onsdag 27 augusti 2008

Recension: Dolls


Dolls

Skådespelare: Miho Kanno, Hidetoshi Nishijima, Tatsuya Mihashi, Chieko Matsubara, Kyôko Fukada, Tsutomu Takeshige, Kayoko Kishimoto, Kanji Tsuda, Yuuko Daike, Ren Osugi, Shimadayu Toyotake, Kiyosuke Tsuruzawa, Minotaro Yoshida, Yoshida, Shogo Shimizu

År: 2002
Land: Japan
Genre: Drama
Regi: Takeshi Kitano
Manus: Takeshi Kitano

Matsumoto är man som tvingats lämna sin sanna kärlek Sawako för att gifta sig med sin chefs dotter. Sawako blir förtvivlad av detta och försöker begå självmord innan bröllopet. När Matsumoto för höra den hemska nyheten lämnar han sin brud under giftermålet för att leta reda på Sawako. Det går upp för honom att Sawako har förlorat sitt minne av självmordsförsöket och hon är inte mer än en död själ i människokropp. Matsumoto bestämmer sig vid detta ögonblick att ägna sitt liv att försöka hela Sawako. De ger sig tillsammans ut på en lång resa.

Takeshi Kitano har sedan en tid tillbaka varit den regissör från Japan som jag uppskattat allra mest. Detta beror främst på den säregna stil han använder sig av. Poetiska långdragna scener ofta med en våldsam underton är ett av Kitanos kännetecken. Hans konstnärliga talanger är ständigt återkommande och merparten av hans verk tar stundtals verkligen andan ur en. Likaså är karaktärerna en stor likhet, huvudpersonerna är inte sällan tragiska människor fyllda med en tomhet och alltjämt sökande efter något. Bortsett från våld så innehåller Dolls alla dessa element som är så typiska för en Kitano film. Ändå måste jag påpeka att denna produktion är helt i en klass för sig, samtidigt som den starkt påminner om Kitanos övriga verk så är detta kanske ett av hans mest artistiska, långsamma och tankeväckande projekt. Med det vill jag säga att samtidigt som filmen bitvis är kusligt bra och tilldragande så brister den även under vissa moment. Den är oturligt nog också ganska ojämn vilket tillför att den inte kan kvalificera sig bland Kitanos bättre filmer.

Precis som jag förväntat mig så låter Kitano mängder av scener löpa i total tystnad och det är då bilderna som talar. Detta är en av de saker som jag alltid älskat, att man kan bli så berörd utan vare sig dialog eller riktig rörelse är något som fascinerar mig djupt. Och sant och visst så är det sällan som filmskapare lyckas till fullo med att åstadkomma en sån energi och glöd i liknande scener som Kitano. I Dolls är takten dock något som förmodligen kan förstöra upplevelsen för vissa. Trots att bildkompositionerna och kameraarbetet är så gott som fulländat så blir det stundtals väldigt påfrestande att i längden stå ut med dess konstnärliga glans. Det blir helt enkelt lite för mycket för att man ska kunna smälta alltihop. Däremot ska Kitano uppmärksammas för den oerhörda detaljrikedom han framfört, varenda bild är felfri och det är väl synligt vilket enastående jobb som lagts ner på just miljöer, färger och kontrast. Det är lätt att drömma sig in i denna färgstarka värld för den är sannerligen vacker.

Filmen kretsar huvudsakligen kring det kringströvande, dömda paret men eftersom att de säkerligen inte hade kunnat lyfta hela speltiden på sina axlar så har Kitano bundit in ett antal andra berättelser. Egentligen saknar de riktigt syfte och är bara svagt sammanvävda med huvudstoryn. Vi ges aldrig någon bakgrund om de personer som dyker upp utan vi slängs rätt in i deras värld utan att hysa någon större kunskap om vilka de är. Om man ser det från en annan sida så har alla huvudpersoner dock något gemensamt, de är som jag nämnde ovan ganska tragiska människor som på olika sätt har hamnat i ett tillstånd i deras liv som får dem att söka efter något, en mening eller svar. Man får aldrig något riktigt grepp om personerna, det mesta om dem lämnas osagt, men på något vis har Kitano ändå lyckats skapa intressanta människor man faktiskt känner empati för.

Jag har inte mycket mer att tillägga, dels beroende på att jag inte förstår filmen till fullo. Det är svårt att rekommendera ett konstverk som detta till någon för trots att den stundtals är bländande vacker så är den tyvärr också fylld av problem. Handlingen känns med tiden långdragen och när man egentligen inte får nått grepp om det hela så blir det även så att man inte uppskattar den så mycket man vill. Jag känner mig fortfarande något klyvd gällande Dolls, vissa delar var så fascinerande att jag bara ville skrika ut min förtjusning och hylla Kitano som den enastående filmskapare han är. Samtidigt blev jag besviken under flertalet moment som bara framstod som röriga och intetsägande. Ge den en chans och avgör själva om detta verkligen är något för er, personligen håller jag den som Kitanos mest splittrade film men ändå som en bra sådan.

Av: Peter Nilsson

Inga kommentarer: