Recension: Black Magic

Black Magic (Jiang tou)

Skådespelare: Ku Feng, Lo Lieh, Tien Ni, Ti Lung, Lily Li Li Li, Goo Man Chung, Lam Wai Tiu, Lee Sau Kei, Yueh Hua, Chan Ping, Norman Chu Siu Keung

År: 1975

Land: Hong Kong

Genre: Skräck, Äventyr, Erotik

Regi: Ho Meng Hua

Manus: Ni Kuang

Det finns en rolig liten undergenre i Asien, främst Hong Kong, men även i andra länder som delar eller har liknande religioner. Genren jag pratar om brukar handla om när någon blir utsatt för förbannelser från en svartmagiker, varpå denne anlitar en rivaliserande magiker eller en präst för att bekämpa ondskan och detta resulterar nästan alltid i en trevlig liten strid i slutet. Black Magic från 1975 är en av de första i genren och ett fint exempel för den som vill uppleva den.

Black Magic handlar om en skönt elak liten svartkonstnär som sitter ute i ett litet hus ute i ett träsk. Personer som vill hämnas på någon eller vill ha något brukar anlita honom och hans besvärjelser, till saftiga priser. En dag dyker Liang Jiajie upp och vill ha en besvärjelse som gör att en rik änka skall bli kåt på honom så att han kan komma åt hennes pengar. Han har dock själv inga pengar att betala för den, och när besvärjelsen går över efter ett dygn och han fortfarande inte kan betala så får han vad han förtjänar. Han smälter alltså. Den rika änkan har dock problem själv då hon är ute efter en av sina anställda, men han är inte det minsta intresserad, speciellt när hans egna giftemål är ganska nära. Änkan hyr helt sonika svartmagikern och hans besvärjelse fungerar alldeles utmärkt. Det är dock nu som komplikationer uppstår, då svartmagikern får upp ögonen för den vackra änkan och det blir inte bättre av att frun till hennes offer vill blanda sig i leken.

Det är en skönt exploativ rulle vi har att göra med här. Sex, blod och härliga förbannelser galore. Det jag älskar mest med de här filmerna är alla de sjuka och skruvade förbannelser som figurerar. Det är maskar och äckel och gud vet vad, till exempel så får en kvinna maskar under huden och måste tappas på dem, via ett hål i ryggen. Yikes. Black Magic är välgjord och välspelad, förutom kanske den blivande äkte maken som känns lite blek men som kompenseras fint av Ku Feng som den girige svartmagikern. De visuella effekterna kan vara aningen billiga ibland, men det gör inte så mycket då filmen vinner på sin fantasirikedom. Filmen är inte den blodigaste i sin genre men har gott om slem och äckel så om du är det minsta intresserad av den här typen av filmer så Black Magic en av de skönaste. Jag menar, den har ju allt. Blod, tuttar och maggotar under huden.

Av: Joachim Andersson

Recension: Painted Skin

Painted Skin (Wa pei)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Zhou Xun, Qi Yu Wu, Vicky Zhao Wei, Chen Kun, Betty Sun Li

År: 2008

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Fantasy, Drama, Action

Regi: Gordon Chan Kar Shan

Manus: Pu Songling (novell)

Strange Stories from a Chinese Studio (Liaozhai Zhiyi) är en samling av nästan femhundra (mestadels övernaturliga) berättelser skrivna av författaren Pu Songling under Qing-dynastins tidiga skede. Hans litterära verk har inspirerat filmskapare som Tsui Hark (A Chinese Ghost Story), King Hu (Painted Skin) och Li Han Hsiang. Celebriteter som Jorge Luis och Franz Kafka har uttryckt sin beundran för Pu Songlings texter.

Baserad på en roman av Pu Songling har Hongkong-baserade regissören Gordon Chan (Fist of Legend, Beast Cops) gjort filmen Painted Skin, en historia som i huvudsak bygger på en övernaturlig premiss med betoning på romantiska aspekter snarare än ett skräckrelaterat ledmotiv. Mycket talar till filmens fördel. Gordon Chan må kanske inte tillhöra den djuptänkta hopen regissörer men har levererat högklassig förströelse i snart tre decennier och har dessutom en prima grundhistoria att spinna vidare på. Därtill är rollistan på papperet en synnerligen het kombination. Vad har då Gordon Chan åstadkommit med stoffet?

Xiao Wei (Zhou Xun) är en urgammal demon (fox spirit) som upprätthåller ett vackert, ungdomligt utseende genom att äta mänskliga hjärtan. Inledningsvis befinner hon sig som fånge hos ett rövarband men undsätts av generalen Wang Sheng (Chen Kun) och hans ädla trupper. Wang Sheng gör en godartad gest och låter Xiao Wei bo i hans hem men har inga avsikter på en intim relation då han är djupt förälskad i sin hustru Pei Rong (Zhao Wei). Olyckligtvis visar det sig att demoner kan hysa kärlek till levande ting och Pei Rong upptäcker snart att Xiao Wei är beredd att trampa på lik för att komma åt hennes älskade make.

.

Förtvivlad söker Pei Rong hjälp hos sin forna älskare, Pang Yong (Donnie Yen), en avdankad soldat fast i alkoholismens träsk men ändock redo att hjälpa henne. I sitt uppdrag blir Pang Yong understödd av den tilltufsade kvinnan Xia Bing (Betty Sun) som härstammar från ett led av tappra demonjägare.

Med sin förledande blick förfar Xiao Wei bedrägligt hushållet och stadens soldater. Samtidigt påträffas dräpta människor på alla håll och kanter. Samtliga saknar sina hjärtan. I en desperat kamp mot klockan måste de undertaliga hjältarna förgöra Xiao Wei, men mörka makter och personliga intriger står i deras väg.

Ni vet den där eländiga känslan som infinner sig när en film man olidligt väntat på i vad som tycks vara evigheter inte alls visar sig vara så bra man hoppats på? Den här upplevelsen visade sig bli en sådan, efter 15-20 minuters tveksam redigering, magra personintroduktioner och torftig dialog var besvikelsen bestämt i antågande. MEN! (jag är evinnerligt tacksam att kunna använda det ordet nu), strax därpå gör filmen en totalvändning, förbluffande men efterlängtat i rätt riktning.

Det är romantiken och intrigernas känslosvall som efter en tveksam start korrigerar det besvärliga intrycket. Painted Skin är nämligen en känslomässigt nyansrik historia som skildrar sex personer och ungefär lika många typer av kärlek. Gordon Chan visar sig vara oväntat driven i berättandet och framhäver samtliga individers emotiva bevekelsegrunder med felfrihet. Särskilt intagande är Pei Rongs hjärtslitande tillvaro när hon blir varse om Xiao Weis ondsinta natur och står oförmögen att hindra förloppet. Zhao Wei gör sin roll med virtuositet, aldrig har jag betraktat henne uträtta ett så passionerat arbete. Zhou Xun har framgång i sin ansats att återspegla egoistisk åtrå men insikten om det omöjliga att leva i normal samverkan med mannen hon älskar ger henne dessutom möjligheten att inkludera en slags mental ångest i uppförandet.

Resterande rollinnehavare är av godtagen men varierande klass. En viss tvetydighet hos Donnie Yens gestalt och formaliteter hos Chen Kun och Betty Sun skulle definitivt gynnas av lite finsliperi. Små brister, men likväl sådana som berör helheten. En sämre aspekt återfinns också i ackompanjemanget till somliga av filmens actionorienterade moment, tyvärr känns de direkt olämpliga och stämmer sällan överens med bildspråket. Men kompositörens Fujiwara Ikirus toner slår det verkligen gnistor om under återstående tidpunkter.

Painted Skin har sannerligen blivit en enorm publikframgång i hemlandet. Mottagandet i väst har dock skiftat mellan sågningar och tributer. Visserligen kan jag instämma i en del av kritiken, och kanske är jag lite snäll i mitt värderande, men Painted Skin visade sig trots svagare partier vara en tämligen gripande upplevelse med stora kvalitéer. Är du själv förtjust i klassiker som Bride With White Hair (1993) och A Chinese Ghost Story (1987) bör du absolut finna något av värde i Painted Skin.

Av: Peter Nilsson

Recension: Devil Fetus

Devil Fetus (Mo tai)

Skådespelare: Shirley Lui Sau Ling, Ngaai Dik, Lo Pooi Pooi, Ho Pak Kwong, Lau Dan, Ou-Yang Sha Fei, Loy Sau Fan, Leung San, Gam Wing Cheung, Man Gwok Wa, Chui Mang Gwong, Yu Sai Gaang

År: 1983

Land: Hong Kong

Genre: Skräck, Fantasy

Regi: Lau Hung Chuen

Manus:

Ja, jag ska faktiskt säga att det var titeln, Devil Fetus, som fick mig att köpa filmen. Det var något som kändes väldigt lovande i sin snygga smaklöshet: både djävlar och fetusar i samma film liksom ;) Min erfarenhet av CATIII-filmer från Hong Kong är inte speciellt stor, så detta visade sig vara en perfekt introduktion!

Familjen Cheng är rika och lyckliga. Svärdottern har dock köpt sig en sällsynt Jade-vas (fast den påminner mer om en fallos) på den årliga Spökfestivalen. Hon tar hem den och bisarrt nog så uppenbarar sig en bisarr demon med slemmig mörkgrön hud och och stort vitt hår och våldtar henne! Hennes man kommer precis in, tror att hon är otrogen men får genast en förtrollning över sig så att hans hud bubblar upp och avslöjar en massa maggots. Han kastar sig ut genom fönstret och dör.

En vecka senare så dör även svärdottern, troligen på grund (tror de i alla fall) av självmord. Man håller en likvaka för båda, och buddistprästen upptäcker att liket av svärdottern är gravid och att en liten demonbäbis pressar sig ut genom magen! Han slänger några trollformler på kistan och förseglar demonen för evigt... NOT!

12 år senare så har de unga pojkarna i familjen vuxit upp och den ene av dom förälskar sig nåns guddotter (släktförhållanderna i den här familjen är förvirrande, så jag lovar inte att det är rätt) och när han ska visa bönerummet så lyckas hon dra bort förseglingen på svärdotterns aska - som släpper ut demonen igen!

Först attackerar den hunden och får den att agera väldigt perverst, förutom attacker på oskyldiga människor så vill den också slicka kvinnor mellan benen. Den yngre sonen, tonåringen, blir ledsen när man till slut dödar hunden och det blir så illa att demonen hoppar över till honom...och helvetet bryter loss! Som en zombie med extrema övernaturliga krafter börjar han beta sig igenom familjen, varav flera dör på blodiga och brutala sätt. Under en period får han även transvestit-tendenser och onanerar med smink och peruk åt badräktsbilderna i sitt rum!
Men han storebror och de släktingar som hittills har överlevt måste slå tillbaka och förpassa demonen tillbaka till helvetet!

Det här är en fantastisk liten trashfest! Det är en sällsam blandning av svart magi, Amityville 2, åttiotalsskräck och gore. Samt gott om sexuella anspelningar åt nästan alla håll. Förutom transvetit-onani, hundätning, antydningar till nekrofili, huvudkrossningar, otroligt märkliga visuella effekter, våldtäktsbenägna gummimonster så bjuds det också allt för lättklädda baddräktsscener (faktiskt mer män på den fronten än kvinnor), hundattacker och riktigt sunkigt disco-dansande.

Historien är vansinnigt tunn och är mer en ursäkt för coola set pieces där folk dör eller blir skrämda av övernaturligheter. Goret är ojämnt, men blodigt och höjdpunkten är absolut huvudkrossningen (som finns i en barnvänligare version i nyinspelningen av 13 Ghosts). En annan favoritscen är då mamman i huset råkar ut för riktigt våldsamma poltergeist-fenomen i sitt sovrum, samt givetvis den schysta finalen där tonårspojken svävar omkring, ser ond ut och försöker döda sin bror - som i sin tur har lyckats få tag i ett svärd, allt för att förhindra demonen att våldta sin flickvän.

Ja, jag gillade den. Har inget försvar direkt.

Av: Fred Andersson

Recension: Linger

Linger (Hu die fei)

Skådespelare: Li Bing Bing, Vic Chou Yu Min, Wong You Nam, Mia Yam, Maggie Siu Mei Kei, Lam Suet, Roy Cheung Yiu Yeung, Fong Yi Kei, Jimmy Fu Git Ming, Yau Yung

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Drama, Romantik

Regi: Johnnie To Kei Fung

Manus: Ivy Ho Sai Hong

Skoleleven Dong är bland tjejerna ett eftertraktat byte, som driven basketspelare och med ett stiligt yttre lyckas han tjusa ett av skolans populäraste fruntimmer, den skrupelfria Yan. Hon begagnar sig av förhållandet för att strö salt i såret på den redan sårade före detta flickvännen till Dong, ett fult knep som upprör Dong. Ett bråk eskalerar vilket bisarrt nog leder till en trafikolycka där Dong avlider.

Tre år senare jobbar Yan upp sig på en advokatbyrå och har vuxit till en tillmötesgående och välvillig person. Hon lider alltjämt av den ödesdigra dagen för tre år sedan och är oförmögen att komma över den skuld hon känner. För att hantera tillvaron är hon i behov av terapi och mediciner, men trots medicineringen börjar så småningom mystiska saker inträffa. En natt träder en bekant in i hennes rum, Det Dongs osaliga ande och han söker svar på Yans känslor gentemot honom.

Johnnie To tar en kort paus från kriminalfilmandet och gör en romantiskt präglad spökhistoria. Är resultatet beklagligt eller har vi möjligtvis en blivande klassiker i Ghost-anda? Mja, To har genererat utmärkta produktioner ur många genrer men Linger är ungefär lika behaglig som ett smärtsamt magplask. Med Linger visar regissören inga större ambitioner och den är troligtvis ett av de pengainkomstbringande verk han gör mellan sina ”riktiga” filmer. Klirr i kassan har den alldeles säkert bidragit med.

Tanken bakom projektet är väl inte helt dum, en story värd att spinna vidare på finns där, men när man så tidigt som efter 10 minuters speltid börjar ifrågasätta logiken i var och varannan sekvens är något allvarligt fel. Jag finner anmärkningar på alltför många punkter där de mest klandervärda bristerna hittas i huvudpersonernas irrationella beteenden som både är obegripliga och på intet sätt sympatiska. Dongs skäl att återvända först efter 3 år för att kräva svar på om Yan faktiskt älskade honom innan tragedin framförs med en genant nonchalans och blir ofrivilligt komisk. Det är svårt att skönja ett naturligt tänkande hos någon av individerna och deras existens ger ett konstalt intryck.

Vic Chou är påfallande stel och ser ordenligt obekväm ut i sin roll. Han saknar all form av oumbärlig övertygelse och blir aldrig den älskvärda person han var tänkt att gestalta. Han ger prov på allt vad stramt uppträdande innebär, och det är givetvis ett dödligt slag för filmens trovärdighet. Li Bingbing är i detta avseende betydligt skickligare men likt Vic Chous karaktär saknar även hennes ett tillförlitligt underlag som kan tas på allvar.

En hyfsad filmidé och några intressanta inlägg med ett skönt soundtrack – men i sin fullständighet en film med otillfredsställande resultat. Men med fjolårets kanonfilm Mad Detective och årets utmärkta Sparrow i åtanke är det omöjligt att hysa agg mot Johnnie To. Han förhåller sig efter många år i branschen fortfarande i det översta skiktet bland elitens regissörer.

Av: Peter Nilsson

Recension: An Empress and the Warriors

An Empress and the Warriors (Kwong saan mei yan)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Leon Lai Ming, Kelly Chen Wai Lam, Guo Xiao Dong, Kau Jan Hoi

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Wu xia pian

Regi: Tony Ching Siu Tung

Manus: James Yuen Sai Sang, Cheung Tan

Ching Siu-Tung är utan tvivel en rutinerad regissör och banbrytare inom wu xia pian. Hans debut ”Duel to the Death” (1983) är en tvättäkta klassiker och med två högaktade filmtrilogier (”Swordsman” och ”A Chinese Ghost Story”) på sitt samvete förstår man varför han en gång räknades till de främsta filmskaparna i Hong Kong. Numera är läget snarare det motvända, Ching Siu-Tung har faktiskt inte skapat något spektakulärt sedan ”The East is Red” (1993) och karriären har sedan dess mest fläckats av ordentliga fiaskon.

Därför är det både intressant och oroande när oldtimern efter 5 års frånvaro återvänder till registolen med ”An Empress and the Warriors” - traditionell kostymaction i nytappning, en genre som blivit rätt så urvattnad då alla tänkbara filmskapare, vare sig det gäller komiker eller dramafilmare vill ha sin bit av kakan - dessa filmer är nämligen ekonomiskt framgångsrika. Frågan är om en redan trött konstart kan få mer kött på benen av en uträknad regissör som Ching Siu-Tung? Läs vidare så får ni se…

När kungariket Yan invaderas av rivaliserande staten Zhaos arméer dräps Yans vördade konung, men innan denna lämnar jordelivet beordrar han den föräldralöse generalen Muyong Xuehu att regera i hans ställe. Detta val ses inte med blida ögon av Wu Ba, rikets svarta får – men rättmättiga efterträdare.

Xuehu skönjer snart missnöjet bland Wu Bas anhängare och för att undvika inbördeskrig tilldelar han titeln som rikets härskare till den avlidne konungens dotter, Yan Feier vilket innebär att hon blir rikets första kvinnliga regent. Men inte ens detta val mildrar Wu Bas makttörstande utan han börjar omedelbart smida på en konspiration mot rikets anförare för att ta anspråk på tronen.

Och så händer det. Feier blir efter en mödosam dag på träningsläger angripen av Wu Bas kompanjoner men räddas i sista stund av enstöringen Duan Lanquan som lämnat ett krigiskt förflutet bakom sig för att istället leva stillfullt i harmoni med naturen. Feier som är dödligt sårad vårdas en tid av Lanquan och blir för första gången medveten om hur fridfullt livet kan vara bortom allt våld och kaos, och naturligtvis blir hon förälskad i sin undsättare. Men hennes kungarike är i uppror, på väg att falla i händerna på Wu Ba och Feier tvingas därför välja mellan kärlek och plikt.

Handlingen må vara tarvligt sammanfattad, men så är också filmen i helhet – ett lumpet hantverk där Ching Siu-Tung tycks ha förlagt sin forna kompetens. Dramaturgin är fruktansvärd och spänningen försvinner successivt redan från start då herr Ching har sällat sig till de klichéfyllda filmskaparnas värld. Inte det minsta uns av originalitet hedrar med sin närvaro och överdramatiserade karaktärer och logiska luckor gör givetvis det hela svårköpt.

En varningssignal jag borde förlitat mig på tidigare var det osäkra kortet att anlita harmlösa Kelly Chen i huvudrollen som styvnackad krigarprinsessa, en roll som kräver både attityd och viss råhet. Självfallet misslyckas Kelly å det grövsta med sin rolltolkning då hon saknar all form av utstrålning som är lämplig i detta gestaltande. Hon ser så oskyldigt gullig ut i sin rustning att en komisk effekt uppstår där ett respektingivande intryck istället borde infinna sig. Bedrövligt. Donnie Yen undkommer med ett godkänt medan Leon Lai, precis som Kelly Chen, är direkt olämplig i sin roll.

Actionsekvenserna är liksom resten av produktionen själlösa och den betagande skaparförmåga som en gång präglade Ching Siu-Tungs koreografi är som bortblåst. Det är beklagligt att somliga väljer den lätta utvägen och förlitar sig helt på vad som säljer istället för att begagna sig av sin personliga duglighet. Jag kan faktiskt enbart erinra mig om en positiv sida av filmen och det är Mark Lui (tidigare medlem i pop/rock duon Dry med Stephen Fung) och hans jättefina musikstycken. Samtliga låtar är medryckande och förtjänar att användas i en film av annan kaliber än denna.

Kort och gott är ”An Empress and the Warriors” ett andefattigt stycke film jag snabbt vill glömma. För egen del är Ching Siu-Tung uträknad men lyckligtvis har han tillräckligt många guldkorn i sin portfolio som är värda att avnjuta många gånger.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: CJ7

CJ7 (Cheung Gong 7 hou)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Xu Jiao, Kitty Zhang Yuqi, Lam Chi Chung, Steven Fung Min Hang, Chen Hao Hao, Huang Lei, Lee Sheung Ching, Cheng Yi Ying, Han Yong Hua, Hu Qian Lin, Jin Zhong You, Lao Yi Jia, Lei Yu, Poon Hang Sang, Shen Qian, Shi Jia He, Song Wen Hao, Yang Hao, Yao Wen Xue, Yu Lu Yang, Yuen Shun Yee, Zhang Gang Hui

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Komedi

Regi: Stephen Chow Sing Chi

Manus: Stephen Chow Sing Chi, Vincent Kok Tak Chiu

Nästan fyra år efter ”Kung Fu Hustle” är egensinnige och briljante komikern Stephen Chow klar med sin nya film ”CJ7”, en barnorienterad Sci-Fi-komedi där Chow återigen minskar sin närvaro framför kameran och lyfter fram andra karaktärer i berättelsen. Fyra år är en lång tid, väldigt lång med Chows tidigare filmografi i åtanke. Till exempel medverkade han i hela åtta filmer 1992. Tilläggas bör att flertalet dessutom är prima komedier. Alltså borde ”CJ7” logiskt sett med sin långa produktionstid, ansenliga budget och Stephen Chows kunnande vara något alldeles exceptionellt… eller?

Rampljuset har tilldelats barnskådisen Xu Jiao som spelar Dicky, son till den fattige byggnadsarbetaren Ti (Stephen Chow) som sliter hårt för att kunna betala sin sons utbildning. I hopp om att slippa allt elände har han placerat Dicky i en förnäm skola. Detta å sin sida påverkar Dicky negativt då hans sociala status gör honom till skolans hackkyckling, rikemansbarnen accepterar inte en fattigson i sitt umgänge.

Rikemansbarnen har dessutom föräldrar som har råd att köpa de senaste leksakerna, bland annat den avancerade leksakshunden CJ1 som Dicky enträget insisterar på att han ska ha. Till en kostnad av en lön så hög som Ti bara kan drömma om hittar han på soptippen ett substitut till den dyra leksaken, nämligen en egendomlig grön boll. Givetvis blir Dicky inte särskilt imponerad men allt förändras då den gröna bollen visar sig vara en varelse av utomjordisk härkomst med magiska krafter.

Ni märker troligtvis bara på resumén att ”CJ7” är ett ordentligt kliv från den Stephen Chow vi är vana vid. En mer barnvänlig image kunde förvisso redan urskiljas i dundersuccén ”Shaolin Soccer”, men medan den var en knivskarp kombination av Chows typiska mo lei tau (nonsens-humor) och en mer sofistikerad sådan är rötterna till hans ursprung så gott som avskurna i ”CJ7”. Jag känner Kineser som aldrig skulle tillåta sina barn kolla på en Stephen Chow film beroende på ett ovårdat språk och våldsam framtoning, hans äldre verk präglas inte sällan av blodspillan och fula ord, är därtill Wong Jing inblandad förekommer ofta redigt vulgär humor med bland annat våldtäktsinriktade skämt. Sådant existerar knappast i ”CJ7”.

Det är dock den sidan av hans filmer jag lärt mig älska, tämligen omoraliska, våldsamma och rent utav töntiga segment sammanfogade och ofta resulterande i en fulländad symbios. Att se en otyglad Stephen Chow brista ut i omotiverade sånger och dansnummer för att strax därefter ha ihjäl någon och sekunden senare röra publiken till tårar med någon dramatisk kärleksscen är en sällsynt gåva som ytterst få kan hantera, men Stephen Chow har gjort det åtskilliga gånger. Gedigna skapelser som ”Royal Tramp”, ”Flirting Scholar” och ”Fight Back to School” är slående bevis på detta.

Man måste dock respektera Stephen Chow om han vill utvecklas som filmskapare och utforska andra möjligheter. Däremot är det oerhört svårt att smälta ”Cj7” som ett alster han spenderat fyra år av sitt liv åt att slutföra. Trots att potential i handlingen existerar brukas den föga imponerande, det är ett evigt stampande där moralisk predikan varieras med Dickys svårigheter i skolan och Tis eviga slit på jobbet. Men efter filmens relativt intresseväckande upptakt händer absolut ingenting. Varken skämt eller tänkta spänningsmoment har någon särskild effekt, det känns mest stramt.

En annan sämre aspekt, och troligtvis filmens dyraste, är dess animeringar som också misslyckas ge ett förtjänt intryck. Medan CJ7 (som Dicky döper utomjordingen till) är ganska söt och garanterat fångar varenda unges sympati är han i själva verket inte särskilt skickligt animerad. Petitesser enligt somliga, men med hänsyn till budget borde den lilla varelsen kunna förfinas grundligt, och det gäller övriga animationer också. Att se folk kastas hundratals meter i luften fungerade fint i ”Shaolin Soccer”. I ”Kung Fu Hustle” var det inte alls lika roligt, och i ”CJ7” är det bara stentrist. Mycket av den datorgenererade humorn är återanvänd från Stephen Chows två senaste framgångar och har redan passerat sitt bäst-före-datum. Förnyelse på den fronten är direkt oumbärlig om han ska lyckas i framtiden.

Xu Jiao (som i verkligheten är en flicka) och Stephen Chow lyckas betydligt bättre med sin övertygelse, skärpta och i fint samspel med varandra från början till slut. Trots en nedtonad och något åsidosatt roll briljerar Chow så fort tillfälle erbjuds. Nästan samtliga ur filmens ensemble är utmärkta karaktärer med ett stort undantag för Kitty Zhang som tyvärr är delaktig i århundradets kanske mest intetsägande kärlekshistoria. Med bara några minuters framträdande finns ingen möjlighet att engagera sig i hennes liv, ett dumdristigt val, men övergripande är filmens karaktärer välarbetade.

Jag gillar inte alls den väg Stephen Chow har valt att gå, och även om så vore fallet ska det inte behöva ta fyra år att framställa en film av diskutabel kvalitet som ”CJ7”. Den rymmer dock sina ljusglimtar och trots att jag personligen inte kan hantera allt sockersött gulligull så är det en utmärkt film för barnfamiljer. Till inbitna Chow-fanatiker kan jag däremot inte rekommendera den.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: Scorpion Thunderbolt

Scorpion Thunderbolt

Skådespelare: Richard Harrison, Juliet Chan, Bernard Tsui, Nancy Lim, Cynthia Ku, Maura Fong, Samson Kim, James Ha Chim Si

År: 1988

Land: Hong Kong

Genre: Martial art, action

Regi: Godfrey Ho Chi Keung

Manus:

Jag har sett många filmer på sistone, men inte haft inspiration att skriva ner några direkta åsikter. Allt från intelligenta House with the laughing windows, besvikelsen The Heroin Busters, det mindre mästerverket Bug av William Friedkin, Saw IV, extremt tokiga Mad Foxes och Planet Terror.

Varför jag då bestämmer mig för att göra comeback med Godfrey Ho's Scorpion Thunderbolt kan jag bara delvis svara på. Det är som vanligt ingen bra film, men att få se ännu en klipp- och klistra-film av Godfrey som dessutom också innehåller ett gummimonster, gör att den blir oemotståndlig.

Som vanligt så är det ett par olika mystiska intriger samtidigt, vilket beror på att Ho har klippt ihop en eller två gamla filmer med nyinspelat materialet. Liksom Thunder of gigantic serpent så verkar orginalfilmen här vara en riktig höjdare, men lustigt nog så flyter den nya filmen på utan några större problem. Bara större förvirring.

En seriemördare härjar i... Hong Kong? Han/hon/det ger sig på kvinnor och dödar dom blodigt. Nu får vi, som tittare, reda på i stort sett på en gång att det inte är en vanlig seriemördare, utan någon som verkar vara en orm-människa (tänk er en kombination mellan Alien och Humanoids from the deep, kryddat med lite orm) som i sin tur styrs av en blind nattvakt som väcker upp den med ett spela flöjt...och han i sin tur verkar styras av en "genom-ond vampyrhäxa i ett rött slott".

Samtidigt, i det nyinspelade materialet, så klampar coole Richard Harrison omkring med stor mustasch och flexande muskler. Men alla vill döda honom, och det beror på en magisk ring som han fick av sin farfar... eller far. Kommer inte ihåg. Uppenbarligen styrs alla dessa mördare av vampyrhäxan.

Polisen står handfallen när det gäller seriemördaren, men en ung kommissarie med moppemustasch är djupt förälskad i både en kvinnlig journalist och i en kvinnlig kollega, och givetvis så verkar båda dessa kvinnor råka ut för läskigheter. Men det är inte bara seriemördaren, utan även en galen brottsling som kommissarien satte dit en gång. Han kastar kniv, våldtar och är allmänt skogstokig.

Vampyrhäxan dansar, trummar på sin trumma och ålar sig med sina manliga slavar, samtidigt som fler och fler blir offer för monstret!

Ska polisen kunna stoppa eländet? Eller är det Richard Harrison, som spenderar mycket tid på hotellrum och parker, som måste slå tillbaka?

Faktum är att den här filmen är nästan lika underhållande som den låter. Den är extremt förvirrande och det är svårt att hålla reda på karaktärerna, speciellt de kvinnliga, men blodet stänker hyfsat mycket och de nya fightingscenerna med Harrison och diverse kinesiska stuntmän är faktiskt helt okey.

Orginalfilmen, som fått offrats för Godfrey Ho's vision, verkar riktigt bra och innehåller ett trevligt plastig monster och uppenbarligen en hög bodycount. Samt blod och ovanligt mycket naket, både män och kvinnor. Någon får gärna tipsa mig om titeln på den här filmen.

Den roligaste scenen, utan att den ska vara rolig, är när en enormt flexande och halvnaken Harrison får besök av en vältränad hantverkare med tajt linne som kommer för att "fixa ett läckande rör". Sedan försöker han döda Harrison, som dödar honom genom att trycka sitt fallosaktiga träningsredskap mot mannens hals. Som hämtat från en bögporrfilm från '85 alltså.

En film jag rekommenderar för skräpfilmsentusiaster och filmälskare alltså.

Av: Fred Andersson (2008-06-17)

Recension: Seeding of a Ghost

Seeding of a Ghost (Zhong gui)

Skådespelare: Norman Chu Siu Keung, Philip Ko Fei, Tin Mat, Maria Yuen Chi Wai, Wong Yung, Wai Ga Man, Hung San Nam, Wai Yee Yan, Baak Man Biu, Jaime Chik Mei Jan, Yee Muk Kwan San, Erik Chan Ga Kei, Che Hung, Foo Ling Kei, Kong Long, Lee Chuen Sing, Lui Hung, Ou-Yang Sha Fei, Wan Seung Lam, Wong Ching Ho

År: 1983

Land: Hong Kong

Genre: Skräck, erotik, action

Regi: Richard Yeung Kuen

Manus:

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde.

.

Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

Av: Joachim Andersson (2008-05-23)

Recension: Beauty and the 7 Beasts

Beauty and the 7 Beasts (Chut kum chut jung chut sik long)

Skådespelare: Natalie Meng Yao, Eric Tsang Chi Wai, Nat Chan Pak Cheung, Gordon Lam Ka Tung, Chin Kar Lok, Eddie Cheung Siu Fai, Emily Kwan Bo Wai, Eileen Tung Ai Ling, Winnie Leung Man Yee, Wong Tin Lam, Au Hin Wai, Chan Man Jing, Yedda Chiu Tong, Jo Kuk Cho Lam, Alex Lam Chi Sin, Lam Suet, Lee Fung, Pui On Kei, Margie Tsang Wah Sin, Ada Wong Zi Han, Wong Cho Lam, Candice Yu On On

År: 2007

Land: Hong Kong

Genre: Komedi

Regi: Chung Shu Kai

Manus: Not A Woman

Fem supernollor vädjar till berömda filmstjärnan Teddy (Eric Tsang) om vägledning till att bli framgångsrika idoler. Teddy vars popularitet har svalnat med åren befinner sig i en ekonomisk kris och beslutar sig för att utbilda dem för en saftig penning. I kursen ingår bland annat klädseltips och raggningsknep. Samtidigt som Teddy skolar grabbarna måste han kontrollera att hans olika älskarinnor (samtliga är flygvärdinnor) förblir ovetandes om varandra och även kivas med sin forne vän, men nyblivna ärkerival, Rocky (Nat Chan) om huvudrollerna i kommande filmproduktioner. Teddys redan kaotiska liv blir inte bättre av upptäckten att han har en 20-årig dotter, den attraktiva Pearl (Natalie Meng Yao) som får de inneboende nördarna att bli eld och lågor. Som upplagt för skrattfest… eller?

Wong Jing är lite av filmkonstens svarta får, med ett hundratal filmer i bagaget (som regissör, producent och manusförfattare) är det förbluffande hur pass få kvalitativa verk han lyckats klämma ur sig. Det fanns en tid då han som alltid spottade ur sig rent nonsens, fast med den påfallande skillnaden att han då förmådde att roa. Under 80-och 90-talet kunde han också anlita nästan vilken skådis som helst. Stephen Chow, Jackie Chan, Andy Lau, och Maggie Cheung är bara ett fåtal av de stjärnor som agerat under Wong Jings regi och det är väl troligen den tydligaste avvikelsen från dagens produktioner då merparten av hans skådespelartrupper består av obegåvade ynglingar.

Med Wong Jing som producent och en regissör (Chung Shu Kai) som använder sig av pseudonym under förtexterna (ändrades efter att han bevittnat det färdiga resultatet) borde jag ha begripit att det är en film som inte är lönt att ägna 100 minuter av sitt liv åt. Beauty and the 7 Beasts är fullproppad med urvattnade skämt, filmskaparna siktar lågt och visar inga tecken på verkliga ambitioner. Det är dock ingen ursäkt för att göra rent skräp. Att se fem kantonesiska kåtbockar fåna sig är varken nyskapande eller särskilt roligt, det mesta anspelar på sex vilket raskt blottar Wong Jings delaktighet. Vore det inte för all utseendefixering hade jag kanske kunnat acceptera det här verket, men det känns bara fel när Wong Jing som själv inte kan pråla med ett fagert anlete hänger ut folk till höger och vänster. Är han Hong Kongs svar på Bert Karlsson? Av allt att döma, ja.

I mörkret finns det dock små ljusglimtar. Lam Suet är en av dem. I ett relativt kortvarigt framträdande slår han resten av ensemblen på fingrarna och visar att gammal är bäst. Det gäller däremot inte Eric Tsang som så ofta nuförtiden går på sparlåga. Nat Chan har aldrig varit kapabel till emotionella roller men hyser en charmig uselhet, alltid så trevlig i humoristsiska sammanhang. Annars är det inte mycket som tänjer på smilgroparna, några enstaka lustigheter men inte många nog. Det finns tusen anledningar att undvika Beauty and the 7 Beasts och jag kan inte ens rekommendera de mest stålsatta att försöka genomlida detta misslyckande.

Den enda som ler är Wong Jing på väg till banken.

Av: Peter Nilsson (2008-05-16)

Recension: The Treasure Hunters

The Treasure Hunters (Lung fu siu yeh)

Skådespelare: Alexander Fu Sheng, Cheung Chin Pang, Johnny Wang Lung Wei, Gordon Liu Chia Hui, Lau Kar Wing, Yeung Jing Jing, Wilson Tong Wai Shing, To Siu Ming, Ching Chu, Lam Fai Wong, Chan, Ling Wai, Chun Wong, Fung King Man, Fung Ming, Hsiao Ho, Ho Kei Cheong, Hung San Nam, Kei Ho Chiu, Keung Hon, David Lam Wai, Lin Ke Ming, Liu Hok Ming, Mak Wai Cheung, Ng Git Keung, Jackson Ng Yuk Su, San Sin, Sham Chin Bo, To Wing Leung, Tsui Oi Sam, Wang Han Chen, Wong Ching Ho, Yeung Hung, Yeung Sai Gwan, Yeung Wah, Yiu Man Kei

År: 1982

Land: Hong Kong

Genre: Martial art, komedi

Regi: Lau Kar Wing

Manus: Wong Jing

Rykten om en dold skatt börjar cirkulera och en rad döda kroppar påträffas därefter. Chut Do-bo (Fu Sheng) är en tjuvaktig slacker som sammanstrålar med Jue Gow-Jik (Chang Chan-Peng, Fu Shengs äldre bror i verkliga livet), en stroppig och kändiskåt yngling för att hitta skatten. Chut Do-bo är ute efter pengar medan den bortskämde Jue Gow-Jik söker berömmelse för sina bravader. Deras upptåg gör dem snart efterlysta av traktens polis.

En resande buddistmunk, Mo Seung (Gordon Liu), är även han ute efter den omtalade skatten men stöter på trubbel i form av adelsmannen Mok Chung (Wang Lung Wei) och hans svärdssvingande vapendragare (Yeung Ching-Ching). I skattjakten skyr de inblandade inga medel för att komma först och deras kunskaper sätts på ordentliga prov under sökandet.

En fartfylld pärla från Shaw Brothers studio, regisserad av legenden Lau Kar Leungs broder Lau Kar Wing som ligger bakom klassiker som Odd Couple (1979) och Skinny Tiger & Fatty Dragon (1990). Han medverkar även i denna film som en gråskäggig antikvitetssamlare och briljerar några minuter med sin aktningsvärda akrobatik.

The Treasure Hunters är en relativt harmlös historia som bygger lika mycket på komik som fajter och redan nu kan jag utfärda en liten varning till personer allergiska mot Kinesisk buskishumor. Många av karaktärernas naturliga klantighet är oerhört roande, t.ex. den vindögde poliskonstapeln, men även Fu Shengs och Chang Chan-Pengs sociala olydnad är extremt njutbar att betrakta. Som två arroganta lycksökare är de faktiskt exceptionella. Fu Sheng var en fantastisk talang som tyvärr gick en alldeles för tidig död till mötes, han avled efter en bilolycka i juli, 1983 där hans bror var chaufför.

Gordon Liu, Lau Kar Leungs adoptivbror, medverkar i en lämplig roll som vitklädd munk, ett gestaltande inte helt främmande för honom. Hans mest minnesvärda ögonblick i The Treasure Hunters är främst de scener där han får tampas med sina fiender, det är alltid ett sant nöje att bevittna honom i handling. I kampväg är det huvudsakligen väldigt lekfullt, intensivt men aldrig rått, helt och hållet i stil med filmens gladlynta ton. Med enastående timing nyttjar man uppfinningsrikt omgivningen och varenda föremål tycks kunna användas under slagsmålen. Intrycket är inte helt olikt det från Jackie Chan-klassikerna Snake in the Eagles Shadow (1978) och Drunken Master (1978).

The Treasure Hunters är en energisk och roande skapelse med inblandning av några av genrens absolut skickligaste. En film som emellertid inte lämpar sig till samtliga Kung Fu-entusiaster. Som jag tidigare nämnt bjuds det på lika mycket humor som action och det kan säkerligen fördärva föreställningen för somliga. Har ni inget emot förstaklassigt fåneri kan det dock inte gå snett om ni beslutar er för ett inköp.

Av: Peter Nilsson (2008-05-11)

Recension: Hell Has No Boundary

Hell Has No Boundary (Mo jie)

Skådespelare: Derek Yee Tung Sing, Ken Tong Chun Yip, Lau Suet Wah, Yueh Hua, Ha Ping, Wong Ching Ho, Chow Kin Ping, Ng Hong Sang

År: 1982

Land: Hong Kong

Genre: Skräck

Regi: Richard Yeung Kuen

Manus:

En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon försöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal) mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga. den skruvade flashbacksekvensen.

Dvd-utgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.

Av: Joachim Andersson (2008-05-05)

Recension: Thunder of Gigantic Serpent

Thunder of Gigantic Serpent (Daai se wong)

Skådespelare: Pierre Kirby, Edowan Bersmea, Danny Lee Sau-Yin, Chi Kuan-Chun, Danny Raisebeck, Dewey Bosworth

År: 1988

Land: Hong Kong

Genre: Fantasy

Regi: Godfrey Ho Chi-Hung

Manus: Godfrey Ho Chi-Hung

Vad som egentligen är sant angående den här filmens bakgrund är svårt att säga, men enligt sägnen så ska Thunder of Gigantic Serpent vara ett ihopplock av en monsterfilm gjord i Hong Kong 1980, eventuellt några bitar av Calamity Of Snakes, ett par klipp från Godzilla 85 (stridsflygplan som attackerar) och nyinspelat material med västerländska skådespelare regisserat av skräpfilmsmästaren Godfrey Ho. En del säger att den består enbart av nyinspelat material av Godfrey Ho samt resten från Calamity Of Snakes, men det tror inte jag. I alla fall är detta den dummaste filmen jag sett sedan valfri film i Beck-serien med Peter Haber.

Militären, under ledning av den frodige Doktor T (troligen Tee, men det är roligare med bara T), har utvecklat en formel att förstora djur. Det går till så att man stoppar in djuret i en speciell låda, trycker på en knapp och så kommer det blixtar och förstorar djuret ett par gånger.

Naturligtvis vill den onde terroristledaren Solomon, spelad av en tunnhårig överspelande snubbe, ha tag i denna formel eftersom han kan, citat "skapa sin egen armé". Som den onding han är så är naturligtvis en egen privatarmé det viktigaste. Man han givetvis också sälja formel till fattiga länder som behöver få mer mat. Man lyckas i alla fall döda Doktor T och en del av hans medarbetare, men en kvinna lyckas fly och gör sig av med lådan.

Lådan hittas av en liten flicka som genast inser att den blir perfekt som förvaringslåda för hennes favorit-orm, Mosla. När hon stoppar ner ormen i lådan så växer den sig till en tio meter lång lekfull vän som hon spelar boll med, kurragömma och som hjälper henne att vinna gräs-skidåkning mot några elaka pojkar. Vem har sagt att diamanter är en flickas bästa vän, när det finns jätteormar?

Men Solomon ger sig inte och detta är både militären och polisen medvetna om. Militären skickar sin toppmilitär, "I'm Fast, Ted Fast", en högsparkande västerlänning som mest springer omkring i utkanten av Hong Kong och dödar skurkar på fritiden. Polisen skickar två av sina bästa killar, och alla jagar dom Solomon, formlen, försöka skydda vetenskapskvinnan och till slut kämpa mot ormen av blivit stor som... ja, Godzilla. Massiv monsteraction väntar. Och lite kung fu.

Jag gillar inte filmer som är så dåliga att dom blir bra. För mig finns det inga dåliga filmer som är bra. Här kan jag kanske tänka mig att vrida lite på begreppet, för även om den här rullen inte var bra, så blev man i alla fall aldrig uttråkad. Fast då betyder det att den är bra, i alla fall enligt mina teorier. Skitsamma.

Först och främst så påminner replikerna oroväckande mycket om Kung Pow, där man uppenbarligen försöker fylla i munrörelserna med oftast helt meningslösa påpekanden, förtydliganden och vissa repliker som verkar vara helt tagna ur luften. Ibland låter man till och med rösterna bara göra ljud för att kunna fylla ut munrörelser. Detta blir naturligtvis en form av hjärndöd surrealism som inte direkt minskas av den märkliga storyn där det ser ut att vara minst tre olika historier som vävts samman till en fartfylld hjärndöd massa.

Orm-effekterna är fantastiska, speciellt när ormen är lite mindre och dras omkring med diverse olika trådar och mer ser ut som en docka som dras omkring med trådar och inget annat. Det blir faktiskt lite bättre när ormen vuxit sig tilll mega-storlek och börjar riva broar, dammar, hus, orsaka tågkatastrofer och så vidare. Då blir det den gamla hederliga asiatiska monsteraction som vi är vana med.

Storartad skräpunderhållning med en del sköna monsterscener. Är det dags för en ny film med Mosla nu? Jag skulle garanterat köpa den. Bara den bjuder på ännu mer gräs-skidåkning och slowmotion-squibs!

Av: Fred Andersson (2008-04-28)

Recension: Shanghai Grand

Shanghai Grand (San Seung Hoi taan)

Skådespelare: Andy Lau Tak Wah, Leslie Cheung Kwok Wing, Ning Jing, William Ho Ka Kui, Amanda Lee Wai Man, Wu Hsing Kuo, Lau Shun, Almen Wong Pui Ha, Lee Kin Yan, Sam Wong Ming Sing, Chan Kin Yat, Tommy Leung Ka Chun, Yip Chun, Jung Woo-sung

År: 1996

Land: Hong Kong

Genre: Drama, thriller, action, romantik

Regi: Poon Man Kit

Manus: Poon Man Kit, Matt Chow Hoi Kwong, Sandy Shaw Lai King

”Shanghai Beach” var en omtyckt TVB-serie från 1980-talet där en tämligen ung och oerfaren Chow Yun Fat kunde ses mot Ray Lui. Med Tsui Hark som producent och Poon Man Kit på registolen kom 1996 ”Shanghai Grand” – en nyversion av TV-serien där familjära Andy Lau och Leslie Cheung placerades i de ledande rollerna.

Ombord på ett skepp bevittnar den Taiwanesiske soldaten Hui Man Keung hur hans manskap hänsynslöst dräps. Med nöd och näppe lyckas han lämna fartyget. Sårad upptäcks han vid Shanghais hamnområde av gatudrivaren Ding Lik, en ung man med visionen att härska i den undre världen. Ding Lik hjälper Keung att återfå hälsan och de blir snabbt goda vänner. Gemensamt gör de sig av med en kuvande gangsterboss och hamnar högt upp i triadvärlden.

En kort tid av lycka och framgång inträder, tillvaron är gynnsam för dem båda. Men en rad oväntade händelser omvandlar deras tur till ett totalt haveri. Keung får vetskap om att hans soldaters banemän befinner sig i staden. En personlig vendetta blir på så sätt oundviklig. Vore det inte nog med det så förälskar sig både Ding Lik och Keung i samma kvinna, Fung Ching Ching, som är dotter till en framstående man i Shanghais brottsyndikat. Rivaliserande känslor och opålitliga individer hotar nu att förgöra det som Ding Lik och Keung presterat ihop.

”Shanghai Grand” är en visuellt, fantastisk gestaltning av 1930-talets Shanghai. Förnimmelsen av äldre tider är ideligen kvar i medvetandet, mycket tack vare klipska färgkombinationer och ett något åldrat foto. Kulisser, kostymer och övrig rekvisita tillför ett trovärdigt intryck, och att man befinner sig i en kaosartad stad, styrd av rivaliserande gangsterorganisationer som tillåts att härja fritt av korrumperad polis känns inte alls avlägset. Helhetsintrycket stärks av ett föredömligt kameraarbete där varenda komposition och rörelse tycks vara omsorgsfullt arrangerad. En samstämd helhet som påtagligt är filmens i särklass, främsta bragd.

Jag är även tillfreds med merparten av filmens väsentliga karaktärer. Andy Lau är i gestaltandet av Ding Lik duktig, lite av en frisk fläkt bland de så när, alltigenom seriösa figurer vi möter. Hans livfullhet är inte oupphörligt märkbar, men i liknelse med återstående ensemble är han både pigg och betagande i sitt agerande. Förstås reformeras hans sinnelag ju längre intrigerna fortgår. Vad som gläder mig är att förändringen inte infinner sig prompt, utan medryckande smyger sig in i uppträdandet. Hui Man Keung, den Taiwanesiske soldat som räddas av Ding Lik är en kufisk individ, rätt så förtegen men bestämd. Leslie Cheung känns som ett lämpligt val att skildra denne man, och ger bevis på att han och Andy Lau är storartade som motspelare. Bra porträtterat av två fina aktörer, vars pondus ligger i begåvning och en ordentligt sammansatt intrig.

Den tredje parten i triangeldramat, Ning Jing, är uppriktigt sagt en besvikelse och den svaga länken i skapelsen. Att hon tycks gå på sparlåga är inte alls intagande, utan en smärre tragedi i ett annars så intressant händelseförlopp. Som plåster på såret medverkar det Sydkoreanska stjärnskottet Jung Woo-sung i en givande biroll och är så oväntat bra att jag nästan är redo att förlåta felsteget att använda Ning Jing.

Som gangsterhistoria är ”Shanghai Grand” periodvis brutal och blodig. Det känns lämpligt, och för den delen nödvändigt för filmens realism med dessa våldsamheter. De visuellt enastående eldstriderna är en uppskattad bonus. Intensiteten sprudlar, och gällande själva skaparförmågan anas inga brister. Filmvåldet är onekligen eminent.

Tveksamma partier går emellertid att finna. Bristerna är förvånansvärt några, men påverkar dock helheten. Felen påträffar vi främst i strukturen. Historien är nämligen uppdelad i tre segment, och resultatet är inte helt angenämt. Jag vill gärna tro att en enkelspårig handling hade varit att föredra, i synnerhet då den röda tråden hade bevarats med finare utgång. Nu blir intrycket emellanåt lite osammanhängande, och vissa inslag är direkt umbärliga – då hjälper inte ens ett vackert foto eller eleganta karaktärer.

I övrigt är filmen intakt förströelse, intrigfylld, dramatisk och estetiskt attraktiv. Ambitionerna med projektet känns uppnådda, och för fans av genren är detta en film definitivt värd att undersöka. Och titellåten är, tro det eller ej, förbaskat bra.

Av: Peter Nilsson (2007-07-28)

Recension: Secret

Secret (Bu neng shuo de. mi mi)

Skådespelare: Jay Chou Kit Lun, Kwai Lun Mei, Anthony Wong Chau Sang

År: 2007

Land: Hong Kong, Taiwan

Genre: Drama, romantik

Regi: Jay Chou Kit Lun

Manus: Jay Chou Kit Lun, To Chi-long

Secret är ett collagedrama men urskiljer sig från mängden bland annat genom sin utmärkande story och många tvister. Jay Chou regisserar och spelar huvudrollen som den nya studenten, även han kallad Jay, på den prestigefyllda musikskolan (påminner lite om den gamla goda tiden när karaktärerna i Hong Kong rullarna hette samma som i verkligheten). Secret börjar som vilken vanlig romantisk kärleksfilm som helst men utvecklas, inom inte alltför lång väntan, till något mycket mer. Det är ingen tvekan om att detta är en högkvalitativ produktion med många talanger, inte bara Jay Chou som utnämner sig själv till stjärna.

Ett snabbt ord om denna unge Taiwandaren för de som inte känner till honom. Detta är hans debutfilm som regissör men han har medverkat i filmer som bland annat Initial D och Curse of the Golden flower men han är mest känd för sin stora musikaliska talang som popstjärna där hans musikstil kombinerar västerländsk med österländskt som har blivit kallat för "Chou Style". Han blev tidigt upptäckt för sin enorma talang för piano, något som han inte är blyg för att visa upp i Secret.

Stort fokus ligger i just musiken. Jay Chou visar vart skåpet ska stå tidigt i filmen under en pianoversion av en breakdance duell. Tänk dig 8 mile fast med piano om du vill. Att spela piano kan nog inte bli så mycket coolare än såhär. När det gäller handligen så ljuger inte titeln, det är en hemlighet som inte ska talas om innan. Det är upp till tittaren själv att långsamt ta del och pussla ihop historien. För det är ett pussel som är vetenskapligt komplicerat, om inte omöjligt, men som har förenklats för att passa den romantiska delen i filmen. Detta är förlåtligt då min hjärna nöjer sig med att lyssna på det vackra pling-plong ljudet och njuta av det fina fotot med de tillfredsställande CGI effekterna. Jag förlåter det för den här gången i alla fall.

Med I rollistan har vi även Kwai Lun-mei som spelar Xiao Yu, a.k.a. Lilla Regnet. Som är den sockersöta, naiva, klasskamraten som tidigt fångar Jays intresse. Det är svårt att inte sympatisera med någon som spelar hundvalpsansiktet så väl. Inget triangeldrama utan det tredje hjulet som spelas av charmiga Tseng Kai-xuan och som har ett leende kapabel att förföra. Rutinerade Anthony Wong Chau-Sang som spelar Jays far, Chiu, står för den största delen av den komiska biten i filmen och gör en rollprestation värd att noteras. Med en rollista på över 100 titlar har Anthony Wong inga svårigheter att uttrycka rätt känslor.

Slutligen bör sägas att filmen må vara en bit överdrivet romantiserad och lite småfånig i vissa partier, om man inte är på rätt humör (jag menar kom igen, det finns andra sätt att vara romantisk på än att dela paraply i regnet eller skjutsa hem någon på cykeln en solig eftermiddag). Men en produktion av hög standard, magisk musik och en simplifierad story av ett komplicerat koncept som håller intresset uppe gör Secret till en utstickare och en av de få filmer man får missa från Taiwan detta år. Slutet ger plats för tolkningar, vilket visar att det första intrycket att den här filmen är förutsägbar inte stämmer. Men trots detta så räcker musiken för att göra Secret värd en andra titt. Alla kärlekspar därute, söndagkvällen är räddad. Ni andra kan spara denna till rätt tillfälle, om ni inte vill se en mästare vid pianot och den första av förmodligen många verk av denna talangfulle Jay Chou det vill säga.

Av: Martin Längkvist (2007-12-28)

Recension: Picture of a Nymph

Picture of a Nymph (Hua zhong xian)

Skådespelare: Yuen Biao, Joey Wong Tsu Hsien, Wu Ma, Lawrence Ng Kai Wah, Elizabeth Lee Mei Fung, May Lo Mei Mei, Fanny Sit Chi Lun, Yuen Wah, Yip So

År: 1988

Land: Hong Kong

Genre: Wu xia pian, fantasy, äventyr, romantik

Regi: Wu Ma

Manus: Wu Ma, Chan Kam Cheong

Två spökjägare, Taoistprästen Wu Men-Chu (Wu Ma) och hans adopterade son och lärling Shih Erh (Yuen Biao) är bland de bästa i branschen. Att tillintetgöra spöken och demoner hör till deras vardag. När de stöter ihop med studenten Tsui Hung-Chuen (Lawrence Ng) sätts de dock på en prövning, svårare än någon de hittills grejat. Tsui som flyttar in hos de bägge spökjägarna råkar opassande nog förälska sig i just ett spöke. Det är Mo Chiu (Joey Wong), en ung kvinna som dräpts av den mäktiga King Ghost (Elisabeth Lee) och hon är nu på flykt från denna illvilliga demon. Wu och Shih övertalas att inte skada Mo Chiu då hon tillhör den godhjärtade sortens andar. Men det betyder också att de måste besegra den ohyggliga King Ghost vars krafter är utöver de vanliga.

Det här är återigen, från Wu Mas sida, ett beklagligt försök att profitera på det framgångsrika konceptet “A Chinese Ghost Story” (1987) hade. I kölvattnet av denna banbrytande produktion har det alstrats mängder med plagiat, ett fåtal sevärda men desto fler undermåliga. Wu Mas ansträngning att skapa något sevärt ur konceptet har jag tidigare bevittnat i den slätstrukna ”Fox Legend” (1991). Gemensamt med ”Picture of a Nymph” (1988) är Joey Wongs och Wu Mas medverkan i roller nästintill identiska med de i ”A Chinese Ghost Story”. Kärlek som uppstår mellan en man och ett kvinnligt spöke är också ett återkommande tema.

Känslosvallet är närmast obefintligt, kemin mellan tråkmånsen Lawrence Ng och Joey Wong (alltid lika vacker) är sval och sällan närvarande. Lawrence Ng är inte kapabel att hantera det romantiska utan ser i ärlighetens namn mest ut som en ovetande byfåne. I mina ögon skulle man lika väl kunna stryka hans karaktär för att istället ge Yuen Biao mer utrymme, han är trotsallt med Joey Wong en av få behållningar. Wu Ma repriserar sin roll från en film som längre inte behövs nämnas vid namn (ni kan nog gissa vilken) men gör det inte direkt med bravur. På hans front, intet nytt. Till och med sång- och dansnumret återvänder och brukas föga förvånande dumdristigt.

Jag ställde mig relativt kravlös inför det här projektet, likväl blev resultatet en besvikelse. De få positiva aspekter jag kan erinra mig om känns direkt stulna från den i alla avseenden överlägsna ”A Chinese Ghost Story” (1987). Detta alster ger upphov till irritation snarare än tillfredsställelse. Att nästintill plagiera karaktärer, musik och händelser rakt av visar sig vara allt utom en gedigen idé. Nej, av Wu Ma finns det andra verk att föredra. Exempelvis den lagom humoristiska skräckkomedin ”The Dead and the Deadly” (1982) med Sammo Hung och Lam Ching-Ying i ensemblen. Eller varför inte någon av de otaliga filmer han regisserat gemensamt med legenden Chang Cheh? ”The Water Margin” (1972) och ”Seven Man Army” (1976) är sannerligen lysande skapelser.

Av: Peter Nilsson (2007-12-28)

Recension: Peony Pavilion

Peony Pavilion (Youyuan jingmeng)

Skådespelare: Joey Wong Tsu Hsien, Daniel Wu Yin Cho, Rie Miyazawa, Yon Fan, Zhao Zhigang, Brigitte Lin Ching Hsia (röst)

År: 2001

Land: Hong Kong

Genre: Drama

Regi: Yon Fan

Manus: Yon Fan

Kunqu (Kunju) är en av de äldsta varianterna av Kinesisk opera. Med över 600 års historia är Kunquoperan känd som modern till hundra operor, främst för influerandet i andra Kinesiska operaformer, till exempel Pekingopera. Tang Xianzu gav under Ming dynastin liv till en av landets mest älskade pjäser, nämligen ”The Peony Pavilion”. Av Kunqu-trupper har den framförts i hundratals år, och erkända mästare som Mei Lanfang (som Chen Kaige nu gör film om) har medverkat i uppsättningar av dramat.

År 2001, hade en Hong Kong-producerad film vid namn ”Peony Pavilion” premiär. Medan den bara är löst baserad på den ursprungliga handlingen använder sig regissören, Yon Fan, djärvt av den traditionella musiken och låter vissa sekvenser mynna ut i renodlade Kunqu-uppträdanden.

Handlingen är av det enklare slaget. Vi hamnar i 1930-talets Suzhou, i ett aristokratiskt hushålls förfall. Jade (Rie Miyazawa), är femte frun till en förnäm överklassherre, en man som bidar sin tid i opiumrökens drömlika tillvaro. Isolerad och nedstämd bevittnar Jade hur tjänstefolket tvingas sälja dyrbara släktklenoder i ett förtvivlat försök att sörja för herrens dekadenta livsstil. Situationen är desperat och hemmets fortsatta existens ter sig förkommen. I den utsiktslösa stämning som råder finner Jade tröst hos sin mans kvinnliga kusin, Lan (Joey Wong).

Förtrollande vacker, men aldrig särskilt gripande. Det är min bild av Yon Fans sensuella drama ”Peony Pavilion”, ett verk som gjort mig kluven på många punkter. Jag är besviken, samtidigt extremt nöjd. Inledningsvis var jag frustrerad, mina tankar dominerades av negativitet och jag kunde inte förnimma mig själv om dess positiva aspekter. I efterhand har reflektionerna övergått från svartsyn till ren munterhet. Det kanske upplevs som underligt att jag ska begripa filmens kvalitéer först en vecka efter första skådningen. Hursomhelst är jag nu sorglös över att ha fått uppleva den här karakteristiska historien.

Det här är ett opus där intrigen utvecklas oerhört långsamt. Berättandet tar god tid på sig, och som betraktare upplever jag att fokus i första hand ligger på en förkärlek till Kinesisk kultur, en strävan efter att återuppleva svunna tider. Allt är omsorgsfullt realiserat med sagolika nyanser och enastående detaljrikedom. Filmen är harmonisk, och samtliga sång- och dansnummer är ytterst iögonfallande.

Den väsentliga storyn kommer till sin rätt så sent som i filmens andra halva. Det är också dess huvudsakliga problem. En mångfald av vackra scener passerar, vilket beklagligt nog, inte tillåter empatin för karaktärerna att öka. Jag glömmer helt enkelt bort dem i all visuell ljuvlighet som exponeras. Det är ledsamt, framför allt då både Joey Wong (i sitt näst sista framträdande), och Rie Miyazawa gör utomordentliga rolltolkningar. Dessutom får de tämligen långt fram i speltiden en handräckning av en trovärdig Daniel Wu. När jag så småningom lyckas inhämta intrigen blir det snabbt fängslande. Relationen mellan Jade och Lan lämnar utrymme för spekulationer. Rör det sig om lesbisk kärlek eller enbart stark vänskap? Inget demaskeras, utan vi tilldelas bara små fingervisningar. Det visar sig vara en effektiv metod att intressera publiken, synd att känslan inte infinner sig i ett tidigare skede bara.

”Peony Pavilion” är ett utsökt hantverk. För ögat är det en upplevelse i ren förlustelse. I många avseenden är den även perfekt som historisk intresseväckare. Inslagen med Kunquopera gjorde åtminstone mig ordentligt sugen på att öka mina torftiga kunskaper om traditionen, dess historia och utveckling. Mitt slutgiltiga omdöme blir högt, men på grund av ett bristande engagemang gällande handlingen, som tilltar förhållandevis sent, når alltså inte betyget upp i toppklass. Jag vågar till trots rekommendera den här filmen, och tror att många kommer få en trivsam stund framför den.

Av: Peter Nilsson (2007-08-04)

Recension: My Name is Fame

My Name is Fame (Ngor yiu sing ming)

Skådespelare: Lau Ching Wan, Huo Si Yan, Chiang Han, Leung San, Tony Leung Ka Fai, Derek Tsang Kwok Cheung, Fruit Chan Gor, Gordon Chan Kar Shan, Ekin Cheng Yee Kin, Samson Chiu Leung Chun, Calvin Choi Yat Chi, Remus Choi Yat Kit, Niki Chow Lai Kei, Vincent Chui Wan San, Ann Hui On Wah, Ku Feng, Wayne Lai Yiu Cheung, Lau Dan, Jamie Luk Kim Ming, Fiona Sit Hoi Kei, Edmond So Chi Wai, Derek Tsang Kwok Cheung, Stephen Tung Wei, Derek Yee Tung Sing, Candice Yu On On, Joey Yung Cho Yee

År: 2006

Land: Hong Kong

Genre: Komedi, drama

Regi: Lawrence Ah Mon

Manus: Jessica Fong Ching, Law Yiu Fai, James Yuen Sai Sang

Fai var en gång en hyllad och omtyckt skådespelare som gjort succé i mängder av tv-serier och långfilmer. Han har ärvt sin talang efter sin far som också han en gång var en stor filmstjärna. Men allt eftersom åren går och nya unga förmågor dyker upp när han själv börjar bli medelålders, blir han inte längre erbjuden några huvudroller utan får istället nöja sig med småroller och dåliga tv-serier. Detta gör att han till slut tappar suget för att agera och lägger i princip ner sin karriär. Av en tillfällighet träffar han dock på den unga och livfulla Fei som har drömmar om att bli en framgångsrik och hyllad skådespelerska. Hon är begåvad men oslipad och inte så lite naiv. Fei känner igen Fai och närmar sig honom med ett leende och försöker få Fai att hjälpa henne finslipa sitt agerande. Trots att Fai först inte ser någon anledning att hjälpa henne att bli bättre så blir det efter många turer ändå så till slut. Han använder sitt stora kunnande och lär Fei allt han kan om film och agerande. Han blir hennes mentor och agent, och Fei flyttar rent av in hos honom.

Hennes karriär går bättre och bättre, hon är engagerad och angelägen och gör i princip vad som helst för att få lära sig mer. Men allt eftersom karriären går bättre, stöter deras relation på problem. De är inte alltid överens om vilka roller Fei ska välja, då Fai vill att man ska vara rädd om sitt rykte medan Fei vill passa på och ta alla roller hon kommer över. Och vad känner de egentligen för varandra?

Fei blir erbjuden och accepterar en roll i en omstridd film som ska spelas in i Japan och Fai, som inte stödjer hennes val till fullo, tar beslutet att inte följa med utan låter Fei stå på egna ben den här gången.

Under tiden som Fei är i Japan börjar Fai hitta tillbaka till sitt gamla skådespeleri och suget börjar långsamt komma tillbaka. Men har han något att hämta i filmbranschen egentligen? Och orkar han med nutidens snabba tempo och förändringarna inom filmindustrin?

Detta är bitvis en trevlig liten film. Den är väl inte speciellt komisk trots att det kallas dramakomedi, men några skratt får man uppleva. Man sugs lätt in i handlingen och vill ju såklart veta hur det hela löser sig. Det fina skådespeleriet hjälper till att höja upplevelsen och trovärdigheten. Miljöerna är helt vanliga stadsmiljöer och inget man minns efteråt, men det är kul att se kameror framför kameran och följa hur det kan gå till under en filminspelning.

Anledningen till att denna film känns så äkta kan kanske vara att huvudrollsinnehavarna påminner lite om sina karaktärer? Lau Ching-Wan, som spelar Fai, gjorde debut som 20-åring och har sedan dess spottat ur sig en hel rad filmer, och Huo Siyan gör sin debut i denna film och hennes pigga och charmiga prestation bådar gott inför framtiden.

Av: Christian Rasmusson (2008-01-10)

Recension: Men Behind the Sun

Men Behind the Sun (Hei tai yang 731)

Skådespelare: Hsu Gou, Tie Long Jin, Zhaohua Mei, Zhe Quan, Gang Wang, Runsheng Wang, Dai Yao Wu, Andrew Yu

År: 1988

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Drama, krig, skräck

Regi: Tun Fei Mou

Manus: Mei Liu, Wen Yuan Mou

Men Behind the Sun är en makaber krigsskildring där vi får en inblick i hur arbetet på den Japanska forskningsstationen Camp 731 gick till. Det var under ett skede i kriget då Japanerna var desperata, ett nederlag var i antågande och nya vapen behövde konstrueras för att vända krigslyckan. Camp 731 var ett topphemligt projekt som bringades till existens för ett syfte, att med hjälp av försökspersoner framställa biologiska krigsmedel. De händelser som utspelades där hör till de mest förskräckliga i modern historia men har mörklagts av den Japanska regeringen. Merparten av bevismaterialet förstördes när Japanerna började förlora kontrollen över Asien, Camp 731 raserades och inga fångar lämnades kvar i livet. Att åskådliggöra denna mörka episod för allmänheten har därför komplicerats. Men Tun Fei Mou lyckades efter flera år av efterforskningar sammanställa en spelfilm vilken tar oss med bakom murarna på Camp 731.

Ursprungligen så var Men Behind the Sun tänkt som en ordinär dokumentärfilm, men detta var ogenomförbart då det helt enkelt inte förekom tillräckligt med material för en sådan. Att Tun Fei Mou ändå bestämde sig för att realisera arbetet, fast i annan karaktär var ett utmärkt val. Händelser som dessa bör uppmärksammas, och trots att experimenten i Camp 731 var lika obarmhärtiga som de Tyska koncentrationslägrens (om inte ännu värre) så är detta en incident som nästan aldrig diskuteras eller nämns i historieböcker. Tun Fei Mou var så mån om att projektet skulle slutföras, det var för honom oerhört personligt att få återge händelserna i Camp 731 och inledningsvis var han beredd att finansiera allt själv. Han erhöll inget ekonomiskt stöd från den Kinesiska regeringen då denna ansåg att det var politiskt ogynnsamt att stödja ett sådant arbete. En tid därefter erbjöd sig dock en Kines av personliga skäl att stödja filminspelningen, även om det skulle innebära en ekonomisk förlust för bolaget.

Jag har förstått att ett flertal recensenter kritiserar Tun Fei Mou för att ha producerat Men Behind the Sun enbart med syftet att leverera vämjeliga gorescener. Detta utan någon tanke på övriga moment såsom karaktärsutveckling eller framåtdrivande handling. Men deras påståenden kan jag omöjligt instämma med. Tun Fei Mou har personligen konstaterat att hans avsikt med produktionen var att utan några som helst försköningar visa den råa sanningen, att upplysa om en nations bestialiska handlingar och strunta i allt vad uppdiktad story heter. Detta är ett brott mot mänskligheten som inte bör presenteras i fiktiv anda. Tonvikten är därför avsiktligt lagd på att visa grymheterna i Camp 731 och försöka upplysa om Japanernas intention med att bli störst inom bakteriologisk krigsföring.

Det hålls sannerligen inte tillbaka gällande effekter utan Tun Fei Mou är så grafiskt närgången som möjligt under alla dess våldsrelaterade sekvenser. Effektmakarna har arbetat hårt med att få filmens olika tortyrscener verklighetsbetonade. Vi får erfara makabert pinande i form av olycksoffer som får uthärda timtal ute i extrem kyla. Vatten töms på offrens armar tills de frusit, sedan sänks deras isbelagda armar ner i tempererat vatten vilket får all vävnad att frigöras från skelettet. Andra har oturen att uthärda gaser tills dess att de avlider. En Kinesisk man blir placerad i en tryckkammare varpå hans inre organ pressas ut ur hans anus. Hela grupper fjättras vid trädstolpar ute på större slätmark där Japanerna sedan fäller bomber av olika slag runtomkring dem. Detta för att observera och bedöma fångarnas skador de tilldragit sig av projektilerna. Filmens mest beryktade scen är dock den som involverar en detaljerad obduktion av en ung pojke. Att just den här sekvensen har blivit vida känd beror främst på att pojken som får sina organ avlägsnade är verklig. Ett äldre par skänkte den redan döda pojken till Tun Fei Mou då de ansåg att det kunde vara ett hedervärt sätt att göra något för det Kinesiska folket. Männen som dissekerar pojken är riktiga läkare.

Vad som exponeras för våra ögon är enormt motbjudande och ger upphov till rysligt starka känslor. Trots att man sällan presenteras för någon av karaktärerna så känner man en oerhörd vrede över illdåden som begicks i Camp 731. Försökspersonerna är betydelselösa trälar, enbart dugliga att tjäna Japanernas syften, något som jämt resulterar med döden. Bara tanken på att människor behandlades så här gör mig illamående. Att Men Behind the Sun fick ett chockartat mottagande i Kina förvånar knappast. Tun Fei Mou själv bestyrker ryktena om att 16 personer ska ha avlidit under filmvisningen i Kina. Myndigheterna förvarnade inte publiken om vad de skulle få bevittna och filmen marknadsfördes aldrig vilket medförde att åskådarna var helt ovetandes av vad som väntade dem. Upplevelsen var för de flesta obeskrivligt chockerande, vilket i sig är helt förståeligt. Att få se sina landsmän dö på ett så ohyggligt och omänskligt sätt bör skaka de flesta, åtminstone alla med en gnutta medkänsla i kroppen.

Det känns orätt att bedöma en film som Men Behind the Sun med samma tillvägagångssätt jag brukar använda mig av när det är fråga om spelfilmer. För det första rör det sig inte om en normal film, dess syfte är inte att ge oss ingående karaktärsbeskrivningar och den dramaturgiska uppbyggnaden sällar sig inte till det normala. Upplägget kan lättast beskrivas som en dokumentation av förhållandet på forskningsstationen och som skildring av denna tid är filmen ytterst sevärd. Ser man till produktionens övriga aspekter såsom skådespeleri, musik och utseende är den däremot allt från skaplig till rent förkastlig. Den har även en ordentligt kontroversiell scen som fördärvar helheten. Jag syftar på en obehövlig sekvens där en katt släpps in i ett rum, fyllt med råttor. Det behövs nog ingen närmare förklaring om hur det slutar. Trist och omotiverat minst sagt, men det drar mig ändå inte från att rekommendera Men Behind the Sun. Jag tycker inte att man ska avfärda den som en typisk exploitation, filmen är betydligt mer än så och ger oss en "väldigt" genomträngande syn på hur en nation använde sig av andra människor för att uppnå sina mål. En sista varning dock, detta är inget för de kvackmagade, filmen är brutal, riktigt brutal, och vare sig du vill eller inte, du kommer minnas den.

Ett tips för er som vill läsa mer om händelserna i Camp 731 är att besöka följande länkar:

• http://www.skycitygallery.com/japan/japan.html#unit731 (Sky City Gallery)

• http://www.copi.com/articles/guyatt/unit_731.html (The Rising Sun Series)

• http://www.horschamp.qc.ca/9901/offscreen_columns/ManBehind1.html (Intervju med Tun Fei Mou)

Av: Peter Nilsson