Recension: Linger

Linger (Hu die fei)

Skådespelare: Li Bing Bing, Vic Chou Yu Min, Wong You Nam, Mia Yam, Maggie Siu Mei Kei, Lam Suet, Roy Cheung Yiu Yeung, Fong Yi Kei, Jimmy Fu Git Ming, Yau Yung

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Drama, Romantik

Regi: Johnnie To Kei Fung

Manus: Ivy Ho Sai Hong

Skoleleven Dong är bland tjejerna ett eftertraktat byte, som driven basketspelare och med ett stiligt yttre lyckas han tjusa ett av skolans populäraste fruntimmer, den skrupelfria Yan. Hon begagnar sig av förhållandet för att strö salt i såret på den redan sårade före detta flickvännen till Dong, ett fult knep som upprör Dong. Ett bråk eskalerar vilket bisarrt nog leder till en trafikolycka där Dong avlider.

Tre år senare jobbar Yan upp sig på en advokatbyrå och har vuxit till en tillmötesgående och välvillig person. Hon lider alltjämt av den ödesdigra dagen för tre år sedan och är oförmögen att komma över den skuld hon känner. För att hantera tillvaron är hon i behov av terapi och mediciner, men trots medicineringen börjar så småningom mystiska saker inträffa. En natt träder en bekant in i hennes rum, Det Dongs osaliga ande och han söker svar på Yans känslor gentemot honom.

Johnnie To tar en kort paus från kriminalfilmandet och gör en romantiskt präglad spökhistoria. Är resultatet beklagligt eller har vi möjligtvis en blivande klassiker i Ghost-anda? Mja, To har genererat utmärkta produktioner ur många genrer men Linger är ungefär lika behaglig som ett smärtsamt magplask. Med Linger visar regissören inga större ambitioner och den är troligtvis ett av de pengainkomstbringande verk han gör mellan sina ”riktiga” filmer. Klirr i kassan har den alldeles säkert bidragit med.

Tanken bakom projektet är väl inte helt dum, en story värd att spinna vidare på finns där, men när man så tidigt som efter 10 minuters speltid börjar ifrågasätta logiken i var och varannan sekvens är något allvarligt fel. Jag finner anmärkningar på alltför många punkter där de mest klandervärda bristerna hittas i huvudpersonernas irrationella beteenden som både är obegripliga och på intet sätt sympatiska. Dongs skäl att återvända först efter 3 år för att kräva svar på om Yan faktiskt älskade honom innan tragedin framförs med en genant nonchalans och blir ofrivilligt komisk. Det är svårt att skönja ett naturligt tänkande hos någon av individerna och deras existens ger ett konstalt intryck.

Vic Chou är påfallande stel och ser ordenligt obekväm ut i sin roll. Han saknar all form av oumbärlig övertygelse och blir aldrig den älskvärda person han var tänkt att gestalta. Han ger prov på allt vad stramt uppträdande innebär, och det är givetvis ett dödligt slag för filmens trovärdighet. Li Bingbing är i detta avseende betydligt skickligare men likt Vic Chous karaktär saknar även hennes ett tillförlitligt underlag som kan tas på allvar.

En hyfsad filmidé och några intressanta inlägg med ett skönt soundtrack – men i sin fullständighet en film med otillfredsställande resultat. Men med fjolårets kanonfilm Mad Detective och årets utmärkta Sparrow i åtanke är det omöjligt att hysa agg mot Johnnie To. Han förhåller sig efter många år i branschen fortfarande i det översta skiktet bland elitens regissörer.

Av: Peter Nilsson