Senaste nytt om Wisit Sasanatiengs Red Eagle

Nyligen kom nyheten om att mästerlige Wisit Sasanatieng (Tears of the Black Tiger) påbörjar ett samarbete med regissören Kongkiat Komeshiri (Muay Thai Chaya), nämligen actionfilmen Slice. En äldre, men fruktansvärt intressant, nyhet som äntligen har fått lite mer kött på benen är Wisit Sasanatiengs planer på att göra en film baserad på de gamla superhjältefilmerna om Red Eagle från 1960-talet.

Mitr Chaibancha hette skådespelaren som ursprungligen gestaltade karaktären Red Eagle. Under ett riskfyllt helikopterstunt (det sista stuntet för inspelningen av Golden Eagle) tappade han greppet och föll till marken, han avled omedelbart. Året var 1970 och Chaibancha blev bara 36 år gammal.

Detaljerna om Red Eagle är fortfarande relativt sparsamma, men en summering av handlingen har åtminstone publicerats och filmen har därtill fått en egen hemsida där det förhoppningsvis dyker upp något matnyttigt framöver.

Låter handlingen något vidare då? Jodå, det osar superhjältefilm lång väg. Makthungriga och korrupta politiker planerar att ta över ett kärnkraftverk vilket motsätts av stadens invånare. Hjälten Red Eagle föds i den otrygga tillvaron för att bekämpa brottsligheten som hotar stadens välfärd. Men snart blir hjälten den jagade då politikerna skickar ut sitt bästa försvar, någon känd som Black Demon.

Wisit Sasanatieng har bestämt sig för att göra två filmer och troligtvis gäller handlingen den första.

Hemsidan når du här

Av: Peter Nilsson

Naoto Kumazawa gör ny romantisk film

.

Naoto Kumazawa, regissör till det romantiska dramat Rainbow Song (2006) och Letters from Kanai Nirai (2005) planerar ännu en romantiskt präglad historia.

Oto-na-ri är dess Japanska titel och huvudrollerna innehas av Junichi Okada (aktuell i komedin Flowers in the Shadow) och den oerhört produktiva Kumiko Aso (Casshern, Achilles and the Tortoise).

I filmen spelar Okada en professionell fotograf, Satoshi, som hellre fotar landskap än sina tidningsmodeller. Aso syns i rollen som Nanao, en deltids-florist som har som mål att studera i Frankrike. De är båda singlar och bor vägg i vägg. Trots det har de aldrig träffats men börjar så småningom få nys om varandra genom ljud som kommer via husväggen som avgränsar deras boende.

Båda aktörer har något gemensamt med sina filmkaraktärer, Okada har haft ett brinnande intresse för fotografi sedan han var 16 år och Asos mor arbetade tidigare som florist.

Inspelningen av Oto-na-ri påbörjas tidigt i November och sommaren 2009 dyker filmen upp på Japanska biografer.

Av: Peter Nilsson

Bilder från Thailändska skräckfilmen Meat Grinder

I början av nästa år har Thailändska skräckfilmen Meat Grinder premiär. Ett gäng bloddrypande bilder finns för er att beskåda men i övrigt är det ännu tunt med information om projektet. Phranakorn Film producerar Meat Grinder och bolaget har tidigare finansierat ett antal skräckrelaterade alster.

Recension: Terror of Mechagodzilla

Terror of Mechagodzilla (Mekagojira no gyakushu)

Skådespelare: Katsuhiko Sasaki, Tomoko Ai, Akihiko Hirata, Katsumasa Uchida, Goro Mutsumi, Tadao Nakamaru, Shin Roppongi, Tomoe Mari, Toru Ibuki, Kenji Sahara, Kotaro Tomita, Ikio Sawamura, Masaaki Daimon, Toshio Kirishima, Kazuo Suzuki

År: 1975

Land: Japan

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Yukiko Takayama

Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.

Av: Fred Andersson

Nysläppta bilder från Joko Anwars The Forbidden Door

Ett gäng fräscha bilder från Indonesen Joko Anwars (Kala, Janji Joni) kommande mörka thriller har nyligen publicerats. Filmen, vars titel är The Forbidden Door, är nu färdiginspelad och bilderna lyckas sannerligen höja intresset inför premiären. Vi har troligtvis en rå berättelse att vänta oss av det här projektet.

The Forbidden Door handlar om en framgångsrik skulptör som upptäcker en hemlig organisation vars medlemmar kan följa det dagliga livet hos stadens mest dysfunktionella familjer via dolda kameror. Av misstag hittar han en kanal där en ung pojke misshandlas svårt av ett galet par och hemskheterna gör att han genast vill rädda pojken. Men hans sökande leder honom till en hemlig dörr i sitt eget hus...

Japp, Joko Anwars The Forbidden Door kommer garanterat bli något utöver det vanliga. Några bilder från filmer finner ni här nedan.

Av: Peter Nilsson

Hemsida till Ong Bak 2 har äntligen anlänt!

Den 4:e December har Ong Bak 2 premiär i Thailand. Tony Jaas många svårigheter med inspelningen tycks lyckligtvis vara övervunna och nu har en officiell hemsida till filmen anlänt vilket bör vara bevis nog för att det olycksdrabbade projektet faktiskt kommer slutföras. Än så länge är materialet på sajten sparsamt, den tidigare släppta promotrailern finns där men inom kort bör ytterligare material läggas upp.

Hemsidan hittar ni här

Av: Peter Nilsson

Recension: Linger

Linger (Hu die fei)

Skådespelare: Li Bing Bing, Vic Chou Yu Min, Wong You Nam, Mia Yam, Maggie Siu Mei Kei, Lam Suet, Roy Cheung Yiu Yeung, Fong Yi Kei, Jimmy Fu Git Ming, Yau Yung

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Drama, Romantik

Regi: Johnnie To Kei Fung

Manus: Ivy Ho Sai Hong

Skoleleven Dong är bland tjejerna ett eftertraktat byte, som driven basketspelare och med ett stiligt yttre lyckas han tjusa ett av skolans populäraste fruntimmer, den skrupelfria Yan. Hon begagnar sig av förhållandet för att strö salt i såret på den redan sårade före detta flickvännen till Dong, ett fult knep som upprör Dong. Ett bråk eskalerar vilket bisarrt nog leder till en trafikolycka där Dong avlider.

Tre år senare jobbar Yan upp sig på en advokatbyrå och har vuxit till en tillmötesgående och välvillig person. Hon lider alltjämt av den ödesdigra dagen för tre år sedan och är oförmögen att komma över den skuld hon känner. För att hantera tillvaron är hon i behov av terapi och mediciner, men trots medicineringen börjar så småningom mystiska saker inträffa. En natt träder en bekant in i hennes rum, Det Dongs osaliga ande och han söker svar på Yans känslor gentemot honom.

Johnnie To tar en kort paus från kriminalfilmandet och gör en romantiskt präglad spökhistoria. Är resultatet beklagligt eller har vi möjligtvis en blivande klassiker i Ghost-anda? Mja, To har genererat utmärkta produktioner ur många genrer men Linger är ungefär lika behaglig som ett smärtsamt magplask. Med Linger visar regissören inga större ambitioner och den är troligtvis ett av de pengainkomstbringande verk han gör mellan sina ”riktiga” filmer. Klirr i kassan har den alldeles säkert bidragit med.

Tanken bakom projektet är väl inte helt dum, en story värd att spinna vidare på finns där, men när man så tidigt som efter 10 minuters speltid börjar ifrågasätta logiken i var och varannan sekvens är något allvarligt fel. Jag finner anmärkningar på alltför många punkter där de mest klandervärda bristerna hittas i huvudpersonernas irrationella beteenden som både är obegripliga och på intet sätt sympatiska. Dongs skäl att återvända först efter 3 år för att kräva svar på om Yan faktiskt älskade honom innan tragedin framförs med en genant nonchalans och blir ofrivilligt komisk. Det är svårt att skönja ett naturligt tänkande hos någon av individerna och deras existens ger ett konstalt intryck.

Vic Chou är påfallande stel och ser ordenligt obekväm ut i sin roll. Han saknar all form av oumbärlig övertygelse och blir aldrig den älskvärda person han var tänkt att gestalta. Han ger prov på allt vad stramt uppträdande innebär, och det är givetvis ett dödligt slag för filmens trovärdighet. Li Bingbing är i detta avseende betydligt skickligare men likt Vic Chous karaktär saknar även hennes ett tillförlitligt underlag som kan tas på allvar.

En hyfsad filmidé och några intressanta inlägg med ett skönt soundtrack – men i sin fullständighet en film med otillfredsställande resultat. Men med fjolårets kanonfilm Mad Detective och årets utmärkta Sparrow i åtanke är det omöjligt att hysa agg mot Johnnie To. Han förhåller sig efter många år i branschen fortfarande i det översta skiktet bland elitens regissörer.

Av: Peter Nilsson

Jackie Chan-producerade filmen Wushu har premiär den 24:e Oktober

För kampsportsfanatiker är troligtvis nyheten om att KungFu-filmen Wushu snart har premiär en välkommen nyhet. Den 24:e Oktober öppnar filmen på flera stora biografer i Kina och med Sammo Hung i rollistan och Jackie Chan som producent kommer Wushu garanterat att locka en stor publik.

Det är också tanken bakom projektet, Jackie Chans och Sammo Hungs inblandning tjänar framförallt syftet att visa upp en ny generation filmfajtare, det är en hyllning till kampsport såväl som (ett förhoppniningsvis effektivt) marknadsförande av kommande stjärnor.

Wushu är inspelad på plats i en kampsportsskola i Kina och handlar om en skicklig kampsportsutövare som vill fånga en flicka uppmärksamhet. Det ser ut att levereras lika mycket drama som fajter i Wushu och brutaliteten är åsidosatt för att istället framhäva olika träningstekniker och kampstilar.

Av: Peter Nilsson

Goro Kishitani regidebuterar

Goro Kishitani, skådespelare i Takeshi Miikes Graveyard of Honor och Crows Zero, ansluter sig till raden aktörer som bestämt sig för att regissera film på egen hand.

Dead Heat Virgin Road är en slapstickkomedi om två främlingar, en kvinna som om en dag ska genomföra sitt giftemål och en kvinna som vill dö, men själv inte kan ta sitt liv. Genom en serie incidenter korsas deras vägar vilket oväntat leder till att de gömmer ett lik i en resväska och tvingas fly.

Inspelningen av filmen började tidigare den här månaden och i de två huvudrollerna syns Juri Ueno (Swing Girls) och Yoshino Kimura (Glory to the Filmmaker!).

Av: Peter Nilsson

Recension: Seong Chun-hyang

Seong Chun-hyang

Skådespelare: Choi Eun-hee, Kim Jin-kyu, Do Geum-bong, Heo Jang-gang, LeeYe-chun

År: 1961

Land: Sydkorea

Genre: Drama, Romantik

Regi: Shin Sang-ok

Manus: Im Hee-jae

Chun-hyang är en av dom mest kända historiska berättelserna i Sydkorea och har filmatiserats och tolkats otaliga gånger. Jag har tidigare recenserat Chunhyang från 2000 i regi av Im Kwon-taek och förutom att Im`s film bygger på pansorin så är dom båda i övrigt väldigt lika.

Historien handlar om kurtisandottern Chun-hyang som blir förälskad i borgmästarens son Mong-ryong och hur han blir tvungen att resa till Seoul med sin familj för att slutföra sina studier och lovar att återvända till henne så fort han är färdig.

En ny borgmästare kommer till Namwon som visar sig vara en hård tyrann och han kallar upp alla kurtisaner och när Chun-hyang vägrar komma trots att hon är en kurtisans dotter så bestraffas hon, torteras och sätts i fängelse i väntan på avrättning.

Under tiden så har Mong-ryong lyckats bra med sina studier och efter examen så blir han anställd av kungen som agent och budbärare som ska undersöka korruptionen hos landets borgmästare. Han skickas tillbaks till sin gamla hemstad och förklär sig som tiggare och får reda på att Chunhyang ska avrättas på borgmästarens födelsedag.

Shin Sang-ok bestämde sig för att göra något speciellt av historien och resultatet blev den första riktiga färgfilmen i Sydkorea. Det hade gjorts försök med färgfilm innan men tekniken var inte särskilt stabil och kameror kunde inte projicera färgerna särskilt väl och dessutom var det nästan en omöjlighet att få färgfilmen framkallad.

Färgfilmerna före Seong Chun-hyangkan betraktas som experiment innan tekniken med framkallningen och projektorer på biograferna började fungera ordentligt.Kanske inte så underligt att Shin valde just historien om Chun-hyang för sin första färgfilm eftersom just den historiska miljön med sina palats, festscener och färggranna klädesplagg skulle göra sig så väl i färg.

Dessutom var redan historien så känd och han var en berömd och etablerad regissör vars filmer för det mesta drog stora massor till biograferna. Den blev givetvis en dundersuccé och film, regissör och skådespelare blev prisbelönade vid olika festivaler.

Visst finns det ett visst teatraliskt överspel i filmen men på det hela så är det en bra tolkning av historien och den är fortfarande sevärd. Eftersom filmen har några år på nacken så är den med ålderns rätt lite sliten och ett kort segment i slutet av filmen är taget från en kopia med inbränd text vilket kan irritera men eftersom det är enda sättet att få se en komplett version av filmen så är det inte så mycket att göra åt saken.

Av: Ulf Lönn