lördag 30 augusti 2008

Recension: Submersion of Japan


Submersion of Japan (Nippon chinbotsu)

Skådespelare: Keiju Kobayashi, Hiroshi Fujioka, Tetsuro Tamba, Ayumi Ishida, Shogo Shimada, John Fujioka, Nobuo Nakamura, Haruo Nakajima, Takeshi Yamamoto, Hideaki Nitani, Lorne Greene, Rhonda Leigh Hopkins, Andrew Hughes

År: 1973
Land: Japan
Genre: Thriller, Sci-Fi, drama
Regi: Shirô Moritani
Manus: Shinobu Hashimoto, Sakyo Komatsu (novell)

Jag kan inte förneka att jag är en känslomänniska. Lyckas en film förmedla såna starka känslor och skarpt drama så att jag blir berörd så är det en bra film. I alla fall för mig. Och förhoppningsvis för andra som kan se en film med öppet sinne.

Submersion of Japan är Tohos näst intill mytomspunna katastroffilm från 1973, som köptes in av Roger Corman, klipptes om, dubbades och döptes om till Tidal Wave. För oss katastroffilmsälskare så har det varit genrens heliga Graal under många år och äntligen finns den släppt på DVD.

Nippon Chinbotsu (som givetvis är originaltiteln) är ett starkt och relativt långsamt katastrofdrama om Japans sista darrande månader. Sprickor i jorden har börjat förorsaka jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis och regeringen har insett att Japan faktiskt kommer att gå under. Sjunka. Utplånas. Ett hektiskt arbete börjar med att försöka få till en lösning på problemet. Går katastrofen att hindra? Är evakuering den enda möjligheten? Eller ska man helt enkelt ignorera vad som händer och acceptera ödet, låta miljonstals japaner dö bara för att kunna bygga upp ett nytt land och få förlåtelse för synderna.

Det är ingen enkel flaggviftningshistoria som ni förstår. Det finns inga direkta heroiska hjältar, inga Japaner som stolt framhäver sitt land som det främsta på jorden. Snarare är det en väldigt ödmjuk film som dels handlar om att komma till ro med ett land som borde nollställas och dels angående hur relationerna med omvärlden egentligen är? Skulle Japan vara lika barsk som omvärlden först är mot Japan? Svaret är ”ja”, och det är japanerna väl medvetna om.

Vi får följa forskare och regeringspersoner, deras ångest, moraltänkande och öden. Det finns egentligen bara en civil person som vi får följa, flickvännen till en räddningsarbetare, men annars så är det japanska folket som dom alltid brukar vara: springandes framför en backprojection och duckandes för exploderande miniatyrer. Men det är bara rätt. Det är ju inte det japanska folket som står för landets synder, utan just regeringen, kungligheterna och de människor som anser sig vara bättre och högre upp än de vanliga människorna.

Tetsuro Tamba (som för övrigt är lysande i Miikes Happiness of the Katakuris) gör en minst sagt imponerande insats som den moraliskt tvekande premiärministern Yamamoto. Hans lågmälda spel, speciellt mot den till perfektion agerande Shogo Shimada och den känslomässiga och impulsive Keiju Kobayashi är ren magi. Jag känner för karaktärerna, hur byråkratiska dom än kan vara. Hur irriterande vis gubbjävlen i rullstol än må vara. Dom känns äkta helt enkelt. Och jag köper varenda diskret bockning.

Det som de flesta kommer att ha problem med är effekterna. För mig är dom perfekta. Det är Godzilla-klass. Miniatyrer, backprojection och väldigt, väldigt lite stockfootage främst av lava). Allt är snyggt infogat i den mänskliga berättelsen utan att vara irriterande. Förvisso är dom enkla, även jämfört med samtida filmer (såsom en av mina favoritfilmer, Earthquake), men klippning och musik är så pass effektiv att man tror på det man ser.

Vissa obehagliga moment finns. Människor som brinner inne. Förkolnade kroppar. Stora glasbitar som far in i ansiktet på folk. Skrikande barn. Flyende människor. Ganska skoningslös alltså.

Jag blir sittande själv och tänker efteråt vad som egentligen är rätt. Kanske var det Japans öde att utplånas. Eller var det bara förvirrat yrande av en senil gammal japansk gubbe.

Starkt. Underhållande. Berörande.

Av: Fred Andersson

Inga kommentarer: