Recension: The Uninvited

The Uninvited (4 Inyong shiktak)

Skådespelare: Park Shin-yang, Jeon Ji-hyun, Yu Seon, Kim Yeo-jin

År: 2003

Land: Sydkorea

Genre: Skräck

Regi: Lee Su-yeon

Manus: Lee Su-yeon

En inredningsarkitekt, Jung-woon, (Park Shin-yang) är på väg hem i tunnelbanan sent en kväll när en mamma lämnar sina två barn på ett säte och när han senare lite halvtrött hoppar av vagnen som sista passagerare ser han att barnen fortfarande sitter sovandes på sätet. Morgonen därpå hör han på radion att barnen blivit förgiftade av sin mamma och lämnats döende i tåget.

Hans blivande fru har möblerat om hans kök vilket ger ett det ett spökaktigt utseende där takets lampor är riktade mot bordet och fyra stolar. En kväll ser han dom två döda barnen sitta runt bordet och hela hans värld vänds upp och ner.

Den koreanska originaltiteln blir i svensk översättning ett bord för fyra. Han träffar en kvinna, Yun, (spelad av Jeon Ji-hyun) under ett arbete hos en psykolog och det visar sig att hon även är medlem i hans fars församling och han skjutsar hem henne en kväll efter en gudstjänst. Jung-woon lider av mardrömmar och hallucinationer och det verkar som om Yun har svaret på några av hans funderingar plus att hon har förmågan att se dom döda barnen i hans kök. Mardrömmarna och Yuns svar på frågorna leder honom till barndomen och en brand som gjort att han har svårt att minnas något dessförinnan. Yun har sina egna problem eftersom hon lider av narkolepsi och kan falla i sömn när som helst och har dessutom förlorat ett barn.

Filmen bygger på stämningar som sakta byggs upp under filmens två timmar. Just långsamheten och den mörka och dystra stämningen som speglas i det kalla ljuset i Jung-woons kök är något som många har svårt för. Det finns ett par chockerande och oväntade scener men annars så handlar det mest om spänning på det psykologiska planet.

Av: Ulf Lönn

Recension: The Road

The Road (Gil)

Skådespelare: Bae Chang-ho, Kang Ki-hwa, Kwon Beom-taek, Seol Won-jeong

År: 2004

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Bae Chang-ho

Manus: Bae Chang-ho

Efter att ha avslutat sina studier 1977 så blev Bae Chang-ho regiassistent till Lee Jang-ho och regidebuterade 1982 med People of the slum (a.k.a People of Ko-bang Neighborhood) och regisserade även Iron Men samma år. Sitt stora genombrott fick Bae med Whale hunting från 1984 och Deep blue night året därpå. I båda filmerna hade Ahn Sung-ki huvudrollen och det var en skådespelare som regissören samarbetade med under hela 80-talet.

Under nittiotalet och framåt så har regissören inte haft några lika stora framgångar som under årtiondet innan då han tillhörde den unga och nyskapande generationen av filmare. Efter den misslyckade thrillern The Last witness så återvände Bae till det klassiska melodramat med The Road 2004 som är en av hans bästa filmer på många år.

The Road som utspelas under 70-talet handlar om en vandrande smed, Tae-suk, spelad av Bae själv som vandrar mellan marknad och marknad och försöker hanka sig fram på att vässa knivar och laga järnföremål. Under en bussresa träffar han Shin-young (Kang Ki-hwa) som är på väg till sin fars begravning i en liten bergsby. Genom tillbakablickar mot mitten av femtiotalet får vi reda på vad som hänt Tae-suk och hans bästa vän Duk-soo (Kwon Beom-taek) som senare blir hansovän.

Duk-soo är en spelare som dricker för mycket men Tae-suk går i borgen med sitt hus för ett lån till Duk-soo som förlorar allt inklusive huset till en gangster. Tae-suk försöker vädja till gangstern att få tillbaks sitt hus men det slutar med slagsmål och Tae-suk attackerar honom och hamnar i fängelse.

Efter fyra år är han en fri man och han återvänder till sin lilla hemby för att träffa sin fru och son men när han kliver in genom dörren till huset så ser han sin fru och Duk-soo ligga på golvet tillsammans och han beger sig genast därifrån utan att vänta på någon förklaring.

Det visar sig att Shin-young är Duk-soos dotter och trots avskyn mot hennes far så hjälper han henne eftersom hon lider av epilepsi och vad som verkar vara en mindre utvecklingsstörning. Hennes sätt är som ett litet barns, hon verkar inte kunna ta hand om sig själv och håller på att råka riktigt illa ut när en busschaufför blir alltför intresserad av henne. Dessutom har hon en röd kappa med ett stort gult smile-märke som förstärker det naiva och barnsliga hos henne.

Den buttre Tae-suk hjälper henne till byn och betalar till och med hennes fars begravning där ett par hemligheter avslöjas och ser sedan till att hon kommer med på bussen som tar henne tillbaks till Seoul.

En enkel historia om en handfull människor där filmens styrka ligger i miljöskildringarna och Bae har verkligen utnyttjat alla slags miljöer från storslagna berg och ändlösa vidder till små trånga torg. Dessutom skildras alla årstider i filmen på ett lika imponerande sätt.

Filmen är helt i stil med regissörens tidigaste verk från 80-talet, även om det sentimentala aldrig tar överhanden utan regissören låter karaktärerna ha hoppet kvar.

Av: Ulf Lönn

Recension: Chil-su and Man-su

Chil-su and Man-su

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Park Joong-hoon, Bae Jong-ok, Jang Hyeok, Hong Seong-min, Na Han-il

År: 1988

Land: Sydkorea

Genre: Politik, Drama

Regi: Park Kwang-su

Manus: Choi In-seok

Under året 1988 skedde det stora förändringar i Sydkorea, dels så var landet värd för olympiska spelen men det som påverkade den vanliga koreanen mest var dom massiva demonstrationerna mot militärregimen som skedde under året. Det var också året som Chun Doo-hwan satt sin sista period som president och Roh Tae-woo tog hans plats och började införa demokratiska rättigheter som han hade lovat under sin valkampanj.

Chil-su and Man-su blir filmen som utnyttjar den nya konstnärliga friheten där man slapp förhandsvisa filmer och genomgå militärens censur och Park Kwang-su´s debutfilm blir en konstnärlig höjdpunkt.

Chil-su är (Park Joong-hoon) en ung affischmålare som har svårt att behålla sina jobb och han träffar Man-su (Ahn Sung-ki) som är en mycket skicklig affischmålare som inte får så många chanser beroende på att hans far är en "icke reformerad" kommunistsympatisör och sitter i fängelse.

Efter att ha träffats i en atelje så slår sig männen samman i jakten på arbete och Chil-su flyttar temporärt in hos Man-su. Chil-su har ett stort fel, han har svårt att hålla sig till sanningen och försöker hela tiden framhäva sig själv och sina egenskaper på bekostnad av omgivningen. Han drömmer om att flytta till USA, trots att han inte varit utanför Sydkorea och inte har tillräckligt med pengar för en sådan resa och inte heller jobbar tillräckligt mycket för att kunna spara ihop summan.

Just förhärligandet av det utländska är något som förekommer mycket i filmen, Chil-su´s flickvän (Bae Jong-ok) jobbar på Burger King och trivs bra med det, Chil-su bär en t-shirt med amerikanska flaggan och Man-su tvingas till att spela en fransk konstnär för att imponera på några kvinnor.

Männen får jobb med att göra en stor reklamaffisch för ett amerikanskt whiskeymärke på ett byggnadstak och det är då när männen tittar ner på Seoulborna som dom börjar ropa oförskämdheter åt människorna där nere och blir upptäckta av polisen som missuppfattar deras skrikande och tror att det handlar om ett självmordsförsök.

Händelserna utvecklas sedan till det sämre och visar på hur stämningen var i landet under perioden. Så här många år i efterhand så kan filmen verka aningen tam och oskyldig men det absurda kontrollsamhället som visas upp har varit en realitet för många koreaner.

Regissören har efter debuten fortsatt med samhällskritiska filmer i bland annat Black Republic (1990) och A single spark från 1995.

Av: Ulf Lönn

Recension: Seong Chun-hyang

Seong Chun-hyang

Skådespelare: Choi Eun-hee, Kim Jin-kyu, Do Geum-bong, Heo Jang-gang, LeeYe-chun

År: 1961

Land: Sydkorea

Genre: Drama, Romantik

Regi: Shin Sang-ok

Manus: Im Hee-jae

Chun-hyang är en av dom mest kända historiska berättelserna i Sydkorea och har filmatiserats och tolkats otaliga gånger. Jag har tidigare recenserat Chunhyang från 2000 i regi av Im Kwon-taek och förutom att Im`s film bygger på pansorin så är dom båda i övrigt väldigt lika.

Historien handlar om kurtisandottern Chun-hyang som blir förälskad i borgmästarens son Mong-ryong och hur han blir tvungen att resa till Seoul med sin familj för att slutföra sina studier och lovar att återvända till henne så fort han är färdig.

En ny borgmästare kommer till Namwon som visar sig vara en hård tyrann och han kallar upp alla kurtisaner och när Chun-hyang vägrar komma trots att hon är en kurtisans dotter så bestraffas hon, torteras och sätts i fängelse i väntan på avrättning.

Under tiden så har Mong-ryong lyckats bra med sina studier och efter examen så blir han anställd av kungen som agent och budbärare som ska undersöka korruptionen hos landets borgmästare. Han skickas tillbaks till sin gamla hemstad och förklär sig som tiggare och får reda på att Chunhyang ska avrättas på borgmästarens födelsedag.

Shin Sang-ok bestämde sig för att göra något speciellt av historien och resultatet blev den första riktiga färgfilmen i Sydkorea. Det hade gjorts försök med färgfilm innan men tekniken var inte särskilt stabil och kameror kunde inte projicera färgerna särskilt väl och dessutom var det nästan en omöjlighet att få färgfilmen framkallad.

Färgfilmerna före Seong Chun-hyangkan betraktas som experiment innan tekniken med framkallningen och projektorer på biograferna började fungera ordentligt.Kanske inte så underligt att Shin valde just historien om Chun-hyang för sin första färgfilm eftersom just den historiska miljön med sina palats, festscener och färggranna klädesplagg skulle göra sig så väl i färg.

Dessutom var redan historien så känd och han var en berömd och etablerad regissör vars filmer för det mesta drog stora massor till biograferna. Den blev givetvis en dundersuccé och film, regissör och skådespelare blev prisbelönade vid olika festivaler.

Visst finns det ett visst teatraliskt överspel i filmen men på det hela så är det en bra tolkning av historien och den är fortfarande sevärd. Eftersom filmen har några år på nacken så är den med ålderns rätt lite sliten och ett kort segment i slutet av filmen är taget från en kopia med inbränd text vilket kan irritera men eftersom det är enda sättet att få se en komplett version av filmen så är det inte så mycket att göra åt saken.

Av: Ulf Lönn

Recension: Yeong-Ja`s Heydays

Yeong-Ja`s Heydays

Skådespelare: Song Jae-ho, Yeom Bok-sun, Choi Bul-am, Do Keum-bong

År: 1975

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Kim Ho-seon

Manus: Cho Seon-jak

Efter att ha kommit tillbaks från Vietnam börjar Chang-su jobba på ett offentligt bad och en kväll på en polisstation stöter han på en gammal bekant, Young-ja som är anhållen för prostitution. Chang-su lyckas få ut henne genom att låtsas vara hennes bror och bestämmer sig för att hjälpa henne.

Paret träffades första gången flera år tidigare när hon jobbade som hushållerska hos fabrikschefen där Chang-su var anställd, hon var en naiv och oskuldsfull lantortsflicka som kommit till Seoul och Chang-su blev kär och friade till henne innan han var tvungen att åka till Vietnam.

Efter att Chang-su lämnat henne så började problemen dyka upp, husets son utnyttjar henne och hon får sparken och slängs ut ur huset så fort det upptäcks av föräldrarna. Hon lyckas få ett jobb på en syfabrik men lönen är för dålig och hon försöker dryga ut ekonomin genom att jobba på en bar men eftersom hon inte vill prostituera sig så blir hon av med det jobbet också.

Busskontrollant är nästa yrke som Young-ja prövar på och det passar henne väldigt bra men hon råkar ut för en olycka och blir av med ena armen vilket gör att hon dras ner i prostitutionen i alla fall till slut. Försäkringspengarna som hon fick för armen skickar hon till sin mor och syskon och fortsätter låtsas för dom att hon har det bra i Seoul.

Chang-su hjälper henne med att först skaffa en protes och använder en stor del av sina besparingar till hennes sjukhusvård och försöker få henne att sluta med prostitutionen. Men en vacker dag har hon försvunnit igen.

Trots det mörka temat och huvudpersonens uppoffringar så slutar den lyckligt och det bidrog säkert till filmens popularitet vilket gjorde att den sålde över 300 000 biljetter och filmen blev med det den fjärde mest sedda koreanska filmen under hela 1970-talet.

Det är en ganska absurd historia som visas upp och filmen blev en frisk fläkt på biograferna under en period när censuren var stenhård och allt förhandsgranskades och fick antingen godkänt eller avslogs av militärregimen. Det var inte många filmer som godkändes och filmproduktionen minskade drastiskt från över 200 filmer 1970 till bara 94 för året 1975.

En annan egenhet under samma period är att alla röster i filmen är dubbade, det var inte förrän i slutet av 70-talet som skådespelarna fick använda sina egna röster i filmerna, men det är det inget man tänker på förutom ett par gånger när synkroniseringen inte stämmer riktigt.

Av: Ulf Lönn

Recension: Bad Family (Tv-serie)

Bad Family (Bool Ryang Ga Jook)

Skådespelare: Kim Myung-min, Nam Sang-mi, Im Hyun-sik, Lee Young-yoo, HyunYoung, Yeo Woon-kye, Kang Nam-gil

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Komedi, Romantik

Regi: Yoo In-shik

Manus: Lee Hee-myung

Bad Family är en komedi där en hel familj, utom den yngsta dottern Na-rim, förolyckas i en bilolycka och flickans farbror bestämmer sig för att återskapa en låtsasfamilj för att hon förhoppningsvis ska återfå minnet som försvann i sviterna av olyckan.

Mannen som får uppdraget att skapa en familj är smågangstern Oh Dal-gun som sätter ihop familjen av människor som bland annat är skyldiga honom pengar och med hjälp av hot och tvång får han ihop föräldrar, farföräldrar, äldre bror och en syster. Själv låtsas han var hennes farbror och spelet kan börja.

Serien bygger på komiken när en rad olika personligheter tvingas bo tillsammans och är tvungna att låtsas vara en sammansvetsad familj trots att medlemmarna inte hyser några varmare känslor för varann. Dom är dessutom tvungna att sköta sina vanliga jobb och sitt vanliga liv med allt vad det innebär utöver charaden i Na-rims hus.

Dessutom så får hennes riktiga farbror reda på att det kan ha varit någon eller några inblandade i familjens olycka och Na-rim kan ha sett vad som skett och skulle därmed vara i fara. Familjen svetsas samman och börjar bete sig som en riktig sådan och medlemmarna börjar hjälpa och stötta varandra i livet utanför den stora villan.

Det finns flera fortlöpande intriger som involverar makten över en inomhusmarknad där dom flesta av familjemedlemmarna oberoende av varandra arbetar som försäljare av främst frukt och grönt men även snabbmat och kaffe.

Skådisarna är överlag bra, särskilt Kim Myung-min som gör Dal-gun lagom parodisk med sin stentuffa image utan att det blir fånigt och Nam Sang-mi spelarden falska äldre systern med mycket attityd och skinn på näsan.

Serien tappar mot slutet när den blir mer inställsam och gulligheten tar över när galenskaperna från dom första avsnitten minskar men den är trots det sevärd även om slutet är ganska förutsägbart.

Av: Ulf Lönn

Recension: You Are My Sunshine

You Are My Sunshine (Neoneun nae unmyeong)

Skådespelare: Jeon Do-yeon, Hwang Jung-min, Na Moon-hee, Ryu Seung-su, Go Su-hee, Jeong Yu-seok, Kim Bu-seon, Seo Ju-hie

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Drama, romantik

Regi: Park Jin-pyo

Manus: Park Jin-pyo

När den lite naiva lantarbetaren Suk-jung (Hwang Jung-min) ser Eun-ha (Jeon Do-yeon) för första gången så blir han blixtrande kär och bestämmer sig för att det är hon som ska bli hans hustru. Det blir dock inte så lätt som han inbillar sig, hon jobbar både som karaokevärdinna och som eskortflicka på en kaffebar och har svårt för Suk-jungs naiva inviter med blommor och mjölken som han lämnar till henne varje morgon.

Trägen vinner dock i längden och till slut så blir dom ett par och gifter sig och flyttar ihop med hans mor och allt ser ut att fungera tills hennes förflutna kommer i kapp paret och allt vänds upp och ner. Det visar sig att hon är gift tidigare och hennes tidigare man tvingar till sig pengar av både henne och Suk-jung. För att få ihop pengarna säljer Suk-jung en av sina kor vilket gör att Eun-ha känner sig än mer skyldig och lämnar honom för att få ihop pengarna igen på det enda sättet hon kan, genom prostitution.

Suk-jung letar efter henne men hittar henne inte förrän drygt ett år senare när hon är förstasidesstoff i alla media på grund av att hon har hiv och ska ställas inför rätta. Varken hans mor eller bror med fru vill att han ska ha någon kontakt med henne och dom besöker Eun-ha i fängelset för att förmå henne att inte träffa Suk-jung fler gånger. Suk-jung försöker besöka henne i fängelset men hon vill inte träffa honom och han försöker begå självmord men överlever och efter en tidsrehabilitering så försöker han att få besöka henne igen.

Utan att säga för mycket så kan jag säga You are my sunshine är ett melodrama som trots sitt mörka innehåll ovanligt nog faktiskt slutarlyckligt. Både Yeon Do-yeon och Hwang Jung-min fick mycket positiv kritik för sina tolkningar och båda är värda allt beröm, Jung-mins tolkning av den impulsiva och upp över öronen förälskade lantisen och Do-yeons nervigt spelade sexiga servitris är en lyckad kombination som också gav filmen och dom medverkande flera priser.

Låten You are my sunshine återkommer i filmen flera gånger och man får ävenhöra en skraltig koreansk version framföras av huvudrollsinnehavarna när sluttexterna rullar förbi.

Av: Ulf Lönn (2008-07-27)

Recension: Love Me Not

Love Me Not (Sarang-ttawin piryo-eopseo)

Skådespelare: Moon Geun-young, Kim Joo-hyuk, Lee Ki-young, Do Ji-won, Choi Sung-ho, Jo Sang-geon, Seo Hyun-jin

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Drama, romantik

Regi: Lee Chul-ha

Manus: Lee Chul-ha

Julian är en playboy och sol och vårare som blivit skyldig en lånehaj stora pengar och behöver skrapa ihop mycket pengar snabbt för att klara livhanken. Ett sätt att komma över pengarna är att låtsas vara en försvunnen bror till en rik arvtagerska och dela arvet med henne men allt går inte enligt hans beräkningar.

Förutom att Min är blind är hon också lika iskall som Julian och förklarar genast att hon tror att han är en lurendrejare och vägrar tro på honom utan inbillar sig att han bara är ute efter pengarna, vilket ju faktiskt är sant. Julian gör allt för att vinna hennes förtroende och försöker sedan få henne att komma ut ur sitt skal.

Efter en tid så lyckas han få henne att öppna sig lite för honom men tiden börjar rinna iväg innan han är tvungen att betala tillbaks pengarna. Dessutom visar det sig att flera andra i omgivningen också har egna planer på att komma över arvet.

Manuset som försöker blanda romantik, spänning och tragedi innehåller ganska många övertydliga sekvenser från bland annat några skumma barer och Mins promenad där hon ensam ska gå och handla för första gången. Helt enkelt för mycket klichéer även för att vara ett melodrama. Love me not var tänkt att bli årets stora kärlekstragedi men det visade sig att ingen egentligen gillade filmen som blev ett dunderfiasko trots bra skådespelare och en rejäl reklambudget.

Att dom flesta kritiker ogillar melodraman är välkänt men publiken, särskilt kvinnor, brukar gilla dom och se till att dom åtminstone går runt och sedan är det tänkt att filmen ska gå på export och bli oerhört framgångsrik i Japan. Men inte den här gången trots att populära Moon Geun-young hade huvudrollen som den blinda arvtagerskan. Tidigare så hade hon ensam kunnat sälja en film men dom tiderna är tydligen över och kanske får hon försöka börja välja manus med större omsorg. Ett rejält bottennapp.

Av: Ulf Lönn (2008-07-11)

Recension: Our Sweet Days

Our sweet Days (Gibbeun woori jolmeunnal)

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Hwang Shin-hye

År: 1987

Land: Sydkorea

Genre: Romantik, drama

Regi: Bae Chang-ho

Manus:

Young-min (Ahn Sung-ki) är en ung, blyg och fumlig student som är hopplöst förälskad i Hye-rin (Hwang Shin-hye), en studentska med teaterdrömmar som helst av allt vill till USA och Broadway. Han uppvaktar henne med blommor och choklad men hon är inte intresserad utan gifter sig istället med en äldre gynekolog som ska öppna en praktik i USA.

Young-min kan inte glömma henne och fortsätter drömma om henne trots att hon är gift och bor i ett annat land, hans ensamstående far försöker få honom intresserad av andra kvinnor men Young-min är inte intresserad.

En dag när han står i tunnelbanan och väntar på ett tåg ser han Hye-rin och han följer efter henne och får så reda på vart hon bor och att hon jobbar som översättare. Även om det gått flera år så vågar han fortfarande inte närma sig henne riktigt utan han låter det gå ett tag innan han ²råkar² träffa henne under ett besök på en restaurang.

Givetvis så får han så småningom reda på sanningen om hennes tidigare liv i USA, hennes man hade varit utfattig och hon var tvungen att jobba som städare och liknande för att överleva och efter skilsmässan så valde hon att flytta tillbaks till Korea, besviken över att inte ha lyckats i USA.

Young-min fortsätter att försöka vinna hennes kärlek och Hye-rin förstår efter ett tag att han menar allvar med alla sina försök och dom bestämmer sig för att ingå äktenskap.

Bae Chang-ho är känd för sina sentimentala melodramer och Our sweet days är inget undantag, det visar sig givetvis att Hye-rin lider av ett medicinskt problem som hon inte berättar om för Young-min och när hon blir gravid så blir hennes tillstånd mer komplicerat.

Ahn Sung-ki är en veteran i den koreanska filmbranschen och han har den rutinen och skickligheten som gör att hans figur blir intressant och levande trots ett alldagligt och sentimentalt manus.

Av: Ulf Lönn (2008-06-17)

Recension: Eyes of Dawn (Tv-serie)

Eyes of Dawn (Yeo-myoung-eui Noon-dong-ja)

Skådespelare: Choi Jae-sung, Chae Si-ra, Park Sang-won, Park Geun-hyung

År: 1991

Land: Sydkorea

Genre: Krig, drama

Regi: Kim Jong-hak

Manus: Song Ji-na

Eyes of dawn är en klassisk episk serie som sträcker sig mellan 1943 och fram till slutet av koreakriget 1953 och vi får följa tre personers öden under perioden. Yeo-ok (Chae Si-ra) är den första som introduceras i serien, hon har blivit bortförd av japanerna från sin hemby och förs mellan olika japanska läger som en av många kvinnor som tvingandes in i ett slavliknande liv där dom enbart skulle tillfredställa japanska soldater som tvångsprostituerade (såkallade comfort woman). Flera av kvinnorna i lägren begår självmord och även Yeo-ok gör ett försök men räddas till livet eftersom det är brist på kvinnor.

Hon träffar Dae-chi (Choi Jae-sung) en ung koreansk student som tvångsvärvats till den japanska armén och dom båda söker sig till varandras sällskap och det slutar med att Yeo-ok blir gravid. Bataljonen som Dae-chi ingår i ska förflyttas eftersom japanerna förlorar allt fler män i slagen och ingen tror längre på den japanska arméns överlägsenhet. Yeo-ok lovar Dae-chi att hon ska föda barnet och hålla sig vid liv.

Ha-rim (Park Sang-won) är en medicinstudent och pacifist som är bosatt i Tokyo där han är förlovad med en japansk kvinna. Han hamnar också i armén men eftersom han har dåliga lungor och med tanke på hans studier så blir han sjukvårdare, efter en attack på lägret flyr han, blir upptäckt och infångad men eftersom han har en viss utbildning så överlever han. Hans jobb blir att förklara och tolka medicinska termer för sin överordnade i det ökända fängelset i Manchuriet där japanerna försöker skapa biologiska vapen med kineser och koreaner som försöksdjur.

Ha-rim hamnar sedan i Saipan och likaså gör Yeo-ok och eftersom han är lägrets läkare så ordnar han att hon slipper ta emot kunder längre, allt för att hon ska kunna föda ett friskt barn. I Saipan finns det också en massa råttor i fältsjukhusets källare som kommer användas ifall dom allierade landstiger, djuren ska injiceras med pest och sedan ska dom släppas fria. Ha-rim och en annan korean försöker spränga sjukhuset men misslyckas och han är återigen tvungen att fly. Han överlever dom allierades bombning av Saipan och börjar arbeta för amerikanarna tillsammans med Yeo-ok och gör så fram tills krigsslutet och koreas befrielse.

Dae-chi hamnar efter olika avvägar i Kina och blir övertygad kommunist och finner sig tillrätta i norra Korea efter kriget och arbetar tillsammans med Sovjetunionen för att bygga upp ett kommunistisk samhälle. Han förstår snart att Yeo-ok lever och han beger sig tillbaks till Seoul för att leta rätt på henne och barnet. Krigsslutet och befrielsen blir inte så lätt som alla tror utan korruptionen och dom före detta japantrogna som nu vänt kappan efter vinden gör att folk misströstar och dessutom pågår det en hetsjakt i Sydkorea på kommunister vilket gör att våldet på gatorna ökar. Och sedan så attackerar Nordkorea och återigen är kriget i gång.

Det går inte att kort redogöra för vad som händer i serien eftersom det trots allt handlar om tio års historia under 36 avsnitt men det är mycket spänning och man sitter fastnaglad från första avsnittet till det sista. Amerikanarna framstår i en mycket bättre dagar än vad man är van vid från senare filmer och tv-serier från Korea, japanerna framstår dock inte som lika trevliga även om serien blir mer nyansrik (både bland huvudrollsinnehavare och övriga) ju längre den pågår.

En av seriens stora plus är att det är många amerikaner och kineser med i ledande roller, det ger en större trovärdighet. Mer autencitet får man via små klipp ur journalfilmer som dyker upp och visar verkliga historiska händelser vilket ger en gedigen bakgrund till olika avsnitt i serien. Det som drar ner betyget en aning är att vissa krigsscener är mindre skickligt gjorda och ibland kan det se lite billigt ut.

I övrigt så finns det inget att klaga på utan gillar man spänning så är Eyes of dawn en serie väl värd att följa.

Av: Ulf Lönn (2008-05-23)

Recension: A*P*E

A*P*E (King Kongui daeyeokseub)

Skådespelare: Rod Arrants, Joanna Kerns, Lee Nak-hun, Alex Nicol, Jerry Harke, Woo Yoin Jang, Paul Leder, Bob Kurcz, Larry Chandler, J.J. Gould, Charles Johnson, Choi Sung Kwan, Jules Levey, Walt Myers, Woo Yeon-jeong, Josh Luckritz

År: 1976

Land: Sydkorea, USA

Genre: Sci-Fi

Regi: Paul Leder

Manus: Paul Leder, Reuben Leder

Jag försöker egentligen undvika filmer som kan anses vara så "dåliga att dom är bra", men ibland är det dom svåra undvika. Själv anser jag att jag enbart ser "bra" eller "mästerlig" film, oavsett genre eller motivation med filmen. När det gäller APE så blir till och med jag själv tveksam. Gillar jag den för att den är såpass skräpig som den är, eller gillar jag den för att den är bra?

Filmen snurrade färdig i min DVD-spelare för cirka fem minuter sedan och jag har redan glömt bort delar av den tunna handlingen. Men det jag minns är att King Kong * ... sorry, "apan" slåss med en haj i början (som är GIGANTISK) och förstör en liten hamnstad. Sedan så börjar den lååååångsamt bege sig in i Sydkorea där den attackerar byar, skrämmer skolbarn och blir småkåt på en amerikansk filmstjärna som spelar in sin nya film där (och det verkar som om alla scener hon är med i handlar om att hon blir våldtagen!).

Hennes pojkvän är journalist och blir naturligtvis intresserad av apan som härjar i obygden och tillsammans med sin koreanske militärpolare så åker dom ut och letar. Samtidigt så inser ju både den amerikanska och den koreanska armén att man måste försöka få stopp på apan och börjar jaga den med helikoptrar och pansarvagnar.

Typ det är handlingen. Allt vackert konstruerat med stundtals taffliga miniatyrer, effekter från helvetet (det finns ett par visuella effekter som antagligen är bland dom sämsta jag sett, Yongary ser ut som Lord of the rings i jämförelse), koreaner som uppenbarligen inte vet vad dom säger när dom härmar engelska ljud, en del okey skådespelare, massor med glimten i ögat och alldeles för många saker som flyger in mot kameran (och ibland faktiskt träffar den!) eftersom filmen ursprungligen också är filmade i 3D.

Dock har den ett hyfsat tempo, och med jätteapor som gör Fuck You-gester, skärpa som sällan ligger på det som är viktigt i scenen och massor av tekniska tabbar, så blir den ändå ganska underhållande.

Men bra vette fan. Dock så handlar det trots allt om asiatisk monsterfilm, åtminstone till femtio procent då det är en samproduktion med USA, så det förlåter det mesta. Själv äger snart nästan alla officiella och inofficiella King Kong-filmer och detta kanske inte är den bästa av dom asiatiska, men trevlig exploitationunderhållning för stunden.

Håll utkik efter regissören Paul Leders cameo, som "Dino", en uppenbar drift med megaproducenten Dino De Laurentiis, som producerade 1976 års King Kong-remake.

* P.S. För övrigt så kallas apan för King Kong vid två tillfällen i filmen, om än i skämtsam ton.

Av: Fred Andersson (2008-05-16)

Yongary, Monster From the Deep

Yongary, Monster from the Deep (Taekoesu Yonggary)

Skådespelare: Oh Yeong-il, Nam Jeong-im, Lee Sun-jae, Kang Moon, Lee Kwang Ho

År: 1967

Land: Sydkorea

Genre: Sci-Fi, skräck

Regi: Kim Ki-duk

Manus: Kim Ki-duk, Seo Yun-sung

Även gamla hundar kan lära sig att sitta. Eller gamla koreanska monster. Eller whatever. I alla fall så har jag fått nöjet att se om Yongary, den fina gamla kritikersågade monsterfilmer från 1967. Koreas mindre ansedda svar på Godzilla alltså. Jag skrev en ganska negativ recension av denna 2004, men nu när jag fick se den rent ut sagt fantastiska versionen släppt av MGM i deras Midnite-serie så har jag fått tänka om. Den engelska dubbingen är fortfarande där, mest för att den koreanska inte existerar längre. Det finns en väldigt bra artikel om restaureringen av Yongary som jag rekommenderar er att läsa. Men nu är den tillgänglig i sin fulla längst, med perfekt bild (i stort sett) och naturligtvis i sin korrekta ratio.

Yongary är i stort sett lika naiv som sina japanska förebilder, men man har i alla fall inte försökt dölja vart inspirationen kommer ifrån. Den skulle lika gärna kunnat vara japansk, om det inte vore så att koreaner överlag är snyggare än japaner och det avslöjar en del. Eller typ nåt sånt. Nädå, men i alla fall...

Vi får som vanligt följa ett kärlekspar, inte verkar speciellt heta på varandra kan tilläggas, en eländig snorunge som ställer till det och diverse biroller som vi aldrig lär känna riktigt. Jordbävningar slår till i Korea, men de visar sig komma från Yongary, ett eldätande (eller snarare energiätande) monster som har fått sitt namn efter en gammal koreansk legend. Det röjer runt ett tag och militären vill sååååå gärna nuke' it. Men givetvis protesterar våra hjältar. Naturligtvis ska det gå att lösa på något annat sätt. När så man äntligen i alla fall lyckats få monstret medvetslöst så väcker snorunge upp med en maskin som får folk att klia sig hämningslöst, monstret vaknar upp och börjar dansa som en typisk koreansk amerikansk-influerad tonåring och fortsätter sedan att slå sönder hus, bränna upp miniatyrfordon och vara allmänt våldsam.

Eftersom handlingen inte direkt bryter någon ny mark så måste jag säga att jag har svårt att minnas några storymässiga detaljer. Allt är en enda röra. Men det är en skön rulle. Den har ett bra flyt och massor av monsteraction. Överlag är effekterna ganska välgjorda, speciellt hus och fordon, medan monstret är hyfsat plastigt och med väldigt tydlig mekanik i huvudet. En del andra effekter, såsom backprojektioner och liknande är ganska dåligt, i alla fall för en ovan tittare. Själv så bryr jag mig inte speciellt mycket. Huvudsaken filmen roar mig.

Och det gör den givetvis.

Den amerikanska dvdn är väldigt köpvärd och ingår i en double feature med den mindre utmärkta Konga, en brittisk jätteapa-film med bland andra Michael Gough.

Av: Fred Andersson (2008-01-24)

Recension: The Windmill Palm Grove

The Windmill Palm Grove (Jongryeonamu sup)

Skådespelare: Cho Eun-sook, Kim Min-jong, Kim Yu-mi, Lee Ah-Hyeon, Lee Kyeong-yeong

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Romantik

Regi: Yu Sang-wook

Manus: Yu Sang-wook

The Windmill palm grove är ett klassisk koreanskt melodrama där handlingen utspelar sig under tre generationer kvinnor på en liten ö. Historien börjar med att In-seo (Kim Min-jong) återvänder till ön för en gästföreläsning på universitetet och berättar för sin kvinnliga medresande om hur han jobbade på ön för ett par år sen som jurist med patenträttigheter som specialämne.

Genom tillbakablickar får vi se honom komma till företaget och börja arbeta på kontoret där han ska vara under ett år och hur han träffar och börjar umgås med Hwa-yeon (Kim You-mi) som jobbar som svetsare på företaget och är en ung tjej som vantrivs väldigt mycket på ön. En kväll så dricker hon för mycket och som den gentleman han är så hjälper han henne hem och den sista biten ner mot huset i en dal är han tvungen att bära henne på ryggen. Han har fått veta tidigare att hon bor med sin sjuka mor och mormor och det är mormodern som sitter och väntar när han i mörkret närmar sig huset.

Det visar sig också att dom odlar palmträd i dalen. Av mormodern får han höra resten av historien, hur hon som ung flicka blev bortgift med en man som hade en dotter i hennes egen ålder (även hon spelad av Kim You-mi) och hur dom två kvinnorna blev bästa vänner trots fattigdom och mannens ständiga drickande och våld.

En dag så tar mannen med sig dottern och gifter bort henne och mamman försöker hitta henne och får till slut reda på att dottern finns på en annan ö. Dottern och modern återförenas till slut och plötsligt dyker det upp en ny man som lovar allt men det som blir kvar är ett palmträd som kvinnorna börjar odla och som blir ett av öns särdrag.

Sedan hoppar historien mellan dåtid och nutid och trots att historien berättas i tre olika plan så blir den inte särskilt svår att följa. Även om det är ett vanligt melodrama där tyngdpunkten ligger på kvinnornas kärlekshistorier så finns där också ett litet stänk av social kritik med klasstillhörigheten mellan juristen och svetserskan som en fråga. Historien som sådan är kanske inte särskilt originell men funkar hyfsat och miljöerna är som så ofta i koreanska filmer väldigt vackra.

Av: Ulf Lönn (2007-12-28)

Recension: This Charming Girl

This Charming Girl (Yeoja, Jeong-hye)

Skådespelare: Kim Ji-soo, Hwang Jeong-min, Kim Hye-ok

År: 2004

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Lee Yoon-ki

Manus: Lee Yoon-ki

Jeong-hae är en kvinna runt 25-30 år som lever ett anspråkslöst liv. Hon jobbar på ett litet postkontor, äter lunch ute med sina arbetskamrater och på sin fritid och helger sitter hon för det mesta inne och tittar på tv och äter hämtmat. Det som bryter mot dom vardagliga rutinerna är saker som en träff på ett hotell med en manlig bekant, en helkväll på baren med arbetskamraterna och hennes plötsliga infall att köpa en katt.

Plötsligt börjar det hända saker med henne, minnen från det förflutna dyker upp och hon börjar bli intresserad av en av kunderna på postkontoret. Dessutom så blir hennes döda mor mer verklig och finns alltid till hands i lägenheten för att ge goda råd.

Från att ha varit en ganska ytlig och ganska kylig observation av Jeong-hae ändras filmen efterhand till att bli en mer djupgående och komplex skildring av kvinnan och hennes alltmer kaotiska inre. Man förstår henne bättre och kan även känna empati med henne även om hennes ensamhet och sociala fumlighet inte beror på att hon skulle vara utstött eller mobbad, utan den är självvald.

Filmen har minimal dialog och en stor del av filmen bygger på att intresset för rollernas yttre och inre liv bibehålls. Mycket hänger givetvis då på hur väl skådespelarna framstår i sina roller och jag tycker att både Kim Ji-soo och Hwang Jeong-min lyckas väl och även Kim Hye-ok som spelar modern gör en mycket bra prestation. En ovanligt lyckad debut för regissören som även vunnit ett par priser med filmen.

This charming girl är en sån film som brukar dela tittarna i två läger, antingen tycker man den är tråkig och ointressant eller också finner man den väldigt fascinerande.

Av: Ulf Lönn (2008-01-23)

Recension: Tell Me Something

Tell Me Something (Telmisseomding)

Skådespelare: Han Suk-kyu, Shim Eun-ha, Yeom Jung-ah, Jang Hang-Seon, An Seok-Hwan, Park Cheol-Ho, Yu Jun-Sang, Lee Hwan-Jun

År: 1999

Land: Sydkorea

Genre: Thriller

Regi: Chang Yoon-hyon

Manus: Chang Yoon-hyon, In Eun-Ah

Två sopsäckar med olika människodelar har hittats i Seoul och kropparna är omöjliga att identifiera eftersom kropparna är lemlästade och delarna från flera personer är blandade i säckarna och det är inte förrän en tredje säck med kroppsdelar hittas som man får upp ett spår.

Nämligen att alla männen har tidigare varit tillsammans med samma kvinna, konservatorn Su-yeon (Shim Eun-ha). Poliskommissarie Cho (Han Suk-kyu) som leder mordutredningarna är själv under utredning eftersom han är misstänkt för mutbrott men trots det får han en ny chans eftersom han har ledningens förtroende.

Ett flertal personer kring Su-yeon är bland dom misstänkta och när morden fortsätter så får hon polisskydd av bland annat Cho som gräver vidare i hennes förflutna och börjar leta efter hennes försvunne far och bland barndomsgrannar efter spår som kan avslöja mördaren.

Som så många andra filmer i seriemördare-genren så innehåller Tell me something en rad bihändelser som inte verkar hänga samman, falska ledtrådar och en lite haltande logik när det gäller mördarens motiv. Men trots allt så är filmen mycket stämningsfull eftersom den till största delen utspelar sig under kvälls och nattid och med lagom mycket regn och mörker som förhöjer spänningsmomenten.

På omslaget till den svenska utgåvan så jämförs den med Seven men det beror nog på att det handlar om seriemördare och att det regnar mycket i filmen. Annars så finns det inga likheter. Det finns även en hel del grafiskt våld, blod och även närbilder avstyckningar för den som vill ha lite mer gore.

Som helhet så fungerar filmen mycket bra, snygga och stämningsfulla miljöer och bra skådespelare i utmärkt regi. Filmen fick hyfsad kritik när den gick upp på biograferna i hemlandet även om den inte uppfyllde dom höga förväntningarna som fanns eftersom filmen föregicks av en massiv reklamkampanj på grund av både skådespelarnas och regissörens nyvunna stjärnstatus.

Av: Ulf Lönn (2007-12-06)

Recension: Princess Aurora

Princess Aurora (Orora gongju)

Skådespelare: Eom Jeong-hwa, Mun Seong-kun, Choi Jong-won, Hyeon Yeong, Jeong Eun-pyo, Kim Yong-geon, Kwon Oh-jung, Nam Oh-jeong, Park Hyo-jun, Park Kwang-jung, Yu Hye-jeong

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Kriminalare, drama, thriller

Regi: Bang Eun-jin

Manus: Bang Eun-jin, Seo Min-hui

Sydkorea har de senaste åren spottat ur sig filmer med hämndtema. Park Chan Wooks trilogi är givetvis de mest kända, men det har även kommit en hel del andra med lyckat resultat. Princess Aurora är en av de dem.

Jung Sun-Jung jobbar som bilförsäljare och verkar på ytan leva ett relativt lyckligt liv. Men när man ser henne hemma så märker man att hon bär på en stor sorg efter hennes 6-åriga dotter som blev brutalt mördad ett år tidigare. Man inser ganska fort i filmen att Jungs mentala skick heller inte är det bästa. Det som sedan utspelar sig gör att man får intrycket att hon i princip slumpmässigt slår ihjäl människor som beter sig illa mot sin omgivning. Och hon sparar inte direkt på krutet när hon har ihjäl dem heller.

Ju längre filmen går förstår man att Jung är en väldigt trasig kvinna som helt enkelt är ute efter någon form av rättvisa. På varje offer lämnar Jung ett klistermärke som föreställer dotterns stora hjältinna "Princess Aurora". På så sätt kommer polisen ganska fort underfund med att det handlar om en seriemördare. Spaningsledare på fallet är dessutom Jungs f.d. man Oh Sung-ho vilket gör det hela än mer komplicerat.

Som många andra Koreanska hämndfilmer lyckas Princess Aurora verkligen rycka tag i en och man har svårt att inte känna sympati för huvudrollspersonen, även om det här ibland kan kännas en aning brutalt och till en början omotiverat. Mordsekvenserna är väldigt snyggt gjorda trots allt våld och all brutalitet. Filmen byggs upp av det snygga fotot som ger det hela en rå och kal stämning.

Jung Sun-Jung spelas väldigt övertygande av den för mig nya bekantskapen Eom Jeong-hwa. Trots att hon faktiskt var nästan 35 år när denna film kom så ser hon ung och snygg ut. Hon lyckas fånga det hämndlystna, trasiga och iskalla i sin rollkaraktär. Resten av filmens aktörer sköter sig också godkänt utan att för den delen briljera.

Princess Aurora når inte upp till samma nivå som varken Parks trilogi eller Kim Ji Woons "A Bittersweet Life" men den måste ändå betraktas som en kompetent thriller. Filmen är gjord av Bang Eun Jin som är debutant i regisammanhang och jag blir lite nyfiken på vad hon kan göra i framtiden. Tills dess kan jag konstatera att Princess Aurora inte är något man blir helt lyrisk över att se. Men värt att lägga lite tid och pengar på är den.

Av: Christian Rasmusson (2007-08-23)

Recension: 200 Pounds Beauty

200 Pounds Beauty (Minyeo-neun goerowo)

Skådespelare: Kim Ah-Jung, Ju Jin-Mo, Kim Hyeon-sook, Kim Yong-geon, Seong Dong-il, Lim Hyeon-shik, Lee Han-wi, Park No-shik, Lee Beom-su, Lee Won-jong, Ryu Seung-su

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Komedi, romantik

Regi: Kim Yong-hwa

Manus: Yong-hwa Kim, No Hye-yeong

200 Pound Beauty handlar om den talangfulla sångerskan Hanna som verkligen borde vara en storstjärna. Men i den utseendefixerade kändisvärlden har hon inte en chans, hon väger nämligen alldeles för mycket. Istället får hon stå bakom scenen sjunga åt stjärnan Ammy. Hanna får göra grovjobbet medan Ammy är den snygga och populära som får all uppmärksamhet.

Hanna har dessutom ett problem till. Hon är väldigt förälskad i Ammys manager Sang-jun och trots att han verkar visa henne mer uppmärksamhet än vad han visar Ammy så är det svårt att få ihop något när Ammy är i vägen. Ammy som dessutom är svartsjuk och vill ha Sang-jun för sig själv gör allt för att förstöra och när hon offentligt skämmer ut Hanna på en fest blir det för mycket. Hanna bestämmer sig för att det får vara nog och försvinner från sitt gamla liv utan att säga ett ord.

Hon genomgår en total helkropps extrememakeover, blir otroligt snygg och börjar kalla sig Jenny istället för Hanna. Utan att någon känner igen henne går hon sedan på en audition för att hitta en ersättare åt Hanna, alltså sig själv. När Sang-jun ser och hör Jenny så råder det inget tvivel om vad han vill. Han vill göra henne till den nya stjärnan efter Ammy. Jenny är ju trots allt både snygg och talangfull. Men vad händer om Sang-jun får reda på sanningen om Hanna/Jenny?

Huvudrollen som Hanna/Jenny görs helt suveränt av den för mig tidigare okända Kim Ah-Jung. Snacka om begåvad och vacker tjej. Hon står bl a för sången i filmen själv och gör det verkligen med bravur. Ska inom kort se hennes övriga filmer, som dessvärre hittills är relativt få. Men hon kan bli något stort. En minnesvärd scen ur filmen är när Jenny gör debut genom att göra en koreansk cover på Blondies gamla hit ”Maria”. Suveränt. Även övriga aktörer i filmen håller väldigt hög klass. Och hela soundtracket är det bästa på bra länge.

Det kommer otroligt mycket romantiska komedier från Sydkorea nu och man kan väl se denna som en i mängden. Men jag anser att den här har så mycket mer. Till skillnad från många av de andra har den faktiskt ett lite djupare budskap också. Plastikkirurgi är väldigt vanligt bland unga tjejer i Sydkorea, inte minst bland kändisar och filmen öppnar upp för en debatt om det, och trots att filmen behandlar ämnet på ett lättsamt sätt blir det tänkvärt. 200 Pound Beauty är en Sydkoreansk romantisk dramakomedi som lyckas med att väcka både skratt och gråt i stora mängder. Det har man väntat på ända sedan My Sassy Girl. Jag rekommenderar verkligen den här filmen.

Av: Christian Rasmusson (2007-07-28)

Recension: Now and Forever

Now and Forever (Yeonriji)

Skådespelare: Choi Ji-woo, Jo Han-sun, Kim Su-mi, Hyun Young, Choi Seong-gook, Seo Young-hee

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Komedi, drama, romantik

Regi: Kim Seong-jun

Manus:

Now and forever är ett melodrama av klassiskt snitt som ger tittarna precis vad dom vill ha med Choi Ji-woo och Jo Han-sun i huvudrollerna som motsatserna som dras till varandra. Filmen är till en början en blandning med lite mer lustiga scener innan det allvarstyngda helt tar över handlingen och Choi Ji-woo får göra det hon gör allra bäst på filmduken, gråta. Det är inte för inte som hon kallas för queen of tears i hemlandet vilket beror på alla tv-melodramer (Truth, Mr. Duke, Stairway to heaven, Winter Sonata och Beautiful days för att nämna några) som hon medverkat i under dom senaste femton åren.

Handlingen i korthet, Min-su (Jo Han-sun) är en playboy och ägare till ett företag i spelbranschen och Choi Ji-woo spelar Hye-won som är en dödssjuk kvinna som har svårt att anpassa sig till reglerna på det sjukhuset där hon behandlas. Min-su är tvungen att besöka sjukhuset för en mindre undersökning men blir kvar ett par dagar och han och Hye-won börjar umgås alltmer trots att hon egentligen vill hålla honom på avstånd eftersom hon vet att hon kommer att dö snart och inte vill lämna honom med ett krossat hjärta. Det visar sig dock efter läkarundersökningen att även Min-su är sjukare än vad han trodde från början.

Ett par av filmens få fördelar är att det finns några roliga scener och som så ofta när det gäller koreanska filmer så är miljöskildringarna verkligen av högsta klass och dessa räddar filmen från totalt haveri. När det gäller skådespelarnas insatser så märks det att det är ett dussinjobb, ingen sticker ut och filmen fick ett välförtjänt halvdåligt mottagande i hemlandet, dock fungerande den bättre i Japan, givetvis tack vare Choi Ji-woos stjärnstatus i det landet.

Är man intresserad av romantiska komedier så finns det många bättre att välja på.

Av: Ulf Lönn (2007-07-14)

Recension: My Girl (Tv-serie)

My Girl (Mai geol)

Skådespelare: Lee Da-hae, Lee Dong-Wook, Lee Jun-gi, Park Si-hyeon, An Seok-Hwan, Byeon Hie-bong, Choi Ran, Han Chae-young, Hwang Bo-ra, Jeong Han-hun, Jo Kye-hyeong, Kim Yong-rim, Lee Eon-jeong, Lee Hyun-kyoon

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Komedi, romantik, drama

Regi: Jeon Gi-Sang

Manus: Hong Jeong-eun, Hong Mi-ran

Yoo-rin (Lee Da-hae) är en ung dam med mycket skinn på näsan som livnär sig som guide vilket kanske beror på att hennes far som ensam uppfostrat henne är en lurendrejare som tagit henne med sig på sina resor genom både Japan och Kina. Eftersom fadern har blivit skyldig några gangsters en större summa pengar så råkar även Yoo-rin illa ut och tvingas fly med skurkarna hack i häl.

Gong-chan (Lee Dong-wook) är en arvtagare till en stor hotellkedja vars morfar (Byun Hee-bong) ligger för döden på ett sjukhus. Morfaderns stora önskan är att hitta sitt barnbarn, han skickade bort sin dotter när hon gifte sig mot hans vilja och hon dog senare i Japan under en jordbävning, och nu vill han få förlåtelse från sitt barnbarn som han aldrig träffatinnan det är försent.

Det har blivit Gong-chans uppgift att försöka hitta sin släkting men hittills så har han inte haft någon större tur. Plötsligt hoppar en kvinna ut framför bilen och Gong-chan håller nästan på att köra över henne, han tar henne till ett sjukhus och Yoo-rin undkommer skurkarna som jagat henne.

Det visar sig att hon talar flytande kinesiska och japanska och eftersom Gong-chan behöver en översättare till ett möte med några kinesiska affärsmän så anställer han henne under en kväll. När sedan sällskapet lämnar huset så smyger Yoo-rin tillbaks till det tomma huset eftersom det är ett säkert gömställe från skurkarna men hon blir upptäckt efter ett par dagar av Gong-chan och han kommer på idéen att hon kan spela den försvunna släktingen eftersom hon talar japanska.

Yoo-rin går med på att göra det mot en viss betalning och när hon besöker morfadern på sjukhuset så blir han friskare och friskare och till slut så har han flyttat hem igen och är återigen familjens överhuvud som styr och ställer.

My girl är en komisk serie med en rejäl nypa romantik och Lee Da-hae är mycket bra i rollen som Yoo-rin, som i sig själv är en helt omöjlig person med sina lögner, påhitt och maniska yttre, och när man vant sig vid hennes våldsamma och maniska framtoning så framstår hon som en mer tuffare version av My sassy girl.

Lee Dong-wook är även han mycket bra i rollen som Gong-chan och serien lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom bland annat genom sin självdistans till det koreanska melodramat som parodieras vid ett flertal tillfällen.

Av: Ulf Lönn (2007-08-17)

Recension: Memories of Murder

Memories of Murder (Salinui chueok)

Skådespelare: Song Kang-ho, Kim Sang-kyung, Kim Roe-ha, Song Jae-ho, Byeon Hie-bong, Ko Seo-hie, Park No-shik, Park Hae-il, Choi Jong-ryol, Jeong In-seon, Jeon Mi-seon, Kim Ha-kyeong, Lee Jae-eung, Seo Yeong-hwa, Sung Ji-ru

År: 2003

Land: Sydkorea

Genre: Kriminalare, drama, thriller

Regi: Bong Joon-ho

Manus: Bong Joon-ho, Kim Kwang-rim

År 1986 startar jakten på en av Sydkoreas värsta seriemördare då en rad mord begås, alla offren är kvinnor och mördaren slår enbart till när det regnar. Den lokala polisen kopplas på fallet och Park Doo-Man är en av de ledande inom gruppen. När tiden går och de inte finner några säkra ledtrådar plockar de in varenda man som kan tänkas vara skyldig, dessa behandlas sedan på ett inte alltid så bra vis. Desperata som polisen är försöker de intala de anhållna om att det verkligen är de som är gärningsmännen. Snart anländer dock en specialutbildad polis från Seoul vid namn Seo Tae-Yoon till byn och han vägrar att ge upp innan rätt man är gripen. Samtidigt är inte livet på polisstationen det bästa, olika viljor vill styra utredningen och samarbetet mellan dem är på väg att brista. och när som helst kan ett nytt mord begås.

Eftersom det talades mycket väl om denna film överallt så blev jag givetvis ganska intresserad av att se den. När dessutom Song Kang-ho skulle medverka bidrog detta till ytterligare förväntningar. Att den skulle uppfylla alla hyllningar var jag dock ganska tveksam till, det är sällan som sådana faller mig i smaken. Föga rätt hade jag i detta då mitt tycke till denna film steg långt över de förväntningar jag hade. Memories of Murder är en i det stora hela felfri produktion som visar det absolut bästa ur filmskapande. Att historien är baserad på en verklig händelse som inträffade mellan 1986-1991 lyfter den bara till en starkare upplevelse som är svår att glömma, även långt efteråt. Utan att överdriva vill jag påstå att detta är bland det bästa som nått mina ögon på år och dagar, ja den är verkligen så fantastisk.

Berättartekniken i Memories of Murder är lysande. Medan det emellertid är tomt på våldsamheter så beger vi oss in i Park Doo-Man och Seo Tae-Yoon's sökande efter mördaren, hur de utvecklas som personer under filmens gång och hur samarbetet mellan dem funkar. De båda förändras markant och framåt slutet blir det verkligen tydligt. Park Doo-Man inleder undersökningarna som en tämligen slarvig person, han och hans kollegor verkar inte lägga någon större vikt på att finna den riktiga mördaren utan suktar mer efter att hitta någon som de kan lägga anklagelserna på. Sättet han behandlar människorna han förhör på är kanske inte alltid det bäst lämpade, metoderna han använder är nämligen sådana som fysiskt våld och rena hotelser. Detta ändras dock då Seo Tae-Yoon dyker upp, som den bättre utbildade polis han är kräver han en ordentlig utredning och han brinner för att haffa den riktiga tjuven i dramat. Såklart uppstår det en del kontroverser mellan de båda men med tiden lär de av varandra och börjar båda ifrågasätta sig själva om deras tillvägagångssätt är det bästa.

Det kanske inte låter vidare intressant men det är slående karaktärsskildringar vi bjuds på och de lyfter hela produktionen till oanade höjder. Sällan har jag skådat skådespeleri av detta slag och Song Kang-ho visar återigen varför han är Koreas främsta skådespelare och en av mina personliga favoriter världen över. Song Kang-ho har en fantastisk förmåga att förmedla känslor via ansiktsuttryck, han har en djup närvaro som ger en träffsäkerhet svår att slå. Dessutom är han en väldigt omväxlande skådis, han hanterar komiska roller superbt vilket han bevisar genom sin underhållande medverkan i The Quiet Family samtidigt som han kan spela skoningslös hämnare i Sympathy For Mr. Vengeance som är en prestation man inte glömmer i första taget. Som sagt, han är en rutinerad aktör som uppenbarligen kan ta sig an vad som helst utan att misslyckas, definitivt ett namn att hålla ögonen på. Kim Sang-kyung levererar även han ett tätt och stabilt agerande från den första till sista filmruta han syns i. För mig är han ett helt nytt namn vilket också kan bero på att han är relativt ny inom filmbranschen. Måste jag plocka ut det bästa från filmen så blir det utan större eftertanke just skådespeleriet, flertalet scener gjorde mig tårögd och vittnar inte det om kvalitativt agerande så vet jag inte vad det är.

Många frågar sig nog om inte spänningen avtar eftersom man redan från start vet att mördaren aldrig fångas. Även jag var tveksamt inställd till detta innan jag själv sett den, för hur lyckas man bygga upp en film utan något riktigt slut på historien? Allt jag kan säga är att Bong Joon-ho har gjort ett förträffligt arbete och det är inte svårt att tänka sig vilken oerhörd tid och tanke han måste ägnat detta projekt. För spännande, det är den sannerligen, själv satt jag som fastnålad speltiden igenom, trots att jag kände till utgången så var det länge sedan jag kände en sån nervositet och krypande känsla inom mig. Denna känsla varade ända fram till det ypperliga slut som nog måste vara ett av de bästa jag sett på år och dagar, jag kan omöjligt påstå att den kunde slutat bättre. Det ligger också en enorm eftertanke i filmens estetiska delar, ljussättning, scenografi såväl som foto är av världsklass, det är rått och grått men ändå utsökt med en stämningsfull miljö som växlar mellan mörka landskap vilka ger än känsla av misär medan andra stunder är fyllda av ljus, starka färger och en känsla av hopp. Vackert och stämningsgivande minst sagt. Kameraarbetet är ganska simpelt men ändå effektfullt och är även det en bidragande faktor till filmens läckra utseende.

Ja som ni förmodligen märkt av min alltigenom positiva recension så är detta en film jag verkligen gillar, men gillar är egentligen ett alldeles för svagt ord för att användas i detta sammanhang. Memories of Murder är ett brilliant stycke film som visar tecken på enorm kunskap hos alla inblandade, att den skildrar verkliga händelser gör den bara mer känsloladdad och jag kan garantera att det inte är en film som ni lätt glömmer. Bilderna av den varar länge efteråt och det är svårt att inte fundera på vad som sedan hände med mördaren. Ett oförglömligt stycke film helt enkelt och en stark rekommendation till alla er som vill ta del av en mörk händelse i Koreas historia. Underbart.

Av: Peter Nilsson