lördag 30 augusti 2008

Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah 2


Plook Mun Kuen Ma Kah 2

Skådespelare: Panna Rittikrai, M.L. Sureewan Suriyong

År: 19??
Land: Thailand
Genre: Action, martial art, äventyr
Regi: Panna Rittikrai
Manus:

Efter att ha blivit hysteriskt glad över ettan, så kom tyvärr Plook Mun Kuen Ma Kah 2 som en ren besvikelse. Iofs hade den en del poänger, men den kändes inte alls lika ambitiös och spektakulär som ettan.

Som vanligt så ska ett gäng människor ut i den beryktade djungeln (akompanjerade av soundtracket till Prince of darkness) och leta efter något, troligen ett magiskt svärd, som ligger i en sjö. Väl inne i djungeln så stöter dom på lite banditer och naturligtvis, så är det en extra ond person (med lösmustasch) som väcker upp får kära Rittikrai-zombie med hjälp av lite svart magi!

Som en Jason Voorhees-klon så börjar Rittikrai ta livet av våra vänner en efter en, ibland genom kampsport, ibland genom att bara ge dom ett rejält slag, ibland genom strypning och en gång verkar det som om han klämde en brud på tuttarna så att hon dör (akompanjerat av lustiga ljudeffekter á biltuta).

Handlingen i den tredje filmen jag skriver om i den här tråden påminner alltså minst sagt starkt om handlingen i de två föregående Inget fel med det, men bara en lite notering.

Varför den onda magikern väckt upp Rittikrai den här gången vet jag inte. Troligen bara för att kanske få leta efter det magiska svärdet själv eller enbart för att vara elak och sadistisk. Fighterna i sig är inte dåliga, dom är snabba och rappa och vi ser extra tydligt hur Rittikrais fascination för akrobatik har påverkat action-scenerna. Det är extra många volter, kullerbyttor, hopp och pareringar som mer hade passat i en gymnastiktävling än i regelrätt kampsport, och det är skitkul. Se även Born to fight, där det i stort sett bara är sånt. Så det är i alla fall inte tråkigt.

Men den faller på att det tar nästan 30 minuter innan den första actionscenen och att finalen mellan zombien och det nya stjärnskottet, mumien, är väldigt väldigt väldigt svagt. Mumie-skådisen är stel, kanske för att han är en mumie, men också för att han helt enkelt inte är lika duktig, och det känns som om filmskaparna snabbt har försökt få klart scenen så att dom kan gå vidare till något roligt.

Man har också brett på ett extra tjockt lager av buskis (t ex tut-ljudet när det kläms på bröst), men även lite Benny Hill-artade jaktscener och Rittikrai som gör fåniga miner och tokar sig. Ganska kul, men efter den första filmens hårdslående stil så blir det inte riktigt helgjutet.

Å andra sidan så är den nog blodigare än ettan, dels genom att magikerna som bråkar med varandra skär folk med osynliga knivar och skjuter folk med osynliga vapen – vilket resulterar i squibs och blodflöde. Den tuffaste scenen är när en snubbe får ett slag i bröstet så att kraften gör så att hans ryggtavla exploderar. Skoj.

Av: Fred Andersson (2007-10-26)

Inga kommentarer: