lördag 30 augusti 2008

Recension: Legend of Dinosaurs and Monster Birds


Legend of Dinosaurs and Monster Birds (Kyôryuu: Kaichô no densetsu)

Skådespelare: Tsunehiko Watase, Nobiko Sawa, Shôtarô Hayashi, Tomoko Kiyoshima, Fuyukichi Maki, David Freedman, Maureen Peacock, Catherine Laub, Hiroshi Nawa, Ginji Nakamura, Masataka Iwao, Goro Oki, Yusuke Tsukasa, Yukio Miyagi, Akira Moroguchi

År: 1977
Land: Japan
Genre: Sci-Fi
Regi: Junji Kurata
Manus: Masaru Igami, Takeshi Matsumoto

Filmen börjar med långsam hypnotisk jazz som svävar emot oss över skogarna runt vulkanen Fuji. En ung kvinna, troligen drogad eller kanske självmordsbenägen vandrar planlöst runt bland växtligheten. Marken öppnar sig och hon faller ner i en isgrotta fylld med stora ägg. Förvirrat vaknar hon till liv och jazzen försvinner. Istället så startar en mörk, hjärtfrekvens-rytmisk musik och det visas sig att ett av äggen håller på att kläckas. Hon stapplar fram i mörkret och börjar anpassa sig till det dåliga ljuset. I ägget så tittar ett par stora, slemmiga ögon upp. Hon skriker av skräck...

1977 så fick Legend of Dinosaurs and Monster Birds premiär i Japan, närmare bestämt den 29:e april. Filmbolaget Toei hade fått för sig att göra en Kaiju-film för en vuxnare publik och valet blev då denna mycket udda kombination mellan gummimonster-skräck, arthouse, katastroffilm, Hajen-plagiat och mer arthouse. Väldigt japanskt trots allt, så japanskt att en vanlig Godzilla-film skulle kunna verka svensk i jämförelse.

Efter kvinnans upplevelser i inledningen av filmen så sprids nyheten fort av att något har hittats i skogarna runt Fuji. Rykten om stora fossilerade ägg dyker upp och det får vår hjälte att överge sitt uppdrag att undersöka stenar i Mexico och kasta sig in i Fuji-äventyret. Vid skön så håller två kvinnliga dykare till, en av dom verkar han känna och kanske ha haft ett förhållande med innan. Han hittar även igen sin fars gamla stuga där hans fars gamla vägvisare håller till.

Hans far var övertygad om att det levde dinosaurier runt Fuji, men ingen trodde på honom och han dog utan att få det erkännande han förtjänade. Nu är det sonens tur att ta reda på mysteriet. Samtidigt så inleds en drakfestival vid skön, med popband, uppvisningar, bad och lek. Detta trots att allt fler människor och djur har försvunnit runt omkring i området.

När våra hjältar hittar en häst som fått huvudet avslitet och sedan uppstoppad i en trädkrona så inser man att det verkligen springer omkring en arg dinosaurie i trakterna. Men inte bara på land och i sjön, utan även i luften...

Historien är ganska splittrad, minst sagt, och det är fler sidohistorier och vändningar än vad jag räknar upp i min primitiva genomgång av handlingen. Det är väl både på gott och ont antar jag, då man gärna vill ha monsteraction för hela slanten, men också gärna uppskattar något originellt och udda. För arthouse är det, men det är en sån där arthouse-film som skulle bli utskrattad av okunniga och ej filmhistoriskt insatta Folkets Bio-medlemmar.

Det är egentligen mer drama och arthouse än monster och skräck, men när det väl är monster och skräck så sprutar blodet och monstren får man se i rejäla plastiga närbilder och helbilder. Så det är där historien splittrar sig. Ska man vara konstnärlig. Eller ska man köra på gummimonster?

Nu råkar jag uppskatta sådana här mystiska hybrider och klara av att sitta igenom en film som stundtals har långa, tysta scener (även under monster-sekvenser) och sedan kan flippa ur i märkliga musikmontage med japansk pop och jazz på högsta volym. Första scenen i filmen är mästerlig. Bland det bästa jag sett. En annan scen som sticker ut är en när en dinosaurie attackerar en liten gummiflotten ute på den dimmiga skön. Utan stämningsmusik eller de vanliga monster-klyschorna så blir en kvinna brutalt uppäten av dinosaurien. Allt slutar med en fenomenal och ganska oväntat gore-scen.

Det finns mycket bra att räkna upp, men det finns minst lika mycket – om inte mer – att räkna upp som skulle kunna skrämma bort en vanlig mainstream-fan. Så jag skiter i det.

Det är en vuxen och surrealistisk film, med naket och gore, gummimonster och drama, vulkanutbrott, lättsamt överspel och oväntade dödsfall. Jag gillade den.

Frågan är om du gör det?

Av: Fred Andersson (2008-08-05)

Recension: Hell's Ground


Hell's Ground (Zibahkhana)

Skådespelare: Ashfaq Bhatti, Sultan Billa, Osman Khalid Butt, Rubya Chaudhry, Rooshanie Ejaz, Najma Malik, Salim Meraj, Haider Raza, Rehan , Kunwar Ali Roshan

År: 2007
Land: Pakistan
Genre: Skräck
Regi: Omar Khan
Manus:

Dagens aqenda är Pakistans första splatterfilm, Zibahkhana. Den har visats över hela världen under namnet Hell's ground på diverse festivaler, förutom i sitt ursprungsland där det lär dröja ett tag till innan den får en officiell release. Filmen skapades av Omar Ali Khan som finansierade den med hjälp av pengar från sin kedja med glasskafeér, med lite hjälp av Pete Tombs, en av personerna bakom Mondo Macabro som släppt en hel del intressant exploitation på dvd. Givetvis så lät ju detta hur intressant som helst för en splattergottare som mig och jag var tvungen att inhandla den på dvd. Filmen vann en hel del priser och har fått ett flertal bra recensioner så då är frågan - är filmen värd det?

Filmens handling är i synnerhet enkel - det är en kärleksfylld ripoff till Motorsågsmassakern där ett antal ungdomar åker iväg i en gammal folkvagnsbuss för att gå på en konsert. Det är den tuffa killen, den blyga tjejen, den tuffa tjejen, etc - varje klyscha som existerar. På vägen dit passerar de en förbjuden plats, den så kallade Hell's ground och det dröjer inte länge förrän de attackeras av zombier och en av dem blir biten. Det står nu inte på förrän de är vilse och med tom tank mitt ute i ingenstans och någonting iklädd en burkha börjar ha ihjäl dem en efter en...

Gränsen mellan ren ripoff och kärleksfylld hyllning är hårfin och Hell's ground ligger någonstans där precis på gränsen. Vad som räddar den från förfall är just miljöerna och kulturen som filmen är inspelad i. Att en person som är klädd i burkha skulle vara skräckinjagande var en sak som jag var lite osäker på innan jag såg filmen men jag måste säga att det fungerar alldeles utmärkt. Men utöver detta så är det tyvärr faktiskt inte mycket som står ut. Omar Khans regi är godkänd men ingenting speciellt. Att det är en debutfilm har givetvis en hel del med detta att göra och då man faktiskt kan känna bitvis att han verkligen gillar genren så kan han nog bli något att hålla ögonen öppna efter, om han nu skapar något lite mer eget. En annan sak som drar ner betyget är skådespeleriet, först och främst de fem ungdomar som beger sig ut i vildmarken där talangerna varierar kraftigt från halvtaskigt till ok. Filmen är heller inte speciellt blodig. Lite gore är det, men det mesta är när man får se vad som hänt efteråt fast å andra sidan så kan det ju vara jag som är kinkig. Scenen med zombierna passar heller inte in speciellt bra. Den har ett ok skäl för att vara där (som man får reda på om man lyssnar på det relativt intressanta kommentarspåret på dvdn) men de dyker upp, är med i 5 minuter och sen övergår filmen helt till den burkhabärande galningen och dennes familj som största hotet.

Jag antar att jag hade lite för höga förväntningar på den här filmen. Den är absolut inte dålig och relativt välfilmad, men med ett manus som är en karbonkopia av Motorsågsmassakern och inga egna ideér så blir det definitivt svårt att ställa sig i samma hyllningskör som finns ute på internet. Med en relativt tät stämning och riktigt skön musik (en blandning av vanlig skräckfilmsmusik och gamla pakistanska popdängor) så finns det i alla fall många filmer som är betydligt sämre. Har man inte alltför höga krav så är detta utmärkt underhållning.

Av: Joachim Andersson (2008-08-05)

Recension: You Are My Sunshine


You Are My Sunshine (Neoneun nae unmyeong)

Skådespelare: Jeon Do-yeon, Hwang Jung-min, Na Moon-hee, Ryu Seung-su, Go Su-hee, Jeong Yu-seok, Kim Bu-seon, Seo Ju-hie

År: 2005
Land: Sydkorea
Genre: Drama, romantik
Regi: Park Jin-pyo
Manus: Park Jin-pyo

När den lite naiva lantarbetaren Suk-jung (Hwang Jung-min) ser Eun-ha (Jeon Do-yeon) för första gången så blir han blixtrande kär och bestämmer sig för att det är hon som ska bli hans hustru. Det blir dock inte så lätt som han inbillar sig, hon jobbar både som karaokevärdinna och som eskortflicka på en kaffebar och har svårt för Suk-jungs naiva inviter med blommor och mjölken som han lämnar till henne varje morgon.

Trägen vinner dock i längden och till slut så blir dom ett par och gifter sig och flyttar ihop med hans mor och allt ser ut att fungera tills hennes förflutna kommer i kapp paret och allt vänds upp och ner. Det visar sig att hon är gift tidigare och hennes tidigare man tvingar till sig pengar av både henne och Suk-jung. För att få ihop pengarna säljer Suk-jung en av sina kor vilket gör att Eun-ha känner sig än mer skyldig och lämnar honom för att få ihop pengarna igen på det enda sättet hon kan, genom prostitution.

Suk-jung letar efter henne men hittar henne inte förrän drygt ett år senare när hon är förstasidesstoff i alla media på grund av att hon har hiv och ska ställas inför rätta. Varken hans mor eller bror med fru vill att han ska ha någon kontakt med henne och dom besöker Eun-ha i fängelset för att förmå henne att inte träffa Suk-jung fler gånger. Suk-jung försöker besöka henne i fängelset men hon vill inte träffa honom och han försöker begå självmord men överlever och efter en tidsrehabilitering så försöker han att få besöka henne igen.

Utan att säga för mycket så kan jag säga You are my sunshine är ett melodrama som trots sitt mörka innehåll ovanligt nog faktiskt slutarlyckligt. Både Yeon Do-yeon och Hwang Jung-min fick mycket positiv kritik för sina tolkningar och båda är värda allt beröm, Jung-mins tolkning av den impulsiva och upp över öronen förälskade lantisen och Do-yeons nervigt spelade sexiga servitris är en lyckad kombination som också gav filmen och dom medverkande flera priser.

Låten You are my sunshine återkommer i filmen flera gånger och man får ävenhöra en skraltig koreansk version framföras av huvudrollsinnehavarna när sluttexterna rullar förbi.

Av: Ulf Lönn (2008-07-27)

Recension: The Vampire Doll


The Vampire Doll (Yûreiyashiki no kyôfu: Chi o suu ningyô)

Skådespelare: Jun Hamamura, Yukiko Kobayashi, Kayo Matsuo, Yôko Minakaze, Atsuo Nakamura, Akira Nakao, Sachio Sakai, Kinzo Sekiguchi, Itaru Takashima, Jun Usami

År: 1970
Land: Japan
Genre: Skräck
Regi: Michio Yamamoto
Manus: Hiroshi Nagano, Ei Ogawa

Kazuhiko Sagawa lämnar Tokyo för att besöka sin nyblivna kärlek, Yuko Nonomura, som har sitt hem i en avlägsen landsbygd. Vid hennes bostad mottar Kazuhiko den hemska nyheten om att Yuko nyligen avlidit efter en trafikolycka. Men något stämmer inte, hemmets boende Shido Nonomura och den ovänlige krymplingen Genzo förtäljer inte hela sanningen och under natten när Kazuhiko besöker kyrkogården möter han Yuko, men hon är isande kall och frånvarande.

Några dagar senare börjar Kazuhikos syster Keiko oroa sig, hennes bror har inte återvänt och familjen Nonomura går inte att nå via telefon. Tillsammans med sin pojkvän, Hiroshi, beger hon sig till Nonomuras hem i hopp om att finna sin bror vid god vigör. Men vid besöket hävdar Shido att Kazuhiko lämnat huset i sorg efter upplysningen om Yukos död. Likt sin bror smälter hon inte berättelsen och får sina onda aningar besannade att Kazuhiko inte lämnat området då hon på kyrkogården finner hans ring, blodig.

Japansk vampyrfilm stilmässigt besläktad med brittiska Hammers helgjutna klassiker, smaskigt! Och tämligen ovanligt. Produktion står TOHO för vars studio är vida berömd för sina Kaijufilmer (främst Godzilla) och med legendariska regissörer som Akira Kurosawa och Ishiro Honda under sitt baner. Med mängder av högkvalitativa monster- och Sci-Fi-rullar i bagaget är det förstås laddat när man får chansen att se hur de hanterar skräckfilmens värld – ett område TOHO inte är lika bevandrade inom. Vampire Doll (1970) är den första filmen av tre med vampyrtema. De övriga bär titlarna Lake of Dracula (1971) och Evil of Dracula (1974) och samtliga är regisserade av Michio Yamamoto.

Vampire Doll är traditionell skräck av ”mysvarianten” som i första hand förlitar sig på kuslig stämning som alternativ för bloddrypande effekter. Filmens enda blodspillan visualiseras först under slutstycket och innan dess är det en djävligt tät atmosfär i förening med skickliga karaktärsgestaltningar som inbjuder åskådaren till en trivsam upplevelse. Det är ett verk som lätt kan förknippas med brittiska Hammer Films (världens bästa skräckfilmsbolag, vad andra än hävdar har de självfallet fel) då Vampire Doll både utseende- och handlingsmässigt har mycket gemensamt med flertalet av deras avkommor. Till och med lantgodset är av västerländsk karaktär, likaså de eminenta inomhusmiljöerna med europeisk prägel. Musiken, som är av kalla-kårar-kategorin, ger samma icke-Japanska förnimmelse, och faktiskt funkar det hela utomordentligt.

Givetvis är det de Japanska aktörerna som avslöjar filmens härkomst och beträffande deras insatser finns det bara positiva ord att framföra. Yoko Minazake är riktigt obehaglig som Shido Nonomura med sin osympatiska stämma och oberäkneliga personlighet. Mest skrämmande är dock Yukiko Kobayashi som avlidna dottern Yuko Nonomura. Hon ser fullständigt livsfarlig ut med sitt otäcka, mordlystna leende och intensiva blick och det är en skam att hennes framträdande är något begränsat till filmens inledning och avslutning. Resterande rollinnehavare levererar det de ska, men det är Minazake och Kobayashi man kommer ihåg efteråt.

Vampire Doll är ett fint tillskott i TOHOs beundransvärda arkiv och medan det inte är en direkt överväldigande film är den definitivt likvärdig många av sina västerländska släktingar. Är det här din genre? För all del, se den då.

Av: Peter Nilsson (2008-07-27)

Recension: An Empress and the Warriors


An Empress and the Warriors (Kwong saan mei yan)

Skådespelare: Donnie Yen Chi Tan, Leon Lai Ming, Kelly Chen Wai Lam, Guo Xiao Dong, Kau Jan Hoi

År: 2008
Land: Hong Kong
Genre: Wu xia pian
Regi: Tony Ching Siu Tung
Manus: James Yuen Sai Sang, Cheung Tan

Ching Siu-Tung är utan tvivel en rutinerad regissör och banbrytare inom wu xia pian. Hans debut ”Duel to the Death” (1983) är en tvättäkta klassiker och med två högaktade filmtrilogier (”Swordsman” och ”A Chinese Ghost Story”) på sitt samvete förstår man varför han en gång räknades till de främsta filmskaparna i Hong Kong. Numera är läget snarare det motvända, Ching Siu-Tung har faktiskt inte skapat något spektakulärt sedan ”The East is Red” (1993) och karriären har sedan dess mest fläckats av ordentliga fiaskon.

Därför är det både intressant och oroande när oldtimern efter 5 års frånvaro återvänder till registolen med ”An Empress and the Warriors” - traditionell kostymaction i nytappning, en genre som blivit rätt så urvattnad då alla tänkbara filmskapare, vare sig det gäller komiker eller dramafilmare vill ha sin bit av kakan - dessa filmer är nämligen ekonomiskt framgångsrika. Frågan är om en redan trött konstart kan få mer kött på benen av en uträknad regissör som Ching Siu-Tung? Läs vidare så får ni se…

När kungariket Yan invaderas av rivaliserande staten Zhaos arméer dräps Yans vördade konung, men innan denna lämnar jordelivet beordrar han den föräldralöse generalen Muyong Xuehu att regera i hans ställe. Detta val ses inte med blida ögon av Wu Ba, rikets svarta får – men rättmättiga efterträdare.

Xuehu skönjer snart missnöjet bland Wu Bas anhängare och för att undvika inbördeskrig tilldelar han titeln som rikets härskare till den avlidne konungens dotter, Yan Feier vilket innebär att hon blir rikets första kvinnliga regent. Men inte ens detta val mildrar Wu Bas makttörstande utan han börjar omedelbart smida på en konspiration mot rikets anförare för att ta anspråk på tronen.

Och så händer det. Feier blir efter en mödosam dag på träningsläger angripen av Wu Bas kompanjoner men räddas i sista stund av enstöringen Duan Lanquan som lämnat ett krigiskt förflutet bakom sig för att istället leva stillfullt i harmoni med naturen. Feier som är dödligt sårad vårdas en tid av Lanquan och blir för första gången medveten om hur fridfullt livet kan vara bortom allt våld och kaos, och naturligtvis blir hon förälskad i sin undsättare. Men hennes kungarike är i uppror, på väg att falla i händerna på Wu Ba och Feier tvingas därför välja mellan kärlek och plikt.

Handlingen må vara tarvligt sammanfattad, men så är också filmen i helhet – ett lumpet hantverk där Ching Siu-Tung tycks ha förlagt sin forna kompetens. Dramaturgin är fruktansvärd och spänningen försvinner successivt redan från start då herr Ching har sällat sig till de klichéfyllda filmskaparnas värld. Inte det minsta uns av originalitet hedrar med sin närvaro och överdramatiserade karaktärer och logiska luckor gör givetvis det hela svårköpt.

En varningssignal jag borde förlitat mig på tidigare var det osäkra kortet att anlita harmlösa Kelly Chen i huvudrollen som styvnackad krigarprinsessa, en roll som kräver både attityd och viss råhet. Självfallet misslyckas Kelly å det grövsta med sin rolltolkning då hon saknar all form av utstrålning som är lämplig i detta gestaltande. Hon ser så oskyldigt gullig ut i sin rustning att en komisk effekt uppstår där ett respektingivande intryck istället borde infinna sig. Bedrövligt. Donnie Yen undkommer med ett godkänt medan Leon Lai, precis som Kelly Chen, är direkt olämplig i sin roll.

Actionsekvenserna är liksom resten av produktionen själlösa och den betagande skaparförmåga som en gång präglade Ching Siu-Tungs koreografi är som bortblåst. Det är beklagligt att somliga väljer den lätta utvägen och förlitar sig helt på vad som säljer istället för att begagna sig av sin personliga duglighet. Jag kan faktiskt enbart erinra mig om en positiv sida av filmen och det är Mark Lui (tidigare medlem i pop/rock duon Dry med Stephen Fung) och hans jättefina musikstycken. Samtliga låtar är medryckande och förtjänar att användas i en film av annan kaliber än denna.

Kort och gott är ”An Empress and the Warriors” ett andefattigt stycke film jag snabbt vill glömma. För egen del är Ching Siu-Tung uträknad men lyckligtvis har han tillräckligt många guldkorn i sin portfolio som är värda att avnjuta många gånger.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: CJ7


CJ7 (Cheung Gong 7 hou)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Xu Jiao, Kitty Zhang Yuqi, Lam Chi Chung, Steven Fung Min Hang, Chen Hao Hao, Huang Lei, Lee Sheung Ching, Cheng Yi Ying, Han Yong Hua, Hu Qian Lin, Jin Zhong You, Lao Yi Jia, Lei Yu, Poon Hang Sang, Shen Qian, Shi Jia He, Song Wen Hao, Yang Hao, Yao Wen Xue, Yu Lu Yang, Yuen Shun Yee, Zhang Gang Hui

År: 2008
Land: Hong Kong
Genre: Komedi
Regi: Stephen Chow Sing Chi
Manus: Stephen Chow Sing Chi, Vincent Kok Tak Chiu

Nästan fyra år efter ”Kung Fu Hustle” är egensinnige och briljante komikern Stephen Chow klar med sin nya film ”CJ7”, en barnorienterad Sci-Fi-komedi där Chow återigen minskar sin närvaro framför kameran och lyfter fram andra karaktärer i berättelsen. Fyra år är en lång tid, väldigt lång med Chows tidigare filmografi i åtanke. Till exempel medverkade han i hela åtta filmer 1992. Tilläggas bör att flertalet dessutom är prima komedier. Alltså borde ”CJ7” logiskt sett med sin långa produktionstid, ansenliga budget och Stephen Chows kunnande vara något alldeles exceptionellt… eller?

Rampljuset har tilldelats barnskådisen Xu Jiao som spelar Dicky, son till den fattige byggnadsarbetaren Ti (Stephen Chow) som sliter hårt för att kunna betala sin sons utbildning. I hopp om att slippa allt elände har han placerat Dicky i en förnäm skola. Detta å sin sida påverkar Dicky negativt då hans sociala status gör honom till skolans hackkyckling, rikemansbarnen accepterar inte en fattigson i sitt umgänge.

Rikemansbarnen har dessutom föräldrar som har råd att köpa de senaste leksakerna, bland annat den avancerade leksakshunden CJ1 som Dicky enträget insisterar på att han ska ha. Till en kostnad av en lön så hög som Ti bara kan drömma om hittar han på soptippen ett substitut till den dyra leksaken, nämligen en egendomlig grön boll. Givetvis blir Dicky inte särskilt imponerad men allt förändras då den gröna bollen visar sig vara en varelse av utomjordisk härkomst med magiska krafter.

Ni märker troligtvis bara på resumén att ”CJ7” är ett ordentligt kliv från den Stephen Chow vi är vana vid. En mer barnvänlig image kunde förvisso redan urskiljas i dundersuccén ”Shaolin Soccer”, men medan den var en knivskarp kombination av Chows typiska mo lei tau (nonsens-humor) och en mer sofistikerad sådan är rötterna till hans ursprung så gott som avskurna i ”CJ7”. Jag känner Kineser som aldrig skulle tillåta sina barn kolla på en Stephen Chow film beroende på ett ovårdat språk och våldsam framtoning, hans äldre verk präglas inte sällan av blodspillan och fula ord, är därtill Wong Jing inblandad förekommer ofta redigt vulgär humor med bland annat våldtäktsinriktade skämt. Sådant existerar knappast i ”CJ7”.

Det är dock den sidan av hans filmer jag lärt mig älska, tämligen omoraliska, våldsamma och rent utav töntiga segment sammanfogade och ofta resulterande i en fulländad symbios. Att se en otyglad Stephen Chow brista ut i omotiverade sånger och dansnummer för att strax därefter ha ihjäl någon och sekunden senare röra publiken till tårar med någon dramatisk kärleksscen är en sällsynt gåva som ytterst få kan hantera, men Stephen Chow har gjort det åtskilliga gånger. Gedigna skapelser som ”Royal Tramp”, ”Flirting Scholar” och ”Fight Back to School” är slående bevis på detta.

Man måste dock respektera Stephen Chow om han vill utvecklas som filmskapare och utforska andra möjligheter. Däremot är det oerhört svårt att smälta ”Cj7” som ett alster han spenderat fyra år av sitt liv åt att slutföra. Trots att potential i handlingen existerar brukas den föga imponerande, det är ett evigt stampande där moralisk predikan varieras med Dickys svårigheter i skolan och Tis eviga slit på jobbet. Men efter filmens relativt intresseväckande upptakt händer absolut ingenting. Varken skämt eller tänkta spänningsmoment har någon särskild effekt, det känns mest stramt.

En annan sämre aspekt, och troligtvis filmens dyraste, är dess animeringar som också misslyckas ge ett förtjänt intryck. Medan CJ7 (som Dicky döper utomjordingen till) är ganska söt och garanterat fångar varenda unges sympati är han i själva verket inte särskilt skickligt animerad. Petitesser enligt somliga, men med hänsyn till budget borde den lilla varelsen kunna förfinas grundligt, och det gäller övriga animationer också. Att se folk kastas hundratals meter i luften fungerade fint i ”Shaolin Soccer”. I ”Kung Fu Hustle” var det inte alls lika roligt, och i ”CJ7” är det bara stentrist. Mycket av den datorgenererade humorn är återanvänd från Stephen Chows två senaste framgångar och har redan passerat sitt bäst-före-datum. Förnyelse på den fronten är direkt oumbärlig om han ska lyckas i framtiden.

Xu Jiao (som i verkligheten är en flicka) och Stephen Chow lyckas betydligt bättre med sin övertygelse, skärpta och i fint samspel med varandra från början till slut. Trots en nedtonad och något åsidosatt roll briljerar Chow så fort tillfälle erbjuds. Nästan samtliga ur filmens ensemble är utmärkta karaktärer med ett stort undantag för Kitty Zhang som tyvärr är delaktig i århundradets kanske mest intetsägande kärlekshistoria. Med bara några minuters framträdande finns ingen möjlighet att engagera sig i hennes liv, ett dumdristigt val, men övergripande är filmens karaktärer välarbetade.

Jag gillar inte alls den väg Stephen Chow har valt att gå, och även om så vore fallet ska det inte behöva ta fyra år att framställa en film av diskutabel kvalitet som ”CJ7”. Den rymmer dock sina ljusglimtar och trots att jag personligen inte kan hantera allt sockersött gulligull så är det en utmärkt film för barnfamiljer. Till inbitna Chow-fanatiker kan jag däremot inte rekommendera den.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)

Recension: Silk


Silk (Gui Si)

Skådespelare: Chang Chen, Chang Chun-Ning, Chen Bo-Lin, Yosuke Eguchi, Barbie Hsu, Lam Kar Yan, Kevin S. Smith

År: 2006
Land: Taiwan
Genre: Skräck, thriller, drama
Regi: Su Chao-Bin
Manus: Su Chao-Bin

Silk är en av de där filmerna som legat alldeles för länge i ”måste-se”-högen, men till slut hittade den hela vägen in i dvd-spelaren!

I Silk får vi följa, ett av regeringen lejt, forskarteam som arbetar med anti-materia, ”Menger Sponge”. Menger Sponge är en mystisk liten kub som uppfattar och visar energier som det mänskliga ögat inte kan uppfatta, t.ex. spöken och andar. Detta förklaras snabbt genom tidningsrubriker och jag hade lite svårt att hänga med i forskningstermerna.

Teamet leds av den handikappade forskaren Hashimoto, en bitter och tystlåten man som är mycket hängiven sitt projekt och ser Menger Sponge som sitt livsverk.

En dag hittas teamets fotograf död i en lägenhet i en sunkig del av Taipei och i hans Menger Sponge-behandlade kamera finner man en bild av en liten pojke i lägenheten och det verkar som de till slut hittat ett spöke. De upprättar ett labb i lägenheten och övervakar pojken som håller sig väldigt lugn, sitter mest i ett hörn och pratar med sig själv. Då de inte kan höra vad han säger anlitar de polisen Tung , som är en egensinnig polis som dock kan konsten att läsa läppar.

Varje dag klockan 17 lämnar pojken lägenheten och Tung, som sprejat sina ögon med Menger Sponge, väljer att skugga honom. Han lär sig genom att betrakta pojken att ögonkontakt inte är någon bra idé, då pojken kan döda dig då. Bit för bit av pojkens historia faller på plats och Tung börjar snart undra om pojken verkligen är den riktiga boven i dramat eller om det finns något mer…

Samtidigt börjar forskarteamets regeringskontakt tröttna på Hashimotos slöseri med resurser och väljer att lägga ner Hashimotos forskning. Hashimoto i sin tur tappar greppet om verkligheten och börjar praktisera sin forskning på sig själv istället.

I en sidostory får vi också följa Tung och hans kamp med sin sjukliga mamma och hans känslor för sin flickvän. Detta känns lite som utfyllnad, men man får lite förståelse för hans tungsinta person.

I slutet av den här filmen händer allting väldigt fort och det är tyvärr lite svårt att hänga med även här. Tung spelas av Chen Chang som vi tidigare sett i bl.a. ”2046” och ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”, gör ett helt okej jobb men det är ingen karaktär jag kommer komma ihåg nån längre tid. Istället känns Yosuke Eguschi´s Hashimoto verkligt bitter och välspelad, och karaktären hade gärna fått lite mer utrymme tycker jag. Har inte sett Eguchi i något innan men det är alltid roligt att bli positivt överraskad.

Visst är filmen tänkvärd och det finns en del smarta frågeställningar såsom varför spöken väljer att stanna kvar, och hur man blir ett spöke, men tyvärr räcker inte det hela vägen.

Undrar när jag ska lära mig att inte bygga upp för höga förväntningar på filmer jag velat se länge? Med förväntningarna höjs ju även kraven.

Av: Christian Rasmusson (2008-07-11)

Recension: Love Me Not


Love Me Not (Sarang-ttawin piryo-eopseo)

Skådespelare: Moon Geun-young, Kim Joo-hyuk, Lee Ki-young, Do Ji-won, Choi Sung-ho, Jo Sang-geon, Seo Hyun-jin

År: 2006
Land: Sydkorea
Genre: Drama, romantik
Regi: Lee Chul-ha
Manus: Lee Chul-ha

Julian är en playboy och sol och vårare som blivit skyldig en lånehaj stora pengar och behöver skrapa ihop mycket pengar snabbt för att klara livhanken. Ett sätt att komma över pengarna är att låtsas vara en försvunnen bror till en rik arvtagerska och dela arvet med henne men allt går inte enligt hans beräkningar.

Förutom att Min är blind är hon också lika iskall som Julian och förklarar genast att hon tror att han är en lurendrejare och vägrar tro på honom utan inbillar sig att han bara är ute efter pengarna, vilket ju faktiskt är sant. Julian gör allt för att vinna hennes förtroende och försöker sedan få henne att komma ut ur sitt skal.

Efter en tid så lyckas han få henne att öppna sig lite för honom men tiden börjar rinna iväg innan han är tvungen att betala tillbaks pengarna. Dessutom visar det sig att flera andra i omgivningen också har egna planer på att komma över arvet.

Manuset som försöker blanda romantik, spänning och tragedi innehåller ganska många övertydliga sekvenser från bland annat några skumma barer och Mins promenad där hon ensam ska gå och handla för första gången. Helt enkelt för mycket klichéer även för att vara ett melodrama. Love me not var tänkt att bli årets stora kärlekstragedi men det visade sig att ingen egentligen gillade filmen som blev ett dunderfiasko trots bra skådespelare och en rejäl reklambudget.

Att dom flesta kritiker ogillar melodraman är välkänt men publiken, särskilt kvinnor, brukar gilla dom och se till att dom åtminstone går runt och sedan är det tänkt att filmen ska gå på export och bli oerhört framgångsrik i Japan. Men inte den här gången trots att populära Moon Geun-young hade huvudrollen som den blinda arvtagerskan. Tidigare så hade hon ensam kunnat sälja en film men dom tiderna är tydligen över och kanske får hon försöka börja välja manus med större omsorg. Ett rejält bottennapp.

Av: Ulf Lönn (2008-07-11)

Recension: Queen of Black Magic


Queen of Black Magic (Ratu ilmu hitam)

Skådespelare: Suzzanna, W.D. Mochtar, Teddy Purba, Sofia W.D., Alan Nuary, Siska Widowati, Dorman Borisman, Jufri Sardan, Mien Brojo, Tizar Purbaya, Gordon Subandono, H.I.M. Damsyik, Adang Mansyur, Belkiez Rachman, Ali Albar

År: 1979
Land: Indonesien
Genre: Skräck
Regi: Liliek Sudjio
Manus:

Så, då är min indonesiska oskuld tagen. Vad jag vet så har jag inte lyckas med att se några indonesiska filmer, kanske någon actiondänga i min ungdom. Men annars, nej. Uppenbarligen hittade jag guld på en gång, vilket både kan vara bra och dåligt. För den här var såpass bra att jag garanterat kommer att bli besviken på kommande filmer. Jag snackar givetvis om den legendariska The Queen Of Black Magic, en av de första stora skräck-succéerna från denna exotiska ö-värld.

Den coola Suzzanna spelar Murni, en snäll och tillbakadragen kvinna som lever ett lugnt liv tillsammans med sin mor. Hon har lyckats bli rejält sviken av byns mustaschbeprydda hunk, som lovade att gifta sig med henne men som sedan dumpade vår hjältinna och har planer på att gifta sig med en annan dam. Men på bröllopet så skickar någon svart magi på bruden, och maken (Teddy Purba kanske han heter?) tror givetvis att det är Murni som utfört denna ondska.

Han tar med sig en lynchmobb och bränner ner huset och kastar Murni över ett stup, och tror sedan att allt är frid och fröjd. Men vad han inte vet är att hon bokstavligen hamnar rakt i famnen på en mycket, mycket ond häxdoktor (W.D Mochtar, en av Indonesiens mest kända veteranskådespelare) som börjar bearbeta och lära upp Murni till att bli svartkonst-expert. Han intalar henne att hon måste hämnas på byborna, och då speciellt de som var inblandade i hennes lynching. Hon ser inget annat val och tar ut en gruvlig hämnd på de som gjort henne ont...

Här har vi faktiskt en utmärkt film. Förvisso lågbudget och den engelska dubbningen kanske förta en del, men det hindrar inte kvalitén att lysa igenom. Rent tekniskt så är den i samma liga som de europeiska mästarna med ett vackert och spektakulärt foto. Regin och klippningen är för det mesta utan några problem. Det förekommer några klumpiga fel och några saker i manuset som man rusar förbi, vilket skapar lite förvirring, men förutom detta finns det inget att klaga på. Det känns, och är, en väldigt exotisk film. Uppenbarligen bygger den mycket på traditioner och historia från Indonesien, och detaljer gör att det är svårt att förneka att det bara är tokerier. Skådespelarna är för det mesta väldigt bra, speciellt Suzzanna och den onde brudgummen, men Mochtar gör en effektiv insats också.

En liten skön överraskning är en karaktär som dyker upp efter halva filmen är en muslimsk helig man, medvetet ganska stilig, men med ett hjärta av guld och som med sina religiösa krafter börjar motarbeta den svarta magin som genomsyrar samhället. Så med bönematte, en enkel moske och böner om Allah så gör han ett ganska effektivt jobb mot de onda andarna.

Något som inte gör folk besviken är filmens specialeffekter av El Badrun. Ingen Hollywood-budget direkt, men dessa är ohyggligt spektakulära och blodet sprutar fett över bilden. Det finns tre större gore-scener som är ruggigt effektiva och som kryddar en i övrigt utmärkt film så att den blir ännu starkare.

Trots små brister och mindre budget så kan jag bara rekommendera den här filmen helhjärtat. Den är gjord med talang, kärlek och hinkvis med blod. Som det ska vara alltså.

Av: Fred Andersson (2008-06-28)

Recension: Varan the Unbelievable


Varan the Unbelievable (Daikaijû Baran)

Skådespelare: Kôzô Nomura, Ayumi Sonoda, Fumito Matsuo, Koreya Senda, Akio Kusama, Yoshio Tsuchiya, Minosuke Yamada , Akihiko Hirata, Fuyuki Murakami, Akira Sera, Takashi Ito, Fumiko Honma, Hisaya Ito, Nadao Kirino, Akira Yamada

År: 1958
Land: Japan
Genre: Sci-Fi
Regi: Ishirô Honda
Manus: Ken Kuronuma, Shinichi Sekizawa

Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen...

Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan.

Wunderbar.

Av: Joachim Andersson (2008-06-28)

Recension: Scorpion Thunderbolt


Scorpion Thunderbolt

Skådespelare: Richard Harrison, Juliet Chan, Bernard Tsui, Nancy Lim, Cynthia Ku, Maura Fong, Samson Kim, James Ha Chim Si

År: 1988
Land: Hong Kong
Genre: Martial art, action
Regi: Godfrey Ho Chi Keung
Manus:

Jag har sett många filmer på sistone, men inte haft inspiration att skriva ner några direkta åsikter. Allt från intelligenta House with the laughing windows, besvikelsen The Heroin Busters, det mindre mästerverket Bug av William Friedkin, Saw IV, extremt tokiga Mad Foxes och Planet Terror.

Varför jag då bestämmer mig för att göra comeback med Godfrey Ho's Scorpion Thunderbolt kan jag bara delvis svara på. Det är som vanligt ingen bra film, men att få se ännu en klipp- och klistra-film av Godfrey som dessutom också innehåller ett gummimonster, gör att den blir oemotståndlig.

Som vanligt så är det ett par olika mystiska intriger samtidigt, vilket beror på att Ho har klippt ihop en eller två gamla filmer med nyinspelat materialet. Liksom Thunder of gigantic serpent så verkar orginalfilmen här vara en riktig höjdare, men lustigt nog så flyter den nya filmen på utan några större problem. Bara större förvirring.

En seriemördare härjar i... Hong Kong? Han/hon/det ger sig på kvinnor och dödar dom blodigt. Nu får vi, som tittare, reda på i stort sett på en gång att det inte är en vanlig seriemördare, utan någon som verkar vara en orm-människa (tänk er en kombination mellan Alien och Humanoids from the deep, kryddat med lite orm) som i sin tur styrs av en blind nattvakt som väcker upp den med ett spela flöjt...och han i sin tur verkar styras av en "genom-ond vampyrhäxa i ett rött slott".

Samtidigt, i det nyinspelade materialet, så klampar coole Richard Harrison omkring med stor mustasch och flexande muskler. Men alla vill döda honom, och det beror på en magisk ring som han fick av sin farfar... eller far. Kommer inte ihåg. Uppenbarligen styrs alla dessa mördare av vampyrhäxan.

Polisen står handfallen när det gäller seriemördaren, men en ung kommissarie med moppemustasch är djupt förälskad i både en kvinnlig journalist och i en kvinnlig kollega, och givetvis så verkar båda dessa kvinnor råka ut för läskigheter. Men det är inte bara seriemördaren, utan även en galen brottsling som kommissarien satte dit en gång. Han kastar kniv, våldtar och är allmänt skogstokig.

Vampyrhäxan dansar, trummar på sin trumma och ålar sig med sina manliga slavar, samtidigt som fler och fler blir offer för monstret!

Ska polisen kunna stoppa eländet? Eller är det Richard Harrison, som spenderar mycket tid på hotellrum och parker, som måste slå tillbaka?

Faktum är att den här filmen är nästan lika underhållande som den låter. Den är extremt förvirrande och det är svårt att hålla reda på karaktärerna, speciellt de kvinnliga, men blodet stänker hyfsat mycket och de nya fightingscenerna med Harrison och diverse kinesiska stuntmän är faktiskt helt okey.

Orginalfilmen, som fått offrats för Godfrey Ho's vision, verkar riktigt bra och innehåller ett trevligt plastig monster och uppenbarligen en hög bodycount. Samt blod och ovanligt mycket naket, både män och kvinnor. Någon får gärna tipsa mig om titeln på den här filmen.

Den roligaste scenen, utan att den ska vara rolig, är när en enormt flexande och halvnaken Harrison får besök av en vältränad hantverkare med tajt linne som kommer för att "fixa ett läckande rör". Sedan försöker han döda Harrison, som dödar honom genom att trycka sitt fallosaktiga träningsredskap mot mannens hals. Som hämtat från en bögporrfilm från '85 alltså.

En film jag rekommenderar för skräpfilmsentusiaster och filmälskare alltså.

Av: Fred Andersson (2008-06-17)

Recension: Our Sweet Days

Our sweet Days (Gibbeun woori jolmeunnal)

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Hwang Shin-hye

År: 1987
Land: Sydkorea
Genre: Romantik, drama
Regi: Bae Chang-ho
Manus:

Young-min (Ahn Sung-ki) är en ung, blyg och fumlig student som är hopplöst förälskad i Hye-rin (Hwang Shin-hye), en studentska med teaterdrömmar som helst av allt vill till USA och Broadway. Han uppvaktar henne med blommor och choklad men hon är inte intresserad utan gifter sig istället med en äldre gynekolog som ska öppna en praktik i USA.

Young-min kan inte glömma henne och fortsätter drömma om henne trots att hon är gift och bor i ett annat land, hans ensamstående far försöker få honom intresserad av andra kvinnor men Young-min är inte intresserad.

En dag när han står i tunnelbanan och väntar på ett tåg ser han Hye-rin och han följer efter henne och får så reda på vart hon bor och att hon jobbar som översättare. Även om det gått flera år så vågar han fortfarande inte närma sig henne riktigt utan han låter det gå ett tag innan han ²råkar² träffa henne under ett besök på en restaurang.

Givetvis så får han så småningom reda på sanningen om hennes tidigare liv i USA, hennes man hade varit utfattig och hon var tvungen att jobba som städare och liknande för att överleva och efter skilsmässan så valde hon att flytta tillbaks till Korea, besviken över att inte ha lyckats i USA.

Young-min fortsätter att försöka vinna hennes kärlek och Hye-rin förstår efter ett tag att han menar allvar med alla sina försök och dom bestämmer sig för att ingå äktenskap.

Bae Chang-ho är känd för sina sentimentala melodramer och Our sweet days är inget undantag, det visar sig givetvis att Hye-rin lider av ett medicinskt problem som hon inte berättar om för Young-min och när hon blir gravid så blir hennes tillstånd mer komplicerat.

Ahn Sung-ki är en veteran i den koreanska filmbranschen och han har den rutinen och skickligheten som gör att hans figur blir intressant och levande trots ett alldagligt och sentimentalt manus.

Av: Ulf Lönn (2008-06-17)

Recension: Seeding of a Ghost


Seeding of a Ghost (Zhong gui)

Skådespelare: Norman Chu Siu Keung, Philip Ko Fei, Tin Mat, Maria Yuen Chi Wai, Wong Yung, Wai Ga Man, Hung San Nam, Wai Yee Yan, Baak Man Biu, Jaime Chik Mei Jan, Yee Muk Kwan San, Erik Chan Ga Kei, Che Hung, Foo Ling Kei, Kong Long, Lee Chuen Sing, Lui Hung, Ou-Yang Sha Fei, Wan Seung Lam, Wong Ching Ho

År: 1983
Land: Hong Kong
Genre: Skräck, erotik, action
Regi: Richard Yeung Kuen
Manus:

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde.
.
Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

Av: Joachim Andersson (2008-05-23)

Recension: Eyes of Dawn (Tv-serie)

Eyes of Dawn (Yeo-myoung-eui Noon-dong-ja)

Skådespelare: Choi Jae-sung, Chae Si-ra, Park Sang-won, Park Geun-hyung

År: 1991
Land: Sydkorea
Genre: Krig, drama
Regi: Kim Jong-hak
Manus: Song Ji-na

Eyes of dawn är en klassisk episk serie som sträcker sig mellan 1943 och fram till slutet av koreakriget 1953 och vi får följa tre personers öden under perioden. Yeo-ok (Chae Si-ra) är den första som introduceras i serien, hon har blivit bortförd av japanerna från sin hemby och förs mellan olika japanska läger som en av många kvinnor som tvingandes in i ett slavliknande liv där dom enbart skulle tillfredställa japanska soldater som tvångsprostituerade (såkallade comfort woman). Flera av kvinnorna i lägren begår självmord och även Yeo-ok gör ett försök men räddas till livet eftersom det är brist på kvinnor.

Hon träffar Dae-chi (Choi Jae-sung) en ung koreansk student som tvångsvärvats till den japanska armén och dom båda söker sig till varandras sällskap och det slutar med att Yeo-ok blir gravid. Bataljonen som Dae-chi ingår i ska förflyttas eftersom japanerna förlorar allt fler män i slagen och ingen tror längre på den japanska arméns överlägsenhet. Yeo-ok lovar Dae-chi att hon ska föda barnet och hålla sig vid liv.

Ha-rim (Park Sang-won) är en medicinstudent och pacifist som är bosatt i Tokyo där han är förlovad med en japansk kvinna. Han hamnar också i armén men eftersom han har dåliga lungor och med tanke på hans studier så blir han sjukvårdare, efter en attack på lägret flyr han, blir upptäckt och infångad men eftersom han har en viss utbildning så överlever han. Hans jobb blir att förklara och tolka medicinska termer för sin överordnade i det ökända fängelset i Manchuriet där japanerna försöker skapa biologiska vapen med kineser och koreaner som försöksdjur.

Ha-rim hamnar sedan i Saipan och likaså gör Yeo-ok och eftersom han är lägrets läkare så ordnar han att hon slipper ta emot kunder längre, allt för att hon ska kunna föda ett friskt barn. I Saipan finns det också en massa råttor i fältsjukhusets källare som kommer användas ifall dom allierade landstiger, djuren ska injiceras med pest och sedan ska dom släppas fria. Ha-rim och en annan korean försöker spränga sjukhuset men misslyckas och han är återigen tvungen att fly. Han överlever dom allierades bombning av Saipan och börjar arbeta för amerikanarna tillsammans med Yeo-ok och gör så fram tills krigsslutet och koreas befrielse.

Dae-chi hamnar efter olika avvägar i Kina och blir övertygad kommunist och finner sig tillrätta i norra Korea efter kriget och arbetar tillsammans med Sovjetunionen för att bygga upp ett kommunistisk samhälle. Han förstår snart att Yeo-ok lever och han beger sig tillbaks till Seoul för att leta rätt på henne och barnet. Krigsslutet och befrielsen blir inte så lätt som alla tror utan korruptionen och dom före detta japantrogna som nu vänt kappan efter vinden gör att folk misströstar och dessutom pågår det en hetsjakt i Sydkorea på kommunister vilket gör att våldet på gatorna ökar. Och sedan så attackerar Nordkorea och återigen är kriget i gång.

Det går inte att kort redogöra för vad som händer i serien eftersom det trots allt handlar om tio års historia under 36 avsnitt men det är mycket spänning och man sitter fastnaglad från första avsnittet till det sista. Amerikanarna framstår i en mycket bättre dagar än vad man är van vid från senare filmer och tv-serier från Korea, japanerna framstår dock inte som lika trevliga även om serien blir mer nyansrik (både bland huvudrollsinnehavare och övriga) ju längre den pågår.

En av seriens stora plus är att det är många amerikaner och kineser med i ledande roller, det ger en större trovärdighet. Mer autencitet får man via små klipp ur journalfilmer som dyker upp och visar verkliga historiska händelser vilket ger en gedigen bakgrund till olika avsnitt i serien. Det som drar ner betyget en aning är att vissa krigsscener är mindre skickligt gjorda och ibland kan det se lite billigt ut.

I övrigt så finns det inget att klaga på utan gillar man spänning så är Eyes of dawn en serie väl värd att följa.

Av: Ulf Lönn (2008-05-23)

Recension: Beauty and the 7 Beasts


Beauty and the 7 Beasts (Chut kum chut jung chut sik long)

Skådespelare: Natalie Meng Yao, Eric Tsang Chi Wai, Nat Chan Pak Cheung, Gordon Lam Ka Tung, Chin Kar Lok, Eddie Cheung Siu Fai, Emily Kwan Bo Wai, Eileen Tung Ai Ling, Winnie Leung Man Yee, Wong Tin Lam, Au Hin Wai, Chan Man Jing, Yedda Chiu Tong, Jo Kuk Cho Lam, Alex Lam Chi Sin, Lam Suet, Lee Fung, Pui On Kei, Margie Tsang Wah Sin, Ada Wong Zi Han, Wong Cho Lam, Candice Yu On On

År: 2007
Land: Hong Kong
Genre: Komedi
Regi: Chung Shu Kai
Manus: Not A Woman

Fem supernollor vädjar till berömda filmstjärnan Teddy (Eric Tsang) om vägledning till att bli framgångsrika idoler. Teddy vars popularitet har svalnat med åren befinner sig i en ekonomisk kris och beslutar sig för att utbilda dem för en saftig penning. I kursen ingår bland annat klädseltips och raggningsknep. Samtidigt som Teddy skolar grabbarna måste han kontrollera att hans olika älskarinnor (samtliga är flygvärdinnor) förblir ovetandes om varandra och även kivas med sin forne vän, men nyblivna ärkerival, Rocky (Nat Chan) om huvudrollerna i kommande filmproduktioner. Teddys redan kaotiska liv blir inte bättre av upptäckten att han har en 20-årig dotter, den attraktiva Pearl (Natalie Meng Yao) som får de inneboende nördarna att bli eld och lågor. Som upplagt för skrattfest… eller?

Wong Jing är lite av filmkonstens svarta får, med ett hundratal filmer i bagaget (som regissör, producent och manusförfattare) är det förbluffande hur pass få kvalitativa verk han lyckats klämma ur sig. Det fanns en tid då han som alltid spottade ur sig rent nonsens, fast med den påfallande skillnaden att han då förmådde att roa. Under 80-och 90-talet kunde han också anlita nästan vilken skådis som helst. Stephen Chow, Jackie Chan, Andy Lau, och Maggie Cheung är bara ett fåtal av de stjärnor som agerat under Wong Jings regi och det är väl troligen den tydligaste avvikelsen från dagens produktioner då merparten av hans skådespelartrupper består av obegåvade ynglingar.

Med Wong Jing som producent och en regissör (Chung Shu Kai) som använder sig av pseudonym under förtexterna (ändrades efter att han bevittnat det färdiga resultatet) borde jag ha begripit att det är en film som inte är lönt att ägna 100 minuter av sitt liv åt. Beauty and the 7 Beasts är fullproppad med urvattnade skämt, filmskaparna siktar lågt och visar inga tecken på verkliga ambitioner. Det är dock ingen ursäkt för att göra rent skräp. Att se fem kantonesiska kåtbockar fåna sig är varken nyskapande eller särskilt roligt, det mesta anspelar på sex vilket raskt blottar Wong Jings delaktighet. Vore det inte för all utseendefixering hade jag kanske kunnat acceptera det här verket, men det känns bara fel när Wong Jing som själv inte kan pråla med ett fagert anlete hänger ut folk till höger och vänster. Är han Hong Kongs svar på Bert Karlsson? Av allt att döma, ja.

I mörkret finns det dock små ljusglimtar. Lam Suet är en av dem. I ett relativt kortvarigt framträdande slår han resten av ensemblen på fingrarna och visar att gammal är bäst. Det gäller däremot inte Eric Tsang som så ofta nuförtiden går på sparlåga. Nat Chan har aldrig varit kapabel till emotionella roller men hyser en charmig uselhet, alltid så trevlig i humoristsiska sammanhang. Annars är det inte mycket som tänjer på smilgroparna, några enstaka lustigheter men inte många nog. Det finns tusen anledningar att undvika Beauty and the 7 Beasts och jag kan inte ens rekommendera de mest stålsatta att försöka genomlida detta misslyckande.

Den enda som ler är Wong Jing på väg till banken.

Av: Peter Nilsson (2008-05-16)

Recension: A*P*E


A*P*E (King Kongui daeyeokseub)

Skådespelare: Rod Arrants, Joanna Kerns, Lee Nak-hun, Alex Nicol, Jerry Harke, Woo Yoin Jang, Paul Leder, Bob Kurcz, Larry Chandler, J.J. Gould, Charles Johnson, Choi Sung Kwan, Jules Levey, Walt Myers, Woo Yeon-jeong, Josh Luckritz

År: 1976
Land: Sydkorea, USA
Genre: Sci-Fi
Regi: Paul Leder
Manus: Paul Leder, Reuben Leder

Jag försöker egentligen undvika filmer som kan anses vara så "dåliga att dom är bra", men ibland är det dom svåra undvika. Själv anser jag att jag enbart ser "bra" eller "mästerlig" film, oavsett genre eller motivation med filmen. När det gäller APE så blir till och med jag själv tveksam. Gillar jag den för att den är såpass skräpig som den är, eller gillar jag den för att den är bra?

Filmen snurrade färdig i min DVD-spelare för cirka fem minuter sedan och jag har redan glömt bort delar av den tunna handlingen. Men det jag minns är att King Kong * ... sorry, "apan" slåss med en haj i början (som är GIGANTISK) och förstör en liten hamnstad. Sedan så börjar den lååååångsamt bege sig in i Sydkorea där den attackerar byar, skrämmer skolbarn och blir småkåt på en amerikansk filmstjärna som spelar in sin nya film där (och det verkar som om alla scener hon är med i handlar om att hon blir våldtagen!).

Hennes pojkvän är journalist och blir naturligtvis intresserad av apan som härjar i obygden och tillsammans med sin koreanske militärpolare så åker dom ut och letar. Samtidigt så inser ju både den amerikanska och den koreanska armén att man måste försöka få stopp på apan och börjar jaga den med helikoptrar och pansarvagnar.

Typ det är handlingen. Allt vackert konstruerat med stundtals taffliga miniatyrer, effekter från helvetet (det finns ett par visuella effekter som antagligen är bland dom sämsta jag sett, Yongary ser ut som Lord of the rings i jämförelse), koreaner som uppenbarligen inte vet vad dom säger när dom härmar engelska ljud, en del okey skådespelare, massor med glimten i ögat och alldeles för många saker som flyger in mot kameran (och ibland faktiskt träffar den!) eftersom filmen ursprungligen också är filmade i 3D.

Dock har den ett hyfsat tempo, och med jätteapor som gör Fuck You-gester, skärpa som sällan ligger på det som är viktigt i scenen och massor av tekniska tabbar, så blir den ändå ganska underhållande.

Men bra vette fan. Dock så handlar det trots allt om asiatisk monsterfilm, åtminstone till femtio procent då det är en samproduktion med USA, så det förlåter det mesta. Själv äger snart nästan alla officiella och inofficiella King Kong-filmer och detta kanske inte är den bästa av dom asiatiska, men trevlig exploitationunderhållning för stunden.

Håll utkik efter regissören Paul Leders cameo, som "Dino", en uppenbar drift med megaproducenten Dino De Laurentiis, som producerade 1976 års King Kong-remake.

* P.S. För övrigt så kallas apan för King Kong vid två tillfällen i filmen, om än i skämtsam ton.

Av: Fred Andersson (2008-05-16)

Recension: The Treasure Hunters


The Treasure Hunters (Lung fu siu yeh)

Skådespelare: Alexander Fu Sheng, Cheung Chin Pang, Johnny Wang Lung Wei, Gordon Liu Chia Hui, Lau Kar Wing, Yeung Jing Jing, Wilson Tong Wai Shing, To Siu Ming, Ching Chu, Lam Fai Wong, Chan, Ling Wai, Chun Wong, Fung King Man, Fung Ming, Hsiao Ho, Ho Kei Cheong, Hung San Nam, Kei Ho Chiu, Keung Hon, David Lam Wai, Lin Ke Ming, Liu Hok Ming, Mak Wai Cheung, Ng Git Keung, Jackson Ng Yuk Su, San Sin, Sham Chin Bo, To Wing Leung, Tsui Oi Sam, Wang Han Chen, Wong Ching Ho, Yeung Hung, Yeung Sai Gwan, Yeung Wah, Yiu Man Kei

År: 1982
Land: Hong Kong
Genre: Martial art, komedi
Regi: Lau Kar Wing
Manus: Wong Jing

Rykten om en dold skatt börjar cirkulera och en rad döda kroppar påträffas därefter. Chut Do-bo (Fu Sheng) är en tjuvaktig slacker som sammanstrålar med Jue Gow-Jik (Chang Chan-Peng, Fu Shengs äldre bror i verkliga livet), en stroppig och kändiskåt yngling för att hitta skatten. Chut Do-bo är ute efter pengar medan den bortskämde Jue Gow-Jik söker berömmelse för sina bravader. Deras upptåg gör dem snart efterlysta av traktens polis.

En resande buddistmunk, Mo Seung (Gordon Liu), är även han ute efter den omtalade skatten men stöter på trubbel i form av adelsmannen Mok Chung (Wang Lung Wei) och hans svärdssvingande vapendragare (Yeung Ching-Ching). I skattjakten skyr de inblandade inga medel för att komma först och deras kunskaper sätts på ordentliga prov under sökandet.

En fartfylld pärla från Shaw Brothers studio, regisserad av legenden Lau Kar Leungs broder Lau Kar Wing som ligger bakom klassiker som Odd Couple (1979) och Skinny Tiger & Fatty Dragon (1990). Han medverkar även i denna film som en gråskäggig antikvitetssamlare och briljerar några minuter med sin aktningsvärda akrobatik.

The Treasure Hunters är en relativt harmlös historia som bygger lika mycket på komik som fajter och redan nu kan jag utfärda en liten varning till personer allergiska mot Kinesisk buskishumor. Många av karaktärernas naturliga klantighet är oerhört roande, t.ex. den vindögde poliskonstapeln, men även Fu Shengs och Chang Chan-Pengs sociala olydnad är extremt njutbar att betrakta. Som två arroganta lycksökare är de faktiskt exceptionella. Fu Sheng var en fantastisk talang som tyvärr gick en alldeles för tidig död till mötes, han avled efter en bilolycka i juli, 1983 där hans bror var chaufför.

Gordon Liu, Lau Kar Leungs adoptivbror, medverkar i en lämplig roll som vitklädd munk, ett gestaltande inte helt främmande för honom. Hans mest minnesvärda ögonblick i The Treasure Hunters är främst de scener där han får tampas med sina fiender, det är alltid ett sant nöje att bevittna honom i handling. I kampväg är det huvudsakligen väldigt lekfullt, intensivt men aldrig rått, helt och hållet i stil med filmens gladlynta ton. Med enastående timing nyttjar man uppfinningsrikt omgivningen och varenda föremål tycks kunna användas under slagsmålen. Intrycket är inte helt olikt det från Jackie Chan-klassikerna Snake in the Eagles Shadow (1978) och Drunken Master (1978).

The Treasure Hunters är en energisk och roande skapelse med inblandning av några av genrens absolut skickligaste. En film som emellertid inte lämpar sig till samtliga Kung Fu-entusiaster. Som jag tidigare nämnt bjuds det på lika mycket humor som action och det kan säkerligen fördärva föreställningen för somliga. Har ni inget emot förstaklassigt fåneri kan det dock inte gå snett om ni beslutar er för ett inköp.

Av: Peter Nilsson (2008-05-11)

Recension: Sent om Våren


Sent Om Våren (Banshun)

Skådespelare: Chishu Ryu, Setsuko Hara, Yumeji Tsukioka, Haruko Sugimura, Hohi Aoki, Jun Usami, Kuniko Miyake, Masao Mishima, Yoshiko Tsubouchi, Yôko Katsuragi, Toyoko Takahashi, Jun Tanizaki

År: 1949
Land: Japan
Genre: Drama
Regi: Yasujiro Ozu
Manus: Kazuo Hirotsu, Kôgo Noda

Filmens berättelse handlar i grunden om något så trivialt och vardagligt som bröllop i Yasujiro Ozu's "Sent om våren" (Banshun) från 1949. Genom filmens gång får man följa Noriko (Setsuko Hara - återkommande skådespelare i Ozus filmer) och hennes far Shukichi (Chishu Ryu) vars liv består av inmönstrade rutiner. Medan Norikos vänner är sen länge gifta, eller omgifta, så är Noriko fortfarande ogift.

Filmen behandlar giftermålet ur många olika perspektiv men främst kring de moraliska skyldigheterna man har till denna livsbindande ritual. Noriko som till början anser att bröllop ska ske utav egen fri vilja får sedan böja sig efter utomstående krafter där bröllopets främsta argument är att fungera som något praktiskt och säkert. Men istället för att avsluta filmen med att ha ett svar på hur man ska förhålla sig till de moralfrågor som kretsar kring bröllop så lämnar Ozu en tänkande över dess effekt på människor.

Ozu visar även stor vetskap om att tala ett vackert bildspråk i "Sent om våren". I filmen så använder han sig ofta utav etableringsbilder som inte bara förekommer i början av scener utan som även dyker upp under och i mitten av scenernas gång. Dessa bilder är så välplacerade att det känns naturligt för dem att förekomma och man känner sig aldrig mättad utav någon slags naturromantik.

Denna filmen belyser delar utav vardagen på ett vis som jag finner unikt men ändå igenkännligt. Visst kan man som västerlänning ibland känna sig vilsen bland den japanska kulturen, speciellt i en scen där Noriko och hennes far tittar på Noh-teater. Här fångar kameran teaterns essens samtidigt som den drar fram en stämning kring de tysta nunnorna ibland publiken som nästan känns obehaglig.

Att Ozu också visar stor respekt för humor gör filmen ännu mer tillgänglig för alla delar av publiken.

Av: Linus Fredriksson (2008-05-11)

Recension: Hell Has No Boundary


Hell Has No Boundary (Mo jie)

Skådespelare: Derek Yee Tung Sing, Ken Tong Chun Yip, Lau Suet Wah, Yueh Hua, Ha Ping, Wong Ching Ho, Chow Kin Ping, Ng Hong Sang

År: 1982
Land: Hong Kong
Genre: Skräck
Regi: Richard Yeung Kuen
Manus:

En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon försöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal) mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga. den skruvade flashbacksekvensen.

Dvd-utgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.

Av: Joachim Andersson (2008-05-05)

Recension: Rashomon: Demonernas Port


Rashomon: Demonernas Port (Rashômon)

Skådespelare: Toshirô Mifune, Machiko Kyô, Masayuki Mori, Takashi Shimura, Minoru Chiaki, Kichijiro Ueda, Fumiko Honma, Daisuke Katô

År: 1950
Land: Japan
Genre: Drama, thriller
Regi: Akira Kurosawa
Manus: Ryunosuke Akutagawa, Akira Kurosawa

En av regissörens mer experimentella filmer där historien är oerhört enkel, en kvinna blir våldtagen av en tjuv och hennes man mördas. Vi får sedan i domstolen höra fyra olika versioner av händelsen, tjuvens, kvinnans, ett vittnes och även den mördade mannens historia som berättas via ett medium.

Historien förändras beroende på vilken av personerna som återberättar händelsen och det är det som är filmens styrka. Skådespelarnas rollfigurer förändras med dom olika versionerna och alla historier är lika sanna eller falska, åtminstone för oss betraktare. Historien är en mordgåta utan lösning, det är miljöerna och agerandet som är det viktiga.

Filmen inleds och avslutas på samma ställe, ett övergivet tempelområde där tre män tagit skydd undan regnet och prästen (Minoru Chiaki) och skogshuggaren (Takashi Shimura) berättar historien om brottet och rättegången för den tredje mannen.

Miljöerna är fantastiska, när det regnar vid templet så är det verkligen som om himlen har öppnat sig och det bara öser ner vatten, och i skogsmiljön där brottet sker så smälter skådespelarna nästan samman med bakgrunden. I övrigt så är filmen väldigt stram, det är aldrig mer än tre personer i bild samtidigt och scenografin är enkel med ett par tre olika miljöer.

Som i dom flesta av regissörens filmer så finns det en stor dos humanism och medmänsklighet i filmens budskap även om, som en av personerna i filmen säger, alla människor ljuger och beter sig så illa att till och med demonerna lämnat området på grund av rädslan för just människan. Enkelt och effektivt och en klassiker som bör ses om flera gånger.

Av: Ulf Lönn (2008-05-05)