Recension: Don't Tell My Partner

Don't Tell My Partner (Tau ching nam nui)

Skådespelare: Raymond Tso Wing Lim, Jimmy Wong Shu Kei, Gan Piu Kwan, Ben Ng, Madoka Osawa, Siu Chet Yuen, Tong Tak Wai

År: 1997

Land: Hong Kong

Genre: Erotik, drama

Regi: Otto Chan Juk Tiu

Manus: Otto Chan Juk Tiu

Keith Chow är en man med flickvän och ett hyfsat arbete. Han känner sig dock lite uttråkad av dagliga rutiner och vill ändra på sin enformiga tillvaro. Hans nära vän, hårfrisören David råder honom att träffa andra vid sidan av flickvännen, engångsligg tycker han är den perfekta lösningen. Keith är dock en man med korrekta moraliska värderingar och ser hellre att det rätta vore att stadga sig. På jobbet blir han sexuellt trakasserad av en äldre, kvinnlig kollega, men hennes skamliga förslag är också något han lyckas motstå. Keith lyckas alltså hålla fingrarna i styr, åtminstone tills han träffar en ny arbetskamrat vid namn Nancy Lee, en ung och attraktiv kvinna som direkt visar intresse för honom. Att det blir en del intriger säger sig självt och mer av handlingen känns inte väsentlig att förtälja.

”Don’t Tell My Partner” gav aldrig upphov till förhoppningar innan skådning. Inte heller efterlämnade filmen några direkt positiva tankar. Nej, detta är ett mjukpornografiskt drama fylld med intriger som sällan engagerar. Det är ärligt talat en rätt fånig historia med dialog som kan tyckas anpassad för en billig porrfilm (ja, jag har sett sådana). Att den känns så extremt tillgjord medför dock en omedveten komisk underton som bitvis lyckas tänja läpparna till ett svagt leende.

Jag fann lustigt nog de två manliga huvudrollsinnehavarna, Jimmy Wong och Raymond Tso relativt underhållande, även om deras bristfälligt övertygande förmåga förhöll sig på en låg nivå. Deras lättsinniga närvaro bjöd däremot upp till en lite lättare stämning mellan de långvariga och ofta lite trista sexakterna. Filmning, ljussättning och allt som hör till utseendet kändes dock ganska stabilt och var det som ändå lyckades behålla ett svagt, men ändå existerande intresse för vad som visades. Musikspåret gav dock en obehagligt äcklig eftersmak, en hemsk blandning av porrig kryssningsmusik.

”Don’t Tell My Partner” är en platt film med ytterst lite att säga. Om Otto Chan ville framhäva något överhuvudtaget tvivlar jag på och någon direkt ambitionsnivå märks aldrig. Jag vill dock poängtera att filmen trotsallt rymmer några partier som höjer sig över den i regel mediokra nivån och komplett värdelös vill jag inte riktigt påstå att den är.

Av: Peter Nilsson