograf återser vi Yuen Woo-ping. Vad kan gå fel när de vidareutvecklar konceptet? Dessvärre allting.

Handlingen i Black Mask 2 skiljer sig rejält från föregångaren. Ny huvudrollsinnehavare är Andy On, en man som verkar ha fått rollen mest på grund av sitt utseende. Han spelar Black Mask som fortfarande letar efter ett botemedel som kan ta bort hans övermänskliga krafter och detta för honom till en kvinnlig forskare som lider av en sorts variant av androfobi (rädsla för män). Fokus läggs dock av någon konstig anledning istället på några brottare som har injicerats med djur-DNA som ger dem respektive djurs egenskaper. Självklart finns det en ond man bakom detta, och Black Mask måste naturligtvis stoppa dessa personer.

Jag började ana oråd redan i filmens skede då brottarna presenterades med "fräcka" sekvenser med en mörk röst som sade deras namn. Och ju mer av filmen jag såg desto mer förvånad och besviken blev jag. För Black Mask 2 är verkligen ett bottennapp. Visst, att se några mänskliga djur slåss mot filmens hjälte skulle ju kunna vara något, men allt är så oerhört dåligt gjort. Specialeffekterna tar nästan helt över slagsmålsscenerna som tack vare detta blir helt oengagerande. Här rör det sig inte om snygga kombinationer av slag och sparkar, utan om tråkiga attacker samt specialeffekter och maskerade skådespelare som man tröttnar på direkt. Inte blir det bättre av att filmens brottare är riktiga stereotyper. Jag får verkligen intrycket av att målgruppen för Black Mask 2 är amerikanska ungar i åldrarna 10-15 år. Och de är väl de enda som kommer att finna något värde i denna film.

Men hur kommer det sig att Black Mask 2 är så uselt gjord när två riktigt stora namn är huvudansvariga? Jag vet inte. Tsui Hark har gjort så mycket bättre ifrån sig. Att det är samma man som har regisserat Once Upon a Time in China-filmerna och Black Mask 2 är för mig en gåta. Att slagsmålsscenerna är vedervärdiga trots att Yuen Woo-ping har koreograferat dem beror nog delvis på alla specialeffekter som tar plats, men han kunde gott och väl ha gjort bättre ifrån sig.

Black Mask 2 är verkligen en usel film som helt saknar den stämning som föregångaren hade. Nytt är en fånig handling med dåligt manus samt misslyckade slagsmålsscener. Allt har försämrats så oerhört mycket att besvikelsen är på topp. Det är nog inte så svårt att lista ut varför Black Mask 2 tilldelas det lägsta betyget.

Av: Mattias Hägg

Recension: A*P*E


A*P*E (King Kongui daeyeokseub)

Skådespelare: Rod Arrants, Joanna Kerns, Lee Nak-hun, Alex Nicol, Jerry Harke, Woo Yoin Jang, Paul Leder, Bob Kurcz, Larry Chandler, J.J. Gould, Charles Johnson, Choi Sung Kwan, Jules Levey, Walt Myers, Woo Yeon-jeong, Josh Luckritz

År: 1976
Land: Sydkorea, USA
Genre: Sci-Fi
Regi: Paul Leder
Manus: Paul Leder, Reuben Leder

De senaste åren så har Asien verkligen gjort ett namn för sig inom filmen. Det produceras mycket högkvalitativ film som äntligen börjar spridas till västvärlden. Ett av mina favoritland är Korea som har gett oss ett flertal riktigt bra filmer de senaste åren, som t ex Joint security area och Tell me something. Däremot så undrar jag inte om filmen jag tänker recensera nu är något som de gärna vill glömma bort.

Joanna Kerns, som vi känner igen som mamman i tv-serien Growing pains, spelar en amerikansk filmstjärna som skall spela in en film i Korea. Samtidigt så är ett fartyg på väg till Disneyland med en gigantisk apa. Apan rymmer givetvis och, ja, jag tror att ni förstår vad som händer om ni sett King Kong. Armen dyker givetvis upp och inte nog med det, de dyker upp i 3D!

Vi börjar med specialeffekterna. Sällan har jag skådat sådana usla effekter. Modellerna av städerna som förstörs är helt ok och relativt detaljerade, men helhetsintrycket dras starkt ner av den sällsynt skabbiga apdräkten. Scenen där de klippt in apan mot en bakgrund av koreaner som springer för livet får Dr Whos specialeffekter att se ut att vara gjorda av Industrial light and magic. Eftersom filmen är inspelad i 3d så får vi massor med riktigt usla scener där apan kastar stenblock eller dylikt mot kameran. Givetvis så innebär allt det här att jag älskar filmen ännu mer. Det kommer hela tiden scener som får en att le glatt i all sin idioti, som t ex när apan pekar finger mot den annalkande armen, eller när apan jagar segelflygare. En annan scen som är helt galen är när apan slåss mot en gigantisk haj, vilket innebär att den brottas med en död haj i en swimmingpool. Helt underbart uselt!

Skådespeleriet finns det väl inte så mycket att säga om. En hel del överspeleri av de amerikanska skådespelarna givetvis och ganska uselt rakt igenom. Koreanerna är inte dubbade utan pratar faktiskt knackig engelska vilket kanske kan kännas… autentiskt eller något. Hur som helst, de är bättre än apan i alla fall.

Vem ska då se den här filmen? Jo, alla som älskar monsterfilmer och kalkonfilmer. Tycker du om att se en vuxen karl iklädd en möglig apdräkt förstöra modellbyggnader så ska du se den. Tycker du om att se filmer som är så dåliga att de är roliga, se den. En perfekt partyfilm. Betyget blir en 4:a. För det underbara underhållningsvärdet. Känner du att det här inte är något i din smak så blir det nog en 1:a. För så dåligt/roligt är det.

Av: Joachim Andersson

lördag 23 augusti 2008

Recension: Xiu Xiu: The Sent-Down Girl


Xiu Xiu: The Sent-Down Girl (Tian yu)

Skådespelare: Lu Lu, Lopsang, Qian Zheng, Gao Jie, Li Qianqian, Lu Yue, Qiao Qian, Jiang Cheng, Yang Xiaoyu, Gu Xuejun, Huri, Lik Zhizhung, Zhang Kun, Li Shijin, Jia Dong

År: 1998
Land: Kina, USA
Genre: Drama
Regi: Joan Chen
Manus: Yan Geling, Joan Chen

Första gången jag hörde talas om denna film var för så sent som ungefär en månad sedan, av en ren slump. När jag nu satte mig ner och tittade på den så hade jag fått väldigt högt ställda förväntningar, och det är ju inte alltid bra. Men gissa om den uppfyllde alla de förväntningarna och förhoppningarna!

Filmen utspelar sig i Kina under 1970-talet, närmare bestämt tar den sin början 1975 i staden Chengdu, där vi möter en vacker 15årig flicka vid namn Wen Xiu (kallad Xiu Xiu, spelad av Li Xiaolu) Hon ska åka i väg till landsbygden för att ingå i ett utbildningsprojekt som förekom i Kina under denna tid, som gick ut på att minska skillnaderna, ekonomiskt och socialt mellan storstadsborna och folk på landet. Xiu åker med på detta uppdrag och får under sitt första år hjälpa till att arbeta bland landsbygdsfolket. Hon sköter sitt arbete utmärkt och blir därför befordrad och förflyttad till ännu ödsligare marker av det s.k. Högkvarteret,. Tillsammans med den mystiske och kastrerade Lao Jin (Lopsang) ska hon leva där under ett halvår.

Xiu och Lao Jin lever under denna tid ett stillsamt och lugnt liv tillsammans i ett tält, som de med jämna mellanrum flyttar runt pga. mat- och vattenbrist, och Lao Jin blir en mentor för den unga flickan och lär henne hantera hästar och sköta djur mm. Lao Jin får under tiden känslor för Xiu som växer sig allt starkare. Xiu gör dock det inte till en hemlighet att hon har för avsikt att återvända till sin hemstad så fort hon får möjlighet. Men månaderna går, och ingen kommer och hämtar Xiu Xiu som blir mer och mer orolig och nedstämd. En dag kommer det en man från Högkvarteret till tältet och lovar, i utbyte mot sex, att han kan hjälpa Xiu att komma hem. Han påstår sig vara en viktig person som kan skaffa fram alla behövliga papper och dokument till Xiu.

Naiv som hon är går Xiu med på detta, men mannen är bara en bedragare och det dröjer inte länge tills männen stå på kö för att krypa till sängs med Xiu Xiu. Alla lovar samma sak, ingen menar det. Lao Jin kan inte göra mycket annat än att sitta och titta på dessa övergrepp, trots hans starka känslor för Xiu, för han vet att han är maktlös mot dessa män.

Filmen är utan tvekan bland det mest upprörande och gripande jag någonsin sett, och det säger inte lite. De otroliga skådepelarinsatserna av Li Xiaolu och Lopsang gör att man redan tidigt lär känna karaktärerna och känner sympati för dem. Li Xiaolu är verkligen bedårande vacker och är som klippt och skuren för denna roll.

Från att vara en glad, hoppfylld ung kvinna så vänder Xiu tvärt och blir deprimerad och inåtvänd, och filmen visar verkligen prov på hur vi människor förändras i olika situationer och av olika känslor.

Ett av filmens absolut starkaste kort är miljöerna. Joan Chen har verkligen hittat de mest otroligt vackra platser att spela in på och det är rörande vackert att titta på. Även musiken är något utöver det vanliga.

Detta är en film om övergrepp av värsta slag, men samtidigt en annorlunda och väldigt vacker kärlekshistoria mellan två människor. När eftertexterna kom så satt jag med en olustig känsla i hela kroppen och kunde inte släppa den, hade svårt att somna efteråt. Ett tips är att inte se denna som första film under en filmkväll eller liknade, filmerna efteråt kommer inte ges rättvisa. Detta är filmkonst när den når som allra högst.

Av: Christian Rasmusson

tisdag 19 augusti 2008

Recension: Shogun (Tv-serie)


Shogun (James Clavell's Shogun)

Skådespelare: Richard Chamberlain, Toshirô Mifune, Yôko Shimada, Frankie Sakai, Alan Badel, Damien Thomas, John Rhys-Davies, Vladek Sheybal, Yuki Meguro, Hideo Takamatsu, Nobuo Kaneko, Hiromi Senno, Michael Hordern, George Innes, Leon Lissek, Edward Peel, Eric Richard, Steve Ubels, Stewart MacKenzie, John J. Carney, Ian Jentle, Neil McCarthy, William Morgan Sheppard, Mika Kitagawa, Seiji Miyaguchi, Toru Abe, Shin Takuma, Hyoei Enoki, Miiko Taka, Midori Takei, Ai Matsubara, Yumiko Morishita, Hiroshi Hasegawa, Akira Sera, Rinichi Yamamoto, Yûko Kada, Masumi Okada, Yosuke Natsuki, Takeshi Ôbayashi, Yoshie Kitsuda, Masashi Ebara, Setsuko Sekine, Atsuko Sano, Orson Welles (berättarröst)

År: 1980
Land: USA, Japan
Genre: Drama, krig, action, äventyr
Regi: Jerry London
Manus: James Clavell (novell), Eric Bercovici

Succéförfattaren James Clavell tillbringade över 3 år i Japanernas ökända fångläger "Changi" i Singapore under andra världskriget. Händelserna där blev grunden för hans första novell vid namn King Rat. Han är också ansvarig för att ha skrivit den folkkära Tai Pan. Men vad han är mest känd för är förmodligen den novell som senare kom att bli världens populäraste miniserie, och förmodligen den mest betydelsefulla, historiskt sett. Ursprungligen hade James planerat att skriva något som innefattade det moderna Japan, men kunde inte komma på någon tillräckligt bra handling. Han fick dock en dag syn på en textrad i sin dotters historiebok, det stod om en engelsman som under den feodala eran i Japan lyckats med bedriften att bli samuraj... och det blev grunden för James Clavells Shogun.

John Blackthorne (Richard Chamberlain) är lots (navigatör) på ett Holländskt fartyg och har som uppdrag att via en hemlig passage ta sig över oceanen till Japan, ett land som under 1600-talet var så gott som outforskat av andra nationaliteter, med undantag för Portugiser och Spanjorer. Passagen har av dessa dolts i ett försök att exploatera landet och dess folks rikedomar. En lång tid har dock passerat sedan Blackthorne och hans besättning begav sig ut på havet, och merparten av dem har avlidit under hårt väder och sjukdomar. Men så en dag, när en våldsam storm bryter ut så lider de skeppsbrott och når på så vis sin destination. De hamnar i en liten fiskeby vid namn Anjiro. Oturligt nog är byn bebodd av en Portugisisk jesuitpräst som fördömer deras ankomst och anklagar dem därför för att vara en skock opålitliga pirater. Blackthorne och hans mannar fängslas och får under en tid erfara ett rent helvete.

Prästen yrkar på dödsstraff, vilket av många anses vara ett välbetänkt val. Men regionens herre, den furstlige Toranaga (Toshiro Mifune) blir mycket intresserad av Blackthorne och är villig att låta honom återge sin version av historien och bevisa att de har anlänt med fredliga avsikter. Som permanent översättare får Blackthorne den fagra Toda (Yôko Shimada). Allt eftersom tiden går anpassar sig Blackthorne till det Japanska samhället, trots att han ser många av deras seder som rent barbariska. Men deras "grymheter" lär han sig snart leva med, det är en uråldrig kultur som har fungerat likadant i hundratals år, och deras system blir snabbt ganska logiskt för honom. Toranaga börjar även hysa en enorm respekt för Blackthorne som efter att ha blivit involverad i de politiska intriger som råder, och åtskilliga gånger räddat livet på Toaranaga blir belönad genom att tituleras som samuraj - något som aldrig skett med en "gaijin" (vit man) tidigare.

Men när Blackthorne blir mer och mer inflytelserik och respekterad, så blir även farorna desto fler. Toranaga och hans allierade är på väg in i ett nytt blodigt inbördeskrig med den djävulska krigsherren Ishido. Jesuiterna ser även Blackthorne som ett ständigt hot mot deras förbindelse med Japan. Vore inte det nog så förälskar han sig även i Toda som är en gift kvinna, och en sådan relation kan vid sitt upptäckande inte sluta gott för någon av parterna.

Shogun är i sin rätta bemärkelse ett riktigt monster till miniserie. Med sin 9 timmar långa speltid levererar den allt från drama och romantik till action och praktfulla scenerier. Men den ger oss också en fängslande inblick i ett forntida Japan och den kulturkrock som mötet mellan olika folkslag medför. Att serien blev så oerhört omtyckt och även stilbildande är lätt att begripa. Det var på sin tid storslaget, nyskapande och förträffligt utfört av ett gediget filmteam samt en grupp väldigt skickliga skådespelare. Än idag är detta verk imponerande, den har åldrats med värdighet och hittar fortfarande nya fans. Jag är faktiskt ett av dem.

Serien finns i nerkortat filmformat vilken jag ännu inte sett, men som enligt ryktesvägen inte alls ska göra serien rättvisa. 526 minuter kan tyckas långt, men det är en komplex och händelserik historia som i sanning kräver ett relativt långsamt uppbyggande. Vanligen är serien visad ur Blackthornes perspektiv vilket orsakar att vi som tittare lär oss i takt med honom. Det Japanska talet (vilket förvånande nog tar upp stor del) är aldrig textat, och bara ibland förtäljer Orson Welles berättarröst vad som sker. Att välja en sådan väg hade med säkerhet kunnat sluta taskigt, men med briljans har filmskaparna lyckats skapa en makalös spänning som varar speltiden igenom.

Själva historien om Blackthorne är påhitt, men som jag nämnde en bit ovan baserad på verkliga händelser. Historiskt sett så tycker jag att de gett oss en rätt så korrekt bild av 1600-talets Japan. Men jag vill knappast påstå att jag är en expert inom området heller, och somliga småmissar fann till och med jag. Att några delar tenderar bli anpassade för det amerikanska folket rör mig knappt i ryggen. Ett megaprojekt som detta krävde självklart vissa justeringar och det var ju så illa tvunget att skrapa ihop en del pengar. Sett från det färdiga resultatet är det ändå ett kolossalt arbete de lagt på kulisser, kostymer, inspelningsplatser och dylikt. Allt för att skapa en så trovärdig miljö som möjligt. Det är verkligen ett glansfullt Japan som exponeras för våra ögon och man njuter ständigt av de majestätiska byggnaderna och natursköna miljöerna. Gällande själva utseendet, så finns det inte mycket att kritisera, med undantag för den helikopterskugga som susar förbi båten under seriens annars så fina inledning. Ja, det var förmodligen det enda jag reagerade nämnvärt på.

Handlingsmässigt så växlar serien ofta mellan olika element vilket glädjande nog förhindrar långsamma parti. Emellanåt kunde dock kärlekshistorien upplevas som en aning upprepande och puttenuttig. Men relationens inledning samt avslutning är åtminstone genomfört på bästa sätt, vilket väger upp det hela. Samtidigt anser jag att vissa av karaktärerna gott kunnat ges större utrymme, men man får också ha i åtanke att regissören Jerry London är trogen novellen och har inte gjort några jättelika ändringar.

Richard Chamberlain hanterar huvudrollen på ett utmärkt vis, det är en kraftfull tolkning han bjuder på och förmår oss åskådare att följa hans utveckling med stort intresse. Toshiro Mifune regerar som Toranaga, han är en sann gudagåva, en enastående talang som aldrig tycks misslyckas med ett framförande. Som samuraj kan jag omöjligt tänka mig någon som är bättre lämpad än Mifune. Andra inblandade som väckte stor beundran var bland annat John Rhys-Davies. Jag ljuger inte när jag berättar att de scener där han spelar mot Chamberlain så stjäl han uppmärksamheten helt och hållet. Lysande med andra ord. Yôko Shimada är vacker, tilldragande och framförallt en duktig skådespelerska. Det finns utöver dessa en rad andra brillianta aktörer som medverkar men att skriva om fler känns bara överflödigt. Nämnas bör dock att serien, vilket inte alls är överraskande, också har sina svaga länkar. Det är sådant man har överseende med när det är en tv-serie det gäller.

Shogun är en episk äventyrshistoria som har uppnått ordentlig kultstatus. Varför är när man har sett den ytterst förståeligt, och det är troligtvis den bästa historiska miniserien som har producerats. Den erbjuder det mesta och har alltså något som lämpar sig för alla. Det som gör den här serien så unik och intresseväckande är just den fabulösa skildringen av en extrem kulturkrock, som av ett kunnigt filmteam har gestaltats på ett magnifikt sätt. Bortsett från en del smärre brister så är detta en serie som jag varmt rekommenderar.
.
DVD Kritik:

En riktigt snygg box från Paramount som består av fem diskar. Fyra av dem är för serien medan en består av extramaterial. Bilden är i överlag helt okej, lite grynig emellanåt men enbart under förhållandevis korta sekvenser. Textningen är bra och lättläst och ljudet (Dolby Digital 5.1) funkar också helt okej. Angående extramaterialet så finns det inte mycket negativt att skriva. Dokumentären som består av 13 delar låter oss få ta del av berättelser från filmteam och skådespelare om hur projektet genomfördes. Det är i det stora intressant och ganska innehållsrikt. Sedan medföljer tre stycken historiska filmer, som trots sin korta speltid är ganska bra. Tillsist finner vi ett kommentatorspår av regissören Jerry London till utvalda scener. Allt som allt en mycket fin utgåva som rekommenderas starkt till de som vill ta del av denna otroligt spännande serie.

Av: Peter Nilsson

söndag 17 augusti 2008

Recension: Pray For Death


Pray For Death

Skådespelare: Sho kosugi, Shane Kosugi, Kane Kosugi, James Booth, Donna Kei Benz, Norman Burton, Matthew Faison, Parley Bear, Robert Ito

År: 1985
Land USA
Genre: Action, martial art
Regi: Gordon Hessler
Manus:

Jag kommer fortfarande ihåg vissa minnesvärda stunder från min barndom. Tiden då jag tvingade mina föräldrar att hyra allt med ninjor och kampsport i. Under den tiden fanns det också ett hyfsat utbud på dessa filmer i videobutikerna, och jag fick då chansen att se en hel del trevliga rullar. Det var dock en person jag skattade som högst, vid den tiden visste jag inte hans namn men jag fann honom så otroligt häftig, och att se honom som ninja var det absolut bästa som fanns. Jag talar självklart om Sho Kosugi, mannen som medverkat i en rad underhållande filmer.

Kosugi syns i rollen som Akira, en affärsman som verkar ganska alldaglig. Han lever i Japan tillsammans med sin fru och två söner. Han ruvar dock på en stor hemlighet, under sin barndom blev han uppfostrad av en ninjamästare och har under årens gång lärt sig konsten väl. När hans karriär börjar dala neråt så bestämmer Akira och hans fru sig för att flytta till Amerika. De köper en gammal förfallen kåk och till en början verkar allt frid och fröjd. Så klart ändras detta. Några korrupterade snutar använder nämligen ett rum i huset till förvaring av gods de ska sälja till en gangsterorganisation. En av snutarna bestämmer sig för att behålla dyrbarheterna för sig själv och när gangstrarna upptäcker detta så anklagar de Akira och hans familj för det hela. Som de ondsinta män de är så gör de familjens liv till ett helvete, med ständiga hot. När de tillslut kidnappar en av Akira's söner så kan han inte dölja sin riktiga identitet längre. Eftersom polisen inte är till stor hjälp bestämmer han sig för att ta lagen i egna händer och släpper lös sina dolda krafter.

Pray For Death må lida av en tafflig story, kantiga skådespelare och två ungar, men med Sho Kosugi i huvudrollen så kan resultatet inte bli dåligt, hur kasst allt annat än är. Visserligen är storyn inget som skadar filmen på något sätt utan den passar väl egentligen in till själva konceptet rätt bra. Det är en typisk ninja-revenge rulle, som man sett otaliga gånger men ändå lyckas denna hålla kvaliten uppe. Vad som tillför den fantastiska känsla och stämning är de ganska så spektakulära fighterna, den sköna 80-talsmusiken och självklart ninjornas herre själv: Sho Kosugi. Nu är det väl inte så att han är så utomordentligt duktig inom kampsport men eftersom jag gillat honom så skarpt sedan barndomen så kommer han alltid vara något alldeles extra för mig. Kosugi's utseende känns väldigt lämpligt för att porträttera en godmodig ninja. Han ser ut som en tämligen vanlig och snäll man, men bakom skenet döljer sig en sann mästare. Jag kan lova att utan Kosugi i huvudrollen så hade underhållningsvärdet fallit dramatiskt.

Som Akira's barn ser vi Kosugi's riktiga söner, Kane och Shane Kosugi varav den sistnämnda fortfarande har en hyfsad karriär. Jag måste tyvärr medge att något jag avskyr på film är ungar, jag vet inte vad det är men av någon anledning har jag alltid irriterat mig på barnskådisar. Inte gjorde dessa två något bättre intryck på mig här heller. Jag kan åtminstone säga att genom åren har jag sett betydligt värre insatser. Övriga skådespelare skötte sig helt okej, trots att deras prestationer bitvis är ganska lama och stela. Men i det hela så är skådespeleriet godkänt, dock inte mer än så. Pray For Death är full av fighter, vilka håller en förhållandevis hög klass. Egentligen är det väl bara Kosugi som imponerar, han visar upp lite fin akrobatik och är relativt skicklig och snabb i hand mot hand strider. Dessutom får han utrymmet att använda sig av en mängd olika vapen vilket är väldigt trevligt att se. Givetvis är de obligatoriska ninjavolterna och försvinna snabbt som ögat scenerna ständigt närvarande också. Det hela är så klockrent det bara kan bli.

Så vem ska se Pray For Death? Ja alla som är insatta i ninjagenren bör ge denna en titt då den tillhör bland de bästa som producerats i USA, eller göra som jag, hyra hem den då och då av rena nostalgiskäl för att sedan komma underfund med att detta trots allt inte är en så tokig film. Ni som tidigare inte har någon erfarenhet av denna ofta mycket underhållande genre gör kanske bäst i att se denna eller någon annan av Kosugi's filmer då de oftast är de mest kvalitativa.

Av: Peter Nilsson

Recension: Legend of the 7 Golden Vampires


The Legend of the 7 Golden Vampires

Skådespelare: David Chiang Da Wei, Peter Cushing, Shih Szu, Chan Shen, Tino Wong Cheung, Fung Hak On, Lau Wai Ling, Lau Kar Wing, Wong Pau Gei, Lo Wai, James Ma Chim Si, Lau Jun Fai, Wang Han Chen, Julie Ege, John Forbes-Robertson, Robin Stewart, Robert Hanna

År: 1974
Land: Hong Kong, U.K.
Genre: Skräck, fantasy, martial art
Regi: Roy Ward-Baker, Chang Cheh
Manus:

"Hammer Horror! Dragon Thrills! The First Kung Fu Horror Spectacular"

Shaw Brothers Vs. Hammer Films. David Chiang Vs. Peter Cushing. Låter rätt coolt va? Det kan jag meddela att det är också även om denna underliga samproduktion inte funkar så bra som den säkerligen hade kunnat. Konceptet är hur unikt som helst, och som ett fan till bägge bolagen är det oerhört tilltalande. Att mixa två helt skilda kulturer i en och samma film är sannerligen ett riktigt smart drag och man kan tycka att en idé som denna knappast kan misslyckas. Bara tanken på Greve Dracula som lämnar sitt slott i Transylvanien för att ta kontroll över de sju gyllene vampyrerna och deras arméer av levande döda i Kina gav åtminstone mig gåshud. Att dessutom inkludera en av tidernas häftigaste vampyrjägare (Abraham Van Helsing) och ett gäng Kung-Fu mästare som motståndare till mörkrets makter gör det verkligen inte sämre. Men så är fallet att själva genomförandet också behöver vara fulländat för att man ska kunna uppskatta en film av denna sort till fullo, och det är också tyvärr en av de saker som The Legend of the Seven Golden Vampires inte lyckas fullständigt med. Jag kommer berätta varför här nedan, så fort jag nämnt lite om dess handling.

Filmen tar sin början i Transylvanien då en krigsherre från Kina rest dit för att söka Greve Draculas hjälp. I sitt hemland har han kontrollen över 7 vampyrer, men den ena förgjordes av en tapper krigare. Hans önskan är att Dracula slår följe med honom och använder sina kunskaper för att väcka den 7:e vampyren till liv igen. Dracula får dock en bättre idé och använder Kinesens kropp för att själv ta makten över de döda arméer som finns i Kina. Samtidigt är Professor Van Helsing (Peter Cushing) på besök i Kina för att föreläsa om en by belägen någonstans i landet som varje år drabbas av en hemsk förbannelse. Föredraget kretsar kring de 7 vampyrerna och bland åhörarna finns det en man vid namn Hsi Ching (David Chiang) som är en släkting till krigaren som dräpte en av vampyrerna. De beger sig, tillsammans med ett mindre sällskap ut för att hitta byn och sätta stopp för mörkrets varelser innan de återigen kan sprida ond bråd död omkring sig.

Visst låter handlingen oerhört lockande? Det är som sagt ett galet hopkok av olika genres och ett kulturmöte av sällan skådat slag. Men så är tyvärr inte slutresultatet det bästa. Det beror främst på produktionen som i sin helhet är ganska sunkig. En anledning kan vara dess budget vilken verkar ha varit tämligen liten för det ger verkligen avtryck på den färdiga produkten. Kameraarbetet är varierande i kvalité, det pendlar mellan godkänt till ganska taffligt. Framförallt så ser vissa av actionscenerna allmänt grötiga ut på grund av detta. Själva redigeringen ger väl inte direkt nåt jättebra intryck den heller då jag personligen tycker att scenerna har sammanfogats på ett sätt som drar ner tempot rejält. Vissa partier är otroligt långtråkiga och det känns som om den bara står och stampar på samma ställe. Visserligen är filmen relativt händelserik och det är många Kung-Fu scener utplacerade med korta mellanrum. Men detta kan också vara en svikande faktor, man blir snabbt alldeles för mätt på de ständiga sammandrabbningarna och i längden blir det bara enformigt.

Actionkoreografin står legenden Lau Kar Leung för och i det stora hela så är den godkänd. Det är inget man kommer lägga på minnet utan fighterna håller en någorlunda hög standard och underhåller för stunden. Vi får ta del av en mängd olika vapentekniker och striderna är i regel långa och ofta med ett stort antal människor inblandade. Blodspillan är det gott om, det är ganska vanligt när det gäller Shaw's produktioner och ger lite extra krydda på underhållningen.

Det finns två orsaker till varför detta projekt, trots sina brister ändå lyckas hålla speltiden igenom. Dessa är Peter Cushing och David Chiang. Två av mina favoriter i en och samma film, det är sannerligen en ren fröjd att skåda de bägge agera tillsammans. Deras prestationer kanske inte hör till deras finaste men de bägge är de i särklass skickligaste som medverkar. David Chiang talar nästan uteslutande engelska och till en början var jag lite skeptisk lagd till detta. Främst beroende på att det engelska språket inte var textat. Men förvånande nog så gick det alldeles utmärkt att förstå honom och då fanns det andra som var betydligt svårare att tyda. Jag syftar på Julie Ege som i sanning är en helt bedrövlig skådespelerska, för mig var hon bara ett enormt irritationsobjekt. Resten av skaran aktörer sköter sig givetvis bättre men är egentligen ganska medelmåttiga de också, men tillskillnad från Julie Ege så tillför detta bara en charmig underton till det hela. John Forbes-Robertson är mannen som porträtterar Greve Dracula och även det resulterar i en smärre besvikelse. Han är stel, tråkig och intetsägande, det var en lättnad att hans tid framför kameran främst förhåller sig under riktigt korta stunder. Lyckan hade dock varit fullständig om de använt sig av Christopher Lee istället, det hade aldrig kunnat misslyckas.

Som ett inbitet fan till både Hammer Films och Shaw Brothers så var det en givande stund denna originella samproduktion gav mig. Även om dess helhet är långt ifrån perfekt och fylld med smärre brister så är det ett intressant projekt som i viss mån presterar väldigt god underhållning. Att ta det hela lite oseriöst kan vara en vinnande inställning då jag kan garantera att filmen bjuder på mängder av skratt. Konceptet hade med rätt genomförande säkerligen slutat i en kultfilm utan like, men den får istället nöja sig med att funka som ett roligt tidsfördriv.

Av: Peter Nilsson

Recension: Challenge of the Tiger


Challenge of the Tiger (Gymkata Killer)

Skådespelare: Bruce Le, Richard Harrison, Hwang Jang Lee, Nadiuska, Brad Harris, May Hong, Tito García, Kong To, Sharon Shira, Bolo Yeung, Josef Laufer, Dick Randall, Yue Fa Booi, Sebastian Harrison, Jack Klugman, Jane Seymor

År: 1980
Land: Hong Kong/USA
Genre: Action, martial arts
Regi: Bruce Le
Manus: Bruce Le, Fan Poon

En professor blir mördad och bestulen på en formel som kan göra män sterila. CIA sätter två av sina bästa män, Huang Lung och Richard Cannon på fallet. De färdas till många av världens hörn och tvingas kämpa mot en mängd brottsyndikat för att hitta formeln.

Att läsa sammanfattningen om ”Challenge of the Tiger” får förmodligen de flesta att bäva inför vad det här är för produktion. Att detta sedan är en så kallad Bruceploitation regisserad av Bruce Le och i ledande roll tillsammans med den familjära Godfrey Ho-ninjan Richard Harrison är väl tillräckligt för att många redan ska ge upp läsningen. Bruceploitation är allt utom en vänlig genre och för er som är obekanta med denna så kan den kort sammanfattas så här:

Efter Bruce Lee’s oväntade död 1973 så stod producenterna lamslagna, filmhjälten var avliden och någon behövdes som kunde ta hans plats. Det var då som den kallade Bruceploitation-genren uppstod. Skådespelare som till utseendet påminde om Bruce anlitades till mängder av filmer som oftast var rena plagiat, inspelade med liten budget och var något sådär obskyra i allmänhet. Dessutom gavs skådespelarna nästan alltid namn som fick folk att genast dra paralleller till den ”riktiga” Bruce Lee. De som hörde till de större namnen var bland annat Dragon Lee, Bruce Li, Bruce Lei och den i ”Challenge of the Tiger” medverkande Bruce Le. Detta är bara ett litet urval av de otaliga kloner som började dyka upp i mitten av 70-talet. Vissa kallar dessa personers filmande för hyllningar till legenden, andra och även jag anser att det snarare var en fråga om snabba förtjänster.

Många ställer sig säkert frågan varför folk (som jag till exempel) letar upp dessa efterapningar som oftast inte gjordes i annat syfte än profitera på en mans död. Jag har nog inget konkret svar på den frågan utan jag kan bara fastställa att jag på något underligt vis finner dessa filmer oerhört fascinerande. Det är något med den här Bruce-klon-cirkusen som har medfört att ända sedan jag upptäckte genren inte riktigt har kunnat släppa taget, utan ständigt krävt mer. Än idag, efter att ha plöjt igenom mängder av dessa alster så tycker jag fortfarande att genren är lika tilltalande.

När det gäller ”Challenge of the Tiger” så vill jag inte direkt påstå att det är en typisk Bruceploitation, utan Bruce Le har försökt att inkludera så mycket som möjligt från 70-talets action, exploitation och sleaze filmer. Det är alltså en udda, men ack så rolig blandning som presenteras. Medan handlingen är totalt ologisk och full med ointelligenta komplement så förnöjer istället filmen på så många andra plan.

Att det är gott om skiftande miljöer ger ett jämnt tempo och den tenderar aldrig att bli riktigt långtråkig då variationen är god. Dessutom omfattar filmen ett rikligt urval av intressanta karaktärer. Bruce Le med anletsdrag som påminner om ”gissa vem” fungerar faktiskt alldeles utmärkt i huvudrollen. Då han möjligen saknar den karisma som många säkert anser vara nödvändig så utmärker han sig emellertid i film-fighterna. Som hans kollega ser vi Richard Harrison, och under speltiden ägnar han sig mest åt att förföra damer, men får även medverka i sin beskärda del med action, både med skjutvapen och med knutna nävar. Att inte associera honom med Burt Reynolds är på tok omöjligt. I övriga roller stöter vi bland annat på superkickern Hwang Jang Lee, muskelberget Bolo Yeung samt en ännu mer muskulös man vid namn Brad Harris som förr kunde ses i mycket Italiensk exploitation.

Mellan de många och ofta omotiverade nakenscenerna så blir vi presenterade inför en hygglig mängd fröjdfulla slagsmål. Koreografin håller avsevärt bättre kvalitet än majoriteten av liknande produktioner från samma tid. Har ni sett en film med Sonny Chiba som heter ”Karate Bullfighter”? Ja då minns ni troligtvis en scen där Chiba tar sig an en tjur. I ”Challenge of the Tiger” påträffar vi en likartad sekvens då Bruce Le tar upp kampen mot just en tjur, fast en jämförelsevis späd sådan. Varför han överhuvudtaget beslutar sig för att golva djuret förklaras aldrig, och sannolikt visste inte filmskaparna det själva. Men det är tveklöst jäkligt underhållande. Jag kan ärligt talat inte erinra mig om en enda fight som kändes direkt uttjatad. En anledning må vara att flertalet av de inblandade är rutinerade slagskämpar. Bruce Le väckte viss beundran då jag förväntade mig en rätt så medioker insats. Hwang Jang Lee ger naturligtvis prov på sina otroliga sparkkombinationer, men har presterat betydligt bättre i andra filmer. Han erhåller dock ett finfint betyg för sitt bidrag här.

”Challenge of the Tiger” får av många säkerligen erfara en hel del klander, vilket för mig ter sig helt naturligt. Då logik är ett begrepp som sällan närvarar, och det faktum att detta inte är en film som direkt skiner igenom av originalitet så kanhända att den förtjänar lite ris. Ett sådant omdöme är dock inte enhetligt då jag vet med mig att det finns en skara människor, som precis som jag, uppskattar den här filmen för vad det är. Ett bitvis härligt tidsfördriv med lassvis med hyggliga fighter, nakenscener och smårolig komik.

DVD Kritik:

Mondo Macabros dubbelutgåva är jag personligen riktigt nöjd med. Den innehåller förutom "Challenge of the Tiger" även den Filippinska filmen "For Your Height Only". Bilden är på den förstnämnda filmen väldigt bra med undantag för ett fåtal scener då vissa färgskiftningar förekommer. Ljud och textning finner jag dock helt felfri. Extramaterialet är relativt fattigt, men för den delen finns det förmodligen inte mycket att hämta om filmen. Lite textsidor och fotogallerier har i alla fall inkluderats. Mondo Macabro är ett nytt favoritbolag som släpper massor av udda och intressant film från alla världens hörd. All cred åt dem och deras släpp!

Av: Peter Nilsson

Recension: Battle Creek Brawl


Battle Creek Brawl

Skådespelare: Jackie Chan, José Ferrer, Kristine DeBell, Mako, Ron Max, David Sheiner, Rosalind Chao, Lenny Montana, Pat E. Johnson, Mary Ellen O'Neill, H.B. Haggerty, Chao Li Chi, Joycelyne Lew, Ox Baker, Sonny Barnes, Larry Drake, Craig Huston, Earl Maynard, Gene Rader, Bob Shaw, Robert Shaw, Jeep Swenson

År: 1980
Land: USA
Genre: Action, komedi
Regi: Robert Clouse
Manus: Robert Clouse

Då var det dags att ta sig an den film som var Jackie Chans första engelskspråkiga och tänkbara genombrottsfilm i Hollywood - Battle Creek Brawl. Regisserad av Robert Clouse som var ansvarig för klassikern Enter the Dragon med Bruce Lee (för att nämna ett bättre exempel ur hans lista med verk) så gav det mig relativt höga förväntningar. Enter the Dragon var nämligen en sådan film som hade en enorm slagkraft på mig och som var en stor del i mitt fortsatta intresse för asiatisk film - eller som vid den tidpunkten nästan enbart bestod av Hong Kong producerade titlar. Och visst lät det ytterst tilltalande med en amerikansk gangsterrulle där vår allas käre Jackie Chan skulle få stoltsera i huvudrollen och förhoppningsvis få leverera mängder med stunts och galen akrobatik. Det kunde ju inte gå snett... eller?

Filmen utspelas under 1930-talet i Chicago och den kretsar kring Jerry Kwan (Jackie Chan) som hjälper sin far med att driva en restaurang. Stället får problem då några lokala gangsters kräver skyddspengar av hans far. Jerry som är en allmänt hård kille tolererar givetvis inte detta utan ger dem den omgång de förtjänar. Det hela funkar dock inte som planerat då gangstrarna istället för att skrämmas får en till synes mycket bättre ide, nämligen att tvinga Jerry att ställa upp i en tävling i Texas vid namn Battle Creek Brawl, där han kommer få möta några av världens bästa slagskämpar.

På pappret låter handlingen trots att den är föga nyskapande relativt intressant, själva gangsterhistorien hade med all säkerhet kunnat bli bra och att sedan slänga in Jackie Chan i huvudrollen för att ta sig an dessa bad-guy's lovade tyvärr betydligt mer än filmskaparna lyckades hålla. Ska jag vara helt ärlig så måste jag medge att detta är en helt bedrövlig film som lätt infinner sig i det nedersta skiktet ur Chans filmografi. Detta med enda undantag för Eagle Shadow Fist som utan större svårigheter lyckas hamna på en förtjänad sistaplats. Battle Creek Brawl är i sanna ord en film som bättre hör hemma i en papperskorg än i dvd-spelaren, ja faktiskt är det här en så urusel film att man under största delen av speltiden bara vill lägga sig i ett hörn och skämmas. Jag brukar sällan kunna tycka illa om en film så pass mycket att man önskar att den förblivit osedd, men detta är oturligt nog ett sådant sällsynt fall.

Så vad är det då i Battle Creek Brawl som ger mig kväljningar och en hemsk känsla av obehag? Det kan jag lätt svara på - Hela produktion är i sin helhet bland det värsta jag beskådat. Jag ska försöka fatta mig kort, för någon längre förklaring känns inte nödvändig. Först och främst så får de som förväntat sig att få mängder med hederligt Jackie Chan-våld levererat genomlida hela speltiden utan en tillsynes enda slagsmålssekvens eller stuntscen som uppvisar minsta tecken på kvalite. Koreografin är långsam, stel, tråkig och saknar helt originalitet. Att skylla detta på Jackie Chan är väl däremot fel, snarare är det så att Robert Clouse och det stuntteam han använde sig av saknade riktig erfarenhet plus att Jackie inte gavs möjligheten att själv påverka de s.k. actionscenerna. Det blir inte mycket bättre av att merparten av hans motståndare rör sig som sjuka sköldpaddor och är mest skrattretande i all sin uselhet. Som sagt filmfighter av sämre slag i sådan mängd är inget man vanligtvis stöter på, och tur är väl det.

Vad som hindrar Jackie från att framföra bra skådespeleri är nog främst språket, som hans första engelskspråkiga film är det också något man får försöka ta hänsyn till. Men det spelar egentligen ingen roll om man har i åtanke att Jackie hade helt fel förutsättningar, agerandet är ändå tämligen ruttet. Men då bör väl också nämnas att Jackie i särklass var den enda som höll sig på en medioker nivå, de andra är sannerligen betydligt sämre. Så när Jackie saknar sin karismatiska framtoning och inte får det minsta stöd av de andra aktörerna så hamnar givetvis betyget angående den här punkten så lågt det bara kan. Att filmen är inspelad på en ganska limiterad budget är också väl märkbart, det mesta känns väldigt billigt och amatörmässigt vare sig det gäller filmmusiken, scenografin, kamerateknik osv. Allt är i grund och botten oerhört dåligt, hela produktionen genomsyras av en oinspirerad känsla vilket självklart inte tillför något positivt.

Battle Creek Brawl är i mitt tycke (som ni nog märkt om ni läst texten ovan) bortkastad tid och jag kan inte se någon anledning till att se den. Möjligtvis om man har som mål att se samtliga filmer med Jackie Chan men då hoppas jag för er egen skull att ni håller tänkbara förväntningar så låga som möjligt. Konceptet hade med all säkerhet kunnat funka utomordentligt med ett skickligt filmteam, vilja och kreativitet - vilket definitivt saknas här. Som Hollywood-debut kunde väl Jackie knappast fått en sämre start och utan den frihet han uppenbarligen behöver för att lyckas leverera sin unika och alltid så underhållande akrobatik slutar hela projektet i katastrof då man enbart klarar av att bibehålla intresset högst 5 minuter för att sedan önska att man aldrig sett skräpet. Nej denna film bör undvikas till varje pris, det är min åsikt i alla fall.

Av: Peter Nilsson