Recension: S21: The Khmer Rouge Killing Machine

S21: The Khmer Rouge Killing Machine (S-21, la machine de mort Khmère rouge)

Medverkande: Khieu 'Poev' Ches, Yeay Cheu, Nhiem Ein, Houy Him, Ta Him, Nhieb Ho, Prakk Kahn, Peng Kry, Som Meth, Chum Mey, Vann Nath, Top Pheap, Tcheam Seur, Mak Thim, Sours Thi

År: 2003

Land: Kambodja, Frankrike

Genre: Dokumentär, historia

Regi: Rithy Panh

Manus: Rithy Panh

Rithy Panh, en av Kambodjas få aktiva regissörer, föddes 1964 i Phnom Penh. 1975 störtade röda khmererna i ledning av Pol Pot den amerikanskt stödda Lon Nol-regeringen och tog kontroll över landet. Genom att tömma städerna och mobilisera hela befolkningen på landsbygden inleddes ett av vår tids mest omfattande massmord. I svält, sjukdomar och avrättningar beräknas det att närmare 2 miljoner människor miste sina liv under Pol Pots knappt 4 år vid makten.

Rithy Panh var 15 år när han 1979 lyckades undkomma röda khmerernas terror och fly till Thailand. Han hade då förlorat båda sina föräldrar och sin syster. Ett år senare bosatte sig Panh i Paris och blev student i Frankrikes nationella filmskola. Han har sedan dess skildrat det mänskliga lidandet i Kambodja i flertalet dokumentärer, varav ”S21: The Khmer Rouge Killing Machine” är den mest kritikerrosade av dem.

S21 var namnet på Pol Pot-regimens mest fruktade arrest, ursprungligen en skola vid namn Tuol Sleng, där över 17,000 människor torterades till erkännande för att sedan likvideras. Det var stället dit många kom, men inga lämnade. Endast 3 fängslade personer klarade sig igenom med livet i behåll. Konstnären Vann Nath var en av dem. Fängelset är idag ett museum, med fotografier och dokument som framlägger bevis för det makabra som pågick där. I denna dokumentär återvänder Vann Nath till S21 för att gräva fram det förflutna tillsammans med ännu en överlevande och en handfull vakter.

Dokumentärens fokus fästs vid Vann Naths konfronterande av vakterna som plikttroget verkställde regimens order. Varför och hur kunde det hända? Han söker svar som kan förhindra kommande generationer att begå samma misstag. Vi får ta del av vakternas återgivningar, hur de kunde agera så inhumant utan att någonsin ifrågasätta sig själva. Ursäkterna är åtskilliga, men å andra sidan var somliga inte mer än 12 år gamla när de rekryterades som vakter, därtill indoktrinerade att alltid följa Angkas (organisationens) ”vilja”. De som inte lydde gick samma fasansfulla öde till mötes som internerna. Majoriteten medger därför inte att deras handlande var felaktigt, snarare ett måste för sin egen överlevnad. Men vart går egentligen gränsen?

Enligt Rithy Panh är avsikten med dokumentären att hjälpa Kambodjaner att bearbeta sina personliga minnen, att ge en handräckning i sökandet efter svaret på frågan som alla ställer sig. Varför? Ingen verkar villig eller förmögen att svara på det, men Panhs arbete gör det hela lite tydligare. Pahn har även uttryckt att han gärna ser de ledare över röda khmererna som ännu är i livet ställda inför domstol men att det i slutändan inte löser problemen. Att de straffas väcker ändå inte hans föräldrar till liv igen.

Det är en relativt rättfram insyn vi tilldelas, där sentimentalitet har lämnat plats för raka redogörelser av både offer och vakter. Ofta både skrämmande och hjärtskärande visar sig Panhs dokumentär vara oerhört effektiv. Den förmedlar det den ska i all sin simpelhet och går sällan in på onödiga sidospår. Det jag i huvudsak saknar är en förtydligande inledning där folk utan vidare kunskap om röda khmererna och massmorden i Kambodja lätt kan sätta sig in i händelserna i S21. Som det är nu kastas vi rakt in i historien utan att egentligen se helheten, bakgrunden till massakrerandet och arresterna som S21. Bortsett från detta ser jag inga svagheter i dokumentären utan kan enbart vara glad över att det finns folk som försöker upplysa världens befolkning om tragiska och viktiga skeden i vår historia som denna. ”S21: The Khmer Rouge Killing Machine” bör utan tvekan ses.

För mer utförlig historia om oroligheterna i Kambodja och om röda khmerernas massaker på sin egen befolkning rekommenderar jag er att läsa Haing S. Ngors ”Survival in the Killing Fields” och Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots Leende”. I filmväg finns Roland Joffés ”Killing Fields” från 1984, en mästerlig skildring av journalisten Dith Prans fångenskap under röda khmerernas terror. Mycket av filmens dramatik ligger i en oklanderlig insats av Haing S. Ngor i gestaltning av Dith Pran.

Av: Peter Nilsson (2007-11-22)

Recension: Rice People

Rice People (Neak sre)

Skådespelare: Peng Phanr, Mom Soth, Chhim Naline, Va Simorn, Sophy Sodany, Muong Danyda, Pen Sopheary, Proum Mary, Sam Kourour, Noy Samnang, Phang Chamroeun, Chou Saokhun, Daniel Hung Meas, Sou Bottra, Say

År: 1994

Land: Kambodja

Genre: Drama

Regi: Rithy Panh

Manus: Shahnon Ahmad (novell), Ève Deboise

Det här är min första inblick i Kambodjansk film. Jag har tidigare sett röda khmerernas omänskliga folkmord återges i Roland Joffés lysande ”Killing Fields” (1984), vilket är en Brittisk produktion. Kambodjansk producerad film har jag inte förrän nu inte tagit del av. Landets filmindustri har ännu inte blomstrat, en av få aktiva regissörer är Rithy Panh, som utöver ”Rice People” har konfronterat sitt lands fruktansvärda historia med dokumentärfilmen ”S21 The Khmer Rouge Killing Machine” (2003). Där tas vi på en smärtfylld tur bakom murverken på en av Pol Pot-regimens ”arrester” där tortyr och avrättningar hörde till vardagen.

Rice People berör endast detta makabra ämne i en mardrömssekvens. Istället skildrar Rithy Panh en enkel bondefamiljs kamp för överlevnad. En kamp som avgörs av skördens avkastning. Filmen är baserad på en novell från 1967 med titeln Ranjau Sepanjang Jalan. Den skrevs av Shahnon Ahmad och utspelar sig ursprungligen i Malaysia. Rithy Panh flyttade handlingen till sitt fädernesland, Kambodja, slopade det religiösa stoffet och bevarade det dramatiska. Han vävde sedan in personliga erfarenheter i berättelsen. Han har själv uttryckt att novellen är något han kan associera med sitt egna liv.

I en avskild Kambodjansk landsbygd lever jordbrukaren Yong Poeuv (Mom Soth) och hans fru Yim Om (Peng Phan) tillsammans med sina sju döttrar. Familjen är utfattig och livnär sig helt och hållet på sina risfält. Flickorna har inte råd att gå i skolan utan bistår föräldrarna i hemmet och på fälten. De är älskade, men samtidigt en belastning. I brist på pengar är det hopplöst att få döttrarna bortgifta. Familjens fortsatta existens är beroende av en god skörd, minsta missöde kan innebära katastrof för samtliga familjemedlemmar.

När markerna är redo att brukas drabbas familjen omedelbart av motgångar. Yim Om blir biten av en kobra och behåller nätt och jämnt livet. Därpå är det Yong Poeuvs tur. En tagg sätter sig i hans fot och gör honom oförmögen att uträtta sitt dagliga arbete. Angelägen om familjens välgång gör Yim Om allt för att iordningställa risfälten, något som förorsakar psykisk belastning.

Det här är en simpelt upplagd historia. Simpel, likväl oerhört fängslande i sitt berättande. Vi följer den enkla människan i sina vardagliga bestyr. Deras värld är på och strax utanför risfälten, arbetet pågår dagarna i ända i en tillsynes ändlös omloppsbana. Att ständigt befinna sig i riskzonen och att aldrig kunna känna sig helt trygg är något som Rithy Panh förmedlar med en oerhörd övertygelse. Även dessa människors tankesätt tilldelas stort utrymme. Naturen behandlas respektfullt, det är dennes lagar som gäller och också den som avgör skördens öde. Invaderas fälten av skadedjur så är det människornas tillbedjan som är otillräcklig, eller så har de förargat gudarna genom felaktigt handlande. I Poeuv och Oms tillvaro vördas minsta risplanta med samma ödmjukhet som deras egna barn. Risplantan symboliserar liv och död, utan den är de dömda att gå under. Skildrandet är nästintill poetiskt, vackert men gripande, aldrig karikerat. Filmens intryck är alltjämt naturtroget och jordnära.

Samtidigt som filmen emellanåt är melankoliskt nedstämmande så utstrålar den även en oförädlad skönhet, landskapet fångas perfekt och skapar en levande tavla som ger andrum att glädjas mellan dystert allvarsamma stunder. Variationen är enastående och ger ett, känslomässigt mångsidigt intryck, något som i mina ögon stärker produktionens helhet. Den vidsträckta utsikten av omgivningen är ännu etsad i mitt huvud.

Vad som är imponerande med arbetet bakom såväl som framför kameran är att merparten av filmteamet består av amatörer som aldrig tidigare har sysslat med film. De flesta är Kambodjaner som utbildats på plats, likaså är alla skådespelare (med undantag för Mom Soth) nybörjare som har handplockats av Rithy Pan. Det är ett nästintill fläckfritt agerande, trots de inblandades ringa erfarenhet så är samtliga prestationer trovärdiga. Det är förmodligen deras okunnighet som förmedlar den äkthet som genomsyrar precis allt. Peng Phan som föreställer familjens moder förtjänar extra beröm för sin insats. Från plikttrogen mor förvandlas hon tydligt till ett psykiskt nervvrak som tappar all verklighetsuppfattning. Det gör ont att bevittna förändringen. Hon gör det helt enkelt så otroligt bra. En häpnadsväckande kvinna som jag gärna skulle se mer med.

Jag skulle oförtrutet kunna traggla vidare om ”Rice People”. Men det är lönlöst att fortsätta, istället tycker jag att ni snarast fixar ert exemplar av denna, kanske inte direkt uppmuntrande, men tragiskt intagande berättelse. Jag ser stora möjligheter hos herr Rithy Panh och fick av ”Rice People” precis vad jag föreställt mig… och det är jag tacksam för.

Av: Peter Nilsson (2007-07-14)