Recension: Mothra vs. Godzilla

Mothra vs. Godzilla (Mosura tai Gojira)

Skådespelare: Akira Takarada, Yuriko Hoshi, Hiroshi Koizumi, Yu Fujiki, Emi Ito, Yûmi Ito, Yoshifumi Tajima, Kenji Sahara, Jun Tazaki, Kenzo Tabu, Yutaka Sada, Akira Tani, Susumu Fujita, Ikio Sawamura, Ren Yamamoto

År: 1964

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Action, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Shinichi Sekizawa

Det är märkligt, jag går omkring i lägenheten och har tråkigt. Pillar lite på min fina Godzilla-box och inser att jag faktiskt aldrig sett Mothra vs. Godzilla! Jag har bara förutsätt att jag sett den en gång i tiden, men icke! Det är nästan så att jag skäms. I alla fall så var väl det en god överraskning och filmen var betydligt bättre än förväntat trots Mothra, Infant Island och de där förbaskade mini-tvillingarna.

Ett stort ägg flyter i land vid en sömning liten fiskeby. Byborna lägger beslag på ägget och säljer det till en rik affärsmän som vill tjäna lite pengar på ägget. Men bakom honom finns än ännu rikare knös som har andra planer. I närheten så är det en tredje affärsman som har köpt upp ett stort land och vatten-område och ska tömma det på vatten och bygga lyxvillor där, intill den vackra havsutsikten.

Men det visar sig inte mer än att ägget faktiskt tillhör Infant Island, där den lokala infödingarna dyrkar äggets mamma, Mothra, som en gud. De vill ha tillbaka ägget, men affärsmännen vägrar och uppgivet så beger sig de två små mini-tvillingarna som är utsända hem igen, flygandes på Mothra.

I och med att området har tömts på vatten så vaknar även Godzilla upp där han legat och sovit nere i dyn. Nu är han riktigt, riktigt arg och börjar traska genom omgivningarna för att ta och förstöra ägget. Det är som en magnet och han vill bara trampa och förstöra.

Man lyckas övertala infödingarna på Infant Island att skicka Mothra till hjälp, innan hon dör av hög ålder...

Jag är ingen stor fan av Mothra-mytologin och den där ganska trista infödingsön som bara är en ursäkt för att se utklädda japaner dansa infödingsdanser. Mothra själv är ofta ganska trist som monster och är på tok för snäll av sig. Men här blev jag överraskad. Dels så är infödingarna inte ett glatt gäng infödingar, utan ganska deppade då deras omgivning dör av radioaktivitet efter atombombstester.

Skurkarna runt omkring är giriga otäckingar som är så desperata efter pengar att de glatt mördar folk för dem och Godzilla är en riktig onding! Ingen hjälte som ska rädda jorden alltså. Han är elak som fan och ser elak ut, krossar en hel del fina nationalsymboler och vill bara döda den gulliga Mothra.Godzilla-dräkten är faktiskt en av de bästa jag sett i serien, så även med Mothra-dockan.

Men naturligtvis är det ren underhållning också med knivskarp regi av Ishiro Honda. Miniatyreffekterna och de visuella effekterna är bland det bästa jag sett i denna första Godzilla-omgång och det blir riktigt övertygande i actionscenerna. Det förekommer till och med lite blod, något jag inte sett i en G-film sedan Terror of MechaGodzilla från 1975.

Trots en lite långsam första halva så levereras det klassisk och tidlös Toho-monsterfilm från mästaren själv. Mys mys!

Av: Fred Andersson

Recension: Space Monster Dogora

Space Monster Dogora (Uchu daikaijû Dogora)

Skådespelare: Yosuke Natsuki, Yôko Fujiyama, Hiroshi Koizumi, Nobuo Nakamura, Robert Dunham, Akiko Wakabayashi, Jun Tazaki, Susumu Fujita, Seizaburô Kawazu, Eisei Amamoto, Haruya Kato, Yoshifumi Tajima, Nadao Kirino, Akira Wakamatsu, Hironobu Wakamoto

År: 1964

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Kriminalare

Regi: Ishirô Honda

Manus: Jojiro Okami, Shinichi Sekizawa

Kolätande rymdmonster? Låter inte så upphetsande, men jag kan lova att det är det. Eiji Tsuburayas underbara tentakelförsedda kreationer lyfter upp broar och kastar tillbaka dem i sin jakt på på kol att suga upp. Samtidigt så springer ett gäng internationella juveltjuvar omkring och blir snuvade på konfekten av japanska polisen och en internationell agent.

Det är just den sista biten som är den svaga delen av filmen. Den är kompetent utförd och i en av rollerna som juveltjuv ser vi Akiko Wakabayashi som spelade den Serginska prinsessan i Ghidorah the threeheaded monster och även Aki i bondrullen You only live twice. (Ni förstår ju vilken roll av de två som är den viktigaste för mig...). Problemet med juveltjuvarna är att det är lite Åsa-nissevarning över det.. de framställs som "bumbling fools" vilket antagligen var helt korrekt i japansk film anno 1964, men själv tycker jag att de segar ner filmen lite. De fungerar dock utmärkt inom manusets struktur.

Det är väl bara jag som önskade mig mer monsteraction... hur som helst, en mycket bra monsterfilm med suveräna specialeffekter som håller nästan genom hela filmen förutom några få scener mot slutet som är svaga. Men scenen när Dogora gör processen kort med bron uppväger allt.

Filmen finns på en alldeles utmärkt R1 dvd på med mycket bra bild. Inte lika bra som Varan the unbelievable, men nästan.

Av: Joachim Andersson

Recension: Sweet Home

Sweet Home (Sûîto Homu)

Skådespelare: Juzo Itami, Nobuko Miyamoto, Nokko, Shingo Yamashiro, Tsutomu Yamazaki

År: 1989

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Kiyoshi Kurosawa

Manus: Kiyoshi Kurosawa

En japansk haunted house rulle med specialeffekter av Dick Smith? Det är inte ofta sånt dyker upp på agendan och då jag velat se den här filmen länge så gick jag in med stora förväntningar. Sûîto Homu är en tidig film av Kiyoshi Kurosawa, mer känd i väst som regissör till Kairo, en av de bättre filmerna som kom i vågen av Ringukopior.

Filmen kom samtidigt som ett Nintendo 8-bitarsspel och det verkar intressant nog vara lite oklart om spelet är baserat på filmen eller om filmen är baserad på spelet. Filmens handling är enkel och uppenbart inspirerad av filmer som Poltergeist och liknande högbudgetskräck - ett tvteam beger sig ut till Mamiya mansion för att göra ett reportage om en legendarisk konstnär. När de kommer dit så finner de massor med spindelvävstäckta korridorer och ett gigantiskt rum täckt med makabra målningar. Vad de också stöter på är förbannelsen som ligger över huset och orsaken till de sjuka målningarna. Snart så börjar de dö en efter en i blodiga "olyckor" och den unga dottern till producenten försvinner. Tillsammans med en äldre herre som känner till bakgrundshistorien till förbannelsen så beger de sig in i mörkret för att finna henne.

Det är egentligen inte någon speciellt japansk känsla över filmens dramaturgi - det är fråga om en väldigt 80talstypisk skräckfilm med tydliga influenser från Amerikansk genrefilm. Det som räddar filmen är dock den fina regin och de riktigt härliga specialeffekterna av Dick Smith som frammanar ett typiskt japanskt spöke - en riktigt skön bakemono som är flera meter hög och som slår det mesta inom animatroniska skapelser. Bara ansiktsrörelserna fick mig att nästan vilja applådera. Annars är det en väldigt melodramatisk film, som fungerar alldeles utmärkt för det mesta.

.

Gorehounds får även sitt lystmäte i bland annat en scen där en kvinna blir jagad av en person som fått underkroppen avkapad. Vad som däremot sänker filmen lite är den överdrivet glättiga musiken som dyker upp i flera scener och driver mig till vansinne. Det låter som taget direkt från något rpg på playstation 1. Skådespeleriet är även det lite ojämnt, men inte så att det förstör. Annars är det inte mycket man kan klaga på. Det är en kompetent skräckfilm som erbjuder trevlig underhållning.

Av: Joachim Andersson

Recension: Terror of Mechagodzilla

Terror of Mechagodzilla (Mekagojira no gyakushu)

Skådespelare: Katsuhiko Sasaki, Tomoko Ai, Akihiko Hirata, Katsumasa Uchida, Goro Mutsumi, Tadao Nakamaru, Shin Roppongi, Tomoe Mari, Toru Ibuki, Kenji Sahara, Kotaro Tomita, Ikio Sawamura, Masaaki Daimon, Toshio Kirishima, Kazuo Suzuki

År: 1975

Land: Japan

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Yukiko Takayama

Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.

Av: Fred Andersson

Recension: Oneechanbara: The Movie

Oneechanbara: The Movie

Skådespelare: Satoshi Hakuzen, Manami Hashimoto, Ai Hazuki, Hiroaki Kawatsure, Sari Kurauchi, Tomoya Nagai, Chise Nakamura, Eri Otoguro, Taro Suwa, Tomohiro Waki, Tetsu Watanabe

År: 2008

Land: Japan

Genre: Action, Skräck

Regi: Yôhei Fukuda

Manus: Yôhei Fukuda, Yasutoshi Murakawa

En ung tjej som springer omkring iklädd en bikini och cowboyhatt och slaktar zombier med svärd? Konceptet är ju brilliant, men utförandet är väl inte riktigt lika bra tyvärr.

Den söta svärdbärande cowgirlen är ute efter hämnd. Hennes far blev mördad av den onde zombieuppväckande galne vetenskapsmannen och hennes syster var inbland i det hela. Nu är hon på jakt efter dem, tillsammans med en ung kille vars syster är försvunnen och en läderklädd, storbystad tjej som också är på jakt den galne doktorn. Färden tar dem genom öde lagerlokaler, öde lagerlokaler och... öde lagerlokaler...

För att vara en film baserad på ett spel så är den väl rätt.. ok. Det är ju inte Criterionmaterial direkt, och tack vare de hyfsat tråkiga inspelningsplatserna så blir det aldrig speciellt upphetsande. Filmen är dock gjord med en viss energi så man är aldrig uttråkad och tjejen som spelar hjältinnan är trevlig att titta på och hennes fightingskills är ok, tack vare ett bra klipparbete och godkänd cgi. Annars är det rätt tråkigt. Storyn är tunn och ganska oviktig, man flyttas från scen till scen med halvblodiga fighter där makeupen är ganska tråkig. CGIbiten funkar, men inte mycket mer. Lite för lite blod helt enkelt. En rätt lättviktig rulle alltså som duger om du inte har något annat att se på. Jag skulle dock gärna äga filmaffischen.

Av: Joachim Andersson

Recension: The Mysterians

The Mysterians (Chikyû Bôeigun)

Skådespelare: Kenji Sahara, Yumi Shirakawa, Momoko Kôchi, Akihiko Hirata, Takashi Shimura, Susumu Fujita, Hisaya Ito, Yoshio Kosugi, Fuyuki Murakami, Tetsu Nakamura, Yoshio Tsuchiya, Yutaka Sada, Ren Imaizumi, Takeo Oikawa, Tadao Nakamaru

År: 1987

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, Action, Drama, Thriller, Krig

Regi: Ishirô Honda

Manus: Shigeru Kayama, Takeshi Kimura

Jag försöker beta av Inoshiro Hondas icke Godzilla-relaterade filmer och turen har kommit till denna tidiga kaiju kallad The Mysterians. Detta är första gången Toho använde sig av TohoScope och även ett försök att göra en film som inte fokuserade på monstret, utan på andra former av hot - till exempel invaderande utomjordingar!

Skogsbränder och jordbävningar inträffar runt Fuji och i kaoset försvinner den djupt grubblade forskaren Ryoichi Shiraishi (legenden Akihiko Hirata). Den energiske Joji Atsumi (Kenji Sahara) beger sig till området med några kollegor och finner att en stor, fet robot vid namn (Mogera - fast det uttalas aldrig i filmen, om jag inte minns fel) härjar. Den börjar löpa amok och först efter ett våldsamt slag så lyckas man övervinna den - men många miniatyrhus och landskap hinner sprängas först givetvis.

Men just när man tror att allt är fint och bra så uppenbarar sig en gigantisk kupol från underjorden. Det är egentligen en näst in till oigenomtränglig bas där Mysterianerna håller till, ett hyfsat bittert gäng utomjordingar som sprängt sin egen plan och nu vill lära jordens befolkning att inte använda kärnvapen - men bara om de får en några mil stor markplätt samt att de får ta över jordens alla kvinnor för att kunna återskapa sin egen ras!

Naturligtvis är det ingen som går med på detta. Ingen ska få para sig med jordens kvinnor bara så enkelt, och människorna slår tillbaka med allt de har. Men det blir naturligtvis inte SÅ lätt som de skulle kunna tro...

Handlingen är mer komplicerad än så, det visar sig till exempel att Ryoichi inte alls verkar var så vänligt sinnad mot sina medmänniskor och en annan viktig roll innehas av en av japans bästa skådisar, Takashi Shimura. Men se filmen istället.

Det känns som special effekts-mästaren Eiji Tsuburaya och Inoshiro Honda testar något nytt här. Alla visuella effekter är inte perfekta ännu, men är så storslagna och imponerande att man accepterar svagheterna ändå. Honda ville göra en film utan stora monster, men producenten Tanaka tyckte att det behövdes och petade in Mogera (som känns som en föregångare till MechaGodzilla) som är en feting till robot som både har svans och ryggsköldar, de två senare detaljer är något som Honda uppenbarligen försöker dölja så mycket som möjligt.

Här kommer egentligen också mitt enda rejäla klagomål med filmen: det är för lite Mogera. Han kunde ha fått deltagit mer, förutom i inledningen och slutet. Men men, vi måste acceptera Hondas vision. Det som också skulle kunna vara filmens svaghet är att fienden, utomjordingarna, står på en plats hela tiden - förutom lite små utflykter med sina UFO'n då. Men det är coolt också, eftersom det blir det klassiska ointagliga fortet, fast futuristiskt istället. Men actionscenerna är många, och nästan alltid utspelar sig runt om kupolen. Det bjuds också på två utsökta katastrofscener, dels en jordbävning i början av filmen och dels i slutet då utomjordingarna använder sig av sina krafter och förflyttar en sjö så att en stad sköljs bort spektakulärt och coolt.

För lite monster, men ack så bra ändå!

Av: Fred Andersson

Recension: Legend of Dinosaurs and Monster Birds

Legend of Dinosaurs and Monster Birds (Kyôryuu: Kaichô no densetsu)

Skådespelare: Tsunehiko Watase, Nobiko Sawa, Shôtarô Hayashi, Tomoko Kiyoshima, Fuyukichi Maki, David Freedman, Maureen Peacock, Catherine Laub, Hiroshi Nawa, Ginji Nakamura, Masataka Iwao, Goro Oki, Yusuke Tsukasa, Yukio Miyagi, Akira Moroguchi

År: 1977

Land: Japan

Genre: Sci-Fi

Regi: Junji Kurata

Manus: Masaru Igami, Takeshi Matsumoto

Filmen börjar med långsam hypnotisk jazz som svävar emot oss över skogarna runt vulkanen Fuji. En ung kvinna, troligen drogad eller kanske självmordsbenägen vandrar planlöst runt bland växtligheten. Marken öppnar sig och hon faller ner i en isgrotta fylld med stora ägg. Förvirrat vaknar hon till liv och jazzen försvinner. Istället så startar en mörk, hjärtfrekvens-rytmisk musik och det visas sig att ett av äggen håller på att kläckas. Hon stapplar fram i mörkret och börjar anpassa sig till det dåliga ljuset. I ägget så tittar ett par stora, slemmiga ögon upp. Hon skriker av skräck...

1977 så fick Legend of Dinosaurs and Monster Birds premiär i Japan, närmare bestämt den 29:e april. Filmbolaget Toei hade fått för sig att göra en Kaiju-film för en vuxnare publik och valet blev då denna mycket udda kombination mellan gummimonster-skräck, arthouse, katastroffilm, Hajen-plagiat och mer arthouse. Väldigt japanskt trots allt, så japanskt att en vanlig Godzilla-film skulle kunna verka svensk i jämförelse.

Efter kvinnans upplevelser i inledningen av filmen så sprids nyheten fort av att något har hittats i skogarna runt Fuji. Rykten om stora fossilerade ägg dyker upp och det får vår hjälte att överge sitt uppdrag att undersöka stenar i Mexico och kasta sig in i Fuji-äventyret. Vid skön så håller två kvinnliga dykare till, en av dom verkar han känna och kanske ha haft ett förhållande med innan. Han hittar även igen sin fars gamla stuga där hans fars gamla vägvisare håller till.

Hans far var övertygad om att det levde dinosaurier runt Fuji, men ingen trodde på honom och han dog utan att få det erkännande han förtjänade. Nu är det sonens tur att ta reda på mysteriet. Samtidigt så inleds en drakfestival vid skön, med popband, uppvisningar, bad och lek. Detta trots att allt fler människor och djur har försvunnit runt omkring i området.

När våra hjältar hittar en häst som fått huvudet avslitet och sedan uppstoppad i en trädkrona så inser man att det verkligen springer omkring en arg dinosaurie i trakterna. Men inte bara på land och i sjön, utan även i luften...

Historien är ganska splittrad, minst sagt, och det är fler sidohistorier och vändningar än vad jag räknar upp i min primitiva genomgång av handlingen. Det är väl både på gott och ont antar jag, då man gärna vill ha monsteraction för hela slanten, men också gärna uppskattar något originellt och udda. För arthouse är det, men det är en sån där arthouse-film som skulle bli utskrattad av okunniga och ej filmhistoriskt insatta Folkets Bio-medlemmar.

Det är egentligen mer drama och arthouse än monster och skräck, men när det väl är monster och skräck så sprutar blodet och monstren får man se i rejäla plastiga närbilder och helbilder. Så det är där historien splittrar sig. Ska man vara konstnärlig. Eller ska man köra på gummimonster?

Nu råkar jag uppskatta sådana här mystiska hybrider och klara av att sitta igenom en film som stundtals har långa, tysta scener (även under monster-sekvenser) och sedan kan flippa ur i märkliga musikmontage med japansk pop och jazz på högsta volym. Första scenen i filmen är mästerlig. Bland det bästa jag sett. En annan scen som sticker ut är en när en dinosaurie attackerar en liten gummiflotten ute på den dimmiga skön. Utan stämningsmusik eller de vanliga monster-klyschorna så blir en kvinna brutalt uppäten av dinosaurien. Allt slutar med en fenomenal och ganska oväntat gore-scen.

Det finns mycket bra att räkna upp, men det finns minst lika mycket – om inte mer – att räkna upp som skulle kunna skrämma bort en vanlig mainstream-fan. Så jag skiter i det.

Det är en vuxen och surrealistisk film, med naket och gore, gummimonster och drama, vulkanutbrott, lättsamt överspel och oväntade dödsfall. Jag gillade den.

Frågan är om du gör det?

Av: Fred Andersson (2008-08-05)

Recension: The Vampire Doll

The Vampire Doll (Yûreiyashiki no kyôfu: Chi o suu ningyô)

Skådespelare: Jun Hamamura, Yukiko Kobayashi, Kayo Matsuo, Yôko Minakaze, Atsuo Nakamura, Akira Nakao, Sachio Sakai, Kinzo Sekiguchi, Itaru Takashima, Jun Usami

År: 1970

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Michio Yamamoto

Manus: Hiroshi Nagano, Ei Ogawa

Kazuhiko Sagawa lämnar Tokyo för att besöka sin nyblivna kärlek, Yuko Nonomura, som har sitt hem i en avlägsen landsbygd. Vid hennes bostad mottar Kazuhiko den hemska nyheten om att Yuko nyligen avlidit efter en trafikolycka. Men något stämmer inte, hemmets boende Shido Nonomura och den ovänlige krymplingen Genzo förtäljer inte hela sanningen och under natten när Kazuhiko besöker kyrkogården möter han Yuko, men hon är isande kall och frånvarande.

Några dagar senare börjar Kazuhikos syster Keiko oroa sig, hennes bror har inte återvänt och familjen Nonomura går inte att nå via telefon. Tillsammans med sin pojkvän, Hiroshi, beger hon sig till Nonomuras hem i hopp om att finna sin bror vid god vigör. Men vid besöket hävdar Shido att Kazuhiko lämnat huset i sorg efter upplysningen om Yukos död. Likt sin bror smälter hon inte berättelsen och får sina onda aningar besannade att Kazuhiko inte lämnat området då hon på kyrkogården finner hans ring, blodig.

Japansk vampyrfilm stilmässigt besläktad med brittiska Hammers helgjutna klassiker, smaskigt! Och tämligen ovanligt. Produktion står TOHO för vars studio är vida berömd för sina Kaijufilmer (främst Godzilla) och med legendariska regissörer som Akira Kurosawa och Ishiro Honda under sitt baner. Med mängder av högkvalitativa monster- och Sci-Fi-rullar i bagaget är det förstås laddat när man får chansen att se hur de hanterar skräckfilmens värld – ett område TOHO inte är lika bevandrade inom. Vampire Doll (1970) är den första filmen av tre med vampyrtema. De övriga bär titlarna Lake of Dracula (1971) och Evil of Dracula (1974) och samtliga är regisserade av Michio Yamamoto.

Vampire Doll är traditionell skräck av ”mysvarianten” som i första hand förlitar sig på kuslig stämning som alternativ för bloddrypande effekter. Filmens enda blodspillan visualiseras först under slutstycket och innan dess är det en djävligt tät atmosfär i förening med skickliga karaktärsgestaltningar som inbjuder åskådaren till en trivsam upplevelse. Det är ett verk som lätt kan förknippas med brittiska Hammer Films (världens bästa skräckfilmsbolag, vad andra än hävdar har de självfallet fel) då Vampire Doll både utseende- och handlingsmässigt har mycket gemensamt med flertalet av deras avkommor. Till och med lantgodset är av västerländsk karaktär, likaså de eminenta inomhusmiljöerna med europeisk prägel. Musiken, som är av kalla-kårar-kategorin, ger samma icke-Japanska förnimmelse, och faktiskt funkar det hela utomordentligt.

Givetvis är det de Japanska aktörerna som avslöjar filmens härkomst och beträffande deras insatser finns det bara positiva ord att framföra. Yoko Minazake är riktigt obehaglig som Shido Nonomura med sin osympatiska stämma och oberäkneliga personlighet. Mest skrämmande är dock Yukiko Kobayashi som avlidna dottern Yuko Nonomura. Hon ser fullständigt livsfarlig ut med sitt otäcka, mordlystna leende och intensiva blick och det är en skam att hennes framträdande är något begränsat till filmens inledning och avslutning. Resterande rollinnehavare levererar det de ska, men det är Minazake och Kobayashi man kommer ihåg efteråt.

Vampire Doll är ett fint tillskott i TOHOs beundransvärda arkiv och medan det inte är en direkt överväldigande film är den definitivt likvärdig många av sina västerländska släktingar. Är det här din genre? För all del, se den då.

Av: Peter Nilsson (2008-07-27)

Recension: Varan the Unbelievable

Varan the Unbelievable (Daikaijû Baran)

Skådespelare: Kôzô Nomura, Ayumi Sonoda, Fumito Matsuo, Koreya Senda, Akio Kusama, Yoshio Tsuchiya, Minosuke Yamada , Akihiko Hirata, Fuyuki Murakami, Akira Sera, Takashi Ito, Fumiko Honma, Hisaya Ito, Nadao Kirino, Akira Yamada

År: 1958

Land: Japan

Genre: Sci-Fi

Regi: Ishirô Honda

Manus: Ken Kuronuma, Shinichi Sekizawa

Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen...

Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan.

Wunderbar.

Av: Joachim Andersson (2008-06-28)

Recension: Sent om Våren

Sent Om Våren (Banshun)

Skådespelare: Chishu Ryu, Setsuko Hara, Yumeji Tsukioka, Haruko Sugimura, Hohi Aoki, Jun Usami, Kuniko Miyake, Masao Mishima, Yoshiko Tsubouchi, Yôko Katsuragi, Toyoko Takahashi, Jun Tanizaki

År: 1949

Land: Japan

Genre: Drama

Regi: Yasujiro Ozu

Manus: Kazuo Hirotsu, Kôgo Noda

Filmens berättelse handlar i grunden om något så trivialt och vardagligt som bröllop i Yasujiro Ozu's "Sent om våren" (Banshun) från 1949. Genom filmens gång får man följa Noriko (Setsuko Hara - återkommande skådespelare i Ozus filmer) och hennes far Shukichi (Chishu Ryu) vars liv består av inmönstrade rutiner. Medan Norikos vänner är sen länge gifta, eller omgifta, så är Noriko fortfarande ogift.

Filmen behandlar giftermålet ur många olika perspektiv men främst kring de moraliska skyldigheterna man har till denna livsbindande ritual. Noriko som till början anser att bröllop ska ske utav egen fri vilja får sedan böja sig efter utomstående krafter där bröllopets främsta argument är att fungera som något praktiskt och säkert. Men istället för att avsluta filmen med att ha ett svar på hur man ska förhålla sig till de moralfrågor som kretsar kring bröllop så lämnar Ozu en tänkande över dess effekt på människor.

Ozu visar även stor vetskap om att tala ett vackert bildspråk i "Sent om våren". I filmen så använder han sig ofta utav etableringsbilder som inte bara förekommer i början av scener utan som även dyker upp under och i mitten av scenernas gång. Dessa bilder är så välplacerade att det känns naturligt för dem att förekomma och man känner sig aldrig mättad utav någon slags naturromantik.

Denna filmen belyser delar utav vardagen på ett vis som jag finner unikt men ändå igenkännligt. Visst kan man som västerlänning ibland känna sig vilsen bland den japanska kulturen, speciellt i en scen där Noriko och hennes far tittar på Noh-teater. Här fångar kameran teaterns essens samtidigt som den drar fram en stämning kring de tysta nunnorna ibland publiken som nästan känns obehaglig.

Att Ozu också visar stor respekt för humor gör filmen ännu mer tillgänglig för alla delar av publiken.

Av: Linus Fredriksson (2008-05-11)

Recension: Rashomon: Demonernas Port

Rashomon: Demonernas Port (Rashômon)

Skådespelare: Toshirô Mifune, Machiko Kyô, Masayuki Mori, Takashi Shimura, Minoru Chiaki, Kichijiro Ueda, Fumiko Honma, Daisuke Katô

År: 1950

Land: Japan

Genre: Drama, thriller

Regi: Akira Kurosawa

Manus: Ryunosuke Akutagawa, Akira Kurosawa

En av regissörens mer experimentella filmer där historien är oerhört enkel, en kvinna blir våldtagen av en tjuv och hennes man mördas. Vi får sedan i domstolen höra fyra olika versioner av händelsen, tjuvens, kvinnans, ett vittnes och även den mördade mannens historia som berättas via ett medium.

Historien förändras beroende på vilken av personerna som återberättar händelsen och det är det som är filmens styrka. Skådespelarnas rollfigurer förändras med dom olika versionerna och alla historier är lika sanna eller falska, åtminstone för oss betraktare. Historien är en mordgåta utan lösning, det är miljöerna och agerandet som är det viktiga.

Filmen inleds och avslutas på samma ställe, ett övergivet tempelområde där tre män tagit skydd undan regnet och prästen (Minoru Chiaki) och skogshuggaren (Takashi Shimura) berättar historien om brottet och rättegången för den tredje mannen.

Miljöerna är fantastiska, när det regnar vid templet så är det verkligen som om himlen har öppnat sig och det bara öser ner vatten, och i skogsmiljön där brottet sker så smälter skådespelarna nästan samman med bakgrunden. I övrigt så är filmen väldigt stram, det är aldrig mer än tre personer i bild samtidigt och scenografin är enkel med ett par tre olika miljöer.

Som i dom flesta av regissörens filmer så finns det en stor dos humanism och medmänsklighet i filmens budskap även om, som en av personerna i filmen säger, alla människor ljuger och beter sig så illa att till och med demonerna lämnat området på grund av rädslan för just människan. Enkelt och effektivt och en klassiker som bör ses om flera gånger.

Av: Ulf Lönn (2008-05-05)

Recension: Yo-Yo Girl Cop

Yo-Yo Girl Cop (Sukeban Deka: Kôdo nêmu = Asamiya Saki)

Skådespelare: Aya Matsuura, Rika Ishikawa, Erika Miyoshi, Yui Okada, Riki Takeuchi, Shunsuke Kubozuka, Hiroyuki Nagato, Yuki Saito, Tak Sakaguchi

År: 2006

Land: Japan

Genre: Action

Regi: Kenta Fukasaku

Manus: SirLaosson Dara, Shoichi Maruyama

Förutom att han är son till Kinji Fukasaku är Kenta Fukasaku kanske mest känd för att han tog över regin till Battle Royale ll från sin far när han avled. De flesta är överens om att resultatet blev mer eller mindre misslyckat. Här gör han dock ett nytt försök att skapa sig ett respekterat namn inom filmvärlden.

Yo-Yo Girl Cop börjar i ett rasande tempo när en undercover polis på en skola sprängs i bitar till allmänhetens beskådning. Polisen har under ett tag misstänkt att det på skolan finns en grupp elever som tillverkar bomber. På Internet finns det dessutom en hemsida, kallad Enola Gay, där gruppen räknar ner till någon stor händelse. Polisen är panikslaga och har ingen som helst aning om vad nerräkningen anspelar på. Nu när deras undercover inne på skolan är ute ur leken så måste de hitta någon ny. Tankarna går till en ung snygg tjej med det enkla namnet "K" som är dotter till en välkänd f d undercoverpolis som gömmer sig i USA. Den japanska polisen hittar "K" och transporterar tillbaka henne till Japan för att hjälpa dem på skolan. "K" vägrar först tvärt och flyr fältet. När det sedan visar sig att Amerikansk underrättelsetjänst har fångat hennes mamma och att japansk polis inte kommer att hjälpa henne om "K" inte samarbetar så ändrar hon sig. Hon ska gå undercover på skolan och försöka hitta gruppen bakom Enola Gay. Hennes kodnamn blir Asamiya Saki. Hennes enda vapen är en knivskarp och dödlig jojo som hon har fastspänd på benet under kjolen.

Saki börjar det farofyllda uppdraget att ta reda på vem eller vilka som ligger bakom bomberna. Och kampen mot nedräkningsklockan på Enola Gay har börjat. Vad händer när den har kommit till noll?

Huvudrollen som Asamiya Saki spelas av den unga otroligt snygga Aya Matsuura som tidigare är känd som j-popsångerska i sitt hemland. Hon gör en bra rolltolkning av den skoluniformsklädda och stenhårda Saki. Hon är knappast ensam i Asien om att kombinera musik och film, men det är bara att hoppas att hon satsar mer på film i framtiden, detta är faktiskt bara hennes andra långfilm. Debuten kom 2003 i ”The Blue Light”. I övrigt är det inte så mycket att säga om skådespeleriet. Alla gör stabila insatser utan att dominera.

Jag vet inte riktigt i vilket fack man ska sätta Yo-Yo Girl Cop. Det är givetvis en actionfilm, men också inslag av lite komedi. Det bästa benämningen är nog helt enkelt att den är underhållande. Handlingen är väldigt simpel och det är bara att luta sig tillbaka och bli matad av filmens berättelse. Hjärnan behöver knappast gå på högvarv. Filmen är egentligen inte speciellt våldsam och definitivt inte blodig, vilket jag faktiskt tycker är synd. Tänk er en film blodig som Battle Royale med en stenhård brud inte olik Chiaki Kuriyama i Kill Bill, fast utrustad med jojo i huvudrollen. Det låter lite som den perfekta filmen faktiskt.

Men så är nu inte fallet utan detta är mer av familjeunderhållning. Och som sådan funkar Yo-Yo Girl Cop utmärkt. Men för min personliga smak kunde de skippat det smålarviga för att helt enkelt göra en hårdare film. Slut-omdömet blir en godkänd actionrulle som jag dock inte kommer se om det första jag gör.

Av: Christian Ramusson (2007-08-09)

Recension: The Yakuza

The Yakuza

Skådespelare: Robert Mitchum, Ken Takakura, Brian Keith, Herb Edelman, Richard Jordan, Keiko Kishi, Eiji Okada, James Shigeta, Kyosuke Mashida, Christina Kokubo, Eiji Go, Lee Chirillo, M. Hisaka, William Ross, Akiyama

År: 1974

Land: USA, Japan

Genre: Kriminalare, drama, thriller

Regi: Sydney Pollack

Manus: Leonard Schrader, Paul Schrader

Sydney Pollacks The Yakuza har länge varit en film som gäckat mig. Har alltid velat se den och vips, utan någon som helst förvarning så finns den på svensk DVD och för en hyfsat billig penning på MediaMarkt.

Paul Schrader och hans bror Leonard sålde manuset till The Yakuza för trehundratusen dollar, vilket till och med idag är en jäkligt saftig summa pengar för ett manus. I alla fall i u-landet Sverige. Vad dom hade totat ihop var troligen den hittills enda intelligenta och respektfulla, realistiska och utmärkta amerikanska Yakuza-skildringen någonsin, fast givetvis med amerikanska inslag – som inte kunde bli bättre.

Robert Mitchum spelar Harry Kilmer, auktoriserad privatdeckare, investerare, före detta polisman. Alltiallo helt enkelt. En dag så ringer hans gode vän Tanner (Brian Keith) och behöver desperat Harrys hjälp. Tanners dotter har blivit kidnappad av den japanska maffian efter att Tanner lyckats fippla bort en vapenaffär. Yakuzan vill ha tillbaka sina pengar, eller åtminstone vapen och hotar att skickat honom hans dotter – i flera mindre paket.

Harry beger sig till Japan där han tar hjälp av Ken Tanaka (Ken Takakura), den mystiska Yakuza-brodern till hans livs kärlek, Eiko (Keiko Kishi). Men mötet med Eiko väcker nya känslor till liv och även Harrys ”livvakt”, som skickats med av Tanner, den unge och lydige Dusty (Richard Jordan) blir lite beförtjust i Eikos dotter.

Men fritagningen av Tanner dotter går snett, flera Yakuza-medlemmar dör och snart så är det fler än maffian som vill ta livet av Ken, Harry och deras vänner och familjer…

Sydney Pollack har varsamt fört Schrader-brödernas manus till den vita duken med en sådan perfektion att det är absurt. Respekt finns både för karaktärer och dramat som för actionscenerna och våldet. Skildringen av Yakuzans traditioner, språk och beteende är mycket fint skildrat, till den grad att man faktiskt tror sig förstå hur det fungerar. Man accepterar hedern och den så kallade rättivisan utan problem.

Det som också gör filmen unik som en tillsynes amerikansk film är att de japanska karaktärerna är lika fint skrivna som de amerikanska. Samma djup, samma genomtänkta utveckling och så långt ifrån karikatyrer som vanligt. Robert Mitchum, som ibland har en tendens att se väldigt uttråkad ut i sina filmer, gör en strålande insats och passar perfekt som den slitne, åldrade Harry. Men bäst av alla är kanske den fantastiska Ken Takakura som Tanaka. Med dignitet och känsla så spelar han en karaktär som desperat försöker hålla väldigt mycket ångest inom sig. Takakura har visst spelat Golgo 13 i en film från 1973 och jag blev extra glad då jag såg en stor Golgo 13-affisch skymta förbi i bakgrunden.

Som actionfilm beträffar så är den mycket bra. Pollack har bra flyt i svärdsfighterna och är sällsynt intensiv även i skottlossningarna, där främst då Mitchum för skjuta ner Yakuzas på löpande band. Men det är Katana-fighterna, med Takakura i högform, som en efter en tar sig igenom ett tjugotal fiender mot slutet som verkligen är höjdpunkten. Vilken kille. Eftersom filmen är gjort i mitten av sjuttiotalet så är det både gritty, blodigt och våldsamt, men snyggt och extremt stilrent.

Om det är något negativt med den här filmen så är det att den kunde ha fått pågå i två timmar till. Eller i alla fall fått en uppföljare. Jag vill veta mer om karaktärerna. Jag vill se dom utvecklas ännu mera. För det finns många gangsters att ta hand om veckans ultimata radarpar:

Robert Mitchum och Ken Takakura.

Av: Fred Andersson (2008-01-24)

Recension: Submersion of Japan

Submersion of Japan (Nippon chinbotsu)

Skådespelare: Keiju Kobayashi, Hiroshi Fujioka, Tetsuro Tamba, Ayumi Ishida, Shogo Shimada, John Fujioka, Nobuo Nakamura, Haruo Nakajima, Takeshi Yamamoto, Hideaki Nitani, Lorne Greene, Rhonda Leigh Hopkins, Andrew Hughes

År: 1973

Land: Japan

Genre: Thriller, Sci-Fi, drama

Regi: Shirô Moritani

Manus: Shinobu Hashimoto, Sakyo Komatsu (novell)

Jag kan inte förneka att jag är en känslomänniska. Lyckas en film förmedla såna starka känslor och skarpt drama så att jag blir berörd så är det en bra film. I alla fall för mig. Och förhoppningsvis för andra som kan se en film med öppet sinne.

Submersion of Japan är Tohos näst intill mytomspunna katastroffilm från 1973, som köptes in av Roger Corman, klipptes om, dubbades och döptes om till Tidal Wave. För oss katastroffilmsälskare så har det varit genrens heliga Graal under många år och äntligen finns den släppt på DVD.

Nippon Chinbotsu (som givetvis är originaltiteln) är ett starkt och relativt långsamt katastrofdrama om Japans sista darrande månader. Sprickor i jorden har börjat förorsaka jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis och regeringen har insett att Japan faktiskt kommer att gå under. Sjunka. Utplånas. Ett hektiskt arbete börjar med att försöka få till en lösning på problemet. Går katastrofen att hindra? Är evakuering den enda möjligheten? Eller ska man helt enkelt ignorera vad som händer och acceptera ödet, låta miljonstals japaner dö bara för att kunna bygga upp ett nytt land och få förlåtelse för synderna.

Det är ingen enkel flaggviftningshistoria som ni förstår. Det finns inga direkta heroiska hjältar, inga Japaner som stolt framhäver sitt land som det främsta på jorden. Snarare är det en väldigt ödmjuk film som dels handlar om att komma till ro med ett land som borde nollställas och dels angående hur relationerna med omvärlden egentligen är? Skulle Japan vara lika barsk som omvärlden först är mot Japan? Svaret är ”ja”, och det är japanerna väl medvetna om.

Vi får följa forskare och regeringspersoner, deras ångest, moraltänkande och öden. Det finns egentligen bara en civil person som vi får följa, flickvännen till en räddningsarbetare, men annars så är det japanska folket som dom alltid brukar vara: springandes framför en backprojection och duckandes för exploderande miniatyrer. Men det är bara rätt. Det är ju inte det japanska folket som står för landets synder, utan just regeringen, kungligheterna och de människor som anser sig vara bättre och högre upp än de vanliga människorna.

Tetsuro Tamba (som för övrigt är lysande i Miikes Happiness of the Katakuris) gör en minst sagt imponerande insats som den moraliskt tvekande premiärministern Yamamoto. Hans lågmälda spel, speciellt mot den till perfektion agerande Shogo Shimada och den känslomässiga och impulsive Keiju Kobayashi är ren magi. Jag känner för karaktärerna, hur byråkratiska dom än kan vara. Hur irriterande vis gubbjävlen i rullstol än må vara. Dom känns äkta helt enkelt. Och jag köper varenda diskret bockning.

Det som de flesta kommer att ha problem med är effekterna. För mig är dom perfekta. Det är Godzilla-klass. Miniatyrer, backprojection och väldigt, väldigt lite stockfootage främst av lava). Allt är snyggt infogat i den mänskliga berättelsen utan att vara irriterande. Förvisso är dom enkla, även jämfört med samtida filmer (såsom en av mina favoritfilmer, Earthquake), men klippning och musik är så pass effektiv att man tror på det man ser.

Vissa obehagliga moment finns. Människor som brinner inne. Förkolnade kroppar. Stora glasbitar som far in i ansiktet på folk. Skrikande barn. Flyende människor. Ganska skoningslös alltså.

Jag blir sittande själv och tänker efteråt vad som egentligen är rätt. Kanske var det Japans öde att utplånas. Eller var det bara förvirrat yrande av en senil gammal japansk gubbe.

Starkt. Underhållande. Berörande.

Av: Fred Andersson

Recension: Meatball Machine

Meatball Machine (Mîtobôru mashin)

Skådespelare: Issei Takahashi, Aoba Kawai, Kenichi Kawasaki, Shôichirô Masumoto, Toru Tezuka, Ayano Yamamoto

År: 2005

Land: Japan

Genre: Skräck, action, Sci-Fi

Regi: Yudai Yamaguchi, Jun'ichi Yamamoto

Manus: Junya Kato

Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.

Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.

Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.

Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.

Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.

Av: Joachim Andersson (2008-04-28)

Guts of a Virgin 3: Rusted Body

Guts of a Virgin 3: Rusted Body (Gômon kifujin)

Skådespelare: Keiko Asano, Saeko Kizuki, Ayu Kiyokawa, Ryota Sakanishi, Hirokazu Yoshihara, Hitomi Kazama, Tsuyoshi Nonaka, Kohei Tsuzaki

År: 1987

Land: Japan

Genre: Skräck, erotik

Regi: Kazuo 'Gaira' Komizu

Manus: Kazuo 'Gaira' Komizu

En grupp Japanska societets män & kvinnor finner det djupt upprörande att de nu för tiden inte har några titlar utan är jämställda med den övriga "pöbeln". De är så ifrån sig att de inte längre vill vara kvar i sitt land och de har en plan för hur de ska kunna komma åt nog med pengar för att fly sitt land och leva i sus och dus för resten av sina liv.

De har kommit en förskingrings skandal i en Japansk bank på spåren och tanken är att de ska lyckas pressa de inblandade på dessa pengar. Alla medel är tillåtna, och används flitigt av 2 bisexuella kvinnor i gruppen. I praktiken innebär det grym tortyr, psykisk manipulation och förförisk sex.

Men det visar sig att banktjänstemannen bakom kuppen (och den som har koden till kontot med pengarna) är mycket tuffare en de andra 2 inblandade och han hävdar envist att han hellre dör en lämnar ifrån sig några pengar. Men, allt här i livet är inte pengar, den lilla gruppen f.d. överklass ägnar sig även åt fantasifulla sexuella lekar. Lekar där både farfadern och hans uppfinningar kommer väl till hands. Hur ska det gå, kan de få några pengar eller är de "dömda" att pinas bland alla vanliga Japaner, på hemmaplan?

Kan ju börja med att säga att den här filmen har inget med originalet att göra och är nog mer av en porrfilm med sleaze feeling en vad den är skräckfilm. Det finns inga monster med gigantiska organ eller några andra övernaturliga tingestar i den här. Rent teoretiskt skulle allt som händer säkert kunna hända i verkligheten. De två bisexuella damerna ser båda väldigt bra ut och är riktigt elaka emot folk de tror gömmer något för dem.

Den startar med en ganska så brutal tortyr stund där en man hängs upp och blir slagen med en bambu käpp, får tänderna utdragna m.m. Sedan lugnar den ner sig ett tag och fokuserar på sex (men oroa er inte, tortyren återkommer). Men vi talar inte vanlig sex, farfadern har uppfunnit en mystisk maskin som kan överföra sexuella impulser, han har inte heller något emot incest och har gladeligen oralsex med sitt kvinnliga barnbarn.

Sexscenerna är ganska så explicita och är ungefär lika grova som på typ "Playboy Channel". Man ser att de gör det på riktigt men man får inte se några närbilder. Det känns lite konstigt när farfadern helt plötsligt börjar snacka om hur det var förr och hur folk inte har respekt för gamla längre. Fattar inte vad sociala kommentarer har med filmen att göra men de tillför klart en bizzar touch till det hela.

Ni som är tokiga i en massor av extras kan ju glömma dessa, det finns en "slideshow" med foton men inte så mycket mer. Har inget direkt att säga om kvaliten på versionerna av filmen. Den är okej men är inte heller något ni tappar hakan över. En ganska så roande film med mycket sex, en del brutal tortyr och mystisk handling.

Av: Christoffer Lyrhed

Recension Guts of a Virgin

Guts of a Virgin (Shojo no harawata)

Skådespelare: Saeko Kizuki, Naomi Hagio, Megumi Kawashima, Osamu Tsuruoka, Daiki Katô, Hideki Takahashi, Kazuhiko Goda

År: 1986

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Kazuo 'Gaira' Komizu

Manus: Kazuo 'Gaira' Komizu

En grupp nakenmodeller åker ut i naturen för att ta erotiska foton till en herrtidning, med sig har de div. pojkvänner, anställda och fotografer. Det fortlöper utan besvär och efter avklarat arbete ger de sig av hemåt. Tråkigt nog råkar de ut för en tjock dimma och råkar sabba till bilen. Men som tur är finner de ett hus i närheten och ger sig av emot det.

Ingen visar sig vara hemma men det finns både mat och öl där och givetvis beslutar sig de för att övernatta där och ta för sig av vad huset har att erbjuda. Underhållning krävs och fås i form av en brottningsmatch som sker emot den förödmjukade tjejens vilja. Det hela följs av sex och snusk som emellanåt gränsar till det mer sadistiska hållet. Men är de verkligen ensamma i huset och är de elaka karlarna det ända tjejerna har att frukta?

Givetvis inte, ett monster med ett gigantiskt könsorgan och en minst lika stor sexdrift håller till i omgivningarna och männen har turen att dö en ganska så omedelbar död. Tjejerna blir våldtagna och som avslutning på de bizzara sexakterna är det inte en cigarett som gäller. Nej, vår monstruösa kåtbock väljer ett betydligt mer drastiskt sätt och sliter via deras genitalia ut tjejernas tarmar. Ska någon av dem överleva och avslöjas någonsin monstrets motiv, finns det överhuvud taget några?

Att den här är kinky i överkant behövs väll knappast nämnas, det är bara i Japan man skulle komma sig för att göra en erotisk rysare av den här kalibern. De som inte är vana vid extrema filmer kommer nog att bli rejält chockerade och även jag reagerade här och där. men den är kanske inte riktigt lika upprörande i verkligheten som i praktiken. Sjuk ? Jo visst men jag blev aldrig chockad som jag blev av t.ex. "Cannibal Holocaust" och det här är en ofta rätt klantigt gjord film.

Det mest störande är att den väldigt ofta utspelas i ett alltför påtagligt mörker som gör det mycket svårt att se vad som försiggår, den sparar inte på våldet men vad spelar det för roll om man inte ser vad som händer ? Man får se en hel del sexscener som är ganska grafiska för att vara "softcore" men som vanligt (i Japanska filmer / utgåvor) så suddas könen. Inställningen till sex är nog en ganska Japansk sådan och ofta rätt främmande för oss i väst med sin sadistiska ådra.

En av de tveksammare grejorna är kvinnosynen i brottningsmatchen där tjejen tvingas upp, läggs ned i plågsamma manövrar medan mannen säger saker i stil med "Här får du för den kvinnliga frigörelsen". Den barnsliga och överdrivet uppenbara viljan att vilja provocera ger dessa scener en viss komisk touch men på det stora hela känns de rätt osmakliga och främmande. Slutet är dessutom i en klass för sig och är nog bara det för att få feminister att vilja bränna alla ex. av denna film på bål. En mycket provokativ och rubbad film jag har blandade känslor inför.

Av: Christoffer Lyrhed

Recension: Gozu

Gozu (Gokudô kyôfu dai-gekijô: Gozu)

Skådespelare: Hideki Sone, Sho Aikawa, Kimika Yoshino, Shohei Hino, Keiko Tomita, Harumi Sone, Renji Ishibashi, Kenichi Endo, Kanpei Hazama, Masaya Kato, Tamio Kawaji, Susumu Kimura, Hiroyuki Nagato, Hitoshi Ozawa, Kazuyoshi Ozawa, Sakichi Satô, Tokitoshi Shiota, Tetsuro Tamba, Yoshiyuki Yamaguchi

År: 2003

Land: Japan

Genre: Skräck, drama, thriller, kriminalare

Regi: Takashi Miike

Manus: Sakichi Satô

Folk som är bekanta med den något udda regissören Takashi Miike vet att man med all säkerhet alltid har något speciellt att vänta sig av hans verk. Merparten av hans alster präglas av en säregen stil vilken syns både bildmässigt och genom hans annorlunda berättarstil. Att denne man inte drar sig för att skapa oerhört kontroversiella, våldsamma och sexistiska filmer för att även inkludera andra bisarra ting i sina skapelser är inget nytt. Verk som tex. Visitor Q och Audition vittnar om hans speciella förmåga att blanda flera helt skilda kategorier i en och samma film, det må vara en av Miike's starkaste bedrifter som regissör. Om man nu är tvungen att jämföra Miike med liknande filmskapare så är det framförallt fyra namn som direkt dyker upp i huvudet. David Lynch (Eraserhead) David Cronenberg (Videodrome), Shinya Tsukamoto (Tetsuo) och Alejandro Jodorowsky (El Topo) är sådana människor som även de har sina säregna berättarstilar och på sätt och vis påminner om Miike. Skillnaden är att Miike ofta har en tendens att gå snäppet längre. Av alla de filmer jag sett av Miike så är frågan om inte Gozu är hans till datum konstigaste men ändå mest tillgängliga film. Samtidigt som handlingen kan uppfattas som helt obegriplig så har nog folk lätt att fastna för den.

.

Till sin början ser Gozu ut att vara ett typiskt Yakuza-drama, eller ja typisk på Miikes egna lilla vis då såklart. Men den övergår snabbt till något helt annat. Minami, en Yakuzamedlem får i uppdrag av sin organisation att transportera sin "broder" Ozaki bort från syndikatet till en avslägsen plats. Detta efter att Ozaki har blivit mentalt galen och anklagar allt och alla för att vara medhjälpare till en rivaliserande yakuza organisation. Han slår bland annat ihjäl en liten hjälplös hund vilken han påstår vara en livsfarlig attackhund. Minami är mindre glad över uppdraget då han personligen ser upp till Ozaki som tidigare räddat hans liv. Men utan val ger han sig av tillsammans med Ozaki till sin angivna destination. Men under färden kommer Minami drabbas av mängder med oanade svårigheter och stöta på diverse onormalt avvikande människor i en mystisk liten stad.

Gozu är fullproppad med surrealistiska mysterier, skumma karaktärer och innehåller givetvis en hygglig mängd av sex och våldsrelaterade inslag. Det är en produktion som knappt kan beskrivas med ord, främst då den är så oerhört svår att förstå till fullo, ja det är nog inte ens möjligt. Vid första anblicken kan det mesta te sig väldigt osammanhängande och att det mesta sker utan syfte, men om man är uppmärksam så kan man pussla ihop de flesta bitarna och förstå att det hela är gjort medvetet. Däremot kan man inte neka till att den faktiskt är helt skruvad, till och med för att vara en film av Miike. Och för er som har sett en del av denna mans verk vill det inte säga lite förmodar jag. Ja Miike själv har ju faktiskt sagt att Gozu är konstig för att vara en Japansk film, och har man då i åtanke att Japan säkerligen har producerat flest udda filmer så förstår man kanske vad man har att vänta sig. Men det är inte i våldet eller sexscenerna som utstickarna finns i utan det är framförallt dess mystiska stämning och berättarstil som bidrar till denna galenskap man lätt kan se det hela som.

Vad gäller skådespeleriet (vilket i denna film känns ytterst viktigt) så har jag bara positiva anmärkningar. Huvudrollen axlas av Hideki Sone som gör ett ypperligt arbete. Som Minami hamnar han ständigt i bisarra situationer och lyckas på ett övertygande sätt förmedla nervositet av värsta slag. Visst känner man empati för denna person men samtidigt är det ofta otroligt underhållande att beskåda honom i allt trubbel han råkar ut för. Som Ozaki ser vi ingen mindre än Sho Aikawa (Dead or Alive 1 & 2, The Eel). Jag hade onekligen föredragit honom i en betydligt större roll då hans karaktär minst sagt är helt underbar. Flertalet gånger under filmens första skede framkallade han skratt på löpande band. Personligen så kunde jag inte hålla mig för skratt när han ger sig på den stackars hunden under filmens inledning. Renji Ishibashi spelar för ovanlighetens skull en Yakuza-boss - det har ju aldrig skett tidigare, speciellt inte under regi av Miike, eller hur? Men ja faktum är att han alltid spelar dessa karaktärer så otroligt bra så det gör mig inte det minsta om hans meritlista till största delen består av liknande roller. Övriga skådespelare gör även de ett utmärkt jobb.

Äckel-faktorn är förhållandevis låg, åtminstone i jämförelse med vad jag väntat mig. Visserligen bjuds det på en rad mindre behagliga scener som bara en man som Miike kan framföra. Vi har precis som i hans Visitor Q några ruskigt äckliga stunder då en äldre dam sprutar bröstmjölk. Man börjar undra om Miike råkar ha en fetisch för detta. Sedan har vi en av de sista scenerna i filmen vilken också må vara en av de mest minnesvärda. Utan att avslöja för mycket så kan jag nämna att den starkt påminner om en någorlunda obehaglig scen i den Danska serien Riket av Lars Von Trier. Helt plötsligt dyker det även upp en människa med kohuvud i en läskigt stämningsfull scen. Ja Gozu är full av konstigheter, och Miike lyckas som vanligt leverera dessa på ett smått magiskt sätt. Att en så passa produktiv regissör som Miike kan slutföra så passa många verk med ett ofta högkvalitativt resultat är otroligt imponerande och Gozu är knappast ett undantag. Som jag skrev i början av recensionen så är konstigt nog Gozu ändå ett av hans kanske mest tillgängliga verk även om det också är en väldigt udda film. Jag måste medge att jag gillar den skarpt, de flesta moment håller högsta klass och genomförandet i sig är mästerligt. Men det var något jag saknade, jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad bara. Men en stark fyra ger jag den med lätthet och det är en stark rekommendation till er Miike-fans och även er andra som fortfarande inte utforskat Miikes surrealistiska värld. Gozu är sannerligen inte en film du kommer glömma i första taget.

Av: Peter Nilsson

Recension: Goke, Body Snatcher From Hell

Goke, Body Snatcher From Hell (Kyuketsuki Gokemidoro)

Skådespelare: Yûko Kusunoki, Tomomi Sato, Teruo Yoshida, Kathy Horan, Hideo Ko, Eizo Kitamura, Masay Takahashi, Hiroyuki Nishimoto, Kazuo Kato

År: 1968

Land: Japan

Genre: Skräck, Sci-Fi

Regi: Hajime Sato

Manus: Kyuzo Kobayashi, Susumu Takahisa

"A fiendish vampire from a strange world in outer space drains his victims' blood and turns them into weird corpses!"

Behöver jag säga något mer egentligen? Här har vi ju allt vi behöver:

Vampyr. En klassiker.

En vampyr från rymden. Obetalbart.

En vampyr från rymden som tar över människor genom en spricka i pannan. Udda, men det fungerar.

Det hela resulterar i en ganska mysig liten film som inte är exceptionell på något sätt, men däremot stämningsfull och förvånansvärt mörk. Ett flygplan på väg från Tokyo stöter på mystiska väderfenomen och flockar med självmordsbenägna fåglar som flyger rakt in i planet. Med ombord finns en samling nervösa individer, bland annat en man som försöker ta sig ut ur Japan då han lönnmördat en brittisk diplomat. Det hela slutar givetvis i en gisslansituation och planet kraschlandar någonstans i obygden. Mannen som orsakat det hela tar en kvinna som gisslan och flyr ut i natten, för att raskt stöta på ett flygande tefat. Mannen blir som hypnotiserad, varpå hans panna spricker upp för att släppa in en slemmig parasit. Såklart. Nu börjar kampen mot rymdvampyrerna, men inte utan lite inbördes slagsmål och gruff. En efter en trillar de av pinnen.

Det här är en film som jag länge velat se och förväntningarna har varit höga. Som tur var så blev jag inte besviken. Filmen är snyggt gjord med ganska bra specialeffekter. Flygkraschen är väl det som man kan störa sig på då det är väldigt uppenbart en miniatyr, men jag har sett sämre. Om man vill vara väldigt negativ så kan man säga att hela filmen egentligen ser ut lite som ett Dr Whoavsnitt på 35 mm film, då de flesta scenerna verkar vara inspelade på ett grustag, men det fungerar faktiskt ganska bra. Fotot är rent, snyggt och stämningsfullt, speciellt i scenerna där himlen har en blodröd färg (som Quentin Tarantino uppmärksammat och snott för en scen i Kill Bill). Det här är en perfekt film att slå på en sen kväll, eller en regning eftermiddag. Mörk, dyster och lagom spännande. Inget mästerverk, men bra underhållning.

Av: Joachim Andersson

Recension: Godzilla Raids Again

Godzilla Raids Again (Gojira no gyakushû)

Skådespelare: Hiroshi Koizumi, Setsuko Wakayama, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Masao Shimizu, Seijiro Onda, Sonosuke Sawamura, Yoshio Tsuchiya, Mayuri Mokusho, Minosuke Yamada, Yukio Kasama, Senkichi Omura, Ren Yamamoto, Shin Otomo, Takeo Oikawa

År: 1955

Land: Japan

Genre: Sci-Fi, action, drama, skräck

Regi: Motoyoshi Oda

Manus: Shigeaki Hidaka, Shigeru Kayama (novell)

Efter den enorma succén med den nyskapande första Godzilla-filmen, en smart monsterrulle som spelade på atombombskräck, politik och gamla hederlig action, så var det väl inte helt oväntat att det så kom en tvåa, Godzilla Raids Again. Inoshiro Honda regisserade inte av någon anledning, men ersattes av den intelligente och talangfulle Motoyoshi Oda (detta var den enda kaiju-filmen han gjorde vad jag vet).

Under en flygspaning så tvingas en pilot nödlanda på en avlägsen ö och när hans vän kommer och räddar honom så upptäcker dom att det finns en till Godzilla på samma ö! Dessutom är denna involverad en en hård fight mot en dinosaurie kallad Anguirus, en taggig rackare som både är köttätare och riktigt våldsam av sig. Våra ytterst charmiga hjältar lyckas fly och meddelar den chockade omvärlden att det är fara och färde.

Det dröjer inte länge förrän båda monstrena är på väg mot Osaka där givetvis militären möter upp med allt vad dom har. Men inget verkar bita... om inte våra hjältar har någon listig lösning på det hela?

Jag hävdar utan att skämmas, att Godzilla Raids Again är minst lika bra som föregångaren. Samma seriösa mörka stillsamhet, men lite mer av den humor som sedan kom in i serien senare. Oda håller på tagningarna och stundtals blir det hypnotiskt. En favoritscen är när man försöker locka bort Godzilla (man har upptäckt att han dras till starka ljus) från Osaka med hjälp av stora nödraket-aktiga facklors om singlar ner runt omkring honom i slow-motion. Tänk er fyrverkeri-scenerna i Land of the dead så förstår ni. Men Oda fattar det det ska vara action och det bjuds det på i massor. Intressant nog så är det en ganska knasig blandning av slow-mo och uppspeedade bilder, vilket enligt ryktet beror på en kameramiss av fotografen. Jag vet inte, men faktum är att de ryckiga speedade rörelserna i vissa scener faktiskt passar ganska bra. Det känns onaturligt och djuriskt. Det finns gott om stora explosioner och huskrossningar, och det bjuds till och med på en kort sidorstory med några brottslingar som flyr och det resulterar i en biljakt... som resulterar i en enorm explosion.

Godzilla är utmärkt. Han gör en av sina bästa och mörkaste rollinsatser, men Haruo Nakajima var världens bästa Godzilla-gestaltare och det märks verkligen här. Otroligt nog så är Anguirus riktigt bra i den här filmen, ett relativt töntigt odjur som jag mest tänker på som en snubbe som går på armar och knän. Men här är det fart i honom och han är rå och brutal. Skådespelarens om gestaltar honom är dessutom vig nog att kunna gå på alla fyra utan att låta knäna ta i marken, vilket gör det hela betydligt mer övertygande. Definitivt den bästa Anguirus-insatsen tillsammans med Godzilla: Final Wars.

Skådespelarna i övrigt är fantastiska och den fina vänskapsrelationen mellan hjältarna och deras romantiska förehavandet med flickorna på kontoret är väldigt sött och övertygande skildrat. Och säg den som inte kan hålla tillbaka tårarna på slutet, det är så läskigt sorgligt.

En av de bästa Godzilla-filmerna, och en film jag kommer att återkomma till många gånger.

Av: Fred Andersson (2007-12-28)