Recension: Crazy Lips

Crazy Lips (Hakkyousuru kuchibiru)

Skådespelare: Hitomi Miwa, Kazuma Suzuki, Ren Osugi, Hiroshi Abe, Hijiri Natsukawa, Yoshiko Yura, Tomomi Kuribayashi, Shirô Shimomoto, Ikko Suzuki, Kasumi Takahashi, Yumi Yoshiyuki

År: 2000

Land: Japan

Genre: Skräck, komedi, action

Regi: Hirohisa Sasaki

Manus: Hiroshi Takahashi

Satomi lever tillsammans med sin mor och syster i ett mindre hus. Det lugn som tidigare funnits där har nu förvandlats till ett kaotiskt helvete då Satomi’s bror är efterlyst av polisen då han misstänks för ett flertal brutala mord. Vardagen kantas nu istället av hotfulla telefonsamtal och stenar som kastas genom fönsterrutorna. Dessutom står en hel hop med hungriga journalister utanför och väntar dag och natt på att nåt spännande ska dyka upp. Satomi går i ett försök att lösa hela mordgåtan till två medier för att be dem om hjälp. Medierna följer med till huset och snabbt märker Satomi att deras metoder är långt ifrån normala. Det visar sig att de har andra planer och de tar full kontroll över hushållet och använder familjen i sexuella riter. Den enda hjälpen Satomi kan få är av några udda FBI agenter. Men vad de inte vet om är att stora saker är i görningen.

Crazy Lips är en väldigt udda film. Detta kan vara på både gott och ont. Som lättast kan man nog jämföra detta verk med Takashi Miikes Visitor Q och Happiness of the Katakuris. Miike har talangen att få de mest galna och kontroversiella ämnena att funka utomordentligt. Vare sig det gäller våldtäkter eller extremt våld så har denna man en unik förmåga att sammanfoga allt på ett sätt som lätt accepteras även av de lite kvackmagade åskådarna. Hirohisa Sasaki hade inför Crazy Lips ett manus som säkerligen hade kunnat överföras till film på liknande sätt likt Miikes produktioner. Men så blev inte fallet. Vad vi istället bjuds på är en smått obegriplig film som växlar mellan olika genres utan något direkt syfte. Efter alla lovord jag hört om den så kan jag omöjligt dölja min besvikelse vilken är tämligen stor. Däremot kommer jag här nedan också berätta om de moment som filmskaparna faktiskt gjorde något riktigt bra av.

Handlingen är av ett sällan skådat slag, totalt obegriplig för det mesta och knappast lämpad för ett ordentligt berättartempo. Det levereras mycket ur många olika genrer fast oftast med ett ganska taskigt genomförande. Humor, drama, action, sångnummer, våld, nekrofili, sex och våldtäkter avlöser varandra titt som tätt, speciellt under dess sista skede. Varför de valde att inkludera så mycket skulle jag gärna vilja veta. Jag tror bestämt att de skulle ha satsat mer på specifika områden istället för att röra till allting, och därmed kunnat stoltsera med en betydligt bättre produkt. Stämningen blir på många vis helt kaotisk under långa sträckor och det ges aldrig någon riktig intresseväckare för att man ska orka engagera sig tillräckligt. Ja det är konstigt att man inte orkade bry sig för på pappret är detta trotsallt ett tilltalande koncept. Det råder ju knappast brist på fantasi, men som sagt genomförandet är mindre bra.

Vad som i mitt tycke drar ner Crazy Lips i fördärvet är dess sex och våldtäktsscener. Dessa känns så oerhört malplacerade och är alldeles för extrema för att passa den annars så lättsinniga tonen filmen framförs i. Jag vet inte riktigt hur många, men det är ett alldeles för stort antal av dessa scener som tar upp speltiden. Utseendet på dessa är smutsiga men inte särskilt magstarka. Man inges aldrig något intryck av att det som visas är groteskt men våldtäktsscenerna bör ändå ha slopats helt och hållet. Istället tycker jag att mer tid borde ha lagts på att föra fram karaktärerna då merparten av dessa mest står och gömmer sig i skuggan för att först under slutminuterna träda fram och prestera något av större värde. Filmens olika element funkar inte i harmoni utan krutet läggs oturligt nog oftast på tämligen onödiga moment. Och som jag nämnde i början av recensionen så är det få regissörer som på allvar kan kombinera två så skilda teman som humor och våldtäkt. Miike kan men uppenbarligen inte Hirohisa Sasaki.

När det gäller filmens skådespelarinsatser så måste jag medge att jag är relativt nöjd. Några utstickare till prestationer kan väl produktionen inte skryta med men de räcker gott och väl. Höjdpunkten är utan tvekan Ren Osugi’s korta framträdande som en tv-reporter där han sannerligen levererar några otroligt underhållande repliker och kroppsrörelser. Hans dans är onekligen spektakulär men däremot mindre attraherande. En karaktär som förnöjer minst lika mycket men som konstigt nog ges långt ifrån tillräckligt med utrymme är FBI agenten spelad av Hiroshi Abe. Mer speltid åt honom hade förgyllt rejält, det kan jag garantera. Utrymme är väl egentligen en av filmens största brister tillsammans med den knappt existerande logiken. Vi presenteras under filmens gång för ett stort antal intressanta personer men endast ett fåtal får mer än några minuters speltid. Det är givetvis väldigt synd och alstret får i slutändan lida mycket av detta val.

Dags att skriva lite om Crazy Lips starkaste bedrift, nämligen actionscenerna. De förhåller sig främst till slutet vilket övergår från en pervers skräckfilm till en orgie i våld och häftiga fightingsekvenser. Det är ingen medelmåttig action precis utan vid första anblicken kunde man ana att ett professionellt team stått bakom den. Och visst är det så, ett stunt team från Hong Kong med ingen mindre än Xin Xin Xiong i spetsen ger oss några sprängfyllda minuter med action i härlig Versus anda. Typisk Hong Kong action blandat med Versus lekfulla uppvisningar säger väl en hel del. Xin Xin Xiong är för de bekanta med Hong Kong film ett någorlunda känt namn och han har ofta setts tillsammans med Jet Li i de filmer han medverkar framför kameran. Så tummen upp för filmfighterna, de är helt superba och ger filmen en karaktär man knappt vågat hoppas på. Att våldet är rejält överdrivet under dessa stunder gjorde mig ingenting, inte då alltsammans framfördes med en så humoristisk framtoning. Däremot känns det hela mediokert när det slängs in ytterliggare en våldtäktsscen under det hela som sedan övergår till nekrofili. Långt ifrån passande måste jag säga.

Crazy Lips är i slutändan ett verk som jag står väldigt kluven inför. Detta beror främst på dess omotiverade sex och våldtäktsscener vilka inte alls hör hemma i något som detta. Även det faktum att karaktärerna knappt får någon värdig tid drar ner betyget och likaså att filmen brister så ofantligt i logik. De många segmenten har på ett rätt så uselt sätt fogats ihop och produktionen känns stundtals ganska amatörmässig. Men så har vi också en hel del gott att hämta, saker som fighterna, våldet, karaktärerna i den mån de får agera samt humorn vilken mestadels funkar strålande.

Av: Peter Nilsson