Recension: Painted Skin

Painted Skin (Wa pei)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Zhou Xun, Qi Yu Wu, Vicky Zhao Wei, Chen Kun, Betty Sun Li

År: 2008

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Fantasy, Drama, Action

Regi: Gordon Chan Kar Shan

Manus: Pu Songling (novell)

Strange Stories from a Chinese Studio (Liaozhai Zhiyi) är en samling av nästan femhundra (mestadels övernaturliga) berättelser skrivna av författaren Pu Songling under Qing-dynastins tidiga skede. Hans litterära verk har inspirerat filmskapare som Tsui Hark (A Chinese Ghost Story), King Hu (Painted Skin) och Li Han Hsiang. Celebriteter som Jorge Luis och Franz Kafka har uttryckt sin beundran för Pu Songlings texter.

Baserad på en roman av Pu Songling har Hongkong-baserade regissören Gordon Chan (Fist of Legend, Beast Cops) gjort filmen Painted Skin, en historia som i huvudsak bygger på en övernaturlig premiss med betoning på romantiska aspekter snarare än ett skräckrelaterat ledmotiv. Mycket talar till filmens fördel. Gordon Chan må kanske inte tillhöra den djuptänkta hopen regissörer men har levererat högklassig förströelse i snart tre decennier och har dessutom en prima grundhistoria att spinna vidare på. Därtill är rollistan på papperet en synnerligen het kombination. Vad har då Gordon Chan åstadkommit med stoffet?

Xiao Wei (Zhou Xun) är en urgammal demon (fox spirit) som upprätthåller ett vackert, ungdomligt utseende genom att äta mänskliga hjärtan. Inledningsvis befinner hon sig som fånge hos ett rövarband men undsätts av generalen Wang Sheng (Chen Kun) och hans ädla trupper. Wang Sheng gör en godartad gest och låter Xiao Wei bo i hans hem men har inga avsikter på en intim relation då han är djupt förälskad i sin hustru Pei Rong (Zhao Wei). Olyckligtvis visar det sig att demoner kan hysa kärlek till levande ting och Pei Rong upptäcker snart att Xiao Wei är beredd att trampa på lik för att komma åt hennes älskade make.

.

Förtvivlad söker Pei Rong hjälp hos sin forna älskare, Pang Yong (Donnie Yen), en avdankad soldat fast i alkoholismens träsk men ändock redo att hjälpa henne. I sitt uppdrag blir Pang Yong understödd av den tilltufsade kvinnan Xia Bing (Betty Sun) som härstammar från ett led av tappra demonjägare.

Med sin förledande blick förfar Xiao Wei bedrägligt hushållet och stadens soldater. Samtidigt påträffas dräpta människor på alla håll och kanter. Samtliga saknar sina hjärtan. I en desperat kamp mot klockan måste de undertaliga hjältarna förgöra Xiao Wei, men mörka makter och personliga intriger står i deras väg.

Ni vet den där eländiga känslan som infinner sig när en film man olidligt väntat på i vad som tycks vara evigheter inte alls visar sig vara så bra man hoppats på? Den här upplevelsen visade sig bli en sådan, efter 15-20 minuters tveksam redigering, magra personintroduktioner och torftig dialog var besvikelsen bestämt i antågande. MEN! (jag är evinnerligt tacksam att kunna använda det ordet nu), strax därpå gör filmen en totalvändning, förbluffande men efterlängtat i rätt riktning.

Det är romantiken och intrigernas känslosvall som efter en tveksam start korrigerar det besvärliga intrycket. Painted Skin är nämligen en känslomässigt nyansrik historia som skildrar sex personer och ungefär lika många typer av kärlek. Gordon Chan visar sig vara oväntat driven i berättandet och framhäver samtliga individers emotiva bevekelsegrunder med felfrihet. Särskilt intagande är Pei Rongs hjärtslitande tillvaro när hon blir varse om Xiao Weis ondsinta natur och står oförmögen att hindra förloppet. Zhao Wei gör sin roll med virtuositet, aldrig har jag betraktat henne uträtta ett så passionerat arbete. Zhou Xun har framgång i sin ansats att återspegla egoistisk åtrå men insikten om det omöjliga att leva i normal samverkan med mannen hon älskar ger henne dessutom möjligheten att inkludera en slags mental ångest i uppförandet.

Resterande rollinnehavare är av godtagen men varierande klass. En viss tvetydighet hos Donnie Yens gestalt och formaliteter hos Chen Kun och Betty Sun skulle definitivt gynnas av lite finsliperi. Små brister, men likväl sådana som berör helheten. En sämre aspekt återfinns också i ackompanjemanget till somliga av filmens actionorienterade moment, tyvärr känns de direkt olämpliga och stämmer sällan överens med bildspråket. Men kompositörens Fujiwara Ikirus toner slår det verkligen gnistor om under återstående tidpunkter.

Painted Skin har sannerligen blivit en enorm publikframgång i hemlandet. Mottagandet i väst har dock skiftat mellan sågningar och tributer. Visserligen kan jag instämma i en del av kritiken, och kanske är jag lite snäll i mitt värderande, men Painted Skin visade sig trots svagare partier vara en tämligen gripande upplevelse med stora kvalitéer. Är du själv förtjust i klassiker som Bride With White Hair (1993) och A Chinese Ghost Story (1987) bör du absolut finna något av värde i Painted Skin.

Av: Peter Nilsson

Recension: In a Distant Land

In a Distant Land (Zai na yao yuan de di fang)

Skådespelare: Chen Hong, Shen Xuezhen, Li Zhixi, Guan Yi, Zhang Hongliang

År: 1993

Land: Kina

Genre: Drama, Musikal, Romantik

Regi: Teng Wenji

Manus:

Kinesen Wang Luobin (1913-1996) är i sitt hemland en mycket berömd man där han förlänats den hedervärda beteckningen Father of Folk. Han var under större delen av sitt liv en låtskrivare som specialiserade sig på att komponera sånger från diverse etniska minoritetsfolk till huvudspråket Mandarin och tillbringade mer än 50 år i nordvästra Kina för att ägna sin tid åt att tonsätta och samla in folkvisor. Med över 700 tolkningar på sitt samvete är det alldeles riktigt att titulera honom som kulturell bevarare.

In a Distant Land, alternativt Far Far Place eller At a Place That is Far Far Away som är dess korrekta översättning, är en film tillägnad Wang Luobin och hans strapatser, om än i något uppdiktad anda.

Wang Luobin går i denna film under namnet Huang Zhong och är i dess inledning på besök i en medelstor stad för att återge sin senaste resa. Under ett uppträdande möter han kvinnan Jiangxue, ung och fager men oförmögen att gå efter en allvarlig bilolycka. De blir omedelbart förälskade i varandra, men på grund av Jiangxues handikapp har hennes föräldrar lovat henne till en annan, välbärgad man.

Huang Zhong vägrar inse sig uträknad och tänker ut en plan att frige Jiangxue och under bröllopsdagen, med all pompa och ståt och musiker, brudbärare och publik, underlättas rymningen och de nyförälskade är snart på vift i den kinesiska vildmarken.

Parets flykt för oss som åskådare på en fascinerande resa genom Kinas bildsköna landskap där vi bevittnar spektakulära scenerier, stiftar bekantskap med färgstarka minoritetsfolk, och framförallt, får lyssna till en väldig massa fina sånger.

.

In a Distant Land är romantisk i sitt avbildande av en tillvaro som på grund av urbaniseringen är så gott som förkommen, och därför känner jag mig lite vemodig under somliga partier, men det kan också röra sig om ren avundsjuka på Wang Luobins äventyr som sannolikt hette duga. Trots att kärlekshistorien och flera andra inslag är ren fiktion är åtskilliga musikaliska möten sanningsenliga som beskrivits av Luobin själv – och dessa beståndsdelar gör självfallet det hela mer fängslande.

Stundtals svävar regissören Teng Wenji iväg och sätter stor fokus på olika ceremonier och förlägger således den centrala intrigen. Kanhända att han hyser ett lika brinnande intresse för andra kulturer som Wang Luobin, men det påverkar ändå filmens helhetskänsla och är inte till dess fördel. Annars är det ett hyvens arbete Wenji och resten av filmfolket har uträttat med en liten anmärkning på den tekniska biten.

In a Distant Land är en raritet jag är glad att ha fått se den är i synnerhet anslående för sin kulturella mångfald och jag upplevde den på många sätt som ett bildande verk.

Av: Peter Nilsson

Recension: Shanghai Dreams

Shanghai Dreams (Qing hong)

Skådespelare: Gao Yuanyuan, Yao Anlian, Li Bin, Tang Yang, Wang Xueyang, Qin Hao, Wang Xiaofen, Dai Wenyan, Lin Yuan, You Fangming, Sun Qinchang

År: 2005

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Wang Xiaoshuai

Manus: Wang Xiaoshuai

Den stora proletära kulturrevolutionen var en politisk kampanj som inleddes år 1966 med det officiella syftet att sprida revolutionen till samtliga delar av den Kinesiska nationen. Vid denna tid gjordes insatser för att skapa en ”tredje front” (en försvarslinje mot dåvarande Sovjetunionen) och arbetare från landets storstäder kommenderades ut till olika destinationer med mål att industrialisera ett stort antal bosättningar. En av dessa platser var staden Guiyang i Guizhou-provinsen - och det är här, i början på 1980-talet, som filmens berättelse tar sin början när staden förfallit och misstro har utbrutit bland de invånare som en gång lämnade sina ursprungliga hem för att delta i den stora omvälvningen.

Det är beklämmande tider för Shanghainesen Wu Zemin vars högsta önskan är att hans familj ska kunna återvända till tryggheten och ett rikare liv i Shanghai. Wu Zemins begär orsakar emellertid ett otäckt frihetsberövande på sin familj där, i synnerhet hans dotter Wu Qinghong, blir utsatt för stränga restriktioner. Wu Qinghongs sociala liv begränsas och en romans mellan henne och en lokal industriarbetare förhindras av fadern.

Wang Xiaoshuai (Beijing Bicycle) ger oss här en insiktsfull och enkelt återgiven berättelse som delvis är av självbiografisk karaktär. Wang Xiaoshuais familj sändes också till Guizhou-provisen under 60-talets subversiva period och möjligtvis är det grunden till den melankoliska förnimmelse som stundom genomsyrar ’Shanghai Dreams’ och avger en tvättäkta känsla av realism. Filmen är i sin rätta bemärkelse en ganska olycklig tolkning där en lumpen och nedgången industristad med små framtidsutsikter för stadens unga ytterligare dämpar all form av positivism. Arbetet med att framhäva en eländig tillvaro är fullbordat med tämligen enkla medel.

’Shanghai Dreams’ är också en berikande återgivelse av ett land i förändring och ökande klyftor mellan unga och gamla där traditionella värderingar ställs mot en nyfikenhet på västerländsk kultur. Tonåringar gör våghalsigt uppror genom att bära utsvängda jeans och de tuffaste grabbarna odlar polisonger medan tjejerna bär läppstift. I hemlighet anordnar de danser i källarlokaler där somliga får uppleva sin första kyss. Ungdomarna är medvetna om att de lever i en utsiktslös fasad, skapad av ett parti vars skraltiga policy ständigt ekar ur utplacerade högtalare och en oerhörd medkänsla skapas för ynglingarna som vill slå sig fria från ett döende tankesätt.

Bortsett att filmen är tekniskt föredömlig och att Wang Xiaoshuai bidragit med ett slagkraftigt manus är det framförallt skådespelarna som väcker stor beundran. Yao Anlian som den övervakande fadern och Gao Yuanyuan i gestaltningen av den känslomässigt pinade Wu Qinghong alstrar båda en dramatisk hetta och är två motsatser som kompletterar varandra utmärkt. Faderns kontrollbehov är inte så lätt att fördöma som kan tro då avsikten i grund och botten är god. Ett litet stråk av munterhet finner vi i den fina vänskapsskildringen mellan Wu Qinghong och hennes väninna Xiaozhen som i mitt tycke är förtjänt av en eloge för sitt superba tillskott som vilseledd ung kvinna.

Wang Xiaoshuais ödesmättade drama är ett välbalanserat stycke film som trots sitt ledsamma tema är en attraktiv upplevelse från sin verkningsfulla inledning till överraskande avslutning. En, från min sida, väldigt varm rekommendation.

Av: Peter Nilsson

Recension: Warm Spring

Warm Spring (Nuan Chun)

Skådespelare: Hao Yang, Tian Chengren, Zhang Yan

År: 2003

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Tana Wulan

Manus: Tana Wulan

Någonstans i Kinas ensliga landsbygd hittas en medvetslös ung flicka. Utmärglad och blåslagen är hon i behov av vård. I den närbelägna byn är det bara en äldre man som visar omtanke nog att hjälpa henne. Flickan blir vid sitt uppvaknade snabbt fäst vid mannen, som till allas förvåning bestämmer sig för att behålla henne. Inte minst väcker det ilskna känslor hos mannens son och dennes fru vilka vägrar att acceptera flickan som en medlem i familjen.

Warm Spring är ett prisbelönat Kinesiskt drama som av någon anledning tycks vara helt okänd här i väst. Mitt exemplar av filmen fick jag tag på i Beijing och trots att utgåvan är engelsktextad verkar den inte finnas till försäljning utanför Kinas gränser. Inte för tillfället i alla fall.

I stora drag präglas Warm Spring av vardagsdramatik i maklig takt där det ofta är sparfattigt med dialog och stora händelser får lämna plats åt mer alldagliga ting. Filmens karaktärer är samtliga fattiga lantbrukare och deras värld sträcker sig inte mycket längre än till åkerfältens ytterkanter. Små saker, som en extra utsökt måltid, nya kläder eller skor är betydelsefulla för dessa människor, sådant som vi ser som en självklarhet. Det är inte vidare svårt att begripa den centrala intrigen. Den unga flickan ses som en inkräktare i en värld där man inte har råd att vara frikostig och det ligger en viss skepticism i betraktandet av främlingar. Den gamle mannens beslut att fostra flickan anses mest som dumdristigt när det i själva verket är en hedervärd uppoffring.

Samspelet mellan farbrorn och flickan är emellanåt oklanderligt och de förmår att väcka empatiska känslor. Skådespeleriet är överlag smakfullt men tyvärr har filmen preparerats med en överdos sentimentalitet. Till en början fullt förstålig då omständigheterna ursäktar deras gråtmildhet. Men ju längre filmen fortgår, med tårdrypande sekvenser ständigt passerande, brister tålamodet. Det gråts av glädje, och det gråts av sorg, nästan varje scen är upptakten till ett nytt utbrott av tårar och det blir snabbt lite enfaldigt. Bistånd kommer dock i form av enastående bildkompositioner där landskapets utbredda skönhet har nyttjats till max. De färgstarka miljöerna blir med ens behagligare att skåda i samverkan med Zha Gans ypperliga musik. Många av filmens birollsinnehavare ger också en nödvändig handräckning. Den något humoristiskt betonade grannsämjan känns oumbärlig.

Ett relativt tilltalande men inte särskilt välbalanserat drama är vad Tana Wulan har lyckats åstadkomma med Warm Spring, en film som påbörjas fullt dugligt men som förlorar sin styrka på grund av regissörens felaktiga val att överdramatisera fler ögonblick än vad någon är förmögen att smälta. Betyget blir dock godkänt, vilket beror på att filmens positiva aspekter i slutändan väger tyngre än de negativa.

Av: Peter Nilsson (2008-01-24)

Recension: Men Behind the Sun

Men Behind the Sun (Hei tai yang 731)

Skådespelare: Hsu Gou, Tie Long Jin, Zhaohua Mei, Zhe Quan, Gang Wang, Runsheng Wang, Dai Yao Wu, Andrew Yu

År: 1988

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Drama, krig, skräck

Regi: Tun Fei Mou

Manus: Mei Liu, Wen Yuan Mou

Men Behind the Sun är en makaber krigsskildring där vi får en inblick i hur arbetet på den Japanska forskningsstationen Camp 731 gick till. Det var under ett skede i kriget då Japanerna var desperata, ett nederlag var i antågande och nya vapen behövde konstrueras för att vända krigslyckan. Camp 731 var ett topphemligt projekt som bringades till existens för ett syfte, att med hjälp av försökspersoner framställa biologiska krigsmedel. De händelser som utspelades där hör till de mest förskräckliga i modern historia men har mörklagts av den Japanska regeringen. Merparten av bevismaterialet förstördes när Japanerna började förlora kontrollen över Asien, Camp 731 raserades och inga fångar lämnades kvar i livet. Att åskådliggöra denna mörka episod för allmänheten har därför komplicerats. Men Tun Fei Mou lyckades efter flera år av efterforskningar sammanställa en spelfilm vilken tar oss med bakom murarna på Camp 731.

Ursprungligen så var Men Behind the Sun tänkt som en ordinär dokumentärfilm, men detta var ogenomförbart då det helt enkelt inte förekom tillräckligt med material för en sådan. Att Tun Fei Mou ändå bestämde sig för att realisera arbetet, fast i annan karaktär var ett utmärkt val. Händelser som dessa bör uppmärksammas, och trots att experimenten i Camp 731 var lika obarmhärtiga som de Tyska koncentrationslägrens (om inte ännu värre) så är detta en incident som nästan aldrig diskuteras eller nämns i historieböcker. Tun Fei Mou var så mån om att projektet skulle slutföras, det var för honom oerhört personligt att få återge händelserna i Camp 731 och inledningsvis var han beredd att finansiera allt själv. Han erhöll inget ekonomiskt stöd från den Kinesiska regeringen då denna ansåg att det var politiskt ogynnsamt att stödja ett sådant arbete. En tid därefter erbjöd sig dock en Kines av personliga skäl att stödja filminspelningen, även om det skulle innebära en ekonomisk förlust för bolaget.

Jag har förstått att ett flertal recensenter kritiserar Tun Fei Mou för att ha producerat Men Behind the Sun enbart med syftet att leverera vämjeliga gorescener. Detta utan någon tanke på övriga moment såsom karaktärsutveckling eller framåtdrivande handling. Men deras påståenden kan jag omöjligt instämma med. Tun Fei Mou har personligen konstaterat att hans avsikt med produktionen var att utan några som helst försköningar visa den råa sanningen, att upplysa om en nations bestialiska handlingar och strunta i allt vad uppdiktad story heter. Detta är ett brott mot mänskligheten som inte bör presenteras i fiktiv anda. Tonvikten är därför avsiktligt lagd på att visa grymheterna i Camp 731 och försöka upplysa om Japanernas intention med att bli störst inom bakteriologisk krigsföring.

Det hålls sannerligen inte tillbaka gällande effekter utan Tun Fei Mou är så grafiskt närgången som möjligt under alla dess våldsrelaterade sekvenser. Effektmakarna har arbetat hårt med att få filmens olika tortyrscener verklighetsbetonade. Vi får erfara makabert pinande i form av olycksoffer som får uthärda timtal ute i extrem kyla. Vatten töms på offrens armar tills de frusit, sedan sänks deras isbelagda armar ner i tempererat vatten vilket får all vävnad att frigöras från skelettet. Andra har oturen att uthärda gaser tills dess att de avlider. En Kinesisk man blir placerad i en tryckkammare varpå hans inre organ pressas ut ur hans anus. Hela grupper fjättras vid trädstolpar ute på större slätmark där Japanerna sedan fäller bomber av olika slag runtomkring dem. Detta för att observera och bedöma fångarnas skador de tilldragit sig av projektilerna. Filmens mest beryktade scen är dock den som involverar en detaljerad obduktion av en ung pojke. Att just den här sekvensen har blivit vida känd beror främst på att pojken som får sina organ avlägsnade är verklig. Ett äldre par skänkte den redan döda pojken till Tun Fei Mou då de ansåg att det kunde vara ett hedervärt sätt att göra något för det Kinesiska folket. Männen som dissekerar pojken är riktiga läkare.

Vad som exponeras för våra ögon är enormt motbjudande och ger upphov till rysligt starka känslor. Trots att man sällan presenteras för någon av karaktärerna så känner man en oerhörd vrede över illdåden som begicks i Camp 731. Försökspersonerna är betydelselösa trälar, enbart dugliga att tjäna Japanernas syften, något som jämt resulterar med döden. Bara tanken på att människor behandlades så här gör mig illamående. Att Men Behind the Sun fick ett chockartat mottagande i Kina förvånar knappast. Tun Fei Mou själv bestyrker ryktena om att 16 personer ska ha avlidit under filmvisningen i Kina. Myndigheterna förvarnade inte publiken om vad de skulle få bevittna och filmen marknadsfördes aldrig vilket medförde att åskådarna var helt ovetandes av vad som väntade dem. Upplevelsen var för de flesta obeskrivligt chockerande, vilket i sig är helt förståeligt. Att få se sina landsmän dö på ett så ohyggligt och omänskligt sätt bör skaka de flesta, åtminstone alla med en gnutta medkänsla i kroppen.

Det känns orätt att bedöma en film som Men Behind the Sun med samma tillvägagångssätt jag brukar använda mig av när det är fråga om spelfilmer. För det första rör det sig inte om en normal film, dess syfte är inte att ge oss ingående karaktärsbeskrivningar och den dramaturgiska uppbyggnaden sällar sig inte till det normala. Upplägget kan lättast beskrivas som en dokumentation av förhållandet på forskningsstationen och som skildring av denna tid är filmen ytterst sevärd. Ser man till produktionens övriga aspekter såsom skådespeleri, musik och utseende är den däremot allt från skaplig till rent förkastlig. Den har även en ordentligt kontroversiell scen som fördärvar helheten. Jag syftar på en obehövlig sekvens där en katt släpps in i ett rum, fyllt med råttor. Det behövs nog ingen närmare förklaring om hur det slutar. Trist och omotiverat minst sagt, men det drar mig ändå inte från att rekommendera Men Behind the Sun. Jag tycker inte att man ska avfärda den som en typisk exploitation, filmen är betydligt mer än så och ger oss en "väldigt" genomträngande syn på hur en nation använde sig av andra människor för att uppnå sina mål. En sista varning dock, detta är inget för de kvackmagade, filmen är brutal, riktigt brutal, och vare sig du vill eller inte, du kommer minnas den.

Ett tips för er som vill läsa mer om händelserna i Camp 731 är att besöka följande länkar:

• http://www.skycitygallery.com/japan/japan.html#unit731 (Sky City Gallery)

• http://www.copi.com/articles/guyatt/unit_731.html (The Rising Sun Series)

• http://www.horschamp.qc.ca/9901/offscreen_columns/ManBehind1.html (Intervju med Tun Fei Mou)

Av: Peter Nilsson

Recension: Men Behind the Sun

Men Behind the Sun (Hei tai yang 731)

Skådespelare: Hsu Gou, Tie Long Jin, Zhaohua Mei, Zhe Quan, Gang Wang, Runsheng Wang, Dai Yao Wu, Andrew Yu

År: 1988

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Drama, krig, skräck

Regi: Tun Fei Mou

Manus: Mei Liu, Wen Yuan Mou

Innan jag såg Men Behind The Sun, hade jag hört väldigt mycket om den. I forum där frågan ”världens vidrigaste film” kom upp så blev denna film genast omnämnd tillsammans med Guinea Pig filmerna. Jag har sett Guinea Pig och jag vet att japanerna inte tvekar inför att visa våld in i minsta detalj. Så därför var jag något sånär beredd på diverse äckligheter. För äckligt blir det.

Men Behind The Sun handlar om de japanska lägren i Manchuriet under andra världskriget där det bedrevs forskning på kinesiska krigsfångar för att ta fram biologiska vapen. Lägren i Manchuriet kan lätt jämföras med de nazistiska koncentrationslägren.

Filmen var från början tänkt att bli en dokumentär men det visade sig vara omöjligt eftersom den japanska armen förstört nästan alla bevis på att, den här mörka delen i japanska historien, någonsin har inträffat. Regissören Tun Fei Mou började arbetet med filmen 1982. Det tog fyra år att få ihop all fakta och att skriva manuset. Men den kinesiska regeringen ville inte stödja Mou ekonomiskt för att de var rädda att förlora kontakten med japan om en sådan film skulle göras. Det är därför filmen inleds med texten ”Friendship is friendship. History is history”. Trots det så sade japaner åt Mau när han var i Tokyo ”Lämna landet eller bli skjuten”.

I en scen i filmen blir en pojke styckad. Väldigt stark och äcklig scen och tydligen, enligt regissören så ska detta vara ett riktigt lik. Mou säger att de fick liket några timmar före innan scenen spelades in. Pojkens föräldrar tyckte att eftersom pojken redan var död, var detta ett bra sett att göra något för det kinesiska folket. Hur mycket äkthet det är i det här vet jag inte, kanske får man ta det med en nypa salt. Vid premiären i Kina ska 16 människor ha dött pågrund av filmen, vilket också kan diskuteras. Något som nog helt är säkert är att alla som har sett den blir berörda.

Men Behind The Sun kan närmast liknas som en asiatisk verison av Schindler’s List från 1993. Även om filmen verkligen är en av de äckligaste filmerna jag någonsin sett, kan jag inte säga att det är en dålig film. För det är den inte. Filmen är väldigt realistisk och gentemot amerikanska krigsfilmer så innehåller denna film inga hjältar, inga pampiga stråkarangemang. Här finns inga försköningar. Som en medlem i Manchuriet som fortfarande var i livet sade: ”Den här filmen visar sanningen”. Se den här filmen en gång och du glömmer den aldrig!

Av: Mats Udd

Recension: Guerrillas on the Plain

Guerrillas on the Plain (Ping yuan you ji dou)

Skådespelare: Du Defu, Fang Hua, Guo Zhenqing, Wang Enqi, Zhang Ying

År: 1955 el. 1956

Land: Kina

Genre: Krig, drama

Regi: Su Li, Wu (Zhaoti, Feidi, Zhaodi?)

Manus:

Hösten 1943. Japanska styrkor genomför i norra Kina en destruktiv attack mot kinesiska trupper som försöker hindra det japanska imperiets framfart. Ledaren för en mindre gerillagrupp, Li Xiangyang (Guo Zhenqing) får en brådskande order från en överbefälhavare att han genast måste bege sig till huvudkvarteret. Väl där ges han uppdraget att försöka hejda japanernas frammarsch, detta enbart med en liten grupp rebeller. Dessutom måste han även försvara en by som förvarar förnödenheter åt de kinesiska soldaterna.

”Guerillas on the Plain” är en sällsynt kinesisk krigsfilm. Jag kom över den under en resa i Beijing på engelsktextad dvd. Jag förmodade att det inte skulle innebära några problem att komma över lite info om själva filmen. Det visade sig dock vara betydligt svårare än väntat.

Efter en halv dags sökande så lyckades jag i varje fall hitta lite småtexter, men inte mer än så. Filmens huvudrollsinnehavare, Guo Zhengqing avled år 2005, 78 år gammal. I hemlandet blev han populär i gestaltandet av den historiske hjälten Li Xiangyang ”Double Guns”. Han fick på grund av sitt utseende nästan alltid spela folk ur arbetarklassen eller som anställd till kommunisterna. En av regissörerna, Su Li vars verk knappt är kända utanför Kina dog även han 2005. Han var då 88 år gammal. Förutom ”Guerrillas on the Plain” är han mest berömd för filmen ”Red Kids” och musikalen ”Third Sister Liu” som sägs vara den bästa av dem.

Även om jag förstod att kommunistregimens propaganda troligtvis skulle användas flitigt genom filmens gång så var det ändå ett alster jag såg fram emot. Att den är så pass otillgänglig medförde bara ett större intresse. Det visade sig i alla fall bli en ganska trevlig skådning som gav en liten insyn hur dåtidens kinesiska filmindustri såg ut. I skrivande stund är detta nämligen den äldsta kinesiska produktionen jag hittills kommit över.

Trevlig skådning ja, däremot inte en perfekt sådan. Dess största brist ligger huvudsakligen i karaktärerna som framställs som lite väl muntra och entusiastiska. Folk som inleder en strid med ett leende på läpparna känns inte direkt verklighetstrogna. Detta gäller särskilt Guo Zhenqing som i övrigt agerar relativt bra. Denna agitation framställer de medverkande som världens kanske viktigaste hjältar, och deras roller i historien överdrivs ordentligt. Att sådana här inslag skulle existera var dock föga förvånande. Kommunistregimen ville visa hur hängivna och betydelsefulla gerillaarméerna var under kriget. Visst det är i viss mån korrekt, men mestadels känns det fånigt med dessa polerade individer.

I filmen talar alla givetvis mandarin med undantag för den japanske generalen som yttrar några få meningar på sitt tungomål. Realismen lider dock inte nämnvärt av detta. Vad som kom lite som en överraskning var hur pass välgjord produktion ändå är. Jag har ingen aning om hur stor budget som användes men i stort sett allt utom ett tåg av modellformat ser skapligt ut. Miljöer, kulisser och kamera används ganska föredömligt och medför en rad tjusiga sekvenser. Den pampiga orkestermusiken bidrog med en uppsluppen min från min sida. Tycker att den passade ypperligt med undantag för några enstaka överdramatiserade slingor. I krigsväg levereras det en rad strider mellan Japanska styrkor och den kinesiska rebellarmén. De må vara något daterade, men med tanke på filmens ålder så håller de ändå förhållandevis bra kvalitet.

Det är svårt att bedöma en sån här typ av film. Eftersom jag är medveten om att den omfattar partier med ytlig propaganda och säkerligen avvikelser om de inblandades egentliga beteende så innebär det en betygssänkning. Samtidigt är propagandaspridning något som återkommer i många länders krigsskildringar, och jag antar att det nästan är sånt man får vänja sig vid. Jag tror dessutom inte att den här filmen kommer påverka många anmärkningsvärt över 50 år efter sin premiär. Därtill är ”Guerrillas on the Plain” i sin helhet en bitvis oerhört underhållande film som bör uppskattas av de flesta krigsfilmsentusiaster. Och detta trots att åldern har satt sina tydliga spår. Trist bara att det verkar så gott som omöjligt att få tag på denna film.

Av: Peter Nilsson

Recension: Flying Daggers

Flying Daggers (Shi mian mai fu)

Skådespelare: Takeshi Kaneshiro, Zhang Ziyi, Andy Lau Tak Wah, Dandan Song

År: 2004

Land: Kina

Genre: Wu xia pian

Regi: Zhang Yimou

Manus: Li Feng, Zhang Yimou, Wang Bin

Då Zhang Yimou hör till den skara regissörer som jag värderar riktigt högt av dagens filmskapare så var förväntningarna givetvis på topp inför hans senaste swordplay/drama, Flying Daggers. Med ett gediget team, både framför och bakom kameran, och med hans senaste succé Hero i baktanke så var något annat än förhoppningar om ett lyckat verk otänkbart. När det längre fram började dyka upp omdömen lite här och var så anade jag att världens kritikerkår stod splittrad gällande alstret. Vissa höjde den till skyarna medan andra valde att smutskasta den på grund av sin tomhet. Det sades att filmen var utan djup och avsaknaden på detta resulterade i en överdådig film utan substans. Men skulle inte en alldeles för invecklad story stjälpa produktionen istället för att medföra något gynnsamt? Efter att själv bevittnat skapelsen så hyser jag starka tvivel gentemot en mer komplicerad handling. Ibland kan en enkel och okonstlad story vara mer än tillräckligt.

Året är 859 e.Kr och politisk oro råder i landet. Den en gång så prominenta Tang-dynastin (618-907) befinner sig i krisläge då dess kejsare är oförmögen att styra och regeringen är korrumperad. Till följd av de hårda tiderna så bildas flera rebellarméer runt om i landet. Den som anses vara det största hotet mot makthavarna är organisationen som bär namnet ”De Flygande Knivarna”.

Två polisbefäl, Leo och Jin, får i uppdrag att störta ”De Flygande Knivarna” genom att tillfångata deras nye ledare. Men att nästla sig in i gruppen är besvärligt och de bägge är tvungna att smida en vattentät plan. I ett lokalt glädjehus uppträder den bedårande, blinda kvinnan Mei, och hon misstänks vara dotter till ”De Flygande Knivarnas” grundare. Genom att arrestera henne och därefter simulera en fritagning förväntar sig Leo och Jin att Mei kommer att föra dem till rebellernas gömställe.

Flying Daggers är ingen renodlad actionfilm, utan den förhåller sig minst lika mycket till dramagenren. Vad som presenteras för oss är en klassisk kärlekshistoria som relativt snabbt blir filmens essentiella drivkraft, med scener som rör uppdraget att kuva ”De Flygande Knivarna” endast inklämda några enstaka gånger. Politiken är alltså inte Flying Daggers vitala del, utan blir efterhand mer en bihandling som återkommer till och från. Att kärleksintrigen i sig inte är särskilt revolutionerande tycks ha gett folk en anledning att uttrycka sitt missnöje, men för min del är det oväsentligt om storyn är nyskapande eller inte. Det viktiga är naturligtvis vilken påverkan den har, och om den förmår att beröra med tillräcklig slagkraft för att man ska strunta i originalitet. Personligen tycker jag att Yimous framställning är häpnadsväckande, han har sannerligen satt sin personliga prägel på historien och har därefter skapat ett hjärtknipande drama. Sällan har en så pass simpel grundstory alstrat sådan energi.

Två komponenter som bidrar med den ovan nämnda energin är utseendet och karaktärsskildringarna. Flying Daggers är tekniskt briljant, inget snack om den saken. Det är en ytterst tilldragande och uttrycksfull upplevelse som påminner mer om en organisk tavla än en ordinär spelfilm. Den är inte fullt så storslagen som Hero (en film man omöjligt kan låta bli att jämföra med) men imponerar likväl med sin majestätiskt naturliga skönhet. Miljöerna är sannerligen praktfulla och det utsökta fotot understödjer det enormt färggranna äventyret. Bortsett från Hero så var det inte sedan Yimous vemodiga, men underbara, Vägen Hem som jag har fått ta del av sådana påfallande färgkombinationer och pittoreska omgivningar.

Vi blir i Flying Daggers även bortklemade med tre, rysligt spektakulära framträdanden, och dessa bidrag är på alla sätt och vis mycket betydelsefylla. Zhang Ziyi har jag troligtvis inte uppskattat så här mycket sedan hennes utomordentliga prestation i Yimous, Vägen Hem, en film som jag i sanning tror att hon aldrig kommer att kunna toppa i form av utstrålning och naturlig närvaro. Wong Kar Wais 2046 och den nu recenserade Flying Daggers är nog de enda rivalerna. Det kändes, som omväxling, skönt att återigen se henne le. Detta är något hon har fått alldeles för några tillfällen att göra i de senaste årens produktioner. Takeshi Kaneshiro, en man som jag har en rätt så vacklande syn på, innehar en av filmens två största roller. Att det är ett glänsande uppträdande han gör är det ingen tvekan om. Han kompletterar Zhang Ziyi bra och gemensamt skapar de filmmagi. Att inte berömma Andy Lau för sin insats vore i sanning att häda. Andy som under de senaste åren har börjat vara något av en favorit visar återigen sin mångsidighet inom karaktärsgestaltningar. Vad mer behöver nämnas förutom att dessa tre verkligen visar vad kvalitativt skådespeleri innebär?

Ching Siu-Tung, en av mina favoritkoreografer, ger prov på ett fantastiskt kunnande i och med filmens bataljer. Striderna är framförda i ett förvånansvärt harmoniskt tempo. De kan kanske lättast jämföras med drömlika scenarion där helheten stärks av kraftfullt, tilltalande färgkombinationer, och ljudeffekter som har en rogivande verkan på alla kroppens sinnen. Det är definitivt inte traditionell kung fu och känns heller inte riktigt representativ för typisk wu xia. Det lugnande intrycket som ges för istället tankarna till en förtrollande dans. Ja, dans är verkligen rätt benämning. Det är framförallt två inslag som gjorde mig otroligt hänförd. Jag tänker då på sammandrabbningen i bambuskogen vilken är helt förträfflig i alla avseenden. Gravitationsfria rörelser i grönskimrande natur i sällskap med Shigeru Umebayashis ljuvliga toner bildar en komplex stund som för min del hade kunnat vara hur länge som helst. Det andra fascinerande bidraget är en duell i slutstadiet av filmen som övergår från höst till vinter. Det är en scen som förmedlar rå styrka och intensitet, samtidigt som den är bländande vacker att betrakta. Angående striderna så kan jag omöjligt finna några svagheter.

Jag tänker inte fortsätta traggla om hur utmärkt Flying Daggers är, det är tillräckligt många andra som redan har gjort det. Flying Daggers är helt enkelt en jäkligt bra film, med få brister. Ta och se den, om ni inte redan har gjort det. Men glöm för all del inte bort att kolla upp Zhang Yimous övriga filmografi, annars går ni miste om ett antal mästerliga produktioner.

DVD Kritik:

En, gällande själva filmen, utmärkt utgåva från Sandrews som tyvärr, men inte särskilt förvånande saknar vettigt extramaterial. Bilden anamorfisk widescreen 2.35:1 är skarp, tydlig och framhäver filmens vackra färger. Ljudet (Mandarin DTS) har jag inga som helst invändningar mot. En bra utgåva helt enkelt, men jag skulle vilja se mer extramaterial vilket inte borde varit alltför svårt att få tag på.

Av: Peter Nilsson

Recension: Blind Mountain

Blind Mountain (Mang shan)

Skådespelare: Huang Lu

År: 2007

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Li Yang

Manus: Li Yang

Regissören Li Yang debuterade år 2003 med samhällskritiska alstret Blind Shaft, tankeväckande och tungt om Kinas illegala gruvindustri. Inte särskilt förvånande såg den Kinesiska censuren rött och filmen vägrades distribution i hemlandet. I omvärlden mottogs den däremot med otaliga lovord. Hans ärliga skildring berörde många. Nu har Li Yang återvänt, redo att än en gång demaskera Kinas dunkla baksidor.

Bai Xuemei är en ung kvinna som trots god utbildning har problem att hitta ett lönsamt arbete. Föräldrarna är skuldbelastade efter att ha bekostat hennes undervisning och Xuemeis skuldkänslor tillåter inte situationen vara ohjälplig. Av en äldre, förtroendeingivande kvinna, blir hon erbjuden möjligheten att plocka örter till försäljning. Som en snabb och säker inkomstkälla accepterar hon kvinnans förslag och de båda reser till en avlägsen bergsby.

Dagen därpå vaknar Xuemei ensam, ovetandes om hur hon somnat strax efter ankomsten till byn. Hon upptäcker att hennes tillhörigheter saknas, legitimation och allt som bekräftar hennes identitet har försvunnit, och så har också arbetsgivaren. Hon är ett offer för slavhandel, bedragen och såld som hustru till en av byns invånare. Hon befinner sig på en plats där kontakt med omvärlden är minimal, och ständigt bevakad finns ingen möjlighet till räddning.

Blind Mountain är omskakande, ofta påfrestande i betraktandet av handlingar som strider mot allt sunt förnuft. För oräkneliga kvinnor är Bai Xuemeis öde en bitter verklighet. Vi rör oss i otillgängliga bergstrakter, en värld så olik vår. Knappt påverkade av landets förändring har dessa obildade bönder en fot kvar i det gamla. Djuprotade traditioner som långsamt börjat försvinna i storstäderna griper sig alltjämt kvar på landbygden. Förevarande befolkning begriper inte det inhumana med denna uråldriga sedvänja, den har praktiserats i århundraden. Det märks inte minst på den likgiltighet Xuemei bemöts av, samtliga invånare (inklusive byråd, brevbärare och lokal polis) är iblandade i konspirationen och därför finns ingen handräckning att finna.

Rådande företeelser som dessa är en direkt konsekvens av traditionen att betrakta pojkar som mer värdefulla än flickor. I kombination med Kinas enbarnspolitik resulterar det i få födslar av flickebarn och när det råder brist på sådana ser giriga individer sin chans att tjäna stora summor genom att föra bort och sälja kvinnor. Köpare finns det gott om. Regeringen står handfallen, trots försök att sätta stopp för slavhandeln. Arbetet försvåras av korruption och inte sällan platsernas geografiska lägen, något som framkommer tydligt i denna film. Sedan kan man diskutera regeringens motvilja att se hur pass omfattande detta problem är.

Bai Xuemei får genomlida helvetets alla kval, och resultatet är en deprimerande känsla av hopplöshet som ligger som ett tungt moln i sinnet när man ser på filmen. Det är ingen angenäm upplevelse och man tillåts aldrig njuta av den pittoreska omgivningen. Vad som förmedlas här är istället ren och skär misär, ohyggliga levnadsförhållanden och ett smaklöst tankesystem gällande människovärde. Enda stråket av glädje finner vi hos barnen, de symboliserar hopp, hopp om att deras generation råder bot på all jäkelskap runtomkring oss. Det är åtminstone så jag tolkar det hela, om det är regissörens avsikt är jag inte rätt man att avgöra.

Li Yangs syfte med filmen är inte att smutskasta, snarare att upplysa om handlingssätt som kräver förändring i ett land som blir mer och mer globaliserat. Uråldrigt tänkande som lirkar sig kvar på platser som denna (och det gäller givetvis inte bara Kina) måste helt enkelt få ett slut. Li Yang slänger den bittra sanningen rakt i ansiktet på oss, och det gör ont. Men ibland ett nödvändigt måste. Vad Li Yang än tar för sig härnäst väntar jag mig inte någon trivsam upplevelse. Råa, okonstlade upplysningsfilmer lär han inte sluta med.

Av: Peter Nilsson (2008-04-28)

Recension: Assembly

Assembly (Ji jie hao)

Skådespelare: Zhang Hanyu, Deng Chao, Fu Heng, Hu Jun, Phil Jones, Liao Fan, Li Naiwen, Ren Quan, Tang Yan, Wang Baoqiang, Yuan Wenkang, Zhao Shaokang

År: 2007

Land: Kina

Genre: Drama, krig

Regi: Feng Xiaogang

Manus: Liu Heng

Proklamerad som Kinas första krigsfilm utan propaganda och Feng Xiaogangs första tillskott i genren. Assembly är på många vis unik och har av många följts med stort intresse, inte minst av mig. Xiaogang, vars signum tidigare har varit alster med mörkare humoristisk betoning tog ett kliv bort med eposet The Banquet (2006), ett verk som fick mig att önska omedelbar tillbakagång till Xiaogangs rätta element. Ändå verkade Assembly redan i idéstadiet hoppingivande och jag förlät kvickt bakslaget med The Banquet.

Året är 1948 och inbördeskriget i Kina skördar tusentals liv. Gu Zidi, kapten för det nionde kompaniet i kommunistarmén beordras att förhala fiendens offensiv. Positionen måste försvaras till varje pris för att underlätta huvudarméns omgruppering. Reträtt är enbart tillåten då samlingssignalen ljuder. Om inte är Gu Zidi och hans kompani på blott 46 man tvungna att kämpa mot fienden oavsett om det kostar samtliga livet.

Underbemannade, och med brist på verkningsfulla vapen möter det nionde kompaniet nationalistarméns (KMT) överlägsna trupper. I ständigt krympande antal slår de tillbaka våg efter våg av kraftfullt utrustade fiendeskaror, men förtvivlan gror hos de återstående. Några ur manskapet påstår sig ha hört signalen de alla väntat på, äntligen reträtt! Men Gu Zidi, vars hörsel nästan gått förlorad efter en explosion är övertygad om motsatsen och bestämmer sig för att hålla ställningen. Ett ödesdigert beslut där alla utom Gu Zidi går under.

Det är gråa, råa och allmänt jävliga förhållanden vi kastas in i. Krigets förtvivlan är ytterst påtaglig. Avlägsnade lemmar, litervis med blod, brända kroppar och andra ohyggligheter, Assembly är under sin första timme osminkad och brutal, precis vad realismen kräver.

Klivet från traditionella Kinesiska krigsfilmer är inte litet, i Assembly är det soldaterna som sätts i fokus och inte saken de slåss för. Kommunistpartiets ideologier skönmålas aldrig, som seden vanligtvis bjuder med tappra orädda krigare, ackompanjerade av pampiga stråkmarscher och hyllningssånger till den stora ledaren Mao Zedong. I dessa män finner vi istället rädsla, människan och dess självbevarelsedrift är för första gången gestaltad. Oförädlat, och ett gediget drag av Xiaogang som med Assembly når en ny nivå, i Kinesiska sammanhang vill säga.

Jag är däremot inte fullt belåten. Filmens första timme är vådligt intensiv, de ständigt avlösande striderna låter aldrig karaktärerna träda fram i den mån som känns behövlig. Krigsscenerna är imponerande ja, men filmens vitala aspekt ska ändå vara individerna. Bekantar man sig inte med personerna blir medkänsla svårinrättad. Extra trist med de lysande birollsinnehavarna i åtanke. Hu Jun (Curiosity Kills the Cat) och Wang Baoqiang (Blind Shaft) är båda färgstarka män och förtjänar definitivt mer spelrum.

När första timmen passerat tar filmen en helt ny skepnad och tempot faller drastiskt. Gu Zidi vaknar efter den förödande striden upp på ett fältsjukhus där han blir misstroget bemött. Det nionde kompaniet existerar inte längre på papper. Inga dokument som kan styrka Zidis berättelse finns tillgängliga och manskapet har helt enkelt placerats i facket ”saknade i strid”. Hastigt kastas vi in i Koreakriget, Gu Zidi är alltjämt plikttrogen och tjänstgör i armén fram till krigets slut. Först då återvänder han till sitt hemland för att söka upprättelse, en strävan att få ett statligt erkännande av hans manskaps heroiska insatser gror starkare i hans sinne.

Långsamt, men ytterst välspelat av Zhang Hanyu. Andra halvan är inte bara erfaret skildrad, det är först nu som gripande element får verka fritt och intryck från föregående hetsiska del kan i lugn och ro inhämtas. Med Hanyu i fokus blir det med ens känslomässigt engagerande, karln sprudlar av talang och är fullkomligt utmärkt som sargade veteranen Gu Zidi. Hans enträgna kamp att hedra sina förlorade bröder är träffande, en dyster bevittnelse.

Filmens avgörande brist är uppdelningen av de två segmenten. En timmas intensiv krigföring följt av en timmas makligt drama blir ojämnt och lite besvärligt att försona sig med. En förening av dessa delar, rimligtvis hopknutna via tidshopp vore garanterat gynnsamt.

Det framgår nog tydligt att Assembly inte är det mästerverk jag önskat mig, men jag måste ändå poängtera att filmen till övervägande del är fängslande och ytterst sevärd. Syftet med recensionen (som kanske förefaller ganska avvisande) är att understryka samtliga moment jag personligen skulle vilja se korrigerade. Assembly är i övrigt tankeväckande och trots allt tillägnad människorna i uniformerna. Bara det är skäl nog att se filmen.

Härnäst återgår Feng Xiaogang till sina rötter med komedin The Nobles, och kanske är det där han hör hemma?

Av: Peter Nilsson (2008-02-05)

Recension: Kung Fu Hustle

Kung Fu Hustle (Gong fu)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Lam Chi Chung, Danny Chan Kwok Kwan, Yuen Wah, Tin Kai Man, Yuen Qiu, Eva Huang Sheng Yi, Bruce Leung Siu Lung, Tung Chi Hwa, Chu Chi Ling, Fung Hak On, Jia Kang Xi, Lam Suet, Xing Yu, Chan Kai See, Cheung Yat Par, Wellson Chin Sing Wai, Fung Mien Hang, Ho Man Fai, Lam Chi Sin, Law Kar Ying, Liu Chaoxia, Ren Silu, Shang Ya Peng, Oliver Wong Yui Man, Feng Xiaogang, Yuen Cheung Yan

År: 2004

Land: Kina, Hong Kong

Genre: Komedi, martial art

Regi: Stephen Chow Sing Chi

Manus: Stephen Chow Sing Chi, Chan Man Keung, Tsang Kan Cheung, Lola Huo Xin

När Stephen Chow för snart fyra år sedan släppte Shaolin Soccer slog den alla tiders kassarekord i Hong Kong. Än idag är det en av de bäst säljande DVD-filmerna i asien. Efter Shaolin Soccer blev det dock tyst kring Stephen Chow, och efter en ovanligt lång paus – 3 år- i verksamheten är hans nya film Kung Fu Hustle här. Förhandspratet kring denna film har i princip varit konstant sedan den visades i en tidig version på Torontos filmfestival i september 04, och nu har alltså jag (efter diverse tulltrassel) fått möjligheten att se spektaklet. För någon ordinär film rör det sig inte om, det blev väldigt uppenbart när den kort efter sin biopremiär lyckades med bedriften att krossa Shaoling Soccers tidigare kassarekord. Stephen Chow, Yuen Wah, Yuen Woo-Ping och drösvis med massiva slagsmål. Sju miljoner Hong Kongbor kan inte ha fel. Eller?

Kung Fu Hustle är en väldigt splittrad film, med allt vad det innebär. Innan jag går in på en djupare dissekering kan det vara lämpligt att summera (den inte allt för välgenomtänkta) handlingen: Platsen är Shanghai och tidsperioden 1940-talet. Ett hemskt gängkrig rasar i den undre världen, polisen är antingen mutad eller maktlös, lokalbefolkningen är förtryckt. Om upptakten låter bekant beror det på att den helt enkelt är det. Den skrala bakgrundshistorien tjänar enbart som skådeplats för Stephen Chows diverse vansinniga påhitt. Allt i sin ordning, med andra ord. Ett av få, fattiga, kvarter som dittills undsluppit gangsterproblem är den skabbiga ”Pig Sty Alley”. Namnet skvallrar om levnadsstandarden för hyresgästerna. Trots att de inte behöver oroa sig för blodtörstiga yxmördare i frack och stormhatt terroriseras de av sin fasansfulla hyresvärdinna och hennes make. Till Pig Sty Alley anländer en dag bedragaren och småtjuven Sing (Chow). Hans mål är att gå med i The Axe Gang, stadens största och hänsynslösaste gäng, och för att lyckas med den uppgiften måste han sätta sig i respekt hos invånarna i ”svinstian”. Allt är dock inte som det verkar vara med hyresvärdinnan och hennes inneboende, och ganska snart inser Sing att han tagit sig vatten över huvudet...

Jag nämnde att Kung Fu Hustle är en splittrad film. En förklaring följer. Riktigt bra filmer arbetar på många olika plan, t.ex. enskilda scener kontra den stora helheten. Det kan vara snygga klipp som i symbios med välpassande musik gör speciella ögonblick sådär ”magiskt” minnesvärda så de aldrig lämnar ens minne. Problemet med Kung Fu Hustle är att den fungerar i små doser. Som små korta episoder staplade på varandra är vissa scener fantastiskt underhållande, och Chows lekfullhet fullkomligen lyser igenom. Sträcker man ut upplevelsen över de knappt 100 minuter filmen rullar blir dock behållningen märkbart tunnare.

En direkt anledning jag kan se är att Stephen Chow gjorde det, i detta fall, ödesdigra misstaget att placera sig själv i filmen. Detta gör att filmen konstant tappar fokus när han slits mellan att framträda framför respektive bakom kameran. Sing har nämligen på tok för lite skärmtid för att kunna klassas som huvudroll i filmen, vilket är riktigt synd. Stephen Chow känns nämligen lika bekväm i sin luggslitna skojarkaraktär som Charlie Chaplin gjorde i sin luffare. Han formligen stjäl vartenda ögonblick han medverkar i. Med detta menas inte att resten av ensemblen är färglös, men filmen är bara så mycket bättre i de scenerna Chow själv är med. Dock finns en del minnesvärda scener utan honom, särskilt en, i vilken två lönnmördare (en riktigt kul cameoroll av regissören Feng Xiaogang) utrustade med minst sagt okonventionella vapen skickas till Pig Sty Alley för att göra upp med bråkmakarna där, är riktigt snygg. Det gör mig faktiskt lite ledsen att se den splittrade helheten, därför att Stephen Chow går från klarhet till klarhet som regissör.

Fotot i Kung Fu Hustle är en av filmens absoluta styrkor. De klara, starka färgerna och bildkompositionen ger hela produktionen en riktigt professionell look. Chow vet även hur man spelar på känslosträngarna, vilket han visar tydligt i några flashbackscener. Den dagen han regisserar en film helt utan att medverka som skådespelare tror jag det kan bli riktigt, riktigt bra. Kung Fu Hustle innehåller alltså trots min kritik en rad helt urflippade scener med bl.a. lysande slapstickhumor (knivkastarscenen), smart referenshumor (den Gangs of N.Y-liknande öppningen, Gråben och Hjulben-parafrasen) som fick mig att skratta högt.

Skådespelarinsatserna är en blandad kompott. Av de diverse kung fu-mästarna i Pig Sty Alley är ”Coolie”, spelad av Xing Yu, klart den häftigaste karaktären. Den borderline-bögige skräddaren (Ling Chiu Chi) är t.ex. för stereotyp i sin framtoning för att omnämnas med större värme. Liang Hsiao, som spelar ledaren för The Axe Gang, är rakt töntig i sin prestation. Dock tampas han med en väldigt endimensionell karaktär, så det är egentligen bara bra att han får så lite tid i filmen. Störst uppmärksamhet ägnas en duo som i och med Kung Fu Hustle fått ett rejält uppsving i filmbranschen. Jag talar om hyresvärdinnan och hennes man, spelade av Qiu Yuen och kulthjälten Yuen Wah. Detta är faktiskt bara Qiu Yuens andra filmroll sedan hon medverkade i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen för ca. 30 år sedan. Dock är hon, liksom Yuen Wah (Jackie Chan, Sammo Hung, Yuen Biao etc.) skolad inom pekingoperan och tillsammans bildar de en eldig duo.

Det är lite oklart till en början, men så småningom centreras filmen allt mer kring dessa två och den ondaste mördaren som någonsin vandrat på vår planet: The Beast (en riktigt skön Lung Leung Siu). I klassisk kinesisk berättartradition är hela filmens (något sega) mittparti en upptakt till en oundviklig konfrontation av kolossala mått.

Vilket för mig in på filmens huvudtema: fightscenerna. Stephen Chow är väl mer känd som komiker än slagskämpe, men det är ett faktum att hans Bruce Lee-fanatism var det som från början fick upp hans ögon för filmer, så nog borde man förvänta sig mer än den vanliga actiondosen från denna film. Visst, Kung Fu Hustle innehåller en del välgenomförda slagsmål, främst ett stort i början och ett ännu större i slutet. Trots att de otaliga specialeffekterna oftast är riktigt snyggt gjorda känns koreografin väldigt standardmässig och oinspirerad. Inga nya grepp används, istället parodieras tidigare ljumma verk som Matrix: Reloadeds ”Burly brawl”. Jag kan förstå att lite äldre skådespelare kanske får förlita sig mer till effekter och liknande hjälpmedel än de yngre motsvarigheterna, men då borde man inte lägga så mycket krut på fightscener, och man borde verkligen inte skylta med Yuen Woo-Pings namn. Jag misstänker att det är ett västerländskt fenomen (t.ex. ”Från mannen bakom slagsmålen i The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon!” Hur många gånger har man inte hört den?), men det är ingenting jag kan verifiera. Det jag kan säga är iallafall att hans namn inte längre är ett lika helgjutet signum för kvalitet som det en gång i tiden varit för mig.

I slutändan framstår Kung Fu Hustle som en småkul, men påkostad, film som troligtvis kunde blivit så mycket mer om insatsen varit mer fokuserad.

Apropå Shaolin Soccer, och all ryktesspridning kring en eventuell uppföljare har Stephen Chow lagt in sin personliga kommentar i debatten i en härlig scen i filmen.

Av: Patrick Stanelius

Recension: Kekexili: Mountain Patrol

Kekexili: Mountain Patrol (Kekexili)

Skådespelare: Duobuji, Zhang Lei, Qi Liang, Xueying Zhao, Ma Zhanlin

År: 2004

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Chuan Lu

Manus: Chuan Lu

Här sitter jag, nästan två timmar efter att ha tittat på ”Kekixili Mountain Patrol” i hopp om att kunna pränta något läsvärt. Det är dock svårt att beskriva filmen med ord då starka känslor fortfarande är i omlopp och tankarna hellre riktas mot Ritai och hans män än tangentbordet.

”Kekixili Mountain Patrol” är en verklighetsbaserad berättelse som utspelar sig i Tibets ogästvänliga ödemark. Kekexili, regionen som är den tibetanska antilopens "Chiru" hem var under en tid skådeplats för en hänsynslös slakt. Antiloper dödades i tusental av tjuvskyttar som gjorde en rejäl vinst på djurens dyrbara päls. Under en period av 5 år minskade stammen från 1 miljon till 70,000.

Utan statligt stöd bildades 1993 en grupp av tibetanska volontärer med målet att patrullera Kekexili och sätta stopp för tjuvskyttet. En journalist, Ga Yu, från Beijing gav sig ut tillsammans med den frivilliga styrkan på en 17 dagar lång resa ledd av Ritai, en före detta militär som tillsammans med sin lilla skara män var beredda att offra sina liv för att bevara den kvarvarande stammen av antiloper. Historien publicerades i Kina 1997 och den här filmen berättar om den sista patrulleringen i Kekexili.

Efter en stark inledning där tjuvskyttar efter att ha uträttat sitt jobb, kallblodigt avrättar en av volontärerna så inser man snabbt att det här inte kommer vara en särskilt angenäm upplevelse. Vi kastas därefter in i en snar framtid där den mördade mannen begravs och Ga Yu, den kinesiske journalisten anländer till den vackra, nästan pittoreska tibetanska bergsby som är tillhåll för den grupp frivilliga som patrullerar Kekexili. Merparten av den resterande historien är fascinerande men oerhört skrämmande och hjärtknipande.

Det är en rak och okonstlad story som inte går någon karaktär på djupet. Ändå är det en film som är känsloladdad till tusen. Avsaknaden på tillgjord dramatik medför realism och ett tilltagande engagemang som ständigt växer och som tillslut kulminerar i en flod av olika sinnesstämningar. Jag är evinnerligt tacksam för bristen på försköningar av de inblandade. Deras stordåd berör tillräckligt utan stiliga tal som berättigar dem att agera som de gör. Man inser ändå att deras kamp för djuren betyder mycket. Blir de inte offer för en fientlig gevärskula så utgör olidliga snöstormar, kvicksand, överansträngning i den tunna luften och brist på mat påtagliga livsfaror. Att de därtill finansierar sina ”expeditioner” på egen hand gör det inte mindre aktningsvärt.

Att starka vänskapsband knyter samman gruppen är tydligt, ett avsked för dem betyder mer än ett trivialt ”hejdå”. Här är risken stor att avskedet varar för evigt. Rollistan består främst av tibetanska amatörer, dessa hjälper att förmedla äktheten som genomsyrar produktionen. Vi slipper alltför mycket sentimentalt snack, kamratskapen lyser solklart genom aktörernas förträffliga agerande. Det är naturtroget och dialogerna känns tvättäkta. Kommentarer som ”vi begraver över 10.000 djur om året” håller sig kvar i medvetandet länge. Man kan kanske ifrågasätta männens tillvägagångssätt för att pressa misstänkta på info, det kan tyckas hårt men efter att ha bevittnat stora områden, där hundratals kadaver vittnar till vad som skett så förstår man den ilska som gror inom männen.

Cao Yu har fångat Tibets landskap perfekt. Vyerna blir en förening av storslagen skönhet och samtidigt ett skräckscenario. Det är en isolerad plats där kampen för överlevnad ständigt råder.

Som ni säkert förstår så fängslas jag av det mesta i ”Kekixili Mountain Patrol”. Jag frågar mig dock ett antal gånger när jag ser den om filmen delvis målar upp den kinesiska ockupationen av Tibet som något rättfärdigat. Det nämns inte i ord, men frågan är hur man ska tolka de sista raderna där den kinesiska regeringen äntligen har utlyst Kekexili till ett skyddat område och att det nu läggs resurser på att bevara antilopen. Det är självklart positivt i sig, men man får känslan av att tibetanerna framställs som oförmögna att skydda djuren utan Kinas hjälp. Det finns alltså lite innehåll att betvivla, men i helhet så fördärvar inte dessa små partier.

För detta är i grund och botten ett sant mästerverk. Sällan har jag berörts så mycket som av Ritai och hans mäns öden. ”Kekexili” träffar djupt och hårt. En stark berättelse fulländad i filmform som visar att simpla medel ibland funkar bäst.

Av: Peter Nilsson

Recension: Juvenile Delinquents

Juvenile Delinquent (Shaonian Fan)

Skådespelare: Zhu Manfang, Shen Guangwei, Lu Bing, Jiang Jian, Wang Jue, Zhao Zhichang

År: 1985

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Zhang Liang

Manus: Wang Jinzhu, Zhang Liang

Juvenile Delinquents är ett Kinesiskt drama inspelad på en ungdomsanstalt i Shanghai där unga lagbrytare rehabiliteras för att kunna återanpassas i samhället. Omskolning genom undervisning, positivt inflytande från vakter samt ordentligt arbete ska göra hedervärda medborgare av dessa missanpassade ynglingar. Xie Xinjie är en medelålders journalist vars uppdrag blir att skriva en artikelserie om livet på anstalten. Samtidigt börjar hennes son, Chen Lin påverkas negativt av sin nya umgängeskrets.

Det här är uppenbarligen ett prisat verk i hemlandet, en film som rör folk till tårar om man ska tro på vad som förtäljs på omslagets baksida. I västvärlden är dock Juvenile Delinquents så gott som helt okänd, den finns inte omnämnd i någon filmdatabas bortsett från en aning information på http://www.dianying.com/en/. Det enda jag har lyckats luska fram är att många av filmens skådespelare var dömda ungdomar som vid inspelningen genomgick rehabilitering på den anstalt filmen utspelas på.

Medioker och friserad är de ord som först poppar upp så här i efterhand när jag ska försöka resumera mitt tycke om filmen. Medioker främst gällande dess estetiska drag då jag får intrycket av att mycket är hastigt och oplanerat genomfört. Några ambitioner att framhäva funktionella bildkompositioner eller stämningsfull ljussättning lyckades jag aldrig observera. Intrycket är grått och disigt, inte på det sätt som kan anses som lämpligt för film av den här typen. Friserad då jag inte kan smälta detta alster som en trovärdig skildring. Samtliga i fängelsepersonalen framställs nämligen som godhjärtade kamrater, ej benägna att uträtta en enda felaktig handling mot ungdomarna. Och visst, inte förväntar jag mig heller att vakterna ska ge ynglingarna en omgång med elbatongen i varenda sekvens. Problemet ligger snarare i den sliskigt sockersöta gestaltningen av dem. Filmen innehåller även åtskilliga diskutabla moraliska inlägg som osar regeringshyllningar. Propaganda är sällan underhållande i denna form.

Jag tänker dock inte förkasta hela produktionen, medan historien i helhet inte är särskilt minnesvärd finns det däremot ett fåtal ganska gripande sekvenser. Jag blev själv fängslad av segmentet som kretsar kring Xiao Fu, en 14-årig pojke vars kriminella beteende är ett resultat av hur hans familjemedlemmar har behandlat honom genom åren. Pojken (jag har inte en aning om vem skådespelaren är) agerar förbluffande bra och jag önskar att man hade tilldelat honom en egen film. Visserligen spelar de andra ungdomarna relativt bra, men det är Xiao Fu som är filmens stjärna.

Juvenile Delinquents har som bäst ett fåtal gripande stunder men känns mestadels som ett halvhjärtat försök att frambringa ett ordentligt ungdomsdrama. Filmskaparna drar som oftast i fel trådar och belyser kanske fel orsaker till ungdomsbrottslingarnas beteende. Att filmen är omtyckt i hemlandet kan jag däremot förstå, jag tror att befolkningen där har lättare att relatera till filmens händelser. För min del gick det dock inte hem utan jag tilldelar filmen ett lågt betyg.

Av: Peter Nilsson (2008-05-05)

Recension: About Love

About Love

Skådespelare: Chen Bo-lin, Mavis Fan, Yui Ichikawa, Misaki Ito, Ryo Kase, Lu Lu, Ren Osugi, Takashi Tsukamoto, Rui Yang

År: 2005

Land: Japan, Taiwan, Kina

Genre: Drama, romantik

Regi: Ten Shimoyama, Yee Chin-yen, Zhang Yibai

Manus: Haruko Nagatsu, Wei Shen, Yee Chin-yen

Japan, Taiwan, Kina. Tre länder som har bidragit med varsin kortfilm av tre relativt fräscha regissörer. Gemensamt för dessa filmer är det styrande ledmotivet kärlek. De är unika, med egen story där enbart någon karaktär återkommer i mer än en del. Den självklart största likheten finner vi i de kulturella olikheter och språkbarriärer som på något sätt påverkar dess figurer. Filmerna är namngivna efter de städer de utspelas i.

Det är i Tokyo, i regi av Ten Shimoyama, som den första historien äger rum. En kvinnlig konstnär genomgår en svår tid efter uppbrottet på ett långvarigt förhållande. Hon finner tröst i bilderna som en Kinesisk student fäster på dörren till hennes jobb varje dag. I denna korta episod tillkommer även en liten sidoberättelse som ger lite mer kött på benen åt den Kinesiske karaktären. ”Tokyo” är en fascinerande kärlekssaga, gulligt berättad och glädjande utan att någon gång bli för mycket. Historier av denna art tenderar lätt att bli överdrivet sockersöta men Shimoyama undviker smidigt sådana inslag. Istället genomsyras kroppen av en pirrande, nästan längtande känsla, där ens största önskan är att epilogen leder till nyförälskelse mellan parterna.

Hopp är det drivande temat i ”Tokyo” och därtill den ljusaste av filmerna. Det som stärker ens engagemang för berättelsen är dess två huvudkaraktärer. Chen Bo-lin (Blue Gate Crossing) är som den Kinesiske studenten Yao mycket trovärdig. En person som i inledande skede lider av ensamhet, befinner sig i ett främmande land där språket utgör hinder för kommunikation med andra människor. Förändring sker då han finner bot i att trösta den Japanska konstnären Michiko med bilder som föreställer hennes återhämtning. Michiko är med glans spelad utav Misaki Ito (Ju-on: The Grudge) som övertygande visar skiftande sinnesstämningar. Dialogerna är få, men bilderna är uttrycksfulla nog. Att beskåda Yao, cyklandes ensam på Tokyos vackra gator förtäljer allt man behöver veta, ord blir överflödiga.

Yee Chih-yen, regissör till bland annat ”Blue Gate Crossing” är ansvarig för den andra episoden med titeln ”Taipei”. A-Su (Mavis Fan) är en ung kvinna med brustet hjärta, följden av en avslutad relation. Tecchan (Ryo Kase) med Japansk bakgrund är på besök i Taiwan, är uppenbarligen bekant med A-Su och får bege sig till hennes bostad sent en natt för att hjälpa henne resa en vägghylla. Han är intresserad av henne, hon använder honom i ett desperat försök att lösa sitt gamla förhållande.

”Taipei” är den svagaste av alla tre filmer, samtidigt inte alls dålig. Det den saknar är verklig empati, särskilt för A-Su, som på intet sätt spelas illa men som framstår som självgod i ett avseende som jag personligen har svårt för. Likaså, Tecchans gestalt förefaller som alldeles för naiv. Han återkastar bilden av ett lite väl godtroget synsätt, samtidigt är det ibland förstående. Syftet är troligen att visa att kärlek leder till ett uppträdande som avviker från sitt regelrätta jag, att man är villig att offra sig och smärtas för den man hyser kärlek till. Min inställning är med andra ord delad. I övrigt är det, bortsett från ett omotiverat dansnummer, en tilltalande film med underliggande humor som anspelar mycket på språksvårigheter.

”About Love” avslutas med ”Shanghai”. Regisserad av Yibai Zhang med Takashi Tsukamoto och Li Xialu i huvudrollerna. Tsukamoto syntes i ”Tokyo” som språklärare och befinner sig i denna del i Shanghais hutongområden. Han hyr ett rum där arbetarklassflickan Yun (Li Xialu) bor med sin mamma och driver en liten butik. Från första stund, om än något dolt, så börjar känslor gro inom henne inför deras Japanske besökare. Han i sin tur är förälskad i sin flickvän som han lämnat i Tokyo.

Av de tre filmer som inkluderats så är ”Shanghai” i särklass den bästa. En förmodligen starkt bidragande faktor kan vara själva hutongerna, områden som personligen tilltalar mig mycket. Byggnader som dessa, med ett något förfallet utseende, är väldigt charmiga och oerhört trivsamma att vandra runt i. Sedan har vi tyngdpunkten, nämligen kärlekshistorien. Det är en vacker, samtidigt lite sorglig skildring där det upprepande temat med språkhinder komplicerar för individerna. Därutöver är urbaniseringen något som påverkar utgången och är därför ett genuint drag av Yibai Zhang som med detta sätter tämligen stora känslor i omlopp. Takashi Tsukamoto och Li Xialu tillför extra glöd med två felfria prestationer som berör på djupet. Båda två personer man känner starkt för med en gång.

I helhet är ”About Love” en samling med tre säkra kort. Kvaliteten är varierande, men fortfarande hög gällande samtliga delar. Är man förtjust i kärlekshistorier så är detta en film som jag med gott samvete kan rekommendera. Det är vackert, berörande, sorgligt och kul.

Av: Peter Nilsson

Recension: A World Without Thieves

A World Without Thieves (Tian xia wu zei)

Skådespelare: Andy Lau Tak Wah, Rene Liu Jo Yin, Ge You, Li Bing Bing, Wang Bao Qiang, Gordon Lam Ka Tung, You Yong, Zhang Han Yu, Fu Biao, Xu Fan

År: 2004

Land: Kina

Genre: Drama, Action

Regi: Feng Xiaogang

Manus: Feng Xiaogang

Hur ofta urartar en vanlig engelskalektion till ett triangeldrama med lite utpressning som extra krydda? Wang Li (Rene Liu) sitter i affärsmannen Lius (Fu Biao) vardagsrum och tragglar glosor. Han är dock ute efter mer än lingvistiska kunskaper, och när han lyckats bli av med både fru och städhjälp, förgriper han sig på henne. Men, de är inte ensamma. Hela händelseförloppet filmas från rummet intill, där Wang Bo (Andy Lau) ligger i badkaret och smuttar på en whisky. Han överraskar Liu med bildbeviset, avslöjar att Li är hans flickvän, att hon inte alls är engelskalärarinna, och att de i princip ämnar skinna Liu på allt han äger eller se till att hans fru får bevittna ”hemvideon”. En BMW rikare rullar paret Wang ut från Lius villa. De är mästertjuvar. Ständigt på jakt efter nya offer reser de kors och tvärs över Kina. Än har de inte åkt fast, men resan närmar sig sitt slut...

Så börjar Feng Xiaogangs A world without thieves. En modern Bonnie och Clyde-historia med två av Kina/Hong Kongs största skådespelare; Andy Lau och Ge You. Efter inledningen åker Li och Bo till ett buddhistiskt tempel där Li vill renas från sina synder. Hon har börjat få dåligt samvete på senaste tiden och ställer sig tveksam till fortsatt tjuvande. Något som Bo självklart inte accepterar, och medan Li söker frälsningen har han redan hittat deras nästa offer, den unge, naive snickaren Sha Gen (Wang Baoqiang). Han ska resa hem med alla pengar han tjänat ihop för att bygga sig ett litet hus och hitta en kvinna att gifta sig med. Li och Bo bordar samma tåg som Gen. Bo har aldrig varit med om ett enklare byte, grabben tror ju inte ens på att tjuvar existerar! Li däremot känner för Gen och beslutar sig för att beskydda honom, men det innebär att hon måste gå emot Bo. Vad ingen av dem räknat med är att mästertjuven Uncle Li (Ge You) och hans liga också bordat samma tåg, och de upptäcker naturligtvis Gen och hans pengar omgående. Dessutom verkar inte allt stå helt rätt till med några övriga passagerare, och paranoian ökar när tåget börjar rulla...

Bortsett från de inledande scenerna utspelar sig hela filmen ombord på tåget. Resultatet blir att det känns lite som t.ex. Mordet på Orientexpressen eller liknande historier där händelseförloppet sker inom en bestämd tidsram på samma plats. En sådan film kan lätt bli ointressant om den har dålig kontinuitet, om det tillåts för många ”döda” stunder. A world without thieves är raka motsatsen. Allt är hela tiden oerhört klyftigt uppbyggt. Tjuvarna testar varandra hela tiden, med fula knep och motdrag. Det är skickligt filmat och hela tiden originellt, och en riktigt njutning att beskåda.

Bakom alla fingerfärdiga blåsningar ligger en solid berättelse om moral, kärlek och heder. Uråldriga men ack så viktiga grundpelare i vilken historia som helst. Samtliga skådespelare är helt fantastiska, och t.ex. Andy Lau balanserar hela tiden mellan lättsammare inslag och tyngre dramatiska inslag. Den mannens leende skulle förövrigt kunna avväpna en varg... Rene Liu gör en väldigt trovärdig insats som en kvinna på gränsen. Wang Li har kanske insett att hennes bästa tjuvdagar ligger bakom henne, men vad kan hon annars leva på? Dessutom är hon sjuk. Eller? En annan som är en fröjd att se är Ge You som den sliskige Li. Han ser inte mycket ut för världen, men man anar hela tiden mer och mer vilken hänsynslös person det verkligen är. Ge You spelar vanligtvis i komedier, och det var roligt att se honom så iskall i den här filmen. Li omges av färgstarka karaktärer som ”Four-eyes” (Gordon Lam) och ”Leaf” (Li Bingbing). Båda väldigt skickliga tjuvar, dock är de ingenting jämfört med Wang Bo, och Uncle Li törstar efter en riktig kraftmätning.

Jag hade förväntat mig en konventionellt berättad historia, utan visuellt hokus-pokus och häftiga effekter. Dessutom var koreograferade slagsmål det sista jag trodde jag skulle få se i A world without thieves (mer om det lite senare). Filmen motbevisade mig på alla punkter, och jag blev verkligen positivt överraskad. Det avgörande ögonblicket då jag insåg att det här inte var en helt ordinär rulle är en scen där Andy Lau ska göra något så trivialt som att skala ett ägg. Vidare är filmen full av små dueller. Att kalla dem slagsmål vore fel, de kan snarare liknas vid någon sorts avancerad dans med lite inslag av kung fu. Något liknande har jag aldrig tidigare sett, och det är makalöst.

Hela filmen är vackert filmad. Jag kan inte nog betona detta, den måste ses. Från vidöppna landskap till klaustrofobiskt trånga tågvagnar kastas man omkring, allt till toner av ett mycket bra orkestrerat soundtrack. Musiken i filmen är riktigt häftig och används vid helt rätt tillfällen. A world without thieves innehåller alltså många bra skådespelarprestationer, men det är egentligen en enmansshow. Andy Lau är magnetisk. Jag tror inte jag sett honom spela bättre, och han gör det hela tiden med små medel. Det märks att han trivs mycket bra i rollen som den inte-så-laglydige Bo, och han behärskar verkligen alla aspekter som en lite mer tredimensionell karaktär kräver. Dessutom är hans mandarinkinesiska mycket bra, och han hindras därför inte av språket. Spänningen är på topp hela tiden i den här filmen, som osar kvalitet rakt igenom. Jag skulle inte bli förvånad om den dyker upp utanför Kina under 2005.

DVD Kritik:

Detta är en otroligt avskalad utgåva på extramaterialfronten (som vanligt vad gäller Zoke) med bra bild och ljud. Dock är texterna inbrända, och eftersom delar av texten försvinner i ljusare partier av bilden uppskattar jag att ca. 75-80% faktiskt är läsbart i hela filmen. Problem kan alltså uppstå för de som inte är bekanta med språket. I skrivande stund är Megastars dubbeldiscare bara ett par dagar ifrån release, och den är ett självklart val för en komplett upplevelse.

Av: Patrick Stanelius