Recension: Daimajin

Daimajin

Skådespelare: Miwa Takada, Yoshihiko Aoyama, Jun Fujimaki, Yutaro Gomi, Tatsuo Endo, Riki Hashimoto, Hideki Ninomiya

År: 1966

Land: Japan

Genre: Fantasy, äventyr

Regi: Kimiyoshi Yasuda

Manus: Tetsuro Yoshida

En illasinnad krigsherre störtar en styrande ätt och förslavar kungadömets befolkning. En ung prins och prinsessa lyckas undkomma tyrannen och belägrar sig i ett avlägset berg, intill en jättelik stenstaty. Denna staty är en s.k. Majin, en uråldrig gud som alla fruktar. När prinsen många år senare tillfångatas ser prinsessan ingen annan utväg än att väcka den slumrande guden till liv igen.

I trilogin om ”Daimajin” är detta den enda delen som regisserats av Kimiyoshi Yasuda. Uppföljaren ”Return of Daimajin” axlades av Kazuo Mori medan den tredje och sista, ”Wrath of Daimajin” verkställdes av suveräne Kenji Misumi. Kimiyoshi Yasuda visar sig vara ytterst pålitlig gällande filmens estetiska detaljer, men missar att leverera en tillräckligt slipad story. Då tycker jag faktiskt att han lyckats bättre med många av sina bidrag till den älskade filmserien om Zatôichi. I ”Daimajin” följer vi prinsen, hans närmsta, och några hunsade lokala invånare. Prinsen blir så småningom vuxen och bereder sig på att hämnas sin faders banemän. Det ser inte helt dumt ut på pappret men blir i filmform aldrig särskilt medryckande.

Vad som istället fångar min uppmärksamhet är dess tilldragande atmosfär. ”Daimajin” är i sin rätta bemärkelse lika mycket art-movie som monsterfilm. Med ett utsökt foto framhävs mystiken i Japans vackra bergslandskap, och musikspåret av produktive Akira Ifukube (Godzilla) är bitvis kusligt effektfullt. På det här står sig filmen länge, en bra bit över halva speltiden är mitt intresse fortfarande ganska stort. Med besked går olyckligtvis mycket omkull just efter denna tid. Det är då jag frenetiskt väntar på att vår käre Maijin ska slå upp ögonen och ge skurkarna den omilda behandling de förtjänar. Prinsen och hans följe är inte längre särskilt sympatiska utan känns nästan lite irriterande i sitt uppförande.

Lyckligtvis inträder en stund av våldsam harmoni då stengubben slutligen beslutar sig för att skapa oordning i byn. Spelad av Riki Hashimoto (Fist of Fury) raserar Majin byggnader i smakfullt tempo. Män i gummidräkter och miniatyrer som stampas och krossas är emellanåt oförskämt roande. Det enda som egentligen grämer mig är att speltiden med Maijin i fokus passerar fort och lämnar mig med en önskan att se mycket mer. 10-20 minuters extra speltid skulle absolut vara fördelaktigt. Utöver Maijins bärsärkagång är resten av filmvåldet inte särskilt spektakulärt, några inslag med duellerande samurajer och hur befolkningen förtrycks av sin nye härskare blir sällan riktigt dramatiska.

”Daimajin” är av många en omtyckt klassiker. Det är trots allt en förvånansvärt seriös och gedigen film, och konceptet faller säkerligen åtskilliga fans i smaken. I sedvanlig ordning gick jag in med höga förväntningar och lämnade således teven en smula besviken. Jag hade uppskattat en extra kraftansträngning gällande filmens känsloladdade element. I nuvarande stund minns jag inte många av filmens karaktärer med större glädje. Det som, för min del, räddar helheten är dess praktfulla yttre och naturligtvis Maijins strövtåg. Och det är tillräckligt för ett skapligt betyg.

Av: Peter Nilsson (2007-08-23)