lördag 15 november 2008

Recension: The Road



The Road (Gil)

Skådespelare: Bae Chang-ho, Kang Ki-hwa, Kwon Beom-taek, Seol Won-jeong

År: 2004
Land: Sydkorea
Genre: Drama
Regi: Bae Chang-ho
Manus: Bae Chang-ho

Efter att ha avslutat sina studier 1977 så blev Bae Chang-ho regiassistent till Lee Jang-ho och regidebuterade 1982 med People of the slum (a.k.a People of Ko-bang Neighborhood) och regisserade även Iron Men samma år. Sitt stora genombrott fick Bae med Whale hunting från 1984 och Deep blue night året därpå. I båda filmerna hade Ahn Sung-ki huvudrollen och det var en skådespelare som regissören samarbetade med under hela 80-talet.

Under nittiotalet och framåt så har regissören inte haft några lika stora framgångar som under årtiondet innan då han tillhörde den unga och nyskapande generationen av filmare. Efter den misslyckade thrillern The Last witness så återvände Bae till det klassiska melodramat med The Road 2004 som är en av hans bästa filmer på många år.

The Road som utspelas under 70-talet handlar om en vandrande smed, Tae-suk, spelad av Bae själv som vandrar mellan marknad och marknad och försöker hanka sig fram på att vässa knivar och laga järnföremål. Under en bussresa träffar han Shin-young (Kang Ki-hwa) som är på väg till sin fars begravning i en liten bergsby. Genom tillbakablickar mot mitten av femtiotalet får vi reda på vad som hänt Tae-suk och hans bästa vän Duk-soo (Kwon Beom-taek) som senare blir hansovän.

Duk-soo är en spelare som dricker för mycket men Tae-suk går i borgen med sitt hus för ett lån till Duk-soo som förlorar allt inklusive huset till en gangster. Tae-suk försöker vädja till gangstern att få tillbaks sitt hus men det slutar med slagsmål och Tae-suk attackerar honom och hamnar i fängelse.

Efter fyra år är han en fri man och han återvänder till sin lilla hemby för att träffa sin fru och son men när han kliver in genom dörren till huset så ser han sin fru och Duk-soo ligga på golvet tillsammans och han beger sig genast därifrån utan att vänta på någon förklaring.

Det visar sig att Shin-young är Duk-soos dotter och trots avskyn mot hennes far så hjälper han henne eftersom hon lider av epilepsi och vad som verkar vara en mindre utvecklingsstörning. Hennes sätt är som ett litet barns, hon verkar inte kunna ta hand om sig själv och håller på att råka riktigt illa ut när en busschaufför blir alltför intresserad av henne. Dessutom har hon en röd kappa med ett stort gult smile-märke som förstärker det naiva och barnsliga hos henne.

Den buttre Tae-suk hjälper henne till byn och betalar till och med hennes fars begravning där ett par hemligheter avslöjas och ser sedan till att hon kommer med på bussen som tar henne tillbaks till Seoul.

En enkel historia om en handfull människor där filmens styrka ligger i miljöskildringarna och Bae har verkligen utnyttjat alla slags miljöer från storslagna berg och ändlösa vidder till små trånga torg. Dessutom skildras alla årstider i filmen på ett lika imponerande sätt.

Filmen är helt i stil med regissörens tidigaste verk från 80-talet, även om det sentimentala aldrig tar överhanden utan regissören låter karaktärerna ha hoppet kvar.

Av: Ulf Lönn

Inga kommentarer: