Recension: Chil-su and Man-su

Chil-su and Man-su

Skådespelare: Ahn Sung-ki, Park Joong-hoon, Bae Jong-ok, Jang Hyeok, Hong Seong-min, Na Han-il

År: 1988

Land: Sydkorea

Genre: Politik, Drama

Regi: Park Kwang-su

Manus: Choi In-seok

Under året 1988 skedde det stora förändringar i Sydkorea, dels så var landet värd för olympiska spelen men det som påverkade den vanliga koreanen mest var dom massiva demonstrationerna mot militärregimen som skedde under året. Det var också året som Chun Doo-hwan satt sin sista period som president och Roh Tae-woo tog hans plats och började införa demokratiska rättigheter som han hade lovat under sin valkampanj.

Chil-su and Man-su blir filmen som utnyttjar den nya konstnärliga friheten där man slapp förhandsvisa filmer och genomgå militärens censur och Park Kwang-su´s debutfilm blir en konstnärlig höjdpunkt.

Chil-su är (Park Joong-hoon) en ung affischmålare som har svårt att behålla sina jobb och han träffar Man-su (Ahn Sung-ki) som är en mycket skicklig affischmålare som inte får så många chanser beroende på att hans far är en "icke reformerad" kommunistsympatisör och sitter i fängelse.

Efter att ha träffats i en atelje så slår sig männen samman i jakten på arbete och Chil-su flyttar temporärt in hos Man-su. Chil-su har ett stort fel, han har svårt att hålla sig till sanningen och försöker hela tiden framhäva sig själv och sina egenskaper på bekostnad av omgivningen. Han drömmer om att flytta till USA, trots att han inte varit utanför Sydkorea och inte har tillräckligt med pengar för en sådan resa och inte heller jobbar tillräckligt mycket för att kunna spara ihop summan.

Just förhärligandet av det utländska är något som förekommer mycket i filmen, Chil-su´s flickvän (Bae Jong-ok) jobbar på Burger King och trivs bra med det, Chil-su bär en t-shirt med amerikanska flaggan och Man-su tvingas till att spela en fransk konstnär för att imponera på några kvinnor.

Männen får jobb med att göra en stor reklamaffisch för ett amerikanskt whiskeymärke på ett byggnadstak och det är då när männen tittar ner på Seoulborna som dom börjar ropa oförskämdheter åt människorna där nere och blir upptäckta av polisen som missuppfattar deras skrikande och tror att det handlar om ett självmordsförsök.

Händelserna utvecklas sedan till det sämre och visar på hur stämningen var i landet under perioden. Så här många år i efterhand så kan filmen verka aningen tam och oskyldig men det absurda kontrollsamhället som visas upp har varit en realitet för många koreaner.

Regissören har efter debuten fortsatt med samhällskritiska filmer i bland annat Black Republic (1990) och A single spark från 1995.

Av: Ulf Lönn