Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah 4

Plook Mun Kuen Ma Kah 4 (Nuk kah win yarn hode)

Skådespelare: Tony Jaa, Panna Rittikrai, Banlu Srisaeng

År: 1994

Land: Thailand

Genre: Action, martial art, äventyr

Regi: Panna Rittikrai, Towatchai Ladloy

Manus: Neung

Numera känd som Spirited Warrior eller Spirited Killer och släppt i fläskiga utgåvor på dvd, som alla sätter Tony Jaa i fet bild på framsidan, så är trots allt Plook Mun Kuen Ma Kah 4 en ordentlig besvikelse, trots några småsaker som livar upp.

Eftersom det är i stort sett en remake på ettan så är det ingen större skillnad på handlingen. En snubbe gör nåt ont, flyr i skogarna och väcker åter igen upp Panna Rittikrais mördarmaskin, denna gången ingen tydlig zombie, men förutom avsaknaden av zombie-makeup så är det samma karaktär.

Naturligtvis ska ett gäng ut i skogen och göra det dom nu ska göra, vilket jag fortfarande inte vet, och någonstans där så träffar dom på en ung Tony Jaa som får fightas väldigt lite och väldigt trist och sedan bli dödad av Panna. Så jag kan förstå att folk tyckt det varit lite väl fräckt att kapitalisera SÅ mycket på Tonys roll – han är med mer och får fightast riktigt bra i Mission Hunter 2 utan att få nån större credit för det.

Det hela leder fram till slutfighten där de flesta av buskis-karaktärerna får bita i gräset, bland annat gubben med mellanrum mellan framtänderna och tropikhatt samt den stumme killen med ”Sahara-hatt”. Det är väl ingen dålig fight, men väldigt rutinmässig och förutom några snygga och hårda sparkar, samt en kort med brutal machete-duell, så var det absolut inget att hänga i julgranen.

Filmen är snyggare rent tekniskt, men mycket av hjärtat är borta. Och tyvärr så har Panna fallit i lathetens tecken och låter det mesta av actionscenerna vara i närbilder, så mycket av kraften och stuntens gå förlorade.

Men men, karln har gjort så många filmer att man inte kan begära perfektion hela tiden.

Av: Fred Andersson (2007-12-12)

Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah 2

Plook Mun Kuen Ma Kah 2

Skådespelare: Panna Rittikrai, M.L. Sureewan Suriyong

År: 19??

Land: Thailand

Genre: Action, martial art, äventyr

Regi: Panna Rittikrai

Manus:

Efter att ha blivit hysteriskt glad över ettan, så kom tyvärr Plook Mun Kuen Ma Kah 2 som en ren besvikelse. Iofs hade den en del poänger, men den kändes inte alls lika ambitiös och spektakulär som ettan.

Som vanligt så ska ett gäng människor ut i den beryktade djungeln (akompanjerade av soundtracket till Prince of darkness) och leta efter något, troligen ett magiskt svärd, som ligger i en sjö. Väl inne i djungeln så stöter dom på lite banditer och naturligtvis, så är det en extra ond person (med lösmustasch) som väcker upp får kära Rittikrai-zombie med hjälp av lite svart magi!

Som en Jason Voorhees-klon så börjar Rittikrai ta livet av våra vänner en efter en, ibland genom kampsport, ibland genom att bara ge dom ett rejält slag, ibland genom strypning och en gång verkar det som om han klämde en brud på tuttarna så att hon dör (akompanjerat av lustiga ljudeffekter á biltuta).

Handlingen i den tredje filmen jag skriver om i den här tråden påminner alltså minst sagt starkt om handlingen i de två föregående Inget fel med det, men bara en lite notering.

Varför den onda magikern väckt upp Rittikrai den här gången vet jag inte. Troligen bara för att kanske få leta efter det magiska svärdet själv eller enbart för att vara elak och sadistisk. Fighterna i sig är inte dåliga, dom är snabba och rappa och vi ser extra tydligt hur Rittikrais fascination för akrobatik har påverkat action-scenerna. Det är extra många volter, kullerbyttor, hopp och pareringar som mer hade passat i en gymnastiktävling än i regelrätt kampsport, och det är skitkul. Se även Born to fight, där det i stort sett bara är sånt. Så det är i alla fall inte tråkigt.

Men den faller på att det tar nästan 30 minuter innan den första actionscenen och att finalen mellan zombien och det nya stjärnskottet, mumien, är väldigt väldigt väldigt svagt. Mumie-skådisen är stel, kanske för att han är en mumie, men också för att han helt enkelt inte är lika duktig, och det känns som om filmskaparna snabbt har försökt få klart scenen så att dom kan gå vidare till något roligt.

Man har också brett på ett extra tjockt lager av buskis (t ex tut-ljudet när det kläms på bröst), men även lite Benny Hill-artade jaktscener och Rittikrai som gör fåniga miner och tokar sig. Ganska kul, men efter den första filmens hårdslående stil så blir det inte riktigt helgjutet.

Å andra sidan så är den nog blodigare än ettan, dels genom att magikerna som bråkar med varandra skär folk med osynliga knivar och skjuter folk med osynliga vapen – vilket resulterar i squibs och blodflöde. Den tuffaste scenen är när en snubbe får ett slag i bröstet så att kraften gör så att hans ryggtavla exploderar. Skoj.

Av: Fred Andersson (2007-10-26)

Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah

Plook Mun Kuen Ma Kah

Skådespelare: Panna Rittikrai, M.L. Sureewan Suriyong

År: 19??

Land: Thailand

Genre: Action, martial art, äventyr

Regi: Panna Rittikrai

Manus:

Pannas debutfilm är som sagt var Kerd Ma Lui från 1986. Sedan gjorde han en nyinspelning av den för några år sedan som är helt vansinnig. Men han gjorde också åtminstone två uppföljare till orginalfilmen, detta är Kerd Ma Lui 3. Av axelvaddar och stulen musik att döma så är denna troligen från samma tidsperid, kanske lite senare, och börjar svagt…men fortsätter väldigt starkt.

De tidigare filmerna hade handlingar som var enkla att följa utan text, men här är det så många karaktärer som springer runt, på och i varandra att det faktiskt är omöjligt, speciellt utan engelsk text. Troligen är det två poliser eller privatdetektiver som letar efter försvunnet barn (dom har nämligen en bild på en bäbis som dom tittar på med jämna mellanrum). Dom träffar på en tokig keps-kille med snickarbyxor som blir deras hjälpreda och guide i staden dom kommit till. Samtdigt så är det några nördiga killar som råkar i problem med stans maffia, där Panna Rittikrai är väldigt cool och hård som maffialedaren i vit bomullskostym och med elaka ögonbryn. Någonstans här så dyker det upp två… scouter kanske? Svårt att säga. Kan vara någon form av skoluniform också. En av dom, flickan, verkar vara samma som bäbisen på fotot.

På nåt sätt så brakar alla samman och det hela slutar i en fantastiskt slutfight.

Usch vad svårt det är att skriva något om en film man inte förstår, men det visuella – stuntsen och fighterna var i alla fall väldigt imponerande. Första fighten är enkel och utspelar sig i någon betongbyggnad. Den är liksom dom andra i filmen blodig och det används mycket slow-mo för att verkligen visa att folk bli träffade på ställen där en normal stuntman aldrig skulle vilja bli träffad. Snyggt, men inget unikt alltså.

Lite senare så blir en av nörd-killarna jagad av ett gäng, kanske maffian… eller så är det ett annat gäng. Lite svårt att hänga med. Och här har vi en lustig grej… i vilken annan film har vi sett en av hjältarna bli jagad av ett gäng genom trånga gränder och tvingas hoppa över, under och genom olika föremål, samt ibland stanna och bara stunta sig bort från förföljarna rent allmänt? Jepp, Ong-Bak, samma film som Panna gjort actionkoreografin till. Här har vi faktiskt i stort sett samma scen, fast med mindre budget och inte lika vansinnig. Han hoppar över en vagn, över en eld och genom hålet på en stege som bärs över vägen. Men det är exakt samma scen. Underhållande.

Någonstans däremellan så får vi även lyssna till hela Michael Jacksons Beat it (heter den väl?) samtidigt som en annan snubbe övar dans och fighting till den. Helt obegripligt, men väldigt imponerande fysisk insats av killen. Funderar nästan på att lägga ut den på youtube för att låta folk få se denna bisarra scen.

Sedan har vi då slutscenen. Först och främst. Den är nitton minuter lång och det är stort sett oavbruten fighting. Tänk er Jackie Chan i högform, fast dubbelt så mycket stunts och enormt blodigt. Folk som sprutar blod ur munnen när dom snurrar runt i luften eller killar som får ansikten sönderslaget av plankor? Folk som flyger genom väggar, in i en annan vägg där det tar tvärstopp och sedan två meter ner rakt ner i marken med huvudet först. Massor av klipp där folk flyger in i väldigt hårda delar av byggnaden (troligen en trä-fabrik)… och det tar aldrig slut. Tempot blir bara värre och värre, stuntens våldsammare och våldsammare och blodet bara sprutar mer och mer. Panna är i stort sett oövervinnerlig och spöar egentligen alla som dyker upp. Hans två hantlangare med rakade huvuden och massiva ögonbryn rensar upp en hel del dom också, tills dom till slut blir besegrade.

Innan filmen sätter igång så presenterar Panna sitt team och sina skådisar, och det bekräftar bara min känsla av att dessa människor är som en stor familj. Alla är med, ibland i större eller mindre roller, det är ganska easy-going och stundtals lite improviserat. I feltagningarna som är med i eftertexterna på flera av hans filmer så verkar det vara väldigt avslappnat och Panna visar även där vilken komisk begåvning han är. Mycket leenden, precis som det ska vara när ”familjen” gör actionfilm i Thailand :)

Av: Fred Andersson (2007-10-24)

Recension: 13 Beloved

13 Beloved (13 game sayawng)

Skådespelare: Krissada Sukosol Clapp, Sarunyoo Wongkrachang, Achita Wuthinounsurasit, Nattapong Arunnate, Alexander Rendel, Penpak Sirikul

År: 2006

Land: Thailand

Genre: Thriller

Regi: Ma-Deaw Chukiatsakwirakul

Manus: Ma-Deaw Chukiatsakwirakul, Eakasit Thairatana

13 Beloved är en psykologisk thriller som handlar om Phuchit, en relativt misslyckad försäljare av musikinstrument på ett stort företag. Han har dåligt med pengar och det lilla han får över går åt att i princip försörja sin ännu fattigare mor. När Phuchit en dag får sparken p.g.a. dåliga försäljningssiffror så är han genast på väg att ge upp. Men han hinner knappt lämna företagets byggnad innan hans mobil ringer. En mystisk röst erbjuder honom att vinna 100 miljoner baht i en hemlig tävling. Allt han behöver göra är att anta och klara 13 utmaningar. Phuchit förstår givetvis ingenting och är övertygad om att allt är ett simpelt skämt är ytterst nära att lägga på luren. Personen i andra änden, som vägrar uppge vem han är, ger sig dock inte utan är envis och försöker övertala Phuchit. Han går i alla fall med på första utmaningen, som är att döda en fluga. Simpelt kan tyckas. Men när han sedan inser att det kanske inte är ett skämt utan att han kanske kan vinna 100 miljoner baht så blir han fast besluten att fortsätta mot vidare utmaningar. Och de handlar inte om att döda flugor direkt. En intensiv och spännande katt-och råttalek börjar och Phuchit måste töja på såväl sina egna moraliska värderingar som lagen för att nå sitt mål. Och under spelets gång blir han dessutom gång på gång påmind om sin jobbiga barndom. Någon verkar veta mer om honom är vad som borde vara möjligt. Men som säger: är man med i leken får man leken tåla.

Jag är väl inte jättebevandrad i den thailändska filmdjungeln än, men det mesta jag har sett har varit bra, med några få undantag. 13 Beloved hade jag läst väldigt mycket gott om och den får väl nästan kallas för en jättehype. Och det är absolut en sevärd film. Men något enormt mästerverk är det inte. En del av utmaningar känns helt omotiverade och inte speciellt logiska, de blir mest en uppvisning i äckligheter, medans en del andra grejer är hur bra som helst. Filmen känns bitvis riktigt intressant och det är ett smart koncept. Men som sagt, manuset har sina brister och om det gjorts lite annorlunda kunde detta ha blivit extremt lyckat. Plus ändå för att vi som tittare bjuds på en del sköna vändningar och överraskningar. Det är alltid uppskattat.

I huvudrollen som Phuchit syns den för mig nya bekantskapen Krissada Sukosol och han imponerar väldigt mycket. Han ger filmen en härlig nerv och man känner hans dilemma och olycka hela speltiden igenom. Han har egentligen den enda stora rollen så det finns inte så mycket plats för andra att glänsa. Men överlag är det stabila rolltolkningar, ingen gör bort sig.

Av: Christian Rasmusson

Recension: Mission Hunter 2

Mission Hunter 2 (Nuk Soo Dane Song Kram)

Skådespelare: Panna Rittikrai, Robert Christin, Chatchai Rukslip, Tony Jaa

År: 1995

Land: Thailand

Genre: Action, martial art

Regi: Panna Rittikrai?

Manus:

Detta är förvirrande, men jag har alltid fått för mig att Mission Hunter 2 är regisserad av Panna Rittikrai (mer känd för påkostade Born to fight), men andra källor säger att det är en snubbe vid namn Chartchai Maliwan (som verkar ha regisserat den kommande Deadend, vars trailer ger mig ståpäls). Så jag vet faktiskt inte, och jag kan tyvärr inte thai (ännu) och har svårt att läsa de thailändska förtexterna...

I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.

Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang (enligt rykten spelad av Rittikrai, fast jag känner inte riktigt igen honom) ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.

Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Ghosts", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (som påminner mer om Rittikrai) som är i stort ett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en sekvens. Coolt.

Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.

Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...

Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat en talangfull Bruno Mattei med ja, Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.

Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. Tyvärr, som vanligt, så är VCD's i uselt tillstånd, och Panna är ju en kille som vet hur man ska rama in en bild, vilket gör att här så försvinner mycket på sidorna och kvalitén i övrigt är som en andrahands VHS. Trist, men vad gör man inte för lite b-action.

Av: Fred Andersson (2007-07-22)

Recension: Dynamite Warrior

Dynamite Warrior (Khon fai bin)

Skådespelare: Dan Chupong, Leo Putt, Panna Rittikrai, Samart Payakarun, Kanyapak Suworakood, Somdet Kaew-ler, Ampon Rattanawong, Wichai Prommajan, Jaran Ngamdee

År: 2006

Land: Thailand

Genre: Action, martial art, komedi

Regi: Chalerm Wongpim

Manus:

Kanske, för min del, den knasigaste martial arts-filmen jag sett från Thailand (givetvis har Thailändarna gjort många bisarrare filmer än den här, men inte i samma genre). Buffel-western-thaiboxning-fyrverkerikrigs-slapstick-drama. Typ. Fast med en menstruations-sidohandling och onda trollkarlar. Allt i 1910-talets Thailand.

Actionscenerna var väldigt ojämna och regissören Chalerm Wongpim hanterar inte fighting-scenerna lika bra som vissa av sina thai-kollegor (till exempel Rittikrai eller Prachya Pinkaew), men fortfarande skönt överdrivna slow-motion-orgier med huvudkickar och vilda stunts. Många scener där vår hjälte hanterar fyrverkeriraketer och använder dom både för att speeda upp trävagnar, demolera hus, flyga på själv och bara vara allmänt explosiv med.

Dan Chupong gillar jag verkligen, men mystiskt nog ser han säkert 15 år yngre ut här än i Born to fight. Hur nu det har gått till. Roligt med Panna Rittikrai i en mindre roll också. Hård snubbe. Leo Putt spelar skurken och lyckas på något sätt blanda grov lyteskomik i form av harmynthet med en jävligt charmig utstrålning och någon form av politiskt okorrekt slapstick humor som faktiskt fungerar. Nu måste jag se hans nya film, The Sperm, där han spelar en rockmusiker som onanerar för mycket och vars spermier förvandlas till mini monsterkopior av honom själv som dessutom… verkar det som… tas över av utomjordingar som vill erövra vår kära planet.
Samart Payakarun som trollkarlen Singh och hans bisarra demonvänner, apan och… nåt annat (spelad av människor givetvis) livar också uppstämningen rejält.

Dessutom, typiskt thailändsk, så dyker det upp grafiska splattersekvenser med avhuggna lemmar, blodfontäner från halsar och exploderande ryggar. Allt med ett ohyggligt gott humör. Musiken är mestadels traditionell thailändsk folkmusik som passar utmärkt till lantidyllerna som hela filmen utspelar sig i.

Vetten fan vad jag ska skriva egentligen… den var så konstig. Men försök se filmen någon gång när ni får tillfälle till det. Eller så drar ni er magic mushrooms istället. Det kvittar nog.

Av: Fred Andersson (2007-12-06)

Recension: Born to Fight

Born to Fight (Kerd ma lui)

Skådespelare: Panna Rittikrai

År: 1986

Land: Thailand

Genre: Action, martial art

Regi: Panna Rittikrai

Manus:

1986 så hade Panna Rittikrai, en ung filmfanatiker från Thailands fattiga delar, fått nog. Han älskade Jackie Chan och Bruce Lee, och nu ville ha själv göra film. Så han investerade i en enkel filmkamera, fick tag i en duktig producent och tillkallade lokala talanger framför och bakom kameran. Hans eget stuntteam skulle givetvis genomföra alla tuffa stunts och Panna själv stod för huvudrollen och de största fightingscenerna.

Resultatet blev microbudget-trash-klassiker Kerd Ma Lui, eller Born to fight som den blivit känd som, främst genom den ”remake” som gjordes 2004. Panna spelar själv huvudrollen som snuten som ska börja nysta i en stöld- och utpressningshärva. Som vanligt är handlingen ganska luddig, men han slår sig ihop med den obligatoriska (när det gäller asiatisk buskis) Åsa-Nisse-kopian och en brud och sedan så är action-scenerna igång.

Sorry, ni vet hur det blir när jag recenserar Rittikrai-filmer. Handlingen är oftast så tunn att det är svårt att förstå vad som händer. Det är gränsen till abstrakt, men å andra sidan så ser vi inte dessa rullar för handlingen, utan för de vansinniga stunt- och fighting-scenerna. Även om det är långt ifrån lika mycket action som i filmen från 2004, så är det väl utspritt över hela filmen. I en scen så ska en kollega/polischef till Rittikrai testa honom och se om han fortfarande är lika duktig på att slåss som han var förut. Så ett stuntteam, komplett med logotyper på ryggarna, får testa honom en efter en och det blir hårda brutala sparkar, skönt överspeleri och några saftiga aj-vad-det-gör-ont-stunts.

Innan dess så bjuder Rittikrai på en lång sekvens där han bara demonstrerar sina kunskaper i olika former av martial arts.

Lite senare så blir det också en ganska lång jakt med motorcrosscyklar genom den thailändska landsbygden. Ett kort slagsmål ovan på en minibuss hinns också med och på slutet blir det härligt och vansinnigt stunt där Rittikrai krockar med en pickup och flyger all världens väg.

Redan i dessa scener ser man sånt som sedan återanvänds i Ong Bak, Born To Fight 2004 (som bara är en remake i titeln) och även Tom Yum Goong. Grepp och sparkar, fall och olika former av sätt att krossa väggar på. Stunts med fordon och visuella gags.

Rittikrai har här inte slipat sin regi ännu, vilket inte för förvånande eftersom det är hans första film. Även actionscenerna känns lite hackigare och mindre sammanhängande, och det är tydligt att vissa sekvenser är filmade enbart för att man ville göra något tufft framför kameran, utan att direkt tänka på sammanhanget. Men han kan sitt jobb och det är underbart att se en sådan otrolig fysisk begåvning. Man förstår varför Tony Jaa blivit den han blivit.

Enligt baksidestexten på DVD’n så var det på grund av den här filmen som Tony Jaa övertalade sin far att få hälsa på och sedan bli lärling åt Rittikrai, och en sak är säker: båda kan sitt jobb. Det finns ingen överhype. Båda kan fightas, Rittikrai är en mästare på actionkoreografi och båda har gjort moderna klassiker.

Hoppas dom fortsätter i all evighet.

Av: Fred Andersson (2007-07-09)

Recension: Art of the Devil 2

Art of the Devil 2 (Long Khong)

Skådespelare: Napakpapha Nakprasitte, Akarin Siwapornpitak, Chanida Suriyakompon, Namo Tongkumnerd, Pavarit Wongpanitch, Korakot Woramusik

År: 2005

Land: Thailand

Genre: Skräck

Regi: Pasith Buranajan, Kongkiat Khomsiri, Isara Nadee, Seree Phongnithi, Yosapong Polsap, Putipong Saisikaew, Art Thamthrakul

Manus: Kongkiat Khomsiri, Yosapong Polsap, Art Thamtrakul

Jag älskar filmer som vänder ut och in på magsäcken. Irreversible, Imprint och Audition är sådana filmer. För mig var det enda anledningen att se den här filmen. Allmänt för filmer så spelar det ingen roll vilken genre de tillhör, bara den lyckas med sitt syfte. En komedi måste få mig att skratta, en skräckfilm måste skrämma mig. Just den här filmen behöver bara göra mig tillräckligt äcklad och chockad för att den ska lyckas. Gjorde den det? Nej, tyvärr så gjorde den inte det. Scenerna finns där men de ger inte den magkänsla som jag eftersträvar. Filmen liknar allt för mycket sina västerländska ekvivalenter istället för att hitta en egen stil. Det är för mycket flashbacks och snabba klipp för att man ska hinna leva sig in i situationen. Därmed sagt att detta inte är ett mästerverk inom genren, men ändå sevärd för de extrema scener som är skickligt gjorda rent effektmässigt.

Handlingen är det gamla vanliga. Ett kompisgäng återförenas efter highschool mitt i ett träsk, utan att kunna ta sig därifrån. Alla har fått en voodooförbannelse över sig som en ond lärare kontrollerar och utnyttjar när hon vill för skojs skull på diverse innovativa sätt. Det verkar som att hon har andra trollformler i hatten också, för ibland kan en kille bara få ett anfall och det kryper ut diverse småkryp ur skinnet på han. Att ungdomarna blir kontrollerade på det här sättet gör att det skapas intrigspel och ungdomarna vet inte vem dom kan lita på för det tar en stund för dem att inse situationen och en hel del konspirationsteorier och fingrar hinner pekas innan. Definitivt ett tappert försök att införa den psykologiska stämningen i filmen.

Även om handlingen kan låta ologisk så kan man inte klaga på effekterna. Blodet är underbart och kroppsdelarna rör på sig under scenerna, så det bidrar starkt till verklighetskänslan. Imponerande gjort, speciellt eftersom den kommer från Thailand. Det är roligt att se att Ronin team kan slå de amerikanska produktionerna på näsan på den punkten, som till exempel filmen Hostel. Så det är egentligen den enda anledningen att se den här filmen, och jag vet att de som gillar sånt definitivt kommer att bli nöjda. Finns det någon lika rå slasher fast med bra handling så har jag inte sett den. Filmen är inte blyg för att satsa på kvantiteten på blodscenerna istället för kvalité, även om min smak mer lutar åt färre, men mer välplacerade chockscener. Som sagt, det finns gott om ungdomar, och de sju regissörerna har tillsammans kommit på många olika sätt att leka med dem.

Så filmen har bra effekter och mycket våld, men det emellan är alldeles för tråkigt för att hålla intresset uppe. Av de nästan två timmarna av filmen så är inledningen alldeles för långdragen. Efter 40 minuter har man lust att spola. Just då visas en flashback och vi får intrycket av att någon säger till oss att bara hålla ut en stund till för den riktigt smaskiga biten. Det är alla dessa flashbacks som förstör känslan. En bra tortyrscen ska vara lång och utdragen, med spänning och pirr i magen innan. Istället så kan man mitt i handlingen hoppa till en scen där en stackare får sina tånaglar utdragna, för att sedan hoppa tillbaka till storyn igen. Som något slags substitut för att göra de tråkiga bitarna intressant och det känns som ett billigt upplägg.

Men trots det så kommer det att bli blodigt, och tillräckligt äckligt för att undvika popcorn till. Men du kommer inte att rysa eller få pirr i magen och förmodligen halvdåsa vid mitten. Trodde du att fiskkrokar hade gjort sitt i filmer efter ”The Isle” så misstar du dig.

Av: Martin Längkvist

Recension: Alone

Alone (Faet)

Skådespelare: Masha Wattanapanich, Ratchanoo Bunchootwong, Namo Tongkumnerd, Vittaya Wasukraipaisan, Masha Wattanapanitch

År: 2007

Land: Thailand

Genre: Skräck, drama

Regi: Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom

Manus: Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom

Korpsvart långt hår, vitt teatersmink och själlösa ögon. Någon annan som har tröttnat på dessa spökande kvinnor vars anleten numera inte injagar fruktan hos publiken? Utan vidare eftertanke kan jag sälla mig till den skaran. Det har övergått från att vara en innovativ och nyskapande genre till ett urvattnat och menlöst koncept som de flesta nog är ense om har sett sina bästa dagar. Men då filmerna fortfarande bidrar med klirr i kassan produceras de ännu i stort antal, främst i Asien, men även jänkarnas medelmåttiga försök att hoppa på trenden ökar i kvantitet. Många (inklusive mig själv) trodde att thailändarna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom som debuterade med den klart kompetenta Shutter (2004) skulle bli ”konstartens” räddare. Alone, deras senaste försök att skaka liv i begreppet rysare hade många förutsättningar att lyckas, särskilt då projektet tycktes tilltala många kritiker vid lanseringen.

Alone berättar historien om Pim, en ung kvinna som till sitt femtonde år i livet satt ihop med sin syster, Ploy. Åren som siamesiska tvillingar tog slut då Pim, till Ploys förtret, önskade att läkare skulle sära på dem. Operationen genomfördes, vilket tragiskt nog medförde att Ploy avled under ingreppet.

Nu många år senare lever Pim i Sydkorea tillsammans med pojkvännen Wee, men tvingas återvända till Thailand då hennes mor insjuknar efter en stroke. Det är då mystiska händelser börjar äga rum. Mardrömslika nätter följer då Pim hemsöks av Ploys spöklika gestalt. Hon inser att Ploy har återvänt från de döda för att infria ett löfte om de ska vara tillsammans för evigt.

Bortsett från att handlingen involverar siamesiska tvillingar (tämligen oanvänt tema vad jag vet) tillför den inte mycket färskt material. Inledningsvis bådar det dock väl, manskapet bakom kameran frambringar både mystik och effektiva skrämselscener och lyckas bevara spänningen uppskattningsvis halva speltiden. Ett tjusigt foto och stilrena bildvinklar får till stånd en klädsam atmosfär vilken dessutom förstärks av Masha Wattanapanichs vassa insats i rollen som Pim. Det är först när en plötslig vändning görs som projektet havererar och förlorar all sin trovärdighet. I och med detta avslöjande (som jag inte tänker gå in på) tappar också filmen sin gåtfulla framtoning. Skräckelementen övergår också till den klichéfyllda hoppa-till-sorten, bekanta sedan tidigare, och trots ett fåtal kusliga skeden är den sista halvan generellt fattig på rediga hjärtflämtare. Konsekvensen är alltså att vi har en film som inleds suveränt men som sedan byter skepnad till undermålig standardskräck.

Totalt slöseri med tid är det dock inte att traggla igenom Alone. Är du helsåld på den här typen av skräckfilm så för all del, ge den en ärlig chans. Jag känner mig dock ordentligt övergödd och nöjer mig med den beskärda del jag hittills avverkat. Åtminstone tills det dyker upp nåt verkligt intressant att lägga slantarna på.

Av: Peter Nilsson (2008-01-04)

Recension: Khunsuk

Khunsuk

Skådespelare: Woravit Kaewphet, Poomarin Janjit, Jaran Ngamdee, Sawinee Pookaroon

År: 2003

Land: Thailand

Genre: Krig, drama, äventyr

Regi: Tanit Jitnukul

Manus:

Från Tanit Jitnukul, regissör till det lilla mästerverket Bang Rajan kommer ännu en episk krigsfilm som för oss tillbaka till det forna Thailand. Med Bang Rajan visade han vilken potential han hyste och man hoppades givetvis på att han skulle använda sin talang ytterligare några gånger. Khunsuk är om källorna stämmer Tanit's tredje och senaste film, och det var med förhoppningar om att han förbättrat sin stil ännu ett snäpp som jag införskaffade den. Frågan är nu om förväntningarna höll eller sprack? Det får ni reda på längre fram i recensionen, först några rader om handlingen.

Sema är en ung och fattig man som tillsammans med sin far driver en svärdssmedja. Sema vill helst av allt ansluta sig till armen då Thailand hotas att invaderas av Burma och behöver allt manskap de kan få tag på. Men eftersom hans far inte kan sköta jobbet på egen hand och har stora skulder tvingas Sema skjuta sina önskningar åt sidan. Samtidigt blir han förälskad i en förnäm och högt uppsatt kvinna, vilket är mindre passande då han själv är en simpel arbetare. Sema bestämmer sig dock för att försöka förföra kvinnan vilket resulterar i en kärlekstriangel då en redan stor och känd krigare vid namn Moo Khan också suktar efter henne. Så medan kriget står vid tröskeln måste Sema även försöka vinna sin kärleks hjärta och samtidigt hålla sig på god fot med Moo Khan.

Nå, fann jag filmen lika intressant som den verkade? Svaret kan jag utan större eftertanke säga är nej, detta på grund av ett antal faktorer som jag kommer ta upp under resten av recensionen. Khunsuk har stora problem när det gäller själva strukturen, uppbyggnaden av handlingen är utförd på ett mindre skickligt vis. Jag vill gärna ha lite variation, kärlek varvat med andra intriger och på detta några maffiga krigsscener, men istället har de delat upp dem i tre olika sektioner. Slutresultatet blir på så vis trist och enformigt, och ja enormt tröttande dessutom. Bitvis är den ett riktigt sömnpiller. Samtidigt vill jag inte dra hela storyn i skitgropen utan det händer att den både är spännande, dramatisk och på sina ställen mäkta rolig. Fast ordet "rolig" innebär samtidigt ett smärre problem, just humorn under en viss sträcka av filmen fick mig på så pass dåligt humör att jag flera gånger bara ville stänga av filmen. Nu är det egentligen kanske ingen större sak att haka upp sig på, men det är en scen med en animerad orm som är oerhört irriterande och kraschar realismen totalt. Hade svårt att smälta scenen en lång tid efteråt, trots att den enbart varade någon minut som max. Men herregud, de får lära sig animera innan de ger sig på nåt sånt korkat. Likaså att snabbspola vissa scener för att göra dem mer humoristiska känns lite för oseriöst, speciellt i en historisk krigsfilm känns det väldigt malplacerat.

Brist på originalitet är ännu något som Khunsuk lider ganska rejält av. Det klassiska temat med en arbetarklass människa som förälskar sig i en fin rik dam som i sin tur är bortlovad till en illasinnad och förmögen man har vi fått ta del av åtskilliga gånger under årens lopp. I Khunsuk har det inte polerats något och ingen kraft verkar ligga bakom att göra det urvattnade konceptet nyskapande på något vis. Det hela är förutsägbart och inte särskilt intressant. Ett fåtal gånger lyfter man kanske på ögonbrynen, men det är tyvärr sällan. Skådespelarna hanterar dock sina roller väl, tycker att de flesta av de medverkande levererade sina repliker med godkänd övertygelse. Woravit Kaewphet ser vi som filmens godhjärtade hjälte, Sema. I överlag axlar han huvudrollen bra, även om han bitvis känns mer som ett fotomodellobjekt än skådespelare. Resten av gänget är klart acceptabla i sina roller de också, speciellt gillade jag Sema's två blodsbröder, om man nu bortser från den scenen med ormen som involverar en av dessa personer. Huruvida Khunsuk är baserad på verkliga händelser eller ej är jag osäker på, jag är inte främmande med Thailands historia men är inte så djupt insatt i alla slag samt historiska personer. Jag antar dock att precis som Tanit Jitnukul's Bang Rajan att även denna delvis bygger på riktiga händelser.

Av en krigsfilm förväntar man sig givetvis ett och annat slag och om jag ska vara helt ärlig så var striderna kanske det som lockade mest. Inte för att jag tagit del av någon information tidigare som beskrivit huruvida slagen skulle vara välgjorda och intressanta eller rena skräpet. Men jag tog för givet att de skulle hålla en relativt hög standard. Återigen måste jag lära mig att inte ta saker för givet bara sådär, inte med tanke på att jag nästan aldrig lyckas bli riktigt tillfredsställd. Angående striderna i Khunsuk så är de otroligt varierande i kvalitet. I inledningen får vi ta del av en mindre sammandrabbning i en skog, den är enormt spännande och lovar något utöver det vanliga. Därefter följer en rad större bataljer vilka går från medelmåttiga till smått brillianta och tekniskt imponerande. Huvudproblemet med dessa, bra som dåliga är att det ibland nästan blir omöjligt att skilja på de stridande sidorna. Så länge man får en översikt av slagfältet är läget lugnt men så fort kameran far ner i gröten så blir det genast mycket jobbigt att hålla reda på vem som är vem. Själva koreograferingen är någorlunda stabil men har sina ojämna stunder även den. Men vad jag kanske grämer mig mest över är förmodligen det faktum att någon vidare spänning aldrig infinner sig. Ärligt talat så bryr man sig inget vidare om vilken sida som segrar och det förstår vemsomhelst att det inte är särskilt lyckat.

Nu har recensionen till större delen varit ganska kritisk, inte helt obefogat heller men Khunsuk lyckas åtminstone leverera en helt felfri sak, nämligen ett soundtrack av absolut världsklass. Det är stämningsgivande och känsloväckande och utan tvekan filmens i särklass starkaste punkt. Helt underbart. Scenografin är även den helt utmärkt, under filmens gång får vi njuta av ett flertal vackra vyer och trevliga kulisser. Dessa två punkter är tyvärr inte nog för att rädda Khunsuk som i helhet är ett tämligen mediokert verk. Jag hade väntat mig betydligt mer av Tanit Jitnukul, inte hade jag räknat med en besvikelse så stor som denna. Nej för er som söker Thailändska episka krigsfilmer så rekommenderar jag istället Bang Rajan och Suriyothai vilka är två betydligt starkare filmer. Khunsuk hade ett bra koncept som kunde slutat i en fantastisk upplevelse, men så blev tyvärr inte fallet.

Och så var det den där förbaskade ormen också...

Av: Peter Nilsson

Recension: Ghost of Mae Nak

Ghost of Mae Nak

Skådespelare: Pataratida Pacharawirapong, Siwat Chotchaicharin, Porntip Papanai, Jaran Ngamdee, Meesak Nakarat

År: 2005

Land: Thailand

Genre: Drama, skräck, thriller

Regi: Mark Duffield

Manus: Mark Duffield

En av de mest kända och populära legenderna i Thailand är den om Mae Nak, en ung kvinna som dör under tiden hennes älskade man är ute i krig. Hon lever dock kvar som spöke med sin man när han återvänder, tills den dagen hon blir utsatt för en exorcism och drivs därifrån. När hon sen begravs så saknas en bit av hennes skalle, en bit som någon gör ett smycke av som sedan försvinner och glöms bort. Men Mae Nak får inte ro i sin grav. Hennes själ får inte gå vidare förrän hon är hel igen. Hon är dessutom full av revansch mot de som försöker hindra henne från att vara med sin älskade man.

Den här versionen av legenden utspelar sig i dagens Bangkok och vi får följa det unga, nygifta paret Mak och Nak. Deras kärlek är äkta, ren och väldigt stark och de betyder allt för varandra. De är så nykära man bara kan bli och kan inte vänta tills de får bo tillsammans i det hus de nyligen köpt av en skum försäljare i Bangkok. Redan innan de flyttar in lider Mak av hemska mardrömmar. I hans drömmar ser han en ung spöklik kvinna som kan dyka upp var som helst. Han vaknar mitt i natten av att det knackar på ytterdörren, men finner ingen utanför. Han viftar bort det hela och berättar bara för sin fru att han har lite mardrömmar, inget att bry sig om. En dag så hittar han ett vackert smycke hos en antikhandlare som han köper åt sin fru då hon önskat sig ett sådant i bröllopspresent. Innan han hinner ge det till henne drabbas dock paret av ett inbrott i nya huset och alla deras saker av värde försvinner. När Mak ger sig av efter brottslingarna råkar han ut för en hemsk olycka och hamnar i djup koma. Det enda han får ur sig när han ligger där på sjukhuset är meningen ”Hitta Mae Nak”, som han uttalar till sin fru Nak.

Nak börjar undersöka det hela lite djupare och söker sig till folk som vet mer om den verklige Mae Nak och dess spöke. Hon blir snart övertygad om att Mae Nak inte vill något ont, hon vill bara ha tillbaks det som tillhör henne. När hon får tillbaka sin skallbit ska hon få ro och ska då släppa Mak ur dennes koma. Under tiden Nak gör allt för att rädda sin nyblivne make så får hon hjälp av spöket att skydda sig mot folk som vill henne illa.

Huvudrollerna spelas bl.a. av Pataratida Pacharawirapong (Nak). Den här unga och sagolikt vackra thailändskan imponerade verkligen på mig. Hela hennes agerande kändes trovärdigt och man fattar fort tycke för henne. Hoppas verkligen på att se mer från henne inom kort. Värre är det däremot med Siwat Chotchaicharin som spelare maken Mak. Han är visserligen inte dålig, men hans agerande känns mer panikartat och krystat, vilket är synd. Övriga i rollistan håller också relativt hög standard och det ger storyn mer tyngd och man dras med i deras öde.

Den här filmen listas som en skräckfilm/rysare. Här måste jag dock ha invändningar. Den innehåller visserligen en del småläskiga scener samt några mycket brutala dödsfall. Men i det stora hela så ser jag det som en vacker historia och stark och äkta kärlek som övervinner allt. Filmen är regisserad av en utlänning, engelsmannen Mark Duffield, och det märks faktiskt. Det är visserligen lånat en hel del från den asiatiska horrorvågen med den inte helt obekanta Ringu i spetsten. Men här är det även mer av det amerikanska highschool/ungdoms fenomenet känns det som. Resultatet blir dock inte så illa som det låter.

”Ghost of Mae Nak” kommer inte att gå till historien, varken för att vara nyskapande eller klockrent utfört. Men det är en bra film som ger mer än godkänd underhållning för stunden. Önskvärt vore dock att antingen göra det som en ren skräckfilm eller låta den vara det vackra kärleksdrama som det kanske borde få vara.

Av: Christian Rasmusson

Recension: Tears of the Black Tiger

Tears of the Black Tiger (Fah Talai Jone)

Skådespelare: Chartchai Ngamsan, Suwinit Panjamawat, Stella Malucchi, Supakorn Kitsuwon, Arawat Ruangvuth, Sombat Metanee, Pairoj Jaisingha, Naiyana Sheewanun, Kanchit Kwanpracha, Chamloen Sridang

År: 2000

Land: Thailand

Genre: Action, drama, romantik

Regi: Wisit Sasanatieng

Manus: Wisit Sasanatieng

En ökänd rånarliga har satt en hel region i skräck, de plundrar och mördar sina fiender hejdlöst. Bland dem finns den unge Dum, även känd som The Black Tiger. Utan att egentligen vilja blev han inblandad i rånarligan efter att han hämnats på sin fars mördare. Hans barndomskärlek Rumpoey har ingått ett löfte med Dum om att de ska gifta sig, de bestämmer en tid för att träffas. Men så går det som det går och Dum hamnar i en eldstrid och hinner inte till deras avtalade möte. Rumpoey tvingas nu mot sin vilja gifta sig med stadens polischef. Dum försöker desperat nå sin förlorade kärlek men saker och ting försvåras av att rånarligans boss, Fai börjar misstänka honom för förräderi. Dessutom är Rumpoeys nya man den ledande kraften bakom en plan som går ut på att krossa de terroriserande rånarna.

Detta är minst sagt ett färgsprakande spektakel. En unik blandning av olika genrer, ett väl bearbetat manus och ett helt felfritt genomförande gör detta till en av de bättre filmer jag hittills sett. Tänk er en film som är en slags sammanbindning av klassiska kärleksintriger, western i härlig Sergio Leone stil och action i hårdbarkad John Woo anda, det är nämligen precis vad detta är. Något fräckare går förmodligen inte att göra och den som inte blir imponerad av dess fantastiska utseende och visuella stil vet helt enkelt inte vad äkta filmkonst är.

Det som kanske gick upp för mig först var regissörens tydliga kärlek för färger, varenda scen och detalj som syns är uppbyggd med en enorm fantasi. Vissa bakgrunder är hela målningar och tillför en extra dimension, något som kan liknas vid en serietidning. Pastellfärger ser ut att ha varit utgångspunkten för såväl landskapet som karaktärerna själva. Kläderna är så skarpt lysande och klara man möjligtvis kan få dem att bli, sminkningen likaså. Det är ett av de mest underbara hopkoken av olika färgkombinationer som någonsin setts, jag kan själv inte tänka på en enda film som ens kan jämföras med denna.

Historien är riktigt förstaklassig, den byggs upp i ett perfekt tempo och ger tillräckligt med tid för att man ska kunna etablera sig i den minst sagt annorlunda världen. Något som överraskade mig var att under hela filmens gång kunde jag inte hitta ett ända fel i storyn, något som man med öppna ögon kan göra i så gott som varje film. Att kunna ha en sådan välbalanserad struktur och samtidigt kunna fullfölja hela handlingen utan småtabbar är rent mästerligt. Wisit Sartsanatieng var för mig en helt ny regissör, och hur otroligt det än låter så var detta hans första film som regissör. Det är sannerligen inte många filmskapare som lyckas med total perfektion redan efter sin första film.

Gott folk, får jag lov att presentera en av historiens mest häftiga actionhjältar, Dum "Black Tiger". Han porträtteras helt fantastiskt av Chartchai Ngamsan som för mig var helt ny i och med denna film. Karaktären han gestaltar framstår på absolut bästa sätt, nästan direkt fastnar man för denna unge man som trots att han arbetar för en rånarliga har ett stort hjärta och är mycket omtänksam. Dessutom vet han hur man hanterar skjutjärn på läckraste vis. För mig var han tveklöst den mest intressanta personen. Stella Malucchi syns i rollen som "Rumpoey", även hon är mycket duktig som en olyckligt bortgift kvinna. Hennes odödliga kärlek för Dum framkommer så väl att det är på tok omöjligt att inte få sympati för de bägge. Mest av allt hoppades jag på att Rumpoey och Dum tillslut skulle få varandra. Mehesuan är en annan karaktär väl värd att nämnas, Supakorn Kitsuwon är aktören som spelar honom. Han må nog vara filmens kanske tuffaste och mest underhållande karaktär, hans tilltagna och mycket överdrivna röst är ju helt klockren. Och vem kan inte gilla hans målade mustasch?

Det finns något att hämta för alla människor i "Tears of the Black Tiger", är man ute efter romantik och rörande drama så är detta definitivt rätt film. Vill man njuta av våld i en mycket hög skala så är detta verkligen ett verk som bör tilltala er, likaså om ni vill åternjuta den magi som fanns i sergio Leones klassiska westernrullar. Till och med en liknelse av Ennio Morricones härliga toner framkommer ibland. Det är i sådana stunder som jag nästan hoppade i taket av förtjusning, jag blev på grymt bra humör var gång man fick se thailändarna porträttera de gamla figurerna med väderbitna hattar och en cigarill i munnen. Och det tillsammans med ett utomordentligt bra soundtrack och stentuffa pistoldueller. Förvisso är det minst lika underhållande när en större polisarme attackerar rånarligans tillhåll. Jag kan garantera total förstörelse och rå blodsgjutelse, storslaget och mycket mäktigt minst sagt. Nämnas bör dock att humorn är väl använd även under de mer våldsamma stunderna så något chockerande blir det aldrig.

Jag har nästan aldrig blivit så hänförd av en film, jag menar detta är ju nästan sjukt bra. Jag kan bara hoppas på att Wisit Sartsanatieng tar sig tid att tillverka ännu ett mästerverk för efter att ha sett detta så råder det inga tvivel om vilken skicklighet han hyser. Jag rekommenderar det här lysande verket till alla, det spelar ingen roll vad ni gillar mest, ni hittar det i vilket fall här. Köp filmen, rama in den, häng den på väggen och avguda.

Av: Peter Nilsson

Recension: Nang Nak

Nang Nak

Skådespelare: Intira Jaroenpura, Winai Kraibutr, Manit Meekaewjaroen, Pramote Suksatit, Pracha Thawongfia

År: 1999

Land: Thailand

Genre: Skräck, romantik

Regi: Nonzee Nimibutr

Manus: Wisit Sasanatieng

Ett nygift par, Mak och Nak bor ganska avlägset i en stuga belägen vid en strandbank. Mak kallas in till militärtjänst då ett stort krig stundar och han tvingas lämna sin gravida fru. Mak skadas svårt under kriget och kan därför inte återvända hem, han får vård av några buddhister vilka märker att ett stort bekymmer ligger framför honom. Samtidigt avlider Nak och hennes barn under förlossningen, men det är inte slutet för henne. Naks ande stannar för att invänta Maks hemkomst och när den väl sker märker Mak ingen skillnad, han blir trollbunden som i en dröm. Trots att byborna gör allt för att visa Mak att hans fru är en ondsint demon lyssnar han inte. Snart börjar byborna dö en efter en av några tillsynes oförklarliga händelser, de bestämmer sig för att anlita en exorcist för att fördriva Nak från den mänskliga världen.

Baserad på en gammal Thailändsk folksaga som hör till de kanske mest populära, den har berättats under många år och har nu blivit en del av landets kultur. För mig är sådant alltid kul att se filmatiserat men det är också sällan någon lyckas överföra en legend till film. De har ofta en tendens att framstå som alltför oseriösa och för stora ändringar har skett, dessutom är det inte ovanligt att filmen tappar all glöd och värme sagan innehöll, själva känslan uteblir. Nu känner jag förvisso inte till hur sagan Nang Nak egentligen går till men jag har svårt att tro att en talangfull filmskapare som Nonzee Nimibutr förändrat den till det sämre. Eftersom jag har haft turen att få se det mesta som gjorts av denne regissör visste jag innan att jag förmodligen hade något alldeles extra att vänta mig. Och visst Nang Nak är unik på många sätt, den behåller den sagoliknande tonen men väver också in mästerliga skräckelement och skapar en hjärtknipande intrig mellan Nak och Mak. Med detta vill jag dock inte säga att det är en helt fläckfri produktion, nej trots att den i sin helhet är kanonfilm så lider den även av mindre brister vilket tvingar mig att hålla nere på betygsskalan.

Nang Nak påminner mer om en tragisk kärlekshistoria än skräckfilm, något som är relativt vanligt när det kommer till asiatiska spökfilmer. Exempel på detta är A Chinese Ghost Story som fokuserar mer på den omöjliga kärleken mellan Leslie Cheung och Joey Wong. Likaså de Koreanska produktionerna, Whispering Corridors och Memento Morii lägger störst tyngd på karaktärernas relationer och personliga problem. På denna punkten finns det både positiva samt negativa sidor. Huvudproblemet är att själva spökhistorien får på tok för lite tid att etablera sig och riktigt smälta ihop med resten av filmen. Nang Nak lyckas dock balansera bägge dessa element bra och personligen tycker jag att det är en förträfflig variation. Smärtsam stämning medförs av Nak och Mak, deras historia är bitvis oerhört sorglig och skapar en stark empati samtidigt som man känner för byborna som råkar ut för spökets ilska. Vackra vyer bjuds vi på, färgstarka och tilltalande miljöer blandas med spöklika och isande skogar. Själva miljövalet och de effektiva kameraarbetet hjälper till att bygga upp den sagokänslan som verkligen behövs. Utseendet är som sagt förträffligt.

Dialogen känns tyvärr på tok för tunn, under den första halvan upprepas inte mycket mer än våra huvudrollsinnehavares namn, och detta gång på gång. Jag hade själv föredragit någon form av djupare intrig, åtminstone i filmens första skede. Därefter utvecklas den dock vidare och blir än mer intressant, och först då kunde jag uppskatta den som mest. En annan liten detalj är speltiden som förvisso inte är mycket längre än 100 minuter. Hursomhelst så kunde de gott och väl klippt ner den i alla fall en kvart då den bitvis är ganska långdragen. Ett flertal gånger tror man bestämt att filmen ska sluta men då dyker det plötsligt upp ännu en slutlösning och så håller det på en bra bit, vilket då längden kan tyckas lite segt. Det är dock inget som bör förhindra någon från att uppskatta Nang Nak i sin helhet. Winai Kraibutr har jag tidigare sett i den episka krigsfilmen Bang-Rajan medan Intira Jaroenpura är ett helt nytt namn för min del. Till största delen gav de bägge väldigt starka prestationer som berörde starkt medan det ibland faktiskt kändes något krystat. Merparten av tiden höll de dock hög klass vilket är viktigt då en film som denna kräver fina insatser.

Skräckmomenten var ganska få fram till slutet som förvisso är ganska långt i sig. För många kan detta vara en dålig kombination, att låta så stor speltid verka utan mycket till skräck. För min del passade det dock helt utmärkt, därför att tiden innan gav då utrymme att lära känna karaktärerna vilket i sin tur gav upphov till större empati för dem. Nämnas bör dock att från inledningen fram till slutet så visas det ändå en viss del övernaturliga moment, så helt dött är det inte. Nang Nak är ingen obehaglig film, den skrämmer inte utan skapar istället en väldigt ryslig stämning som går minst lika bra. Förvänta er inte en film i stil med Ring, Dark Water eller Ju-On, detta är en film baserad på en saga och sådana ska i mitt tycke inte innehålla psykologiska teman. Samtidigt som många med all säkerhet kommer finna skräcken som ett svikande moment i Nang Nak så tror jag mig bestämt att lika många säkert kommer uppskatta den mystiska och rysliga skräcken som istället används här.

Nang Nak är inte en perfekt film men tveklöst ett av de bättre exemplen jag sett på filmatiserade versioner på klassiska sagor. Nonzee Nimibutr gör tillsammans med resten av filmteamet ett fint jobb på att bygga upp en atmosfärisk miljö som är en bidragande faktor till den tilltalande ton filmen har. Dessutom sköter sig skådespelarna för det mesta väldigt bra och ger trovärdiga framföranden. Även om skräckelementen var ganska få så lyckades ändå kärlekshistorien styra och bära det hela på sina axlar.

Av: Peter Nilsson

Recension: Dang Birely and the Young Gangsters

Dang Bireley and the Young Gangsters (2499 antapan krong muang)

Skådespelare: Jesdaporn Pholdee, Noppachai Muttaweevong, Attaporn Teemakorn, Suppakorn Kitsuwan, Chatchai Ngarmsun, Champaign X, Apichart Choosakul, Parichart Borisudki, Piya Bunnak, Terrachai Plugpimarn, Suthakorn Jaimun

År: 1997

Land: Thailand

Genre: Action, drama

Regi: Nonzee Nimibutr

Manus:

I 1950-talets Thailand får vi följa en ung man, Dang Bireley och hans vänner i strävan för att bli framgångsrika gangsters. Snart slits det lilla gänget i tur och de går olika vägar. Vissa följer fortfarande Dang, men snart uppstår ett gängkrig mellan dem och deras gamla vänner. Efter en enorm sammandrabbning tvingas Dang och hans vänner fly då polisen har börjat röja bland de olika organisationerna med en enorm fart. Istället återupptar Dang och vännerna sin verksamhet på annat håll och allt verkar gå strålande till den dagen deras svurna fiender dyker upp.

Jag har ofta hört en del säga att många Thailändska regissörer lånar mycket från den Koreanska filmbranschen. Om det är sant eller ej kan jag inte svara på då Thailändsk film är något ganska nytt för mig, och än så länge har jag bara sett en handfull titlar. Däremot råder det ingen tvekan om att "Dang Bireley" på många sätt påminner om den Koreanska dunderhiten "Friend", temat i de båda kretsar kring vänskap, lojalitet och svek. Dessutom utspelar sig bägge i gangstermiljö. Jag vet inte om Nonzee Nimibutr har fått någon inspiration från "Friend", för enligt många ganska säkra källor så ska tydligen den här precis som sin Koreanska broder vara baserade på verkliga händelser.

Vare sig det stämmer eller ej så är en sak iallafall säker, detta är en mycket bra och bitvis rörande film, om än inte lika fängslande som "Friend". En sak som jag personligen uppskattade var valet att inte dramatisera historien för mycket, sorgliga stunder förblir ganska kyliga och ingen riktigt känsloladdad musik dyker upp. Det hela ger filmen en realistisk känsla och på så sätt blir den lätt att ta till sig, de sorgsna momenten funkar minst lika bra utan dramatisering. Bakom filmen ligger ett förstaklassigt team, Nonzee Nimibutr gör en överraskande bra inledning som regissör. Han har senare stått för verk som "Nang Nak". Nonzee har även producerat några riktiga höjdare, nämligen "Bang-Rajan", "Tears of the Black Tiger" och "Bangkok Dangerous". Wisit Sartsanatieng som regisserade "Tears of the Black Tiger" och skrev manus för "Nang Nak" är mannen som stod för manus till även denna film, så två mycket skickliga filmmakare står bakom produktionen.

Att stå framför kameran är minst lika viktigt, de flesta av skådisarna var sedan tidigare okända för mig, förutom Chartchai Ngamsan som gjorde en grymt bra rollprestation som Dum i "Tears of the Black Tiger". Eftersom jag inte är speciellt insatt i det Thailändska språket så har jag lite svårt att avgöra skådespeleriet. Min uppfattning var dock att de skötte sig bra, med tiden kommer jag förmodligen kunna avgöra den saken bättre.

Miljön filmen tar sin plats i är under 50-talet. Tydligen var Thailändarna på den tiden väldigt förtjusta i James Dean och Elvis Presley, detta märks främst på karaktärernas utseende och deras ständiga tjat om dessa idoler. Jag fick faktiskt en smärre chock av att se vilket stort genomslag dessa kändisar gjort i ett land så olikt USA, folk verkade minst sagt som besatta. Återskapandet av årtalet är väl skött, kanske inte helt felfritt, men klart godkänt. När ständiga slingor av Elvis spelas så blir atmosfären riktigt skön och det är lätt att leva sig in i filmvärlden. Kameraarbetet är dock skött på ett modernare vis, vinklarna är på sina ställen ganska artisktiska och likaså scenografin. Sammanfogandet av de olika visuella delarna ger en härlig rock n`roll känsla och man rycks definitivt med i tempot.

Vad vore en gängfilm utan våldsamma sammandrabbningar mellan olika organisationer? Ja inte mycket att hurra över, som tur var så innehåller denna film ett antal mycket välgjorda och brutala fighter, bla så får vi tal del av en riktigt stor uppgörelse där över hundratalet gängmedlemmar medverkar. På denna fronten så levereras verkligen den rätta varan. Allt våld filmen har att erbjuda involverar inte påkar och slagträ, nejdå även ett par snygga eldstrider få vi ta del av, även om de kanske är förhållandevis små och kortvariga.

Som sagt så är filmens tema byggt på vänskap, lojalitet och svek. Personligen så tycker jag att utförandet av dessa ämnen stundtals är oerhört effektivt, man får lätt sympati för Dang Bireley och hans lojala anhängare och följer deras utveckling i livet med stort intresse. Precis som efter skådningen av "Friend" så fick jag mig en rejäl funderare, hur stark är egentligen vänskap? Och hur mycket krävs för att upplösa den? Kan man verkligen mörda en gammal vän? Sådana frågor dök ständigt upp, så på mig funkade filmskaparnas budskap perfekt. Jag kan dock inte lova att alla kommer känna sig berörda efteråt, det verkar råda ganska delade meningar om den. Jag har läst en del kritik mot utvecklingen av storyn som av vissa verkar ses ganska taffligt utförd. För mig var det något liknande första gången, jag hade svårt att hänga med och lära känna de olika karaktärerna. Men jag kan lova att efter en andra skådning kommer allt redas ut och åtminstone för mig blev hela historien mer njutbar då.

För er som är svaga för gangsterfilmer så är detta ett bra köp, den bjuder på lite av varje, action, intriger, romantik och en rad andra saker. Produktionen är mycket snygg och de som ligger bakom visar sig vara riktigt talangfulla.

Av: Peter Nilsson