Recension: Dangerous Seductress

Dangerous Seductress

Skådespelare: Kristin Anin, Tonya Lawson, Joseph Cassano, Amy Weber, John Warom, Simon Jonathan Wood, Mick Camichael, Stuart Westley, Reynald Presley, Boy Margana, Shahreza Raziv, Jerry Chamberland, Made Benson, Andy Benson

År: 1991

Land: Indonesien, Fillipinerna

Genre: Skräck

Regi: H. Tjut Djalil.

Manus: H. Tjut Djalil., H.R. Spring

H. Tjut Djalil hade försökt två gånger innan att producera en film som skulle slå rejält i USA och resten av världen. Först var det Mystics In Bali, sedan blev det Lady Terminator och till sist blev det den som slog MINST i omvärlden, nämligen den ojämna Dangerous Seductress!

Filmen har en inledningen som är fantastisk. Vi ramlar rakt in i en juvelkupp som först verkar ha gått bra, men sedan bli skurkarna jagade av polisen i en vild biljakt, massor av skottlossning, squibs och explosioner. När slutligen deras bil krashar så kapas ett finger från en av skurkarna. Några timmar senare så skuttar fingret iväg av sig själv, ramlar rakt ner i vad som ser ut som en besatt sminkdosa och blodet från skurkarna väcker upp ett skelett som köttet sedan växer ut på långsamt samtidigt som det blixtrar och dundrar. Det är, som vanligt, en ond demonkvinna som genast besätter en ung amerikanska som är och besöker sin fotomodellssyster.

Med sin nyfunna blonda och lättklädda kropp så börjar hon sedan ragga upp män, oftast genom evighetslånga discoscener eller att försöka se sexig ut när hon spelar biljard, för att sedan ta livet av dem på blodiga och makabra sätt. Hennes syster är på Bali och fotomodellar tillsammans med några andra lättklädda damer, men en lokal häxmästare varnar henne att något är fel där hemma. Samtidigt så dyker den, numera, demonbesatta systerns ex-pojkvän upp. Han är ett riktigt svin och vill fortsätta att slå och våldta henne.

Alltså tur att hon fått övernaturliga krafter sedan sist!

Detta är en märklig och ofokuserad film. Lady Terminator hade i alla fall en story, som man hade rippat rakt av från Terminator, men här känns det betydligt mer splittrat. Förutom den fantastiska inledningen (som också involverad en stackars schäfer, vilket jag glömde tillägga), så fortsätter den betydligt ojämnare. Tyvärr så blir det nästan en halvtimme ingenting innan det börjar skördas mansoffer på Jakartas gator. Det blir mycket modellerande, discodansande och väldigt lite kläder. Bröstvårtorna är censurerade, men det är inget som stör då det är en cool "övernaturlig" effekt som känns ganska underhållande.

Våldet är nog inte lika grafiskt som i tidigare filmer av Djalil, men givetvis är det mycket blod som sprejar på väggar och del grafiska lemlästningar. De västerländska männen som dyker upp är för det mesta enormt fula eller så där smaklöst "åttiotalssnygga" med fönat hår och Ken-ansikten.

På IMDB's goof-sektion kan man läsa om denna filmen: "Revealing mistakes: When the last large piece of glass cuts off Johns head, it’s obviously a dummy head" - NÄHÄ! Tjena! Så klart att det är ett fejkhuvud, och det ser faktiskt helt okey ut. Det är den här formen (finns massor just på denna films sida på IMDB) av obefogad gnäll av människor som höhö-skrattar sig igenom exploitationfilmer som retar mig. Alla vet är det är pissbillig film som är gjord grisfort. Inget snack om saken. Men det finns ingen anledning att gnälla på trådar som syns eller sekvenser som spelas baklänges för att få fram en speciell effekt. Get a life säger jag bara.

Inte den bästa indonesien-rullen jag sett, men den är ett självklart val i samlingen och är snorbillig tillsammans med Lady Terminator.

Av: Fred Andersson