onsdag 27 augusti 2008

Recension: Duell i Söderhavet


Duell i Söderhavet (Hell in the Pacific)

Skådespelare: Lee Marvin, Toshirô Mifune

År: 1968
Land: USA
Genre: Drama, krig
Regi: John Boorman
Manus: Reuben Bercovitch, Alexander Jacobs

Under andra världskriget lyckas en nerskjuten amerikansk pilot (Lee Marvin) ta sig iland på en tillsynes öde ö. Vad han snart blir varse om är dock att ön sedan ett tag tillbaka även inhyser en Japansk soldat (Toshiro Mifune) som överlevt förlisningen av sitt krigsfartyg. Givetvis blossar fiendeskap upp mellan dem och under en längre tid gör de allt som står i deras makt för att eliminera eller tillfångata varandra. När de senare inser att de måste samarbeta för att någonsin kunna ta sig ifrån ön så gräver de för ett tag ner krigsyxan och hjälps åt med att bygga en flotte som ska föra dem till någon bebodd plats. Väl ute på havet tar törsten övertaget och deras hat gentemot varandra väcks åter till liv.

John Boormans Duell i Söderhavet eller Hell in the Pacific som är dess originaltitel ger oss ett mycket intressant och tankeväckande filmkoncept. Det är en produktion som i det stora hela utspelar sig på en och samma ö där filmens två enda skådespelare manipulerar och provocerar varandra för att sedan tvingas samarbeta för överlevnad. Det är en smått fascinerande idé och genomförandet är i sin helhet utmärkt. Boormans regi är utomordentlig då han lyckas undvika tröttsamma skeden trots att handlingen flyter på i ett relativt långsamt tempo. Det är synnerhet extra skickligt om man har i åtanke att dialog knappt existerar och enda sättet våra två huvudrollsinnehavare kan kommunicera på är genom kroppsrörelser. Att Boorman även lyckas varva mellan allvarliga och humoristiska segment och samtidigt bibehålla den spänning som ständigt genomsyrar stämningen är enbart det värt applåder.

Själva inspelningen av filmen verkar inte ha pågått under de bästa förutsättningarna. Shobu Hashimoto, en av filmens medförfattare gav mot Boormans vilja fel manus till Toshiro Mifune där hans karaktär framställdes på att alldeles för oseriöst sätt. Detta ledde i sin tur till att otaliga dispyter mellan Mifune och Boorman uppstod under inspelningen. Boorman själv ska ha sagt att Mifune hatade honom, och det helt berättigat. Han kände sig förödmjukad när han ständigt gjorde fel och var tvungen att protestera gentemot Boorman för att rädda ansiktet. När Boorman senare skadade sig allvarligt och var nära att tvingas amputera benet så berättade Hollywood producenterna för Mifune att en annan regissör skulle få ta över. Men Mifune vägrade blankt då han lovat Boorman att medverka i hans film. Så Boorman fick tillbaka ansvaret att regissera. Förutom detta så låg en ofta väldigt berusad Lee Marvin alltid på stranden och försvårade inspelningen ytterligare. Låter väl kanske inte som om någon av dem befann sig i himmelriket under denna tid. Men vi vet med oss att katastrofala inspelningar inte sällan resulterar i riktiga fullträffar. Se bara på Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Oliver Stones Patrioten. Och absolut inte att förglömma detta alster då.

Ett starkt moment som tillför en ödslig men samtidigt ganska tilltalande stämning är dess utseende. Scenografin är smått fantastisk och söderhavsöarnas skönhet och vilda uttryck nyttjas på allra bästa sätt. Visst är det vackert men man ges också intrycket av att de snart kommer dö om de inte lyckas ta sig ifrån ön. Under de scener där de bägge herrarna befinner sig på havet förmedlas också en riktigt otäck känsla. Tillsammans med det nästan skräckingivande och bitvis obehagliga soundtracket som består av stråkar, cellos och andra skräckbetonade toner så slår deras lidande på en med en ofantlig kraft. Det är starkt och känns onekligen ganska realistiskt.

Toshiro Mifune och Lee Marvin - filmens enda skådespelare var ett oslagbart val, de är definitivt en helt lysande kombination. Deras udda och fientliga relation porträtteras trovärdigt av bägge aktörer. Toshiro Mifune levererar ett fullkomligt strålande framförande som hör till en av filmens starkaste punkter. Enbart hans insats är en direkt anledning för att se filmen. Mifunes karaktär är i mitt tycke både snäppet intressantare och något mer välspelad men det går knappast att förneka att de bägge är perfekt formade för varandra. De kompletterar varandra på ett smått magiskt vis. Deras kulturella skillnader och annorlunda tankesätt framförs helt klockrent, och det trots att filmen är så pass fattig på dialog. Det är deras ansiktsuttryck och kroppsliga handlingar som berättar deras avsikter och ståndpunkter. Att både Lee Marvin och Toshiro Mifune lämnar ett bestående uttryck kan jag garantera. Vad som är så fängslande med dem är deras envishet som ständigt leder till konfrontationer och detta är både underhållande och tragiskt.

Slutet kom som en chock och jag var tvungen att spola tillbaka för att försäkra mig om att jag verkligen sett rätt. Oväntat är det och folks tycke för det varierar kraftigt då vissa anser att det är helt genialiskt medan vissa finner det amatörmässigt. Jag förhåller mig tveklöst till den första skaran. Duell i Söderhavet är en av många förbisedd liten pärla som hör till Boormans absolut finaste verk tillsammans med Den Sista Färden. Det är en skickligt berättad historia där Boorman gör en stark bedrift att hålla riktigt hög kvalité genom hela speltiden, och detta i en film med oerhört lite dialog. Mycket av detta beror på dess härliga utseende och välslipade skådespeleri. En historia som är lättsinnig, samtidigt sorglig och berörande. En stark rekommendation.

Av: Peter Nilsson

Inga kommentarer: