Recension: Dangerous Seductress

Dangerous Seductress

Skådespelare: Kristin Anin, Tonya Lawson, Joseph Cassano, Amy Weber, John Warom, Simon Jonathan Wood, Mick Camichael, Stuart Westley, Reynald Presley, Boy Margana, Shahreza Raziv, Jerry Chamberland, Made Benson, Andy Benson

År: 1991

Land: Indonesien, Fillipinerna

Genre: Skräck

Regi: H. Tjut Djalil.

Manus: H. Tjut Djalil., H.R. Spring

H. Tjut Djalil hade försökt två gånger innan att producera en film som skulle slå rejält i USA och resten av världen. Först var det Mystics In Bali, sedan blev det Lady Terminator och till sist blev det den som slog MINST i omvärlden, nämligen den ojämna Dangerous Seductress!

Filmen har en inledningen som är fantastisk. Vi ramlar rakt in i en juvelkupp som först verkar ha gått bra, men sedan bli skurkarna jagade av polisen i en vild biljakt, massor av skottlossning, squibs och explosioner. När slutligen deras bil krashar så kapas ett finger från en av skurkarna. Några timmar senare så skuttar fingret iväg av sig själv, ramlar rakt ner i vad som ser ut som en besatt sminkdosa och blodet från skurkarna väcker upp ett skelett som köttet sedan växer ut på långsamt samtidigt som det blixtrar och dundrar. Det är, som vanligt, en ond demonkvinna som genast besätter en ung amerikanska som är och besöker sin fotomodellssyster.

Med sin nyfunna blonda och lättklädda kropp så börjar hon sedan ragga upp män, oftast genom evighetslånga discoscener eller att försöka se sexig ut när hon spelar biljard, för att sedan ta livet av dem på blodiga och makabra sätt. Hennes syster är på Bali och fotomodellar tillsammans med några andra lättklädda damer, men en lokal häxmästare varnar henne att något är fel där hemma. Samtidigt så dyker den, numera, demonbesatta systerns ex-pojkvän upp. Han är ett riktigt svin och vill fortsätta att slå och våldta henne.

Alltså tur att hon fått övernaturliga krafter sedan sist!

Detta är en märklig och ofokuserad film. Lady Terminator hade i alla fall en story, som man hade rippat rakt av från Terminator, men här känns det betydligt mer splittrat. Förutom den fantastiska inledningen (som också involverad en stackars schäfer, vilket jag glömde tillägga), så fortsätter den betydligt ojämnare. Tyvärr så blir det nästan en halvtimme ingenting innan det börjar skördas mansoffer på Jakartas gator. Det blir mycket modellerande, discodansande och väldigt lite kläder. Bröstvårtorna är censurerade, men det är inget som stör då det är en cool "övernaturlig" effekt som känns ganska underhållande.

Våldet är nog inte lika grafiskt som i tidigare filmer av Djalil, men givetvis är det mycket blod som sprejar på väggar och del grafiska lemlästningar. De västerländska männen som dyker upp är för det mesta enormt fula eller så där smaklöst "åttiotalssnygga" med fönat hår och Ken-ansikten.

På IMDB's goof-sektion kan man läsa om denna filmen: "Revealing mistakes: When the last large piece of glass cuts off Johns head, it’s obviously a dummy head" - NÄHÄ! Tjena! Så klart att det är ett fejkhuvud, och det ser faktiskt helt okey ut. Det är den här formen (finns massor just på denna films sida på IMDB) av obefogad gnäll av människor som höhö-skrattar sig igenom exploitationfilmer som retar mig. Alla vet är det är pissbillig film som är gjord grisfort. Inget snack om saken. Men det finns ingen anledning att gnälla på trådar som syns eller sekvenser som spelas baklänges för att få fram en speciell effekt. Get a life säger jag bara.

Inte den bästa indonesien-rullen jag sett, men den är ett självklart val i samlingen och är snorbillig tillsammans med Lady Terminator.

Av: Fred Andersson

Recension: The Devil's Sword

The Devil's Sword (Golok setan)

Skådespelare: Barry Prima, Gudi Sintara, Advent Bangun, Enny Christina, Rita Zahara, Kusno Sudjarwadi, Kandar Sinyo, H.I.M. Damsyik, Atut Agusman, Yos Santo, Rasjid Subadi, Hadisjam Tahax, Sutrisno Wijaya, Djair

År: 1984

Land: Indonesien

Genre: Skräck, Fantasy, Action

Regi: Ratno Timoer

Manus: Imam Tantowi

Indonesisk exploitation. Smaka på den.

Mandala, spelad av den tuffe Barry Prima, är världens störste krigare som rider runt på sin trogna häst och kämpar mot ondska. En dag rider han in i en by där ett bröllop pågår. Problemet är dock att den onda Alligatordrottningen, en ond häxa/nymfoman vill ha brudgummen till sitt personliga hov och har skickat Mandalas forne vän för att tvinga till sig honom. Detta resulterar i en rejält blodig strid där de enda som överlever är bruden, brudgummen och de två krigarna. Alligatordrottningen får som hon vill och Mandla lovar att hämnas. Mitt i allt detta så visar det sig att alla onda krigare i världen (inte mer än 4) har gått ihop för att på Alligatordrottningens order finna The Devils Sword, ett svärd smitt för tusentals år sedan av en fallen meteorit och som sägs ge oerhörda krafter till den som äger det. Mandalas läromästare vet var det finns och blir överfallen av de 4 onda krigarna som alla slås med olika konstiga vapen och han blir dödlig sårad, men vägrar berätta var svärdet finns. Mandala kommer i tid men för att rädda hans liv så måste han hugga av sin läromästares infekterade ben (vilket perfekt scenario för en gorescen). Nu får Mandala i uppdrag att finna det djävla svärdet och stoppa den onda Alligatordrottningen innan hon knullat sig igenom alla unga män i landet och beger sig ut på en lång färd tillsammans med den unga bruden som vill hämnas sin förlorade make.

Handlingen säger väl det mesta och och någon död sekund existerar inte. Mandala slåss gärna och filmen hoppar mellan ett flertal långa, blodiga fightscener där armar och huvuden flyger omkring i kaskader av blod. Det kanske inte är lika blodigt som låt oss säga Shogun Assassin, men inte långt därifrån. Fightscenerna är dock inte speciellt bra koreograferade, men det gör inte så mycket då allt är så härligt underhållande. Regissören använder sig gärna av mycket enkla trick för att få sina krigare att flyga fram på skärmen och man sitter där hela tiden med ett leende på läpparna. Min favoritscen är den där Mandala och bruden färdas på en flotte över en dimtäckt sjö och blir anfallna av en hord alligatormän som hoppar ut på båten med hjälp av filmen visas baklänges och synen av detta och deras vobblande träsvärd är totalt sanslös. Alla skådespelare spelar över så gott de kan och den skruvade dubbningen gör inte saken bättre/sämre egentligen. Det är dock en ganska snygg film, definitivt gjord på 80talet med massor av pastellfärger och röktäckta landskap. Lite som Krull på en hundradels budget korsat med en kungfufilm - på ett bra sätt. Det finns så mycket sköna detaljer jag skulle kunna gå in på, men jag väljer att hålla käften och låta er upptäcka dem själva.

Totalt sanslöst härligt underhållande alltså. Det är totalt omöjligt att inte bli underhållen av detta spektakel och jag ser verkligen fram emot att utforska den indonesiska filmvärlden lite djupare. Du märker själv om detta är något för dig efter att ha läst denna recension och jag hoppas att min entusiasm verkligen går fram.

Av: Joachim Andersson

Recension: Lady Terminator

Lady Terminator (Pembalasan ratu pantai selatan)

Skådespelare: Barbara Anne Constable, Christopher J. Hart, Claudia Angelique Rademaker, Joseph P. McGlynn, Adam Stardust, Ikang Fawzi

År: 1988

Land: Indonesien

Genre: Action, skräck

Regi: H. Tjut Djalil

Manus: Karr Kruinowz

Min indonesiska filmresa fortsätter med denna klassiska exploitationtitel, Lady Terminator. Återigen en titel som nästan är mer känd än själva filmen, åtminstone tills Mondo Macabro släppte den på DVD.

Någon gång för länge sedan så får vi se hur "The Queen Of The South-Sea" avverkar män på löpande band. Hon har sex med dem och låter sedan en ål som befinner sig i hennes sköte bita av deras penis, varvid de dör av blodförlust. Det är få svenska filmer som börjar på det sättet! Men en modig man lyckas överlista henne, norpa ålen - som förvandlas till en kniv och fördriver henne till havets botten.

Hundra år senare så råkar antropologen Tania Wilson (Barbara Anne Constable) hitta samma ställe där drottningen skulle råka hålla till och blir besatt av hennes ande. Hon simmar sedan till Jakarta, går upp naken på stranden, har sex med och dödar två småskurkar och tar deras bil och kläder. Jepp, det är The Terminator rakt av här. Och det fortsätter på samma väg.

Erica är en rockstjärna som börjar bli lite framgångsrik och berömd. Hon råkar också äga drottningens halsband, som hon fått av sin farfar, och givetvis blir hon den som vår kära skurk helst vill döda!

Till sin hjälp får hon polisen Max och hans gäng av galna, övervåldsamma Rambo-poliser och den våldsamma flykten kan börja!

Här snackar vi riktigt tokig indonesisk lågbudget action när den är som... tokigast! Hela grundhistorien, inklusive nästan varje viktig actionscen i The Terminator, är kopierad här - fast oftast betydligt blodigare och våldsammare, med en tiondel av budgeten som orginalet. Fast tänk er en sexig kvinna med stort åttiotalshårsvall och en ål i... ja, ni vet vart, som dödar folk med k-pist och laserstrålar ur ögonen. Blodet skvätter rejält och jag har nog inte sett så många löspluggar avlossas sedan Commando och så många squibs sedan valfri John Woo-film.

Stundtals är det riktigt taffligt, men det är bra energi i scenerna och det blir aldrig tråkigt - förutom filmens första halvtimme som puttrar på lite för långsamt. Sedan blir det blod, biljakter och bröst. I mängder.

Bra trash. Inte lika välgjord och snygg som The Queen Of Black Magic, men betydligt snyggare än amerikanska motsvarigheter inom exploitation. Det är mycket färger, vilda specialeffekter och kanske en av världens sämsta dialogmixar. Jaja, man kan inte få allt.

Av: Fred Andersson

Recension: Queen of Black Magic

Queen of Black Magic (Ratu ilmu hitam)

Skådespelare: Suzzanna, W.D. Mochtar, Teddy Purba, Sofia W.D., Alan Nuary, Siska Widowati, Dorman Borisman, Jufri Sardan, Mien Brojo, Tizar Purbaya, Gordon Subandono, H.I.M. Damsyik, Adang Mansyur, Belkiez Rachman, Ali Albar

År: 1979

Land: Indonesien

Genre: Skräck

Regi: Liliek Sudjio

Manus:

Så, då är min indonesiska oskuld tagen. Vad jag vet så har jag inte lyckas med att se några indonesiska filmer, kanske någon actiondänga i min ungdom. Men annars, nej. Uppenbarligen hittade jag guld på en gång, vilket både kan vara bra och dåligt. För den här var såpass bra att jag garanterat kommer att bli besviken på kommande filmer. Jag snackar givetvis om den legendariska The Queen Of Black Magic, en av de första stora skräck-succéerna från denna exotiska ö-värld.

Den coola Suzzanna spelar Murni, en snäll och tillbakadragen kvinna som lever ett lugnt liv tillsammans med sin mor. Hon har lyckats bli rejält sviken av byns mustaschbeprydda hunk, som lovade att gifta sig med henne men som sedan dumpade vår hjältinna och har planer på att gifta sig med en annan dam. Men på bröllopet så skickar någon svart magi på bruden, och maken (Teddy Purba kanske han heter?) tror givetvis att det är Murni som utfört denna ondska.

Han tar med sig en lynchmobb och bränner ner huset och kastar Murni över ett stup, och tror sedan att allt är frid och fröjd. Men vad han inte vet är att hon bokstavligen hamnar rakt i famnen på en mycket, mycket ond häxdoktor (W.D Mochtar, en av Indonesiens mest kända veteranskådespelare) som börjar bearbeta och lära upp Murni till att bli svartkonst-expert. Han intalar henne att hon måste hämnas på byborna, och då speciellt de som var inblandade i hennes lynching. Hon ser inget annat val och tar ut en gruvlig hämnd på de som gjort henne ont...

Här har vi faktiskt en utmärkt film. Förvisso lågbudget och den engelska dubbningen kanske förta en del, men det hindrar inte kvalitén att lysa igenom. Rent tekniskt så är den i samma liga som de europeiska mästarna med ett vackert och spektakulärt foto. Regin och klippningen är för det mesta utan några problem. Det förekommer några klumpiga fel och några saker i manuset som man rusar förbi, vilket skapar lite förvirring, men förutom detta finns det inget att klaga på. Det känns, och är, en väldigt exotisk film. Uppenbarligen bygger den mycket på traditioner och historia från Indonesien, och detaljer gör att det är svårt att förneka att det bara är tokerier. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt Suzzanna och den onde brudgummen, men Mochtar gör en effektiv insats också.

En liten skön överraskning är en karaktär som dyker upp efter halva filmen är en muslimsk helig man, medvetet ganska stilig, men med ett hjärta av guld och som med sina religiösa krafter börjar motarbeta den svarta magin som genomsyrar samhället. Så med bönematte, en enkel moske och böner om Allah så gör han ett ganska effektivt jobb mot de onda andarna.

Något som inte gör folk besviken är filmens specialeffekter av El Badrun. Ingen Hollywood-budget direkt, men dessa är ohyggligt spektakulära och blodet sprutar fett över bilden. Det finns tre större gore-scener som är ruggigt effektiva och som kryddar en i övrigt utmärkt film så att den blir ännu starkare.

Trots små brister och mindre budget så kan jag bara rekommendera den här filmen helhjärtat. Den är gjord med talang, kärlek och hinkvis med blod. Som det ska vara alltså.

Av: Fred Andersson (2008-06-28)

Recension: Virgins From Hell

Virgins From Hell (Perawan disarang sindikat)

Skådespelare: Machfud Abud, Nina Anwar, Enny Beatrice, Harry Capri, Yenny Farida, El Koesno, Yetty Loren, S. Parya, Rosmiati, Leily Sagita, Dicky Zulkarnaen

År: 1987

Land: Indonesien

Genre: Action

Regi: Ackyl Anwari

Manus:

Karen och hennes syster Sheila blir vittnen till hur deras föräldrar mördas av Mr. Tigers skoningslösa brottsyndikat. Som vedergällning bildar de ett kvinnligt motorcykelgäng och gör räder på Tigers spelhålor. När de ger sig ut på ett slutgiltigt anfall, där de ska krossa syndikatet för gott, så går saker galet. Tigers styrkor står emot och segrar över angriparna. De kvinnor som överlevt eldstriden fängslas i underjordiska grottor. Där hålls de som trälar och utsätts för tortyr, slavarbete eller används som försökskaniner till Tigers banbrytande läkemedel - som förvandlar kvinnor till undergivna sexslavar. Hur ska de lyckas fly från denna outhärdliga plats?

Här har vi indonesisk galenskap när den är som allra finast, fast kanske inte i sin vildaste skepnad. I ”Virgins From Hell” lurar inga trollkarlar eller vidunderliga monster, något man snabbt vänjer sig vid om man utforskar Indonesiens uppseendeväckande filmindustri. Men lugn bara, för den som söker lustigheter så räcker det här alstret gott och väl. Vi har hjältar i form av färgglatt, läderklädda MC-brudar i en film som mixar hejdlöst med olika genrer.

Efter en explosiv start där kvinnorna massakrerar avskum i en spelhall följer nästan omedelbart mer action. Eldstrider, explosioner och häftiga motorcykel stunts avlöser varandra i ett vansinnigt tempo de inledande 20 minuterna. Sedan förändras tonen avsiktligt till en betydligt mörkare sådan och tilldelas element som för tankarna till 70-talets Women in Prison produktioner. Det blir alltså en tid av tortyr, sadism, våldtäkter och förnedring som exponeras ganska flitigt. Vissa scener förhåller sig till det makabra medan vissa som till exempel tvångsplockning av kokosnötter enbart roar. I ett senare skede så återkommer det mer actionorienterade temat och visualiserar galna ting som alligatorfighter, bisarr läkekonst och mängder med djungelraffel. Ja, som ni förstår så är ”Virgins From Hell” ett saligt hopkok av allt möjligt man kan önska sig om man eftersträvar ren och skär underhållning där tankeverksamhet inte är nödvändig.

Det här är givetvis ett alster som innehåller brister, och många sådana. Logik eller vettig struktur existerar knappt, men förmodligen har det aldrig varit ändamålet. Det här är bara en jäkligt fräck åktur som presenterar brutal lågbudget-action i väldiga doser. Långa sekvenser är ett inferno av explosioner, kulregn och trevliga våldsamheter. Lägg till hejdlöst tillgjord dubbning, obetalbara repliker, festliga kostymer och 80-tals synt så kommer man nära en förklaring till vad ”Virgins From Hell” rätteligen är.

Bortsett en drös stenhårda damer så får vi även stifta bekantskap med Larry, den enda manlige hjälten. Han kan både svinga i lianer, rida, slåss och hantera skjutjärn. En man i alla väder med andra ord, och därtill den ballaste karaktären i filmen. Många hjältinnor i huvudrollerna, men ingen nakenhet överhuvudtaget. Landets censur tillät inte erotik, något som nästan undantagslöst hör till genren. Istället får man finna sig tillfreds med vattenbrottning och iögonfallande klädesval. Det duger gott och väl.

”Virgins From Hell” lider inte av samma problem som otaliga genrekamrater. De brukar nämligen präglas av brister i tempo samt mycket onödig utfyllnad. De skulle lämpat sig bättre som kortfilmer. Här bibehålls däremot intensiteten rakt igenom och tråkiga segment råkar vi sällan ut för. Själva idén om viljelösa sexslavar är genialisk och med sevärt gore och allmänt udda inslag så blir detta en fröjdfull resa jag kommer att ge mig ut på många gånger framöver. Innan avslutning vill jag bara utfärda en liten varning. Det här är renodlad skräpkultur och bör undvikas av dem som inte har mycket till övers för b-film. Är lättklädda damer som lemlästar elaka män din grej så kan det dock inte slå fel med detta extraordinära äventyr.

DVD Kritik:

Mondo Macabro är bolaget som enligt mig släpper de mest intressanta filmerna just nu. Okända filmer från alla världens hörn letas upp och restaureras av detta bolag som här ger oss en två diskare. Bilden som är 2.35:1 anamorfisk widescreen är mycket fin. Visserligen finns det partier med färgskiftningar och mindre repor, men med tanke på hur kvaliteten lär ha sett ut innan så är det ett magnifikt jobb. Enbart engelsk dubbning medföljer, men förmodligen är det också det enda tillgängliga. Dessutom blir filmen förbaskat rolig med all engelsk dialog. Extramaterial finns det gott om. På disk två så har vi 70 minuter trailers på just Indonesisk film. Sedan en dokumentär om indonesisk exploitation som är mer än sevärd. Textsidor och gallerier har även inkluderats. En mycket prisvärd utgåva där mästarna Mondo Macabro återigen bevisar att de är bäst på det de gör. Släpper riktigt bra film i härliga utgåvor.

Av: Peter Nilsson

Recension: Primitives

Primitives (Primitif)

Skådespelare: Enny Haryono, Barry Prima, Johann Mardjono, Rukman Herman, Yayuk Suseno, Novita Rully, Youstine Rais, Michael Kelly, Rengga Takengon, Eva Arnaz, Jafarpree York

År: 1978

Land: Indonesien

Genre: Skräck, äventyr

Regi: Sisworo Gautama Putra

Manus: Imam Tantowi

En grupp av 3 studenter ger sig ut i Indonesiska Pangayan djunglerna för att forska om infödingar och deras primitiva naturkulturer. Deras guide tar med dem till en by men de tycker alla att dessa är på tok för civiliserade och att de inte kan lära sig mer där en vad de redan gjort i klassrummet.

Då de vill bli tagna ännu djupare in i djungeln protesterar guiden och påpekar att detta kan bli mycket farligt. Han berättar om kannibalstammar, farliga djur m.m. och informerar dem om att det hela är mycket olämpligt. Detta avfärdas självklart av studenterna och med hjälp av mer pengar lyckas man få guiden att gå med på att föra dem längre in.

Tillsammans med en ur den stammen de redan befinner sig hos ger de sig via flotte av än längre in i ödemarkerna. Det hela slutar givetvis i katastrof då kraftiga strömmar får dem att krascha flotten och komma ifrån varandra. Två av dem blir till sist tillfångatagna av infödingar och tagna till deras by.

De inser snart att de är tilltänkta som måltider och att om de inte flyr så kommer de inte lyckas hålla sig vid liv länge till. Ska de lyckas fly och vad hände med de andra ur expeditionen, blev de också tillfångatagna av kannibaler, åts de upp av djur eller dog de redan i flotteolyckan ?

I skrift låter det här som en riktigt spännande och antagligen även brutal film, att den är Indonesisk höjer ju även detta (i varje fall mitt) intresse. Hade själv velat se filmen ett bra tag och att folk sagt den är rätt dålig sket jag fullkomligt i när jag beställde den. Tyvärr var det här en av de filmer som fått förtjänt svala betyg.

Till att börja med så innehåller den inga direkta gorescener, ingen kannibalism annat en den man pratar om och karaktärerna är ganska fåniga och intet sägande. Något som även den här filmen har är den rätt negativa inställningen till infödingar. Ytterligare en gång får vi se dem porträtteras som dumma och elaka apliknande varelser.

Men vad vore en djungelskräck / terrorfilm om den inte innehöll scener med djur som äter varandra och människor som äter djur ? En krokodil äts, krokodiler äter andra djur m.m. Det är ganska så standard scener som det bjuds på. En hade kunnat vara svinig, en skrikande schimpans hålls fast och en yxa höjs…. Tack och lov klipper man och filmar bakom ett stenblock där man bara får se blod skvätta. Hade detta varit äkta hade även okänsliga jag tyckt man gått för långt.

Slutet är ganska så medelmåttigt och jaktscenen är inte på något sätt spännande. Det finns en svensk utgåva från VTC under namnet "De Primitiva" och denna är nog att föredra. Jag har det Holländska "Sunrise Tapes" släppet och bilden är inte direkt lysande på den utgåvan. Dessvärre är Svenska utgåvan "rare" och man får säkert ge upp emot 7-800 för den. Oavsätt verision så är den inte att rekommendera för annat än komplettister och extremt nyfikna som nog också ratar allt vad folk säger om "Primitives".

Av: Christoffer Lyrhed