Recension: Silk

Silk (Gui Si)

Skådespelare: Chang Chen, Chang Chun-Ning, Chen Bo-Lin, Yosuke Eguchi, Barbie Hsu, Lam Kar Yan, Kevin S. Smith

År: 2006

Land: Taiwan

Genre: Skräck, thriller, drama

Regi: Su Chao-Bin

Manus: Su Chao-Bin

Silk är en av de där filmerna som legat alldeles för länge i ”måste-se”-högen, men till slut hittade den hela vägen in i dvd-spelaren!

I Silk får vi följa, ett av regeringen lejt, forskarteam som arbetar med anti-materia, ”Menger Sponge”. Menger Sponge är en mystisk liten kub som uppfattar och visar energier som det mänskliga ögat inte kan uppfatta, t.ex. spöken och andar. Detta förklaras snabbt genom tidningsrubriker och jag hade lite svårt att hänga med i forskningstermerna.

Teamet leds av den handikappade forskaren Hashimoto, en bitter och tystlåten man som är mycket hängiven sitt projekt och ser Menger Sponge som sitt livsverk.

En dag hittas teamets fotograf död i en lägenhet i en sunkig del av Taipei och i hans Menger Sponge-behandlade kamera finner man en bild av en liten pojke i lägenheten och det verkar som de till slut hittat ett spöke. De upprättar ett labb i lägenheten och övervakar pojken som håller sig väldigt lugn, sitter mest i ett hörn och pratar med sig själv. Då de inte kan höra vad han säger anlitar de polisen Tung , som är en egensinnig polis som dock kan konsten att läsa läppar.

Varje dag klockan 17 lämnar pojken lägenheten och Tung, som sprejat sina ögon med Menger Sponge, väljer att skugga honom. Han lär sig genom att betrakta pojken att ögonkontakt inte är någon bra idé, då pojken kan döda dig då. Bit för bit av pojkens historia faller på plats och Tung börjar snart undra om pojken verkligen är den riktiga boven i dramat eller om det finns något mer…

Samtidigt börjar forskarteamets regeringskontakt tröttna på Hashimotos slöseri med resurser och väljer att lägga ner Hashimotos forskning. Hashimoto i sin tur tappar greppet om verkligheten och börjar praktisera sin forskning på sig själv istället.

I en sidostory får vi också följa Tung och hans kamp med sin sjukliga mamma och hans känslor för sin flickvän. Detta känns lite som utfyllnad, men man får lite förståelse för hans tungsinta person.

I slutet av den här filmen händer allting väldigt fort och det är tyvärr lite svårt att hänga med även här. Tung spelas av Chen Chang som vi tidigare sett i bl.a. ”2046” och ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”, gör ett helt okej jobb men det är ingen karaktär jag kommer komma ihåg nån längre tid. Istället känns Yosuke Eguschi´s Hashimoto verkligt bitter och välspelad, och karaktären hade gärna fått lite mer utrymme tycker jag. Har inte sett Eguchi i något innan men det är alltid roligt att bli positivt överraskad.

Visst är filmen tänkvärd och det finns en del smarta frågeställningar såsom varför spöken väljer att stanna kvar, och hur man blir ett spöke, men tyvärr räcker inte det hela vägen.

Undrar när jag ska lära mig att inte bygga upp för höga förväntningar på filmer jag velat se länge? Med förväntningarna höjs ju även kraven.

Av: Christian Rasmusson (2008-07-11)

Recension: Secret

Secret (Bu neng shuo de. mi mi)

Skådespelare: Jay Chou Kit Lun, Kwai Lun Mei, Anthony Wong Chau Sang

År: 2007

Land: Hong Kong, Taiwan

Genre: Drama, romantik

Regi: Jay Chou Kit Lun

Manus: Jay Chou Kit Lun, To Chi-long

Secret är ett collagedrama men urskiljer sig från mängden bland annat genom sin utmärkande story och många tvister. Jay Chou regisserar och spelar huvudrollen som den nya studenten, även han kallad Jay, på den prestigefyllda musikskolan (påminner lite om den gamla goda tiden när karaktärerna i Hong Kong rullarna hette samma som i verkligheten). Secret börjar som vilken vanlig romantisk kärleksfilm som helst men utvecklas, inom inte alltför lång väntan, till något mycket mer. Det är ingen tvekan om att detta är en högkvalitativ produktion med många talanger, inte bara Jay Chou som utnämner sig själv till stjärna.

Ett snabbt ord om denna unge Taiwandaren för de som inte känner till honom. Detta är hans debutfilm som regissör men han har medverkat i filmer som bland annat Initial D och Curse of the Golden flower men han är mest känd för sin stora musikaliska talang som popstjärna där hans musikstil kombinerar västerländsk med österländskt som har blivit kallat för "Chou Style". Han blev tidigt upptäckt för sin enorma talang för piano, något som han inte är blyg för att visa upp i Secret.

Stort fokus ligger i just musiken. Jay Chou visar vart skåpet ska stå tidigt i filmen under en pianoversion av en breakdance duell. Tänk dig 8 mile fast med piano om du vill. Att spela piano kan nog inte bli så mycket coolare än såhär. När det gäller handligen så ljuger inte titeln, det är en hemlighet som inte ska talas om innan. Det är upp till tittaren själv att långsamt ta del och pussla ihop historien. För det är ett pussel som är vetenskapligt komplicerat, om inte omöjligt, men som har förenklats för att passa den romantiska delen i filmen. Detta är förlåtligt då min hjärna nöjer sig med att lyssna på det vackra pling-plong ljudet och njuta av det fina fotot med de tillfredsställande CGI effekterna. Jag förlåter det för den här gången i alla fall.

Med I rollistan har vi även Kwai Lun-mei som spelar Xiao Yu, a.k.a. Lilla Regnet. Som är den sockersöta, naiva, klasskamraten som tidigt fångar Jays intresse. Det är svårt att inte sympatisera med någon som spelar hundvalpsansiktet så väl. Inget triangeldrama utan det tredje hjulet som spelas av charmiga Tseng Kai-xuan och som har ett leende kapabel att förföra. Rutinerade Anthony Wong Chau-Sang som spelar Jays far, Chiu, står för den största delen av den komiska biten i filmen och gör en rollprestation värd att noteras. Med en rollista på över 100 titlar har Anthony Wong inga svårigheter att uttrycka rätt känslor.

Slutligen bör sägas att filmen må vara en bit överdrivet romantiserad och lite småfånig i vissa partier, om man inte är på rätt humör (jag menar kom igen, det finns andra sätt att vara romantisk på än att dela paraply i regnet eller skjutsa hem någon på cykeln en solig eftermiddag). Men en produktion av hög standard, magisk musik och en simplifierad story av ett komplicerat koncept som håller intresset uppe gör Secret till en utstickare och en av de få filmer man får missa från Taiwan detta år. Slutet ger plats för tolkningar, vilket visar att det första intrycket att den här filmen är förutsägbar inte stämmer. Men trots detta så räcker musiken för att göra Secret värd en andra titt. Alla kärlekspar därute, söndagkvällen är räddad. Ni andra kan spara denna till rätt tillfälle, om ni inte vill se en mästare vid pianot och den första av förmodligen många verk av denna talangfulle Jay Chou det vill säga.

Av: Martin Längkvist (2007-12-28)

Recension: Double Vision

Double Vision (Shuang tong)

Skådespelare: Tony Leung Ka Fai, David Morse, Rene Liu, Leon Dai, Yang Kuei-Mei, Sihung Lung, Brett Climo, Huang Wei-Han, Han Chang, Han Lin, David Newell, David Ross Paterson, Doug Penty

År: 2002

Land: Taiwan

Genre: Skräck, thriller

Regi: Chen Kuo-fu

Manus: Chen Kuo-fu, Su Chao-Bin

Double Vision hade man hört en hel del om innan det blev av att se den. Nyfikenheten steg ofantligt då jag fick vetskap om att Tony Leung Ka-Fai spelade mot David Morse från bla. Den Gröna Milen och The Long Kiss Goodnight. Jag visste inte hur väl de skulle funka tillsammans men det borde åtminstone vara underhållande nog. Dessutom är jag svag för filmer med övernaturliga teman vilket medförde att Double Vision stod högt upp på önskelistan. När jag väl fick ta del av filmen blev jag allt utom besviken, om sanningen ska fram så måste jag medge att detta var en av de bättre thrillers jag sett på en lång tid.

En rad mystiska och oförklarliga mord begås i Taiwan, en rik affärsman har frusit till döds trots att rummet han befinner sig i är stekhett och en kvinna har avlidit genom svåra brännskador även fast rummet inte visar några tecken på eld. Polisen står utan ledtrådar eller ens den minsta misstanke om vem som kan ha begått dåden. De anlitar då hjälp från USA som skickar FBI agenten Kevin Richter. Han i sin tur ska samarbeta med den lokala polismannen Huang Huo-tu, som dessvärre kanske inte är den mest samarbetsvilliga mannen i kåren, men däremot en av de få som kan hantera det engelska språket någorlunda väl. Huang har nämligen sina inre demoner att slåss med, när han vittnade mot korrumperade kollegor ledde det till att hans unga dotter blev kidnappad. Efter traumat har hon inte yttrat ett enda ord och efter händelsen håller Huang's äktenskap på att falla sönder.

Mer vill jag ogärna nämna då det finns en risk att spänningen avtar om jag förtäljer allt för mycket. Det är nämligen dess geniala vändningar som håller en klistrad genom speltiden och gör detta till en ganska unik upplevelse. Double Vision var det första verket av den Taiwanesiska regissören Chen Kuo-fu jag fick ta del av. Men jag hade innan spånat igenom texter om hans övriga filmer vilka nästan alla nämnde att han starka sida framförallt var manus. Jag är redo att hålla med om detta till viss del, för bitar av Double Vision är onekligen välskrivna och har stor eftertanke. Däremot så brister filmen i detta under ett fåtal moment, några scener har nämligen en tendens att framstå som relativt grötiga och det är svårt att finna sammanhang mellan dem. Men det är bara en bagatell och sänker inte underhållningen nämnvärt. Det är inte svårt att dra paralleller med andra filmer när man ser Double Vision, ett praktexempel är den amerikanska Seven vilken Chen Kuo-fu verkar ha hämtat en del inspiration från. Den största skillnaden är att Double Vision inte kretsar kring de sju dödliga synderna utan detta baseras istället på en Taoist-teori vilket förstås bidrar med en mer exotisk känsla.

Vi har minst sagt två lysande aktörer i huvudrollerna. Tony Leung är mäkta imponerande som den alltmer vittrande Huang Huo-to, trots att han inte behandlar sin familj med större kärlek så är det svårt att inte känna med honom. Hans lidande är som ett slag mot hjärtat, och det vittnar väl i sig om kvalitativt skådespeleri. Hans amerikanska partner, Kevin Richter porträtteras magnifikt av David Morse som gör ett mycket stabilt framträdande. Även hans karaktär är, trots att han framstår som en självsäker person, på nedgång. Precis som Huang så har han egna problem att handskas med. Bättre blir det då de funkar strålande tillsammans, Huang är den som söker svar på det andliga planet, det är han som är stensäker på att onaturliga krafter ligger bakom de dåd som begåtts medan Kevin tror på vetenskapen och att allt har en logisk förklaring. Deras teorier utvecklas längre fram och när man börjar inse vad som egentligen håller på att hända blir det onekligen väldigt spännande. Det finns förutom Tony Leung och David Morse ännu en aktör som förtjänar beröm och det är Rene Liu vilken ses som Huangs fru. Hennes agerande är trovärdigt och man tar lätt till sig av hennes ständiga arbete för att försöka rädda förhållandet mellan henne och Huang.

I jämförelse med andra nya asiatiska rysare som tex, Hideo Nakatas Ringu och Dark Water, eller Takashi Shimizu's Ju-On så tycker jag de skiljer sig starkt från Double Vision. Medan deras främsta syfte kanske är att skrämma så fokuserar filmskaparna i Double Vision mer på berättelsen och dess vidare utveckling. Så det är ganska tomt med rysliga scener men istället skapas en ganska skön och obehaglig stämning som varar genom större delen av filmens gång. Det är spännande nästan från start, och den ökar på ett successivt vis ända fram till slutet som tyvärr är lite av en besvikelse. Med tanke på den höga kvalitet resten av produktionen höll så är det en skam att de sista minuterna skulle trassla in sig i en oändlig härva vilken aldrig tycktes ta slut. Det är förmodligen filmens enda, riktigt svaga punkt. Angående våldet så var det betydligt blodigare än jag kunnat tänka mig, visst hade jag innan läst en del om dess blodigheter men aldrig kunde jag ana att vissa scener skulle sluta i total massaker. Det är en speciell och mörk scen i filmens mitt vilken fick mig att hoppa till av förvåning, att kalla det annat än ren slakt är fel. Effekterna är dessutom av bra kvalitet vilket höjer brutaliteten ytterliggare.

Double Vision är som ni förmodligen märkt en film jag gillar, och det mycket. Den har en sylvass kombination av aktörer, Tony Leung och David Morse är ofta ohyggligt duktiga tillsammans och trots att ingen av dem är hjältar, de har båda erfarit misslyckanden, så är det på tok omöjligt att inte känna något för dem. Storyn är välgjord och alltigenom spännande, ett flertal gånger överraskades jag rejält av vändningarna och det är svårt att slita sig en sekund från vad som sker på skärmen.

Av: Peter Nilsson

Recension: Crouching Tiger Hidden Dragon

Crouching Tiger Hidden Dragon (Wo hu cang long)

Skådespelare: Zhang Ziyi, Michelle Yeoh, Chow Yun Fat, Chang Chen, Cheng Pei Pei, Lung Sihung, Li Fa Zeng, Gao Xian, Hai Yan, Wang De Ming, Li Li, Huang Su Ying, Zhang Jin Ting, Yang Rei, Li Kai

År: 2000

Land: Taiwan, USA

Genre: Wu xia pian

Regi: Ang Lee

Manus: Wang Du Lu (bok), Wang Hui Ling

Få kan väl ha undgått att höra talas om Ang Lees film Crouching Tiger, Hidden Dragon som kom 2000. Hyllningarna ville inte sluta vid dess premiär. Kritikerna berömde den, publiken älskade den och priser delades ut till den. I och med allt detta så är Crouching Tiger, Hidden Dragon utan tvekan en av tidernas mest kända kampsportsfilmer. Och när man har sett den så förstår man direkt varför så är fallet.

I Crouching Tiger, Hidden Dragon får vi ta av flera olika historier som binds samman till en imponerande helhet. Liu Mu Bai (suveränt tolkad av Chow Yun-fat) är en oerhört skicklig och mycket berömd krigare som bestämmer sig för att ge bort svärdet Gröna Ödet som gåva. Detta stjäls dock snart av en mystisk krigare, och jakten efter det startar. Samtidigt har Liu Mu Bai svårt att uttrycka sina riktiga känslor för den kvinnliga kämpen Shu Lien (ytterst bra spelad av Michelle Yeoh). Ytterliggare en huvudperson finns med, och det är Zhang Ziyi som gör en strålande rollprestation som den förmögna unga kvinnan Jen som ska giftas bort av sina föräldrar, något hon definitivt inte vill. Alla dessa delar vidareutvecklas under filmens gång och skapar en engagerande historia om kärlek, svek och hopp.

De som tror att allt som betyder något i en kampsportsfilm är slagsmålen har fått allt om bakfoten. Tillsammans med en bra handling kan upplevelsen bli så mycket större. Och detta har man tagit tillvara på i Crouching Tiger, Hidden Dragon. För här bryr man sig verkligen om relationen mellan Liu Mu Bai och Shu Lien, om de ska våga berätta sina sanna känslor för den andre. Ett smart drag är att under en längre tid visa ett tidigare skede ur Jens liv så att man förstår varför hon känner och agerar som hon gör.

Slagsmålsscenerna är precis som berättarspråket av högsta klass. Actionkoreografen Yuen Woo-ping har lyckats att göra samtliga sammandrabbningar ytterst intressanta att beskåda. De består alla av stor intensitet, och man får se ett högt antal snygga rörelser, attacker och blockeringar. Något som bygger upp stämningen är att man har använt sig av linor när karaktärerna gör undanmanövrar i strid, springer, hoppar eller klättrar, men inte direkt när de slåss mot varandra. Detta ger en annorlunda bild när exempelvis två personer slåss med snabba rörelser på ett hyfsat realistiskt sätt, och när en sedan väljer att springa på en murvägg jagad av den andre personen, för att sedan återgå till utbyte av slag, sparkar, blockeringar och kontringar.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är en av mina absoluta favoritfilmer eftersom den har i princip allt jag söker. Den har en intressant och engagerande handling där djup har givits åt huvudkaraktärernas personligheter, och de fantastiska slagsmålscenerna som infinner sig känns inte malplacerade utan hjälper till att berätta historien som har förärats med ett mycket bra bildspråk och väldigt vackra miljöer. Crouching Tiger, Hidden Dragon är helt enkelt ett enastående mästerverk.

Av: Mattias Hägg

Recension: Love's Lone Flower

Love's Lone Flower (Gu lian hua)

Skådespelare: Anita Yuen, Angelica Lee, Chung Hua Tou, Hsiao Shu-shen, Jack Kao

År: 2005

Land: Taiwan

Genre: Drama, romantik

Regi: Tsao Jui-Yuan

Manus: Pai Hsien-Yung (novell)

I Jui-Yuan Tsao debutfilm Loves Lone Flower (Gu lian hua) från 2005 porträtteras Yuenfangs (Anita Yuen) känslor för två olika kvinnor, Wubao (Angelica Lee) i Shanghai på 40-talet och Juan Juan (Shu-shen Hsiao) senare under 50-talet i Taiwan. Baserad på en novell av Hsien-Yung Pai berättas historien om en kvinna, med stort inflytande på mäktiga män, som får upp ögonen för sångerskan på bordellen som hon jobbar på. Sångerskan har även en manlig beundrare, San-Lang (Chung Hua Tou). När inbördeskriget bryter ut tvingas de fly från Shanghai till Taiwan men sångerskan tvingas bli kvar. Så Yuenfang träffar Juan Juan, tio år senare, som påminner mycket om hennes första kärlek.

Jag gillar filmer som behandlar ämnet homosexualitet, men filmens stora vikt ligger inte där utan på vänskap, relationer och kärlek, både lycklig som olycklig. Den har, som väntat, ett lugnt tempo, med stämningsfull kinesisk 50-tals musik, fint foto och slow motion sekvenser. Känns det igen? Man kan dra många paralleller med "In the mood for love" och "2046" men det är lite oschysst för det är nästan omöjligt att försöka toppa Christopher Doyles foto och Wong Kar-Wai's magi, men det är nära. Däremot finns det andra aspekter som jag uppskattar mer hos denna som till exempel berättarstilen som har högre tempo och är helt enkelt intressantare än tidigare nämnda filmer. Det som fascinerade mig mest är hur filmen fick mig att tappa tidsuppfattningen. Det är en ny känsla för mig att bli så uppslukad av en handling att jag inte ser slutet närma sig.

Den okronologiska ordning har förstås sina för- och nackdelar. I och med att den utspelar sig under två tidpunkter på två olika ställen med hopp emellan gör det att det kan vara lite svårt att hänga med om man inte är vaken eller inte känner till handlingen i kort innan. Sen känner jag inte lika starkt för den ena relationen som är lite mörkare och inte lika söt, vilket gör att intresset inte är lika stort för dessa delar. Birollerna, männen, av olika karaktär med intresse för kvinnorna ger filmen mer djup och trovärdighet, och man känner sympati med dem eftersom de bara vill väl. Jag blir dock aldrig riktigt övertygad av det homosexuella temat. Filmen "Whispering Corridors 2" (Memento Mori) lyckades bättre på den punkten. Yeunfangs känslor är mer av storasysterkaraktär i och med att båda hennes kärlekar är i behov av hjälp och en bra vän istället för en älskare. Men det starka med filmen är att jag tror att den hade klarat sig lika bra utan, vilket visar att filmen lever på andra starka sidor.

Det här är en film som lika gärna kunde varit en 20 timmars lång tv-serie för det finns mycket mer att berätta och filmen har 100 % av min uppmärksamhet när den slutar. Jag vet inte om det är för de fantastiska skådespelarna, stämningen, fotot eller en blandning av alltihop, men det här vill jag se mer av. Det är en perfekt film när man vill drömma sig bort lite och njuta av en upplevelse som skildrar och berör.

Av: Martin Längkvist

Recension: About Love

About Love

Skådespelare: Chen Bo-lin, Mavis Fan, Yui Ichikawa, Misaki Ito, Ryo Kase, Lu Lu, Ren Osugi, Takashi Tsukamoto, Rui Yang

År: 2005

Land: Japan, Taiwan, Kina

Genre: Drama, romantik

Regi: Ten Shimoyama, Yee Chin-yen, Zhang Yibai

Manus: Haruko Nagatsu, Wei Shen, Yee Chin-yen

Japan, Taiwan, Kina. Tre länder som har bidragit med varsin kortfilm av tre relativt fräscha regissörer. Gemensamt för dessa filmer är det styrande ledmotivet kärlek. De är unika, med egen story där enbart någon karaktär återkommer i mer än en del. Den självklart största likheten finner vi i de kulturella olikheter och språkbarriärer som på något sätt påverkar dess figurer. Filmerna är namngivna efter de städer de utspelas i.

Det är i Tokyo, i regi av Ten Shimoyama, som den första historien äger rum. En kvinnlig konstnär genomgår en svår tid efter uppbrottet på ett långvarigt förhållande. Hon finner tröst i bilderna som en Kinesisk student fäster på dörren till hennes jobb varje dag. I denna korta episod tillkommer även en liten sidoberättelse som ger lite mer kött på benen åt den Kinesiske karaktären. ”Tokyo” är en fascinerande kärlekssaga, gulligt berättad och glädjande utan att någon gång bli för mycket. Historier av denna art tenderar lätt att bli överdrivet sockersöta men Shimoyama undviker smidigt sådana inslag. Istället genomsyras kroppen av en pirrande, nästan längtande känsla, där ens största önskan är att epilogen leder till nyförälskelse mellan parterna.

Hopp är det drivande temat i ”Tokyo” och därtill den ljusaste av filmerna. Det som stärker ens engagemang för berättelsen är dess två huvudkaraktärer. Chen Bo-lin (Blue Gate Crossing) är som den Kinesiske studenten Yao mycket trovärdig. En person som i inledande skede lider av ensamhet, befinner sig i ett främmande land där språket utgör hinder för kommunikation med andra människor. Förändring sker då han finner bot i att trösta den Japanska konstnären Michiko med bilder som föreställer hennes återhämtning. Michiko är med glans spelad utav Misaki Ito (Ju-on: The Grudge) som övertygande visar skiftande sinnesstämningar. Dialogerna är få, men bilderna är uttrycksfulla nog. Att beskåda Yao, cyklandes ensam på Tokyos vackra gator förtäljer allt man behöver veta, ord blir överflödiga.

Yee Chih-yen, regissör till bland annat ”Blue Gate Crossing” är ansvarig för den andra episoden med titeln ”Taipei”. A-Su (Mavis Fan) är en ung kvinna med brustet hjärta, följden av en avslutad relation. Tecchan (Ryo Kase) med Japansk bakgrund är på besök i Taiwan, är uppenbarligen bekant med A-Su och får bege sig till hennes bostad sent en natt för att hjälpa henne resa en vägghylla. Han är intresserad av henne, hon använder honom i ett desperat försök att lösa sitt gamla förhållande.

”Taipei” är den svagaste av alla tre filmer, samtidigt inte alls dålig. Det den saknar är verklig empati, särskilt för A-Su, som på intet sätt spelas illa men som framstår som självgod i ett avseende som jag personligen har svårt för. Likaså, Tecchans gestalt förefaller som alldeles för naiv. Han återkastar bilden av ett lite väl godtroget synsätt, samtidigt är det ibland förstående. Syftet är troligen att visa att kärlek leder till ett uppträdande som avviker från sitt regelrätta jag, att man är villig att offra sig och smärtas för den man hyser kärlek till. Min inställning är med andra ord delad. I övrigt är det, bortsett från ett omotiverat dansnummer, en tilltalande film med underliggande humor som anspelar mycket på språksvårigheter.

”About Love” avslutas med ”Shanghai”. Regisserad av Yibai Zhang med Takashi Tsukamoto och Li Xialu i huvudrollerna. Tsukamoto syntes i ”Tokyo” som språklärare och befinner sig i denna del i Shanghais hutongområden. Han hyr ett rum där arbetarklassflickan Yun (Li Xialu) bor med sin mamma och driver en liten butik. Från första stund, om än något dolt, så börjar känslor gro inom henne inför deras Japanske besökare. Han i sin tur är förälskad i sin flickvän som han lämnat i Tokyo.

Av de tre filmer som inkluderats så är ”Shanghai” i särklass den bästa. En förmodligen starkt bidragande faktor kan vara själva hutongerna, områden som personligen tilltalar mig mycket. Byggnader som dessa, med ett något förfallet utseende, är väldigt charmiga och oerhört trivsamma att vandra runt i. Sedan har vi tyngdpunkten, nämligen kärlekshistorien. Det är en vacker, samtidigt lite sorglig skildring där det upprepande temat med språkhinder komplicerar för individerna. Därutöver är urbaniseringen något som påverkar utgången och är därför ett genuint drag av Yibai Zhang som med detta sätter tämligen stora känslor i omlopp. Takashi Tsukamoto och Li Xialu tillför extra glöd med två felfria prestationer som berör på djupet. Båda två personer man känner starkt för med en gång.

I helhet är ”About Love” en samling med tre säkra kort. Kvaliteten är varierande, men fortfarande hög gällande samtliga delar. Är man förtjust i kärlekshistorier så är detta en film som jag med gott samvete kan rekommendera. Det är vackert, berörande, sorgligt och kul.

Av: Peter Nilsson

Recension: Succubare

Succubare

Skådespelare: Carter Wong

År: 1981

Land: Taiwan

Genre: Skräck, martial art

Regi:

Manus:

En affärsman på resande fot har tillbringat tid i en liten by i norra Kina där han har haft ett förhållande med en av byns 4 prinsessor. Det hela har inte varit så seriöst från hans sida (då han har familj hemma) men prinsessan är av annan åsikt. När det börjar dra sig emot avsked börjar hon prata om att han måste komma tillbaka.

Utan avsikt att hålla vad han säger lovar affärsmannen att komma tillbaka om 100 dagar, vad han inte vet är att hon lägger en förbannelse på honom som utlöser sig om han inte kommer tillbaka inom utlovad tid. Efter 100 dagar hemma dör han en plågsam och spektakulär död inför de andra byborna.

En gammal legend koms ihåg och man inser snart vart han varit på besök och vad som troligen hänt, för att vara på säkra sidan beslutar sig hans bror att fara till byn för att undersöka dess seder. Men hans handlingar styrs av ett annat huvud en det han har på halsen och han kommer tillbaka med samma åkomma och dör även han en plågsam död under en av byns förbannelser.

Det finns även en 3:dje bror som även han beslutar sig för att fara till byn och få ett stop på de hemska dödsfallen som plågar hans familj. Blir det så att även han förförs av en av prinsessorna och faller offer för deras dödliga förbannelser eller ska han lyckas få ett stop på de fasansfulla dödsfallen ?

Det här är lika mycket en Asiatisk bröderna Grimm saga som det är en skräckfilm och jag kan tänka mig att det är en historia som berättats under många hundra år innan den under det tidiga 80-talet blev filmad. För att göra den egentligen rätt snälla (men intressanta) filmen mer spektakulär har Mondo element på ett bryskt sätt lagts till och då och då stannar handlingen upp för att visa sekvenser där en man äter div. djur, levande. Mycket osmakligt och meningslöst, för att inte tala om djurplågeri.

Många kommer nog inte ens överväga att se den efter att fått reda på detta och nog är det äckligt att se människor äta levande möss. Men förövrigt är det en väldigt intressant och exotisk film och jag har aldrig skådat något liknande bland de andra Asiatiska filmerna jag sett. Storyn är riktigt bra och filmen har ett flyt som aldrig gör den trist.

Att sedan tjejerna i den lilla byn är riktiga fullpoängare och att musiken är fruktansvärt bra (om man gillar Asiatisk folkmusik) är knappast något som gör filmen sämre. Den har några kung-fu scener och dessa är väll filmens största tillkorta kommanden, de är riktigt uselt utförda och koreograferade. Kan ni ha överseende med djurätar scenerna så är det här en väldigt stark rekommendation.

Av: Christoffer Lyrhed