Sydkoreansk remake av A Moment of Romance

Då var det dags för Sydkoreanerna att göra en nytappning på en av Hong Kongs riktiga klassiker, nämligen den omåttligt uppskattade A Moment of Romance. Originalet som släpptes 1990 handlar om en gängmedlem som förälskar sig i en gisslan han tagit efter ett katastrofalt bankrån. Filmen är en fungerande blandning av tårdrypande scener, lite pistolraffel och ordentliga gängbråk. Andy Lau gjorde i A Moment of Romance en lysande rolltolkning och i kölvattnet av filmens popularitet kom både uppföljare samt otaliga efterapningar. Den har sannerligen betytt mycket för Hong Kongs filmindustri och hittar än i dag massor med nya fans.

Rättigheterna till en remake köptes av Impact Limited och projektet sägs bli ett samarbete mellan Sydkorea, Hong Kong och Kina. Ansvaret att regissera nytolkningen har tilldelats Kim Jung-woo, känd för bland annat The Perfect Couple. Några skådespelare har ännu inte bekräftats. Ett bidrag till produktionen kan Jay Chou mycket väl göra, filmbolaget är för nuvarande i förhandlingar med honom med hopp om att Jay ska stå för filmens musik.

I November kommer det hållas en presskonferens i Hong Kong där regissören plus originalskådespelarna Andy Lau, Wu Chien-lien och Ng Man Tat ska dyka upp för att visa sitt stöd inför projektet.

Då återstår det att se om A Moment of Romance äras en nyinspelning värdig originalet. Kan bli intressant!

Av: Peter Nilsson

Sammo Hung avslöjar nya projekt inför 2009

Under premiären av sin senaste film Wushu avslöjade Sammo Hung att han ämnar regissera två filmer nästa år. Sammo var relativt sparsam med riktig information men förtäljde åtminstone att han planerar en film med sig själv i huvudrollen, ett actiondrama, och en produktion med sin son Timmy Hung vilken drar mer åt det komiska hållet med inslag av action.

För tillfället är Sammo Hung aktuell att spela i komedin He Would Be King vars inspelning startar nästa månad. Handlingen ryktas involvera en pensionerad polis (Zhao Chang Jun) som föredrar att leva resten av sitt liv genom att sköta en fotvårdsbutik. Hans dröm stöter dock på hinder i form av en fastighetsmäklare som får nys om polisens dolda kampsportstalanger och bestämmer sig för att sätta honom på prov.

Under premiären av Wushu passade även Jackie Chan på att berätta för media om sitt nuvarande tv-projekt New Shaolin Temple - en serie där vinnarna i dokusåpan The Disciple innehar huvudrollerna.

Av: Peter Nilsson

Takeshi Kobayashi regisserar film av Shunji Iwais manus

Bandage är en kommande film som utspelar sig under 1990-talet och jätteboomen av Japanska band som slog igenom då. I filmen får vi följa ett rockbands upp och nedgångar och hur kändislivet påverkar deras vänskap.

Regin tacklas av musikproducenten Takeshi Kobayashi som därtill också hanterar filmmusiken. Han handplockades som regissör av populäre filmskaparen Shunji Iwai. Shunji Iwai har även skrivit manus till Bandage. De båda har arbetat tillsammans förut, Kobayashi gjorde nämligen musiken till Iwais Swallowtail Butterfly (1996) och All About Lily Chou Chou (2001) - och utöver dessa jobb är de båda involverade i Eriko Kitagawas Harufuwei.

Det är första gången som Takeshi Kobayashi regisserar en vanlig spelfilm, i filmväg är det enda han har i bagaget en dokumentär om gruppen Mr. Children. Musiken till Bandage skrivs troligtvis av Kobayashi själv.

Den 3:e November inleds själva inspelningen men en premiär dröjer ända till 2010. Den enda skådespelaren som hittills är bekräftad är KAT-TUN-medlemmen Jin Akanishi som i och med Bandage debuterar på vita duken.

Av: Peter Nilsson

Recension: Chil-su and Man-su

Chil-su and Man-su

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Park Joong-hoon, Bae Jong-ok, Jang Hyeok, Hong Seong-min, Na Han-il

År: 1988

Land: Sydkorea

Genre: Politik, Drama

Regi: Park Kwang-su

Manus: Choi In-seok

Under året 1988 skedde det stora förändringar i Sydkorea, dels så var landet värd för olympiska spelen men det som påverkade den vanliga koreanen mest var dom massiva demonstrationerna mot militärregimen som skedde under året. Det var också året som Chun Doo-hwan satt sin sista period som president och Roh Tae-woo tog hans plats och började införa demokratiska rättigheter som han hade lovat under sin valkampanj.

Chil-su and Man-su blir filmen som utnyttjar den nya konstnärliga friheten där man slapp förhandsvisa filmer och genomgå militärens censur och Park Kwang-su´s debutfilm blir en konstnärlig höjdpunkt.

Chil-su är (Park Joong-hoon) en ung affischmålare som har svårt att behålla sina jobb och han träffar Man-su (Ahn Sung-ki) som är en mycket skicklig affischmålare som inte får så många chanser beroende på att hans far är en "icke reformerad" kommunistsympatisör och sitter i fängelse.

Efter att ha träffats i en atelje så slår sig männen samman i jakten på arbete och Chil-su flyttar temporärt in hos Man-su. Chil-su har ett stort fel, han har svårt att hålla sig till sanningen och försöker hela tiden framhäva sig själv och sina egenskaper på bekostnad av omgivningen. Han drömmer om att flytta till USA, trots att han inte varit utanför Sydkorea och inte har tillräckligt med pengar för en sådan resa och inte heller jobbar tillräckligt mycket för att kunna spara ihop summan.

Just förhärligandet av det utländska är något som förekommer mycket i filmen, Chil-su´s flickvän (Bae Jong-ok) jobbar på Burger King och trivs bra med det, Chil-su bär en t-shirt med amerikanska flaggan och Man-su tvingas till att spela en fransk konstnär för att imponera på några kvinnor.

Männen får jobb med att göra en stor reklamaffisch för ett amerikanskt whiskeymärke på ett byggnadstak och det är då när männen tittar ner på Seoulborna som dom börjar ropa oförskämdheter åt människorna där nere och blir upptäckta av polisen som missuppfattar deras skrikande och tror att det handlar om ett självmordsförsök.

Händelserna utvecklas sedan till det sämre och visar på hur stämningen var i landet under perioden. Så här många år i efterhand så kan filmen verka aningen tam och oskyldig men det absurda kontrollsamhället som visas upp har varit en realitet för många koreaner.

Regissören har efter debuten fortsatt med samhällskritiska filmer i bland annat Black Republic (1990) och A single spark från 1995.

Av: Ulf Lönn

Recension: Sweet Home

Sweet Home (Sûîto Homu)

Skådespelare: Juzo Itami, Nobuko Miyamoto, Nokko, Shingo Yamashiro, Tsutomu Yamazaki

År: 1989

Land: Japan

Genre: Skräck

Regi: Kiyoshi Kurosawa

Manus: Kiyoshi Kurosawa

En japansk haunted house rulle med specialeffekter av Dick Smith? Det är inte ofta sånt dyker upp på agendan och då jag velat se den här filmen länge så gick jag in med stora förväntningar. Sûîto Homu är en tidig film av Kiyoshi Kurosawa, mer känd i väst som regissör till Kairo, en av de bättre filmerna som kom i vågen av Ringukopior.

Filmen kom samtidigt som ett Nintendo 8-bitarsspel och det verkar intressant nog vara lite oklart om spelet är baserat på filmen eller om filmen är baserad på spelet. Filmens handling är enkel och uppenbart inspirerad av filmer som Poltergeist och liknande högbudgetskräck - ett tvteam beger sig ut till Mamiya mansion för att göra ett reportage om en legendarisk konstnär. När de kommer dit så finner de massor med spindelvävstäckta korridorer och ett gigantiskt rum täckt med makabra målningar. Vad de också stöter på är förbannelsen som ligger över huset och orsaken till de sjuka målningarna. Snart så börjar de dö en efter en i blodiga "olyckor" och den unga dottern till producenten försvinner. Tillsammans med en äldre herre som känner till bakgrundshistorien till förbannelsen så beger de sig in i mörkret för att finna henne.

Det är egentligen inte någon speciellt japansk känsla över filmens dramaturgi - det är fråga om en väldigt 80talstypisk skräckfilm med tydliga influenser från Amerikansk genrefilm. Det som räddar filmen är dock den fina regin och de riktigt härliga specialeffekterna av Dick Smith som frammanar ett typiskt japanskt spöke - en riktigt skön bakemono som är flera meter hög och som slår det mesta inom animatroniska skapelser. Bara ansiktsrörelserna fick mig att nästan vilja applådera. Annars är det en väldigt melodramatisk film, som fungerar alldeles utmärkt för det mesta.

.

Gorehounds får även sitt lystmäte i bland annat en scen där en kvinna blir jagad av en person som fått underkroppen avkapad. Vad som däremot sänker filmen lite är den överdrivet glättiga musiken som dyker upp i flera scener och driver mig till vansinne. Det låter som taget direkt från något rpg på playstation 1. Skådespeleriet är även det lite ojämnt, men inte så att det förstör. Annars är det inte mycket man kan klaga på. Det är en kompetent skräckfilm som erbjuder trevlig underhållning.

Av: Joachim Andersson

Senaste nytt om Wisit Sasanatiengs Red Eagle

Nyligen kom nyheten om att mästerlige Wisit Sasanatieng (Tears of the Black Tiger) påbörjar ett samarbete med regissören Kongkiat Komeshiri (Muay Thai Chaya), nämligen actionfilmen Slice. En äldre, men fruktansvärt intressant, nyhet som äntligen har fått lite mer kött på benen är Wisit Sasanatiengs planer på att göra en film baserad på de gamla superhjältefilmerna om Red Eagle från 1960-talet.

Mitr Chaibancha hette skådespelaren som ursprungligen gestaltade karaktären Red Eagle. Under ett riskfyllt helikopterstunt (det sista stuntet för inspelningen av Golden Eagle) tappade han greppet och föll till marken, han avled omedelbart. Året var 1970 och Chaibancha blev bara 36 år gammal.

Detaljerna om Red Eagle är fortfarande relativt sparsamma, men en summering av handlingen har åtminstone publicerats och filmen har därtill fått en egen hemsida där det förhoppningsvis dyker upp något matnyttigt framöver.

Låter handlingen något vidare då? Jodå, det osar superhjältefilm lång väg. Makthungriga och korrupta politiker planerar att ta över ett kärnkraftverk vilket motsätts av stadens invånare. Hjälten Red Eagle föds i den otrygga tillvaron för att bekämpa brottsligheten som hotar stadens välfärd. Men snart blir hjälten den jagade då politikerna skickar ut sitt bästa försvar, någon känd som Black Demon.

Wisit Sasanatieng har bestämt sig för att göra två filmer och troligtvis gäller handlingen den första.

Hemsidan når du här

Av: Peter Nilsson

Naoto Kumazawa gör ny romantisk film

.

Naoto Kumazawa, regissör till det romantiska dramat Rainbow Song (2006) och Letters from Kanai Nirai (2005) planerar ännu en romantiskt präglad historia.

Oto-na-ri är dess Japanska titel och huvudrollerna innehas av Junichi Okada (aktuell i komedin Flowers in the Shadow) och den oerhört produktiva Kumiko Aso (Casshern, Achilles and the Tortoise).

I filmen spelar Okada en professionell fotograf, Satoshi, som hellre fotar landskap än sina tidningsmodeller. Aso syns i rollen som Nanao, en deltids-florist som har som mål att studera i Frankrike. De är båda singlar och bor vägg i vägg. Trots det har de aldrig träffats men börjar så småningom få nys om varandra genom ljud som kommer via husväggen som avgränsar deras boende.

Båda aktörer har något gemensamt med sina filmkaraktärer, Okada har haft ett brinnande intresse för fotografi sedan han var 16 år och Asos mor arbetade tidigare som florist.

Inspelningen av Oto-na-ri påbörjas tidigt i November och sommaren 2009 dyker filmen upp på Japanska biografer.

Av: Peter Nilsson

Bilder från Thailändska skräckfilmen Meat Grinder

I början av nästa år har Thailändska skräckfilmen Meat Grinder premiär. Ett gäng bloddrypande bilder finns för er att beskåda men i övrigt är det ännu tunt med information om projektet. Phranakorn Film producerar Meat Grinder och bolaget har tidigare finansierat ett antal skräckrelaterade alster.

Recension: Terror of Mechagodzilla

Terror of Mechagodzilla (Mekagojira no gyakushu)

Skådespelare: Katsuhiko Sasaki, Tomoko Ai, Akihiko Hirata, Katsumasa Uchida, Goro Mutsumi, Tadao Nakamaru, Shin Roppongi, Tomoe Mari, Toru Ibuki, Kenji Sahara, Kotaro Tomita, Ikio Sawamura, Masaaki Daimon, Toshio Kirishima, Kazuo Suzuki

År: 1975

Land: Japan

Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi, Drama

Regi: Ishirô Honda

Manus: Yukiko Takayama

Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.

Av: Fred Andersson

Nysläppta bilder från Joko Anwars The Forbidden Door

Ett gäng fräscha bilder från Indonesen Joko Anwars (Kala, Janji Joni) kommande mörka thriller har nyligen publicerats. Filmen, vars titel är The Forbidden Door, är nu färdiginspelad och bilderna lyckas sannerligen höja intresset inför premiären. Vi har troligtvis en rå berättelse att vänta oss av det här projektet.

The Forbidden Door handlar om en framgångsrik skulptör som upptäcker en hemlig organisation vars medlemmar kan följa det dagliga livet hos stadens mest dysfunktionella familjer via dolda kameror. Av misstag hittar han en kanal där en ung pojke misshandlas svårt av ett galet par och hemskheterna gör att han genast vill rädda pojken. Men hans sökande leder honom till en hemlig dörr i sitt eget hus...

Japp, Joko Anwars The Forbidden Door kommer garanterat bli något utöver det vanliga. Några bilder från filmer finner ni här nedan.

Av: Peter Nilsson