torsdag 28 augusti 2008

Recension: Green Chair


Green Chair (Noksaek uija)

Skådespelare: Seo Jeong, Shim Ji-ho, Oh Yoon-hong, Baek Hak-gi, Kim Hye-wook

År: 2005
Land: Sydkorea
Genre: Drama, romantik
Regi: Park Chul-soo
Manus: Kim Jun-han, Park Chul-soo

När den äldre Kim Mun-hee (Jung Suh, från Peppermint Candy och The Isle) släpps från fängelset efter att ha avtjänat sitt straff för sin relation med den minderåriga Seo-hyun (Ji-ho Shim, debutant), träffas paret åter igen. De tar vid där relationen slutade, som i princip gick ut på att äta och ha sex hela dagarna. Trots invändningar från vänner och samhället kan de sexgalna turturduvorna inte hålla tassarna borta från varandra och lusten förvandlas som en drog från lust till besatthet.

Jag tänkte inte skriva en recension av den här filmen först, för när jag såg den imponerade den inte särskilt mycket på mig, men nu några dagar senare så inser jag hur den hela tiden har legat i bakhuvudet på mig och skriker om att få komma ner på papper. Jag var helt enkelt tvungen att försöka få ner i ord vad det är för känsla som den här filmen har gett mig, men jag tror det kan bli svårt. Jag hade läst en del om den och folk har nämnt den bland sina favoriter från 2005 och jag förstår nu varför.

Den här filmen har en sund syn på sex och inte blyg att visa det. Jag är glad att jag såg den ensam för den är så intim att den skulle få Jenna Jameson att rodna. Trots att det inte skulle ha varit bekvämt att se den tillsammans med andra kan jag inte släppa tanken om hur kul det hade varit att se den på bio trots allt, bara för att få den totala känslan av pinsamhet. Det är nästan en film man rekommenderar till folk på skoj för att man vill genera dem, precis som man rekommenderar någon "Irreversible" när de inte vet vad som väntar dem. Men Green Chair är inte bara sex. Efter 30 hårda minuter slakar den och koncentrerar sig på relationen istället och går endast tillbaka i små doser.

Men den hade varit ännu bättre om den hade varit mer vågad ändå. Dessutom känner man inte att relationen är så kontroversiell. Dels för att Seo-hyun numera är myndig och Kim Mun-hee ser faktiskt ut att vara i 20-årsåldern så paret är faktiskt utseendemässigt trovärdigt. Man fokuserar endast på paret (och delvis på deras rumskamrat) när de är tillsammans. Det jag saknar är en bild på hur de lever sina liv när de inte är med varandra. Det verkar som mannen inte har några killkompisar att diskutera situationen han är i, vilket hade varit intressant att se. Om inte så hade det varit intressant att se vad han INTE nämnde till sina kompisar. Han har dock en jämnårig beundrare som mest känns ditsatt för att visa hur han tar avstånd från en normal relation. Det hade känts mer trovärdigt och lättare att relatera till filmen om den hade visat mer verklighetssituationer. För det känns mer som en idyllisk fantasibubbla som väntar på att spricka.

I mitten av filmen känns det inte som det händer någonting och det är inte förens i slutet som filmen tar en vändning och blir ännu mer surrealistiskt. Under ett födelsedagskalas bjuds alla bekanta in och får ge sin syn på den kontroversiella relationen. Håll öronen öppna efter referensen till en annan sydkoreansk produktion som är mycket rolig. Ett krystat slut behövs dock för att markera filmens poäng. Det hade lämnat en oerhörd tomhet om filmen bara hade dött ut och slutat, så jag har inget emot det annorlunda slutet som knyter ihop filmen bra.

Ibland händer det att filmer ändrar ditt sätt att tänka och se på saker. Det är inte ofta, men när det väl händer så inser man hur bra film kan vara och dess slagkraft. Precis som "Fight Club" får de flesta att vilja slå till den som sitter bredvid får Green Chair dig lust att hyra ett hotellrum och ha sex med någon i flera dagar. Men filmen är inget man slår på en fredagskväll med polarna för underhållnings skull, för den är låång och seeg. Det bra med filmen är inte under tittandet utan efteråt när den sätter sig i huvudet och får dig att tro att det här är den enda filmen du har sett den här månaden, fastän det inte stämmer. Den tar två timmar av ditt liv men till skillnad från de mesta skräp därute ger den faktiskt något tillbaka också.

Av: Martin Längkvist

Inga kommentarer: