torsdag 28 augusti 2008

Recension: Goke, Body Snatcher From Hell


Goke, Body Snatcher From Hell (Kyuketsuki Gokemidoro)

Skådespelare: Yûko Kusunoki, Tomomi Sato, Teruo Yoshida, Kathy Horan, Hideo Ko, Eizo Kitamura, Masay Takahashi, Hiroyuki Nishimoto, Kazuo Kato

År: 1968
Land: Japan
Genre: Skräck, Sci-Fi
Regi: Hajime Sato
Manus: Kyuzo Kobayashi, Susumu Takahisa

"A fiendish vampire from a strange world in outer space drains his victims' blood and turns them into weird corpses!"

Behöver jag säga något mer egentligen? Här har vi ju allt vi behöver:

Vampyr. En klassiker.
En vampyr från rymden. Obetalbart.
En vampyr från rymden som tar över människor genom en spricka i pannan. Udda, men det fungerar.

Det hela resulterar i en ganska mysig liten film som inte är exceptionell på något sätt, men däremot stämningsfull och förvånansvärt mörk. Ett flygplan på väg från Tokyo stöter på mystiska väderfenomen och flockar med självmordsbenägna fåglar som flyger rakt in i planet. Med ombord finns en samling nervösa individer, bland annat en man som försöker ta sig ut ur Japan då han lönnmördat en brittisk diplomat. Det hela slutar givetvis i en gisslansituation och planet kraschlandar någonstans i obygden. Mannen som orsakat det hela tar en kvinna som gisslan och flyr ut i natten, för att raskt stöta på ett flygande tefat. Mannen blir som hypnotiserad, varpå hans panna spricker upp för att släppa in en slemmig parasit. Såklart. Nu börjar kampen mot rymdvampyrerna, men inte utan lite inbördes slagsmål och gruff. En efter en trillar de av pinnen.

Det här är en film som jag länge velat se och förväntningarna har varit höga. Som tur var så blev jag inte besviken. Filmen är snyggt gjord med ganska bra specialeffekter. Flygkraschen är väl det som man kan störa sig på då det är väldigt uppenbart en miniatyr, men jag har sett sämre. Om man vill vara väldigt negativ så kan man säga att hela filmen egentligen ser ut lite som ett Dr Whoavsnitt på 35 mm film, då de flesta scenerna verkar vara inspelade på ett grustag, men det fungerar faktiskt ganska bra. Fotot är rent, snyggt och stämningsfullt, speciellt i scenerna där himlen har en blodröd färg (som Quentin Tarantino uppmärksammat och snott för en scen i Kill Bill). Det här är en perfekt film att slå på en sen kväll, eller en regning eftermiddag. Mörk, dyster och lagom spännande. Inget mästerverk, men bra underhållning.

Av: Joachim Andersson

Inga kommentarer: