onsdag 29 oktober 2008

Sydkoreansk remake av A Moment of Romance


Då var det dags för Sydkoreanerna att göra en nytappning på en av Hong Kongs riktiga klassiker, nämligen den omåttligt uppskattade A Moment of Romance. Originalet som släpptes 1990 handlar om en gängmedlem som förälskar sig i en gisslan han tagit efter ett katastrofalt bankrån. Filmen är en fungerande blandning av tårdrypande scener, lite pistolraffel och ordentliga gängbråk. Andy Lau gjorde i A Moment of Romance en lysande rolltolkning och i kölvattnet av filmens popularitet kom både uppföljare samt otaliga efterapningar. Den har sannerligen betytt mycket för Hong Kongs filmindustri och hittar än i dag massor med nya fans.

Rättigheterna till en remake köptes av Impact Limited och projektet sägs bli ett samarbete mellan Sydkorea, Hong Kong och Kina. Ansvaret att regissera nytolkningen har tilldelats Kim Jung-woo, känd för bland annat The Perfect Couple. Några skådespelare har ännu inte bekräftats. Ett bidrag till produktionen kan Jay Chou mycket väl göra, filmbolaget är för nuvarande i förhandlingar med honom med hopp om att Jay ska stå för filmens musik.

I November kommer det hållas en presskonferens i Hong Kong där regissören plus originalskådespelarna Andy Lau, Wu Chien-lien och Ng Man Tat ska dyka upp för att visa sitt stöd inför projektet.

Då återstår det att se om A Moment of Romance äras en nyinspelning värdig originalet. Kan bli intressant!

Av: Peter Nilsson

Sammo Hung avslöjar nya projekt inför 2009


Under premiären av sin senaste film Wushu avslöjade Sammo Hung att han ämnar regissera två filmer nästa år. Sammo var relativt sparsam med riktig information men förtäljde åtminstone att han planerar en film med sig själv i huvudrollen, ett actiondrama, och en produktion med sin son Timmy Hung vilken drar mer åt det komiska hållet med inslag av action.

För tillfället är Sammo Hung aktuell att spela i komedin He Would Be King vars inspelning startar nästa månad. Handlingen ryktas involvera en pensionerad polis (Zhao Chang Jun) som föredrar att leva resten av sitt liv genom att sköta en fotvårdsbutik. Hans dröm stöter dock på hinder i form av en fastighetsmäklare som får nys om polisens dolda kampsportstalanger och bestämmer sig för att sätta honom på prov.

Under premiären av Wushu passade även Jackie Chan på att berätta för media om sitt nuvarande tv-projekt New Shaolin Temple - en serie där vinnarna i dokusåpan The Disciple innehar huvudrollerna.

Av: Peter Nilsson

Takeshi Kobayashi regisserar film av Shunji Iwais manus


Bandage är en kommande film som utspelar sig under 1990-talet och jätteboomen av Japanska band som slog igenom då. I filmen får vi följa ett rockbands upp och nedgångar och hur kändislivet påverkar deras vänskap.

Regin tacklas av musikproducenten Takeshi Kobayashi som därtill också hanterar filmmusiken. Han handplockades som regissör av populäre filmskaparen Shunji Iwai. Shunji Iwai har även skrivit manus till Bandage. De båda har arbetat tillsammans förut, Kobayashi gjorde nämligen musiken till Iwais Swallowtail Butterfly (1996) och All About Lily Chou Chou (2001) - och utöver dessa jobb är de båda involverade i Eriko Kitagawas Harufuwei.

Det är första gången som Takeshi Kobayashi regisserar en vanlig spelfilm, i filmväg är det enda han har i bagaget en dokumentär om gruppen Mr. Children. Musiken till Bandage skrivs troligtvis av Kobayashi själv.

Den 3:e November inleds själva inspelningen men en premiär dröjer ända till 2010. Den enda skådespelaren som hittills är bekräftad är KAT-TUN-medlemmen Jin Akanishi som i och med Bandage debuterar på vita duken.

Av: Peter Nilsson

måndag 27 oktober 2008

Recension: Chil-su and Man-su


Chil-su and Man-su

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Park Joong-hoon, Bae Jong-ok, Jang Hyeok, Hong Seong-min, Na Han-il

År: 1988
Land: Sydkorea
Genre: Politik, Drama
Regi: Park Kwang-su
Manus: Choi In-seok

Under året 1988 skedde det stora förändringar i Sydkorea, dels så var landet värd för olympiska spelen men det som påverkade den vanliga koreanen mest var dom massiva demonstrationerna mot militärregimen som skedde under året. Det var också året som Chun Doo-hwan satt sin sista period som president och Roh Tae-woo tog hans plats och började införa demokratiska rättigheter som han hade lovat under sin valkampanj.

Chil-su and Man-su blir filmen som utnyttjar den nya konstnärliga friheten där man slapp förhandsvisa filmer och genomgå militärens censur och Park Kwang-su´s debutfilm blir en konstnärlig höjdpunkt.

Chil-su är (Park Joong-hoon) en ung affischmålare som har svårt att behålla sina jobb och han träffar Man-su (Ahn Sung-ki) som är en mycket skicklig affischmålare som inte får så många chanser beroende på att hans far är en "icke reformerad" kommunistsympatisör och sitter i fängelse.

Efter att ha träffats i en atelje så slår sig männen samman i jakten på arbete och Chil-su flyttar temporärt in hos Man-su. Chil-su har ett stort fel, han har svårt att hålla sig till sanningen och försöker hela tiden framhäva sig själv och sina egenskaper på bekostnad av omgivningen. Han drömmer om att flytta till USA, trots att han inte varit utanför Sydkorea och inte har tillräckligt med pengar för en sådan resa och inte heller jobbar tillräckligt mycket för att kunna spara ihop summan.

Just förhärligandet av det utländska är något som förekommer mycket i filmen, Chil-su´s flickvän (Bae Jong-ok) jobbar på Burger King och trivs bra med det, Chil-su bär en t-shirt med amerikanska flaggan och Man-su tvingas till att spela en fransk konstnär för att imponera på några kvinnor.

Männen får jobb med att göra en stor reklamaffisch för ett amerikanskt whiskeymärke på ett byggnadstak och det är då när männen tittar ner på Seoulborna som dom börjar ropa oförskämdheter åt människorna där nere och blir upptäckta av polisen som missuppfattar deras skrikande och tror att det handlar om ett självmordsförsök.

Händelserna utvecklas sedan till det sämre och visar på hur stämningen var i landet under perioden. Så här många år i efterhand så kan filmen verka aningen tam och oskyldig men det absurda kontrollsamhället som visas upp har varit en realitet för många koreaner.

Regissören har efter debuten fortsatt med samhällskritiska filmer i bland annat Black Republic (1990) och A single spark från 1995.

Av: Ulf Lönn

Recension: Sweet Home


Sweet Home (Sûîto Homu)

Skådespelare: Juzo Itami, Nobuko Miyamoto, Nokko, Shingo Yamashiro, Tsutomu Yamazaki

År: 1989
Land: Japan
Genre: Skräck
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Manus: Kiyoshi Kurosawa

En japansk haunted house rulle med specialeffekter av Dick Smith? Det är inte ofta sånt dyker upp på agendan och då jag velat se den här filmen länge så gick jag in med stora förväntningar. Sûîto Homu är en tidig film av Kiyoshi Kurosawa, mer känd i väst som regissör till Kairo, en av de bättre filmerna som kom i vågen av Ringukopior.

Filmen kom samtidigt som ett Nintendo 8-bitarsspel och det verkar intressant nog vara lite oklart om spelet är baserat på filmen eller om filmen är baserad på spelet. Filmens handling är enkel och uppenbart inspirerad av filmer som Poltergeist och liknande högbudgetskräck - ett tvteam beger sig ut till Mamiya mansion för att göra ett reportage om en legendarisk konstnär. När de kommer dit så finner de massor med spindelvävstäckta korridorer och ett gigantiskt rum täckt med makabra målningar. Vad de också stöter på är förbannelsen som ligger över huset och orsaken till de sjuka målningarna. Snart så börjar de dö en efter en i blodiga "olyckor" och den unga dottern till producenten försvinner. Tillsammans med en äldre herre som känner till bakgrundshistorien till förbannelsen så beger de sig in i mörkret för att finna henne.

Det är egentligen inte någon speciellt japansk känsla över filmens dramaturgi - det är fråga om en väldigt 80talstypisk skräckfilm med tydliga influenser från Amerikansk genrefilm. Det som räddar filmen är dock den fina regin och de riktigt härliga specialeffekterna av Dick Smith som frammanar ett typiskt japanskt spöke - en riktigt skön bakemono som är flera meter hög och som slår det mesta inom animatroniska skapelser. Bara ansiktsrörelserna fick mig att nästan vilja applådera. Annars är det en väldigt melodramatisk film, som fungerar alldeles utmärkt för det mesta.
.
Gorehounds får även sitt lystmäte i bland annat en scen där en kvinna blir jagad av en person som fått underkroppen avkapad. Vad som däremot sänker filmen lite är den överdrivet glättiga musiken som dyker upp i flera scener och driver mig till vansinne. Det låter som taget direkt från något rpg på playstation 1. Skådespeleriet är även det lite ojämnt, men inte så att det förstör. Annars är det inte mycket man kan klaga på. Det är en kompetent skräckfilm som erbjuder trevlig underhållning.

Av: Joachim Andersson

torsdag 23 oktober 2008

Senaste nytt om Wisit Sasanatiengs Red Eagle


Nyligen kom nyheten om att mästerlige Wisit Sasanatieng (Tears of the Black Tiger) påbörjar ett samarbete med regissören Kongkiat Komeshiri (Muay Thai Chaya), nämligen actionfilmen Slice. En äldre, men fruktansvärt intressant, nyhet som äntligen har fått lite mer kött på benen är Wisit Sasanatiengs planer på att göra en film baserad på de gamla superhjältefilmerna om Red Eagle från 1960-talet.

Mitr Chaibancha hette skådespelaren som ursprungligen gestaltade karaktären Red Eagle. Under ett riskfyllt helikopterstunt (det sista stuntet för inspelningen av Golden Eagle) tappade han greppet och föll till marken, han avled omedelbart. Året var 1970 och Chaibancha blev bara 36 år gammal.

Detaljerna om Red Eagle är fortfarande relativt sparsamma, men en summering av handlingen har åtminstone publicerats och filmen har därtill fått en egen hemsida där det förhoppningsvis dyker upp något matnyttigt framöver.

Låter handlingen något vidare då? Jodå, det osar superhjältefilm lång väg. Makthungriga och korrupta politiker planerar att ta över ett kärnkraftverk vilket motsätts av stadens invånare. Hjälten Red Eagle föds i den otrygga tillvaron för att bekämpa brottsligheten som hotar stadens välfärd. Men snart blir hjälten den jagade då politikerna skickar ut sitt bästa försvar, någon känd som Black Demon.

Wisit Sasanatieng har bestämt sig för att göra två filmer och troligtvis gäller handlingen den första.

Hemsidan når du här

Av: Peter Nilsson

Naoto Kumazawa gör ny romantisk film

.
Naoto Kumazawa, regissör till det romantiska dramat Rainbow Song (2006) och Letters from Kanai Nirai (2005) planerar ännu en romantiskt präglad historia.

Oto-na-ri är dess Japanska titel och huvudrollerna innehas av Junichi Okada (aktuell i komedin Flowers in the Shadow) och den oerhört produktiva Kumiko Aso (Casshern, Achilles and the Tortoise).

I filmen spelar Okada en professionell fotograf, Satoshi, som hellre fotar landskap än sina tidningsmodeller. Aso syns i rollen som Nanao, en deltids-florist som har som mål att studera i Frankrike. De är båda singlar och bor vägg i vägg. Trots det har de aldrig träffats men börjar så småningom få nys om varandra genom ljud som kommer via husväggen som avgränsar deras boende.

Båda aktörer har något gemensamt med sina filmkaraktärer, Okada har haft ett brinnande intresse för fotografi sedan han var 16 år och Asos mor arbetade tidigare som florist.

Inspelningen av Oto-na-ri påbörjas tidigt i November och sommaren 2009 dyker filmen upp på Japanska biografer.

Av: Peter Nilsson

Bilder från Thailändska skräckfilmen Meat Grinder

I början av nästa år har Thailändska skräckfilmen Meat Grinder premiär. Ett gäng bloddrypande bilder finns för er att beskåda men i övrigt är det ännu tunt med information om projektet. Phranakorn Film producerar Meat Grinder och bolaget har tidigare finansierat ett antal skräckrelaterade alster.



tisdag 21 oktober 2008

Recension: Terror of Mechagodzilla


Terror of Mechagodzilla (Mekagojira no gyakushu)

Skådespelare: Katsuhiko Sasaki, Tomoko Ai, Akihiko Hirata, Katsumasa Uchida, Goro Mutsumi, Tadao Nakamaru, Shin Roppongi, Tomoe Mari, Toru Ibuki, Kenji Sahara, Kotaro Tomita, Ikio Sawamura, Masaaki Daimon, Toshio Kirishima, Kazuo Suzuki

År: 1975
Land: Japan
Genre: Action, Äventyr, Sci-Fi, Drama
Regi: Ishirô Honda
Manus: Yukiko Takayama

Jag kände att det var dags nu, att återigen bege mig in i Godzillas underbara värld. Vad passar då bättre än att åter stifta bekantskap med den filmen som faktiskt introducerade mig till den japanska monsterkulturen: Terror of Mechagodzilla!

Detta är en direkt uppföljare till den ganska mediokra, men stundtals blodiga, Godzilla vs Mechagodzilla. I den förvånades Godzilla och människorna över att det sprang omkring en dublett-Godzilla och förstörde saker, något som Godzilla inte skulle hur som helst då han då hade blivit hjälten i serien. Det visar sig dock att det egentligen är Mechagodzilla, en massiv robot, styrd av utomjordingar, som Godzilla kickar rumpan på.

Nu har i alla fall utomjordingarna fixat upp sin stridsmaskin igen, men har ett annat ess i ärmen: Titanousaurus! Denna krabat, som påminner lite om en sjöhäst i ansiktet, upptäcktes av Doktor Shinji Mafune (Akihiko Hirata) för länge sedan men blev utskrattad av kollegor och media och drog sig undan i ett raseri av bitterhet. Men han har fortsatt forskat och samarbetar nu med utomjordingarna (som har käcka hjälmar med antenner på) och med nära assistans av sin dotter, den sorgsna Katsura Mafune (Tomoko Ai).

En trevlig och vettig biolog, Akira Ichinose (Katsuhiko Sasaki) har dock kommit Titanosaurus på spåren och försöker föra vidare Mafunes forskning. Men då vet han inte ännu att både Titanosaurs och Mechagodzilla styrs av Katsura... och att båda är till för att ödelägga Tokyo och skapa en ny, fräsch, utomjordisk stad.

Och som ni vet finns bara en räddning: Godzilla!

Terror of Mechagodzilla är verkligen en tillbakagång till kvalité efter Jun Fukudas ganska mediokra barnfilmer innan dess. Inoshiro Honda är tillbaka i registolen, Ifukube gör musiken och man har faktiskt försökt sig på något annorlunda med manuset. Historien är ganska mörk och cynisk, utomjordingarna är mer som kalla affärsmän och det bjuds både på blod, naket, cyborgs, barn som dödas, piskningar och tortyr. Givetvis är det inte SÅ grafiskt, men jämfört med andra Godzilla-filmer så är det extremt. Kan tilläggas att manuset är bra, och cheesy på det där speciella japanska science fiction-sättet, utan att man tappar respekten för varken monster eller människor.

Honda verkar väldigt inspirerade efter sin fem år självvalda semester från biofilmens värld och vräker på med kreativa bildlösningar och schysta special effekter. Miniatyrerna är betydligt bättre än åren innan och dräkterna håller god klass också. Titanosaurus må verka mesig från början, eftersom han är en snäll dinosaurie som bara råkat illa ut, men är en jäkla sadist och är en riktigt bra fighter. Det är en hel del sparkar och knytnävsslag mellan honom och Godzilla, medan Mechan fullständigt spränger bort Tokyo och extremt explosiva sekvenser. Jag har nog aldrig sett så mycket explosioner i en Godzilla-film.

Även om filmen floppade 1975 och var den sista i orginalserien om vårt favoritmonster, så är det absolut en av de bästa och coolaste filmerna i serien.

Av: Fred Andersson

Nysläppta bilder från Joko Anwars The Forbidden Door

Ett gäng fräscha bilder från Indonesen Joko Anwars (Kala, Janji Joni) kommande mörka thriller har nyligen publicerats. Filmen, vars titel är The Forbidden Door, är nu färdiginspelad och bilderna lyckas sannerligen höja intresset inför premiären. Vi har troligtvis en rå berättelse att vänta oss av det här projektet.

The Forbidden Door handlar om en framgångsrik skulptör som upptäcker en hemlig organisation vars medlemmar kan följa det dagliga livet hos stadens mest dysfunktionella familjer via dolda kameror. Av misstag hittar han en kanal där en ung pojke misshandlas svårt av ett galet par och hemskheterna gör att han genast vill rädda pojken. Men hans sökande leder honom till en hemlig dörr i sitt eget hus...

Japp, Joko Anwars The Forbidden Door kommer garanterat bli något utöver det vanliga. Några bilder från filmer finner ni här nedan.



Av: Peter Nilsson

Hemsida till Ong Bak 2 har äntligen anlänt!


Den 4:e December har Ong Bak 2 premiär i Thailand. Tony Jaas många svårigheter med inspelningen tycks lyckligtvis vara övervunna och nu har en officiell hemsida till filmen anlänt vilket bör vara bevis nog för att det olycksdrabbade projektet faktiskt kommer slutföras. Än så länge är materialet på sajten sparsamt, den tidigare släppta promotrailern finns där men inom kort bör ytterligare material läggas upp.

Hemsidan hittar ni här

Av: Peter Nilsson

lördag 18 oktober 2008

Recension: Linger


Linger (Hu die fei)

Skådespelare: Li Bing Bing, Vic Chou Yu Min, Wong You Nam, Mia Yam, Maggie Siu Mei Kei, Lam Suet, Roy Cheung Yiu Yeung, Fong Yi Kei, Jimmy Fu Git Ming, Yau Yung

År: 2008
Land: Hong Kong
Genre: Drama, Romantik
Regi: Johnnie To Kei Fung
Manus: Ivy Ho Sai Hong

Skoleleven Dong är bland tjejerna ett eftertraktat byte, som driven basketspelare och med ett stiligt yttre lyckas han tjusa ett av skolans populäraste fruntimmer, den skrupelfria Yan. Hon begagnar sig av förhållandet för att strö salt i såret på den redan sårade före detta flickvännen till Dong, ett fult knep som upprör Dong. Ett bråk eskalerar vilket bisarrt nog leder till en trafikolycka där Dong avlider.

Tre år senare jobbar Yan upp sig på en advokatbyrå och har vuxit till en tillmötesgående och välvillig person. Hon lider alltjämt av den ödesdigra dagen för tre år sedan och är oförmögen att komma över den skuld hon känner. För att hantera tillvaron är hon i behov av terapi och mediciner, men trots medicineringen börjar så småningom mystiska saker inträffa. En natt träder en bekant in i hennes rum, Det Dongs osaliga ande och han söker svar på Yans känslor gentemot honom.

Johnnie To tar en kort paus från kriminalfilmandet och gör en romantiskt präglad spökhistoria. Är resultatet beklagligt eller har vi möjligtvis en blivande klassiker i Ghost-anda? Mja, To har genererat utmärkta produktioner ur många genrer men Linger är ungefär lika behaglig som ett smärtsamt magplask. Med Linger visar regissören inga större ambitioner och den är troligtvis ett av de pengainkomstbringande verk han gör mellan sina ”riktiga” filmer. Klirr i kassan har den alldeles säkert bidragit med.

Tanken bakom projektet är väl inte helt dum, en story värd att spinna vidare på finns där, men när man så tidigt som efter 10 minuters speltid börjar ifrågasätta logiken i var och varannan sekvens är något allvarligt fel. Jag finner anmärkningar på alltför många punkter där de mest klandervärda bristerna hittas i huvudpersonernas irrationella beteenden som både är obegripliga och på intet sätt sympatiska. Dongs skäl att återvända först efter 3 år för att kräva svar på om Yan faktiskt älskade honom innan tragedin framförs med en genant nonchalans och blir ofrivilligt komisk. Det är svårt att skönja ett naturligt tänkande hos någon av individerna och deras existens ger ett konstalt intryck.

Vic Chou är påfallande stel och ser ordenligt obekväm ut i sin roll. Han saknar all form av oumbärlig övertygelse och blir aldrig den älskvärda person han var tänkt att gestalta. Han ger prov på allt vad stramt uppträdande innebär, och det är givetvis ett dödligt slag för filmens trovärdighet. Li Bingbing är i detta avseende betydligt skickligare men likt Vic Chous karaktär saknar även hennes ett tillförlitligt underlag som kan tas på allvar.

En hyfsad filmidé och några intressanta inlägg med ett skönt soundtrack – men i sin fullständighet en film med otillfredsställande resultat. Men med fjolårets kanonfilm Mad Detective och årets utmärkta Sparrow i åtanke är det omöjligt att hysa agg mot Johnnie To. Han förhåller sig efter många år i branschen fortfarande i det översta skiktet bland elitens regissörer.

Av: Peter Nilsson

onsdag 15 oktober 2008

Jackie Chan-producerade filmen Wushu har premiär den 24:e Oktober


För kampsportsfanatiker är troligtvis nyheten om att KungFu-filmen Wushu snart har premiär en välkommen nyhet. Den 24:e Oktober öppnar filmen på flera stora biografer i Kina och med Sammo Hung i rollistan och Jackie Chan som producent kommer Wushu garanterat att locka en stor publik.

Det är också tanken bakom projektet, Jackie Chans och Sammo Hungs inblandning tjänar framförallt syftet att visa upp en ny generation filmfajtare, det är en hyllning till kampsport såväl som (ett förhoppniningsvis effektivt) marknadsförande av kommande stjärnor.

Wushu är inspelad på plats i en kampsportsskola i Kina och handlar om en skicklig kampsportsutövare som vill fånga en flicka uppmärksamhet. Det ser ut att levereras lika mycket drama som fajter i Wushu och brutaliteten är åsidosatt för att istället framhäva olika träningstekniker och kampstilar.

Av: Peter Nilsson

Goro Kishitani regidebuterar


Goro Kishitani, skådespelare i Takeshi Miikes Graveyard of Honor och Crows Zero, ansluter sig till raden aktörer som bestämt sig för att regissera film på egen hand.

Dead Heat Virgin Road är en slapstickkomedi om två främlingar, en kvinna som om en dag ska genomföra sitt giftemål och en kvinna som vill dö, men själv inte kan ta sitt liv. Genom en serie incidenter korsas deras vägar vilket oväntat leder till att de gömmer ett lik i en resväska och tvingas fly.

Inspelningen av filmen började tidigare den här månaden och i de två huvudrollerna syns Juri Ueno (Swing Girls) och Yoshino Kimura (Glory to the Filmmaker!).

Av: Peter Nilsson

tisdag 14 oktober 2008

Recension: Seong Chun-hyang


Seong Chun-hyang

Skådespelare: Choi Eun-hee, Kim Jin-kyu, Do Geum-bong, Heo Jang-gang, LeeYe-chun

År: 1961
Land: Sydkorea
Genre: Drama, Romantik
Regi: Shin Sang-ok
Manus: Im Hee-jae

Chun-hyang är en av dom mest kända historiska berättelserna i Sydkorea och har filmatiserats och tolkats otaliga gånger. Jag har tidigare recenserat Chunhyang från 2000 i regi av Im Kwon-taek och förutom att Im`s film bygger på pansorin så är dom båda i övrigt väldigt lika.

Historien handlar om kurtisandottern Chun-hyang som blir förälskad i borgmästarens son Mong-ryong och hur han blir tvungen att resa till Seoul med sin familj för att slutföra sina studier och lovar att återvända till henne så fort han är färdig.

En ny borgmästare kommer till Namwon som visar sig vara en hård tyrann och han kallar upp alla kurtisaner och när Chun-hyang vägrar komma trots att hon är en kurtisans dotter så bestraffas hon, torteras och sätts i fängelse i väntan på avrättning.

Under tiden så har Mong-ryong lyckats bra med sina studier och efter examen så blir han anställd av kungen som agent och budbärare som ska undersöka korruptionen hos landets borgmästare. Han skickas tillbaks till sin gamla hemstad och förklär sig som tiggare och får reda på att Chunhyang ska avrättas på borgmästarens födelsedag.

Shin Sang-ok bestämde sig för att göra något speciellt av historien och resultatet blev den första riktiga färgfilmen i Sydkorea. Det hade gjorts försök med färgfilm innan men tekniken var inte särskilt stabil och kameror kunde inte projicera färgerna särskilt väl och dessutom var det nästan en omöjlighet att få färgfilmen framkallad.

Färgfilmerna före Seong Chun-hyangkan betraktas som experiment innan tekniken med framkallningen och projektorer på biograferna började fungera ordentligt.Kanske inte så underligt att Shin valde just historien om Chun-hyang för sin första färgfilm eftersom just den historiska miljön med sina palats, festscener och färggranna klädesplagg skulle göra sig så väl i färg.

Dessutom var redan historien så känd och han var en berömd och etablerad regissör vars filmer för det mesta drog stora massor till biograferna. Den blev givetvis en dundersuccé och film, regissör och skådespelare blev prisbelönade vid olika festivaler.

Visst finns det ett visst teatraliskt överspel i filmen men på det hela så är det en bra tolkning av historien och den är fortfarande sevärd. Eftersom filmen har några år på nacken så är den med ålderns rätt lite sliten och ett kort segment i slutet av filmen är taget från en kopia med inbränd text vilket kan irritera men eftersom det är enda sättet att få se en komplett version av filmen så är det inte så mycket att göra åt saken.

Av: Ulf Lönn

Park Chan-wook nöjd med sin nya film


I fem månader har Park Chan-wook filmat sitt nya alster, Thirst, i Korea och Australien. Nu är inspelningen slutförd och regissören tycks vara väldigt nöjd med resultatet. Av de filmer han hittills regisserat säger han att Thirst mycket väl kan bli den bästa, och det är väl tillräckligt för att bli lyrisk?

Detta blir förhoppningsvis lite av en revansch för Park Chan-wook som i och med ojämna I'm a Cyborg, But That's OK fick ta emot ganska sval kritik.

Thirst är en djupdykning i skräckgenren där Park Chan-wook tar sig an vampyrtemat. Song Kang-ho (ännu en anledning att hysa förväntningar) spelar en respekterad präst som frivilligt låter forskare testa ett nytt vaccin på honom, något som får ödesdigra konsekvenser då han efter en blodtransfusion förvandlas till vampyr. För att spä på sin olycka ytterligare lyckas han dessutom bli förälskad i sin bäste väns fru.

Thirst har premiär någon gång under första halvan av 2009 och för många kommer det bli en lång väntan.

Av: Peter Nilsson

Wong Jing gör om sin egna Future Cops


1993 gjorde Wong Jing sin version av tv-spelet Street Fighter 2, fast utan nödvändiga rättigheter vilket ledde till ett titelbyte och karaktärsnamn som skiljer sig något från personerna i spelet. Resultatet blev en vansinnigt jobbig (men underhållande) film vid namn Future Cops med Wong Jings sedvanliga buskishumor och tramsigheter. Skådespelare som bland annat Andy Lau, Jacky Cheung och Chingmy Yau lyfte kvalitén ordentligt.

Det är lite förvånande men samtidigt skoj då ryktet om att Wong Jing planerar att göra en nytappning på sin klassiker(?) nu är ett faktum. Wong Jing som egentligen inte har gjort något sevärt på flera år slår uppenbarligen på stort då han tänker samarbeta med veteranen Ching Siu-Tung (Duel to the Death) som i denna film är ansvarig för koreografin. Dessutom återvänder Andy Lau för att reprisera sin roll från originalet, detta blev klart då manuset genomgått 19 omskrivningar.

Handlingsmässigt finns än så länge inte mycket att förtälja. Andy Lau spelar en polis från år 2085 som av misstag råkar återvända till år 2010 där han ansluter sig till en kvinnlig polis (Barbie Hsu) för att bekämpa ett brottssyndikat.

Inspelningen påbörjas nästa månad och förväntas bli klar innan året är slut. En premiär är att vänta först nästa år.

Av: Peter Nilsson

Hua Mulan filmatiseras


Disney gjorde 1998 sin tecknade version av legenden om Hua Mulan - en berättelse som har sitt ursprung i en dikt om en hjältinna som i en mans förklädnad ansluter sig till armén för att rädda sin åldrande far.

I åratal har det talats om en "riktig" filmatisering om Hua Mulan och många regissörer har under åren uttryckt sin vilja att tackla ett sådant projekt. Nu tar Kineserna saken i sina händer, i samarbete med Hollywood, och påbörjar till våren inspelningen som har en planerad budget på hela $30 miljoner amerikanska dollar - en saftig siffra i Kinesiska filmsammanhang. Ytterligare uppgifter finns ännu inte att hämta, men med all säkerhet dyker nyheter om de inblandade snart upp.

Av: Peter Nilsson

lördag 11 oktober 2008

Muay Thai Chaiya regissören gör film med Wisit Sasanatieng


Thailändske regissören Kongkiat Komesiri bakom fjolårets framgångsrika kampsportsfilm Muay Thai Chaiya är aktuell med en ny film. Ett genrebyte kan vi räkna med då projektet som bär titeln Slice blir Komesiris andra besök i skräckfilmens värld, han har tidigare regisserat den bloddrypande Art of the Devil 2. Om den nyheten inte är är av tillräckligt intresse kanske nyfikenheten tar över om jag meddelar att manuset skrivs av Tears of the Black Tiger-regissören Wisit Sasanatieng?

Trodde väl det...

En rad mord med mestadels manliga offer förbryllar poliskåren och ingen misstänkt kan kopplas till dåden. En föredetta yrkesmördare, Tai, som blivit informatör åt stadens polis försöker fylla detaljerna i detta svårlösta fall. Tais värdefulla synpunkter har polisen tidigare bortsett från, men när sonen till en statlig tjänsteman mördas måste polisen ha fast mördaren till varje pris.

Information om filmens handling är för nuvarande de enda uppgifter som är tillgängliga om Slice, men fler nyheter kommer med tiden. Håll ögonen öppna!

Av: Peter Nilsson

fredag 10 oktober 2008

Första riktiga trailern till Ip Man


Inspelningen av Ip Man har av många följts med stort intresse och nu när premiären (19:e December) sakta börjar närma sig har den första "riktiga trailern" hamnat på nätet.

Och vilken trailer sedan, det här kan mycket väl bli årets hetaste actionfilm. Vill ni har något att se fram emot så rekommenderas ni titta på trailern lite längre ner.

I huvudrollen och i gestaltandet av Ip Man (Bruce Lees tränare i Wing Chun) ser vi Donnie Yen. Övriga roller innehas bland annat av Simon Yam, Fan Siu Wong och Gordon Lam. Actionkoreografin hanteras av Sammo Hung.

Ip Man regisseras av Donnie Yens nya vapendragare, Wilson Yip, som ligger bakom senaste års succeér som SPL, Dragon Tiger Gate och Flash Point - samtliga med Donnie Yen. Donnie hyser stort förtroende till deras nya samarbete och anser att Ip Man är deras mest fullfjädrade arbete till datum.


Av: Peter Nilsson

Nicholas Tse i The Beast Stalker


Den 11:e November har Dante Lams actionrulle The Beast Stalker (tidigare känd som Witness) premiär i Hong Kong. En kortare trailer har publicerats och trots att skenet kan bedra är det svårt att inte framkalla förväntningar, filmen ser faktiskt riktigt bra ut.

I rollistan finner vi bland annat Nicholas Tse som ett flertal gånger redan har bevisat att han har vad som krävs för att övertyga actionfanatiker på vita duken. Kompetenta Nick Cheung medverkar han också, likaså skådespelerskorna Zhang Jing Chu och Sherman Chung.

Trailern kan ni se här nedan.


Av: Peter Nilsson

tisdag 7 oktober 2008

Recension: In a Distant Land


In a Distant Land (Zai na yao yuan de di fang)

Skådespelare: Chen Hong, Shen Xuezhen, Li Zhixi, Guan Yi, Zhang Hongliang

År: 1993
Land: Kina
Genre: Drama, Musikal, Romantik
Regi: Teng Wenji
Manus:

Kinesen Wang Luobin (1913-1996) är i sitt hemland en mycket berömd man där han förlänats den hedervärda beteckningen Father of Folk. Han var under större delen av sitt liv en låtskrivare som specialiserade sig på att komponera sånger från diverse etniska minoritetsfolk till huvudspråket Mandarin och tillbringade mer än 50 år i nordvästra Kina för att ägna sin tid åt att tonsätta och samla in folkvisor. Med över 700 tolkningar på sitt samvete är det alldeles riktigt att titulera honom som kulturell bevarare.

In a Distant Land, alternativt Far Far Place eller At a Place That is Far Far Away som är dess korrekta översättning, är en film tillägnad Wang Luobin och hans strapatser, om än i något uppdiktad anda.

Wang Luobin går i denna film under namnet Huang Zhong och är i dess inledning på besök i en medelstor stad för att återge sin senaste resa. Under ett uppträdande möter han kvinnan Jiangxue, ung och fager men oförmögen att gå efter en allvarlig bilolycka. De blir omedelbart förälskade i varandra, men på grund av Jiangxues handikapp har hennes föräldrar lovat henne till en annan, välbärgad man.

Huang Zhong vägrar inse sig uträknad och tänker ut en plan att frige Jiangxue och under bröllopsdagen, med all pompa och ståt och musiker, brudbärare och publik, underlättas rymningen och de nyförälskade är snart på vift i den kinesiska vildmarken.

Parets flykt för oss som åskådare på en fascinerande resa genom Kinas bildsköna landskap där vi bevittnar spektakulära scenerier, stiftar bekantskap med färgstarka minoritetsfolk, och framförallt, får lyssna till en väldig massa fina sånger.
.
In a Distant Land är romantisk i sitt avbildande av en tillvaro som på grund av urbaniseringen är så gott som förkommen, och därför känner jag mig lite vemodig under somliga partier, men det kan också röra sig om ren avundsjuka på Wang Luobins äventyr som sannolikt hette duga. Trots att kärlekshistorien och flera andra inslag är ren fiktion är åtskilliga musikaliska möten sanningsenliga som beskrivits av Luobin själv – och dessa beståndsdelar gör självfallet det hela mer fängslande.

Stundtals svävar regissören Teng Wenji iväg och sätter stor fokus på olika ceremonier och förlägger således den centrala intrigen. Kanhända att han hyser ett lika brinnande intresse för andra kulturer som Wang Luobin, men det påverkar ändå filmens helhetskänsla och är inte till dess fördel. Annars är det ett hyvens arbete Wenji och resten av filmfolket har uträttat med en liten anmärkning på den tekniska biten.

In a Distant Land är en raritet jag är glad att ha fått se den är i synnerhet anslående för sin kulturella mångfald och jag upplevde den på många sätt som ett bildande verk.

Av: Peter Nilsson

Choi Min-sik är tillbaka i arthouse-dramat Himalaya, Where the Wind Dwells


Choi Min-sik, en utav Sydkoreas mest egensinniga och karismatiska skådespelare har efter 3 års frånvaro på filmscenen äntligen återvänt, och det i Jeon Soo-ils Himalaya, Where the Wind Dwells.

Det finns anledning till glädjeutbrott av den goda nyheten, Sydkoreas filmindustri har de senaste åren hamnat i en gigantisk svacka och att Choi Min-sik åter är på plats kan förhoppningsvis bidra till ett lite större intresse för landets filmproduktion igen.

Medverkande i publikfavoriter som Shiri, Old Boy och Sympathy for Lady Vengeance har Choi Min-sik verkligen gjort ett namn för sig själv. Personligen jämför han återkomsten som skådespelare med en ny, okörd, bil.

Himalaya, Where the Wind Dwells regisseras av Jeon Soo-Il, ofta omnämnd i arthouse-sammanhang, och handlar om Choi Min-siks karaktär som besöker en by i Himalaya för att meddela en familj att en migrerande arbetare avlidit under en olycka i Korea. Choi Min-sik är den ende Sydkoreanen i produktionen, resten av ensemblen är lokala invånare.

Troligtvis släpps Himalaya, Where the Wind Dwells i hemlandet nästa år och om de har tur med sig överlämnas filmen till Berlins internationella filmfestival.

Av: Peter Nilsson

Ken Ogata död


Hyllade Japanska skådespelaren Ken Ogata har avlidit vid 71 års ålder. Dödsorsaken har ännu inte avslöjats.

Populär både på teater- och filmscenen har Ogata under sina 50 aktiva år medverkat i ett flertal minnesvärda verk. Ken Ogata anslöt sig till teatertruppen Shinkokugeki år 1958 och blev lärling till skådespelaren Ryutaro Tatsumi och gjorde sin filmdebut 2 år senare. 1965 var året då Ken Ogata blev välkänd i Japan för sin insats som Toyotomi Hideyoshi i perioddramat Taikouki.

Ken Ogatas välfyllda filmografi innehåller mästerliga verk som Yoshitaro Nomuras The Demon och Shohei Imamuras The Ballad of Narayama.

Nyligen hann Ken Ogata nätt och jämnt slutföra inspelningen av tv-dramat Kaze no Garden. Tv-serien har premiär på Japansk tv den 9:e Oktober.

Av: Peter Nilsson

Teaser och hemsida till Ip Man online!


Då har den officiella hemsidan för Ip Man öppnats, hittills är enbart den kinesiska sektionen tillgänglig. En engelsk version bör dock vara redo snart. På hemsidan finner ni bland annat en teaser trailer som funkar mer som en "behind the scenes" video. Sevärd är den dock.

I huvudrollen och i gestaltandet av Ip Man (Bruce Lees tränare i Wing Chun) ser vi Donnie Yen. Övriga roller innehas bland annat av Simon Yam, Fan Siu Wong och Gordon Lam. Actionkoreografin hanteras av Sammo Hung.

Ip Man regisseras av Donnie Yens nya vapendragare, Wilson Yip, som ligger bakom senaste års succeér som SPL, Dragon Tiger Gate och Flash Point - samtliga med Donnie Yen. Donnie hyser stort förtroende till deras nya samarbete och anser att Ip Man är deras mest fullfjädrade arbete till datum.

Ip Man har premiär i Kina den 19:e December.

Hemsida och trailer finner ni här

Av: Peter Nilsson

söndag 5 oktober 2008

Recension: Dangerous Seductress


Dangerous Seductress

Skådespelare: Kristin Anin, Tonya Lawson, Joseph Cassano, Amy Weber, John Warom, Simon Jonathan Wood, Mick Camichael, Stuart Westley, Reynald Presley, Boy Margana, Shahreza Raziv, Jerry Chamberland, Made Benson, Andy Benson

År: 1991
Land: Indonesien, Fillipinerna
Genre: Skräck
Regi: H. Tjut Djalil.
Manus: H. Tjut Djalil., H.R. Spring

H. Tjut Djalil hade försökt två gånger innan att producera en film som skulle slå rejält i USA och resten av världen. Först var det Mystics In Bali, sedan blev det Lady Terminator och till sist blev det den som slog MINST i omvärlden, nämligen den ojämna Dangerous Seductress!

Filmen har en inledningen som är fantastisk. Vi ramlar rakt in i en juvelkupp som först verkar ha gått bra, men sedan bli skurkarna jagade av polisen i en vild biljakt, massor av skottlossning, squibs och explosioner. När slutligen deras bil krashar så kapas ett finger från en av skurkarna. Några timmar senare så skuttar fingret iväg av sig själv, ramlar rakt ner i vad som ser ut som en besatt sminkdosa och blodet från skurkarna väcker upp ett skelett som köttet sedan växer ut på långsamt samtidigt som det blixtrar och dundrar. Det är, som vanligt, en ond demonkvinna som genast besätter en ung amerikanska som är och besöker sin fotomodellssyster.

Med sin nyfunna blonda och lättklädda kropp så börjar hon sedan ragga upp män, oftast genom evighetslånga discoscener eller att försöka se sexig ut när hon spelar biljard, för att sedan ta livet av dem på blodiga och makabra sätt. Hennes syster är på Bali och fotomodellar tillsammans med några andra lättklädda damer, men en lokal häxmästare varnar henne att något är fel där hemma. Samtidigt så dyker den, numera, demonbesatta systerns ex-pojkvän upp. Han är ett riktigt svin och vill fortsätta att slå och våldta henne.

Alltså tur att hon fått övernaturliga krafter sedan sist!

Detta är en märklig och ofokuserad film. Lady Terminator hade i alla fall en story, som man hade rippat rakt av från Terminator, men här känns det betydligt mer splittrat. Förutom den fantastiska inledningen (som också involverad en stackars schäfer, vilket jag glömde tillägga), så fortsätter den betydligt ojämnare. Tyvärr så blir det nästan en halvtimme ingenting innan det börjar skördas mansoffer på Jakartas gator. Det blir mycket modellerande, discodansande och väldigt lite kläder. Bröstvårtorna är censurerade, men det är inget som stör då det är en cool "övernaturlig" effekt som känns ganska underhållande.

Våldet är nog inte lika grafiskt som i tidigare filmer av Djalil, men givetvis är det mycket blod som sprejar på väggar och del grafiska lemlästningar. De västerländska männen som dyker upp är för det mesta enormt fula eller så där smaklöst "åttiotalssnygga" med fönat hår och Ken-ansikten.

På IMDB's goof-sektion kan man läsa om denna filmen: "Revealing mistakes: When the last large piece of glass cuts off Johns head, it’s obviously a dummy head" - NÄHÄ! Tjena! Så klart att det är ett fejkhuvud, och det ser faktiskt helt okey ut. Det är den här formen (finns massor just på denna films sida på IMDB) av obefogad gnäll av människor som höhö-skrattar sig igenom exploitationfilmer som retar mig. Alla vet är det är pissbillig film som är gjord grisfort. Inget snack om saken. Men det finns ingen anledning att gnälla på trådar som syns eller sekvenser som spelas baklänges för att få fram en speciell effekt. Get a life säger jag bara.

Inte den bästa indonesien-rullen jag sett, men den är ett självklart val i samlingen och är snorbillig tillsammans med Lady Terminator.

Av: Fred Andersson

Recension: Oneechanbara: The Movie


Oneechanbara: The Movie

Skådespelare: Satoshi Hakuzen, Manami Hashimoto, Ai Hazuki, Hiroaki Kawatsure, Sari Kurauchi, Tomoya Nagai, Chise Nakamura, Eri Otoguro, Taro Suwa, Tomohiro Waki, Tetsu Watanabe

År: 2008
Land: Japan
Genre: Action, Skräck
Regi: Yôhei Fukuda
Manus: Yôhei Fukuda, Yasutoshi Murakawa

En ung tjej som springer omkring iklädd en bikini och cowboyhatt och slaktar zombier med svärd? Konceptet är ju brilliant, men utförandet är väl inte riktigt lika bra tyvärr.

Den söta svärdbärande cowgirlen är ute efter hämnd. Hennes far blev mördad av den onde zombieuppväckande galne vetenskapsmannen och hennes syster var inbland i det hela. Nu är hon på jakt efter dem, tillsammans med en ung kille vars syster är försvunnen och en läderklädd, storbystad tjej som också är på jakt den galne doktorn. Färden tar dem genom öde lagerlokaler, öde lagerlokaler och... öde lagerlokaler...

För att vara en film baserad på ett spel så är den väl rätt.. ok. Det är ju inte Criterionmaterial direkt, och tack vare de hyfsat tråkiga inspelningsplatserna så blir det aldrig speciellt upphetsande. Filmen är dock gjord med en viss energi så man är aldrig uttråkad och tjejen som spelar hjältinnan är trevlig att titta på och hennes fightingskills är ok, tack vare ett bra klipparbete och godkänd cgi. Annars är det rätt tråkigt. Storyn är tunn och ganska oviktig, man flyttas från scen till scen med halvblodiga fighter där makeupen är ganska tråkig. CGIbiten funkar, men inte mycket mer. Lite för lite blod helt enkelt. En rätt lättviktig rulle alltså som duger om du inte har något annat att se på. Jag skulle dock gärna äga filmaffischen.

Av: Joachim Andersson

onsdag 1 oktober 2008

Antoo Fighter, Malaysisk skräckkomedi


Antoo Fighter är en kommande Malaysisk skräckkomedi som följer en grupp hjältars äventyrliga försök att rädda världen undan den ondskefulla Count Drakulat.

En trailer och länk till officiella hemsidan finner ni här nedan.


Av: Peter Nilsson