lördag 30 augusti 2008

Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah


Plook Mun Kuen Ma Kah

Skådespelare: Panna Rittikrai, M.L. Sureewan Suriyong

År: 19??
Land: Thailand
Genre: Action, martial art, äventyr
Regi: Panna Rittikrai
Manus:

Pannas debutfilm är som sagt var Kerd Ma Lui från 1986. Sedan gjorde han en nyinspelning av den för några år sedan som är helt vansinnig. Men han gjorde också åtminstone två uppföljare till orginalfilmen, detta är Kerd Ma Lui 3. Av axelvaddar och stulen musik att döma så är denna troligen från samma tidsperid, kanske lite senare, och börjar svagt…men fortsätter väldigt starkt.

De tidigare filmerna hade handlingar som var enkla att följa utan text, men här är det så många karaktärer som springer runt, på och i varandra att det faktiskt är omöjligt, speciellt utan engelsk text. Troligen är det två poliser eller privatdetektiver som letar efter försvunnet barn (dom har nämligen en bild på en bäbis som dom tittar på med jämna mellanrum). Dom träffar på en tokig keps-kille med snickarbyxor som blir deras hjälpreda och guide i staden dom kommit till. Samtdigt så är det några nördiga killar som råkar i problem med stans maffia, där Panna Rittikrai är väldigt cool och hård som maffialedaren i vit bomullskostym och med elaka ögonbryn. Någonstans här så dyker det upp två… scouter kanske? Svårt att säga. Kan vara någon form av skoluniform också. En av dom, flickan, verkar vara samma som bäbisen på fotot.

På nåt sätt så brakar alla samman och det hela slutar i en fantastiskt slutfight.

Usch vad svårt det är att skriva något om en film man inte förstår, men det visuella – stuntsen och fighterna var i alla fall väldigt imponerande. Första fighten är enkel och utspelar sig i någon betongbyggnad. Den är liksom dom andra i filmen blodig och det används mycket slow-mo för att verkligen visa att folk bli träffade på ställen där en normal stuntman aldrig skulle vilja bli träffad. Snyggt, men inget unikt alltså.

Lite senare så blir en av nörd-killarna jagad av ett gäng, kanske maffian… eller så är det ett annat gäng. Lite svårt att hänga med. Och här har vi en lustig grej… i vilken annan film har vi sett en av hjältarna bli jagad av ett gäng genom trånga gränder och tvingas hoppa över, under och genom olika föremål, samt ibland stanna och bara stunta sig bort från förföljarna rent allmänt? Jepp, Ong-Bak, samma film som Panna gjort actionkoreografin till. Här har vi faktiskt i stort sett samma scen, fast med mindre budget och inte lika vansinnig. Han hoppar över en vagn, över en eld och genom hålet på en stege som bärs över vägen. Men det är exakt samma scen. Underhållande.

Någonstans däremellan så får vi även lyssna till hela Michael Jacksons Beat it (heter den väl?) samtidigt som en annan snubbe övar dans och fighting till den. Helt obegripligt, men väldigt imponerande fysisk insats av killen. Funderar nästan på att lägga ut den på youtube för att låta folk få se denna bisarra scen.
Sedan har vi då slutscenen. Först och främst. Den är nitton minuter lång och det är stort sett oavbruten fighting. Tänk er Jackie Chan i högform, fast dubbelt så mycket stunts och enormt blodigt. Folk som sprutar blod ur munnen när dom snurrar runt i luften eller killar som får ansikten sönderslaget av plankor? Folk som flyger genom väggar, in i en annan vägg där det tar tvärstopp och sedan två meter ner rakt ner i marken med huvudet först. Massor av klipp där folk flyger in i väldigt hårda delar av byggnaden (troligen en trä-fabrik)… och det tar aldrig slut. Tempot blir bara värre och värre, stuntens våldsammare och våldsammare och blodet bara sprutar mer och mer. Panna är i stort sett oövervinnerlig och spöar egentligen alla som dyker upp. Hans två hantlangare med rakade huvuden och massiva ögonbryn rensar upp en hel del dom också, tills dom till slut blir besegrade.

Innan filmen sätter igång så presenterar Panna sitt team och sina skådisar, och det bekräftar bara min känsla av att dessa människor är som en stor familj. Alla är med, ibland i större eller mindre roller, det är ganska easy-going och stundtals lite improviserat. I feltagningarna som är med i eftertexterna på flera av hans filmer så verkar det vara väldigt avslappnat och Panna visar även där vilken komisk begåvning han är. Mycket leenden, precis som det ska vara när ”familjen” gör actionfilm i Thailand :)

Av: Fred Andersson (2007-10-24)

Inga kommentarer: