lördag 30 augusti 2008

Recension: The Yakuza


The Yakuza

Skådespelare: Robert Mitchum, Ken Takakura, Brian Keith, Herb Edelman, Richard Jordan, Keiko Kishi, Eiji Okada, James Shigeta, Kyosuke Mashida, Christina Kokubo, Eiji Go, Lee Chirillo, M. Hisaka, William Ross, Akiyama

År: 1974
Land: USA, Japan
Genre: Kriminalare, drama, thriller
Regi: Sydney Pollack
Manus: Leonard Schrader, Paul Schrader

Sydney Pollacks The Yakuza har länge varit en film som gäckat mig. Har alltid velat se den och vips, utan någon som helst förvarning så finns den på svensk DVD och för en hyfsat billig penning på MediaMarkt.

Paul Schrader och hans bror Leonard sålde manuset till The Yakuza för trehundratusen dollar, vilket till och med idag är en jäkligt saftig summa pengar för ett manus. I alla fall i u-landet Sverige. Vad dom hade totat ihop var troligen den hittills enda intelligenta och respektfulla, realistiska och utmärkta amerikanska Yakuza-skildringen någonsin, fast givetvis med amerikanska inslag – som inte kunde bli bättre.

Robert Mitchum spelar Harry Kilmer, auktoriserad privatdeckare, investerare, före detta polisman. Alltiallo helt enkelt. En dag så ringer hans gode vän Tanner (Brian Keith) och behöver desperat Harrys hjälp. Tanners dotter har blivit kidnappad av den japanska maffian efter att Tanner lyckats fippla bort en vapenaffär. Yakuzan vill ha tillbaka sina pengar, eller åtminstone vapen och hotar att skickat honom hans dotter – i flera mindre paket.

Harry beger sig till Japan där han tar hjälp av Ken Tanaka (Ken Takakura), den mystiska Yakuza-brodern till hans livs kärlek, Eiko (Keiko Kishi). Men mötet med Eiko väcker nya känslor till liv och även Harrys ”livvakt”, som skickats med av Tanner, den unge och lydige Dusty (Richard Jordan) blir lite beförtjust i Eikos dotter.

Men fritagningen av Tanner dotter går snett, flera Yakuza-medlemmar dör och snart så är det fler än maffian som vill ta livet av Ken, Harry och deras vänner och familjer…

Sydney Pollack har varsamt fört Schrader-brödernas manus till den vita duken med en sådan perfektion att det är absurt. Respekt finns både för karaktärer och dramat som för actionscenerna och våldet. Skildringen av Yakuzans traditioner, språk och beteende är mycket fint skildrat, till den grad att man faktiskt tror sig förstå hur det fungerar. Man accepterar hedern och den så kallade rättivisan utan problem.

Det som också gör filmen unik som en tillsynes amerikansk film är att de japanska karaktärerna är lika fint skrivna som de amerikanska. Samma djup, samma genomtänkta utveckling och så långt ifrån karikatyrer som vanligt. Robert Mitchum, som ibland har en tendens att se väldigt uttråkad ut i sina filmer, gör en strålande insats och passar perfekt som den slitne, åldrade Harry. Men bäst av alla är kanske den fantastiska Ken Takakura som Tanaka. Med dignitet och känsla så spelar han en karaktär som desperat försöker hålla väldigt mycket ångest inom sig. Takakura har visst spelat Golgo 13 i en film från 1973 och jag blev extra glad då jag såg en stor Golgo 13-affisch skymta förbi i bakgrunden.

Som actionfilm beträffar så är den mycket bra. Pollack har bra flyt i svärdsfighterna och är sällsynt intensiv även i skottlossningarna, där främst då Mitchum för skjuta ner Yakuzas på löpande band. Men det är Katana-fighterna, med Takakura i högform, som en efter en tar sig igenom ett tjugotal fiender mot slutet som verkligen är höjdpunkten. Vilken kille. Eftersom filmen är gjort i mitten av sjuttiotalet så är det både gritty, blodigt och våldsamt, men snyggt och extremt stilrent.

Om det är något negativt med den här filmen så är det att den kunde ha fått pågå i två timmar till. Eller i alla fall fått en uppföljare. Jag vill veta mer om karaktärerna. Jag vill se dom utvecklas ännu mera. För det finns många gangsters att ta hand om veckans ultimata radarpar:

Robert Mitchum och Ken Takakura.

Av: Fred Andersson (2008-01-24)

Inga kommentarer: