Recension: Peony Pavilion

Peony Pavilion (Youyuan jingmeng)

Skådespelare: Joey Wong Tsu Hsien, Daniel Wu Yin Cho, Rie Miyazawa, Yon Fan, Zhao Zhigang, Brigitte Lin Ching Hsia (röst)

År: 2001

Land: Hong Kong

Genre: Drama

Regi: Yon Fan

Manus: Yon Fan

Kunqu (Kunju) är en av de äldsta varianterna av Kinesisk opera. Med över 600 års historia är Kunquoperan känd som modern till hundra operor, främst för influerandet i andra Kinesiska operaformer, till exempel Pekingopera. Tang Xianzu gav under Ming dynastin liv till en av landets mest älskade pjäser, nämligen ”The Peony Pavilion”. Av Kunqu-trupper har den framförts i hundratals år, och erkända mästare som Mei Lanfang (som Chen Kaige nu gör film om) har medverkat i uppsättningar av dramat.

År 2001, hade en Hong Kong-producerad film vid namn ”Peony Pavilion” premiär. Medan den bara är löst baserad på den ursprungliga handlingen använder sig regissören, Yon Fan, djärvt av den traditionella musiken och låter vissa sekvenser mynna ut i renodlade Kunqu-uppträdanden.

Handlingen är av det enklare slaget. Vi hamnar i 1930-talets Suzhou, i ett aristokratiskt hushålls förfall. Jade (Rie Miyazawa), är femte frun till en förnäm överklassherre, en man som bidar sin tid i opiumrökens drömlika tillvaro. Isolerad och nedstämd bevittnar Jade hur tjänstefolket tvingas sälja dyrbara släktklenoder i ett förtvivlat försök att sörja för herrens dekadenta livsstil. Situationen är desperat och hemmets fortsatta existens ter sig förkommen. I den utsiktslösa stämning som råder finner Jade tröst hos sin mans kvinnliga kusin, Lan (Joey Wong).

Förtrollande vacker, men aldrig särskilt gripande. Det är min bild av Yon Fans sensuella drama ”Peony Pavilion”, ett verk som gjort mig kluven på många punkter. Jag är besviken, samtidigt extremt nöjd. Inledningsvis var jag frustrerad, mina tankar dominerades av negativitet och jag kunde inte förnimma mig själv om dess positiva aspekter. I efterhand har reflektionerna övergått från svartsyn till ren munterhet. Det kanske upplevs som underligt att jag ska begripa filmens kvalitéer först en vecka efter första skådningen. Hursomhelst är jag nu sorglös över att ha fått uppleva den här karakteristiska historien.

Det här är ett opus där intrigen utvecklas oerhört långsamt. Berättandet tar god tid på sig, och som betraktare upplever jag att fokus i första hand ligger på en förkärlek till Kinesisk kultur, en strävan efter att återuppleva svunna tider. Allt är omsorgsfullt realiserat med sagolika nyanser och enastående detaljrikedom. Filmen är harmonisk, och samtliga sång- och dansnummer är ytterst iögonfallande.

Den väsentliga storyn kommer till sin rätt så sent som i filmens andra halva. Det är också dess huvudsakliga problem. En mångfald av vackra scener passerar, vilket beklagligt nog, inte tillåter empatin för karaktärerna att öka. Jag glömmer helt enkelt bort dem i all visuell ljuvlighet som exponeras. Det är ledsamt, framför allt då både Joey Wong (i sitt näst sista framträdande), och Rie Miyazawa gör utomordentliga rolltolkningar. Dessutom får de tämligen långt fram i speltiden en handräckning av en trovärdig Daniel Wu. När jag så småningom lyckas inhämta intrigen blir det snabbt fängslande. Relationen mellan Jade och Lan lämnar utrymme för spekulationer. Rör det sig om lesbisk kärlek eller enbart stark vänskap? Inget demaskeras, utan vi tilldelas bara små fingervisningar. Det visar sig vara en effektiv metod att intressera publiken, synd att känslan inte infinner sig i ett tidigare skede bara.

”Peony Pavilion” är ett utsökt hantverk. För ögat är det en upplevelse i ren förlustelse. I många avseenden är den även perfekt som historisk intresseväckare. Inslagen med Kunquopera gjorde åtminstone mig ordentligt sugen på att öka mina torftiga kunskaper om traditionen, dess historia och utveckling. Mitt slutgiltiga omdöme blir högt, men på grund av ett bristande engagemang gällande handlingen, som tilltar förhållandevis sent, når alltså inte betyget upp i toppklass. Jag vågar till trots rekommendera den här filmen, och tror att många kommer få en trivsam stund framför den.

Av: Peter Nilsson (2007-08-04)