torsdag 28 augusti 2008

Recension: Gozu


Gozu (Gokudô kyôfu dai-gekijô: Gozu)

Skådespelare: Hideki Sone, Sho Aikawa, Kimika Yoshino, Shohei Hino, Keiko Tomita, Harumi Sone, Renji Ishibashi, Kenichi Endo, Kanpei Hazama, Masaya Kato, Tamio Kawaji, Susumu Kimura, Hiroyuki Nagato, Hitoshi Ozawa, Kazuyoshi Ozawa, Sakichi Satô, Tokitoshi Shiota, Tetsuro Tamba, Yoshiyuki Yamaguchi

År: 2003
Land: Japan
Genre: Skräck, drama, thriller, kriminalare
Regi: Takashi Miike
Manus: Sakichi Satô

Folk som är bekanta med den något udda regissören Takashi Miike vet att man med all säkerhet alltid har något speciellt att vänta sig av hans verk. Merparten av hans alster präglas av en säregen stil vilken syns både bildmässigt och genom hans annorlunda berättarstil. Att denne man inte drar sig för att skapa oerhört kontroversiella, våldsamma och sexistiska filmer för att även inkludera andra bisarra ting i sina skapelser är inget nytt. Verk som tex. Visitor Q och Audition vittnar om hans speciella förmåga att blanda flera helt skilda kategorier i en och samma film, det må vara en av Miike's starkaste bedrifter som regissör. Om man nu är tvungen att jämföra Miike med liknande filmskapare så är det framförallt fyra namn som direkt dyker upp i huvudet. David Lynch (Eraserhead) David Cronenberg (Videodrome), Shinya Tsukamoto (Tetsuo) och Alejandro Jodorowsky (El Topo) är sådana människor som även de har sina säregna berättarstilar och på sätt och vis påminner om Miike. Skillnaden är att Miike ofta har en tendens att gå snäppet längre. Av alla de filmer jag sett av Miike så är frågan om inte Gozu är hans till datum konstigaste men ändå mest tillgängliga film. Samtidigt som handlingen kan uppfattas som helt obegriplig så har nog folk lätt att fastna för den.
.
Till sin början ser Gozu ut att vara ett typiskt Yakuza-drama, eller ja typisk på Miikes egna lilla vis då såklart. Men den övergår snabbt till något helt annat. Minami, en Yakuzamedlem får i uppdrag av sin organisation att transportera sin "broder" Ozaki bort från syndikatet till en avslägsen plats. Detta efter att Ozaki har blivit mentalt galen och anklagar allt och alla för att vara medhjälpare till en rivaliserande yakuza organisation. Han slår bland annat ihjäl en liten hjälplös hund vilken han påstår vara en livsfarlig attackhund. Minami är mindre glad över uppdraget då han personligen ser upp till Ozaki som tidigare räddat hans liv. Men utan val ger han sig av tillsammans med Ozaki till sin angivna destination. Men under färden kommer Minami drabbas av mängder med oanade svårigheter och stöta på diverse onormalt avvikande människor i en mystisk liten stad.

Gozu är fullproppad med surrealistiska mysterier, skumma karaktärer och innehåller givetvis en hygglig mängd av sex och våldsrelaterade inslag. Det är en produktion som knappt kan beskrivas med ord, främst då den är så oerhört svår att förstå till fullo, ja det är nog inte ens möjligt. Vid första anblicken kan det mesta te sig väldigt osammanhängande och att det mesta sker utan syfte, men om man är uppmärksam så kan man pussla ihop de flesta bitarna och förstå att det hela är gjort medvetet. Däremot kan man inte neka till att den faktiskt är helt skruvad, till och med för att vara en film av Miike. Och för er som har sett en del av denna mans verk vill det inte säga lite förmodar jag. Ja Miike själv har ju faktiskt sagt att Gozu är konstig för att vara en Japansk film, och har man då i åtanke att Japan säkerligen har producerat flest udda filmer så förstår man kanske vad man har att vänta sig. Men det är inte i våldet eller sexscenerna som utstickarna finns i utan det är framförallt dess mystiska stämning och berättarstil som bidrar till denna galenskap man lätt kan se det hela som.

Vad gäller skådespeleriet (vilket i denna film känns ytterst viktigt) så har jag bara positiva anmärkningar. Huvudrollen axlas av Hideki Sone som gör ett ypperligt arbete. Som Minami hamnar han ständigt i bisarra situationer och lyckas på ett övertygande sätt förmedla nervositet av värsta slag. Visst känner man empati för denna person men samtidigt är det ofta otroligt underhållande att beskåda honom i allt trubbel han råkar ut för. Som Ozaki ser vi ingen mindre än Sho Aikawa (Dead or Alive 1 & 2, The Eel). Jag hade onekligen föredragit honom i en betydligt större roll då hans karaktär minst sagt är helt underbar. Flertalet gånger under filmens första skede framkallade han skratt på löpande band. Personligen så kunde jag inte hålla mig för skratt när han ger sig på den stackars hunden under filmens inledning. Renji Ishibashi spelar för ovanlighetens skull en Yakuza-boss - det har ju aldrig skett tidigare, speciellt inte under regi av Miike, eller hur? Men ja faktum är att han alltid spelar dessa karaktärer så otroligt bra så det gör mig inte det minsta om hans meritlista till största delen består av liknande roller. Övriga skådespelare gör även de ett utmärkt jobb.

Äckel-faktorn är förhållandevis låg, åtminstone i jämförelse med vad jag väntat mig. Visserligen bjuds det på en rad mindre behagliga scener som bara en man som Miike kan framföra. Vi har precis som i hans Visitor Q några ruskigt äckliga stunder då en äldre dam sprutar bröstmjölk. Man börjar undra om Miike råkar ha en fetisch för detta. Sedan har vi en av de sista scenerna i filmen vilken också må vara en av de mest minnesvärda. Utan att avslöja för mycket så kan jag nämna att den starkt påminner om en någorlunda obehaglig scen i den Danska serien Riket av Lars Von Trier. Helt plötsligt dyker det även upp en människa med kohuvud i en läskigt stämningsfull scen. Ja Gozu är full av konstigheter, och Miike lyckas som vanligt leverera dessa på ett smått magiskt sätt. Att en så passa produktiv regissör som Miike kan slutföra så passa många verk med ett ofta högkvalitativt resultat är otroligt imponerande och Gozu är knappast ett undantag. Som jag skrev i början av recensionen så är konstigt nog Gozu ändå ett av hans kanske mest tillgängliga verk även om det också är en väldigt udda film. Jag måste medge att jag gillar den skarpt, de flesta moment håller högsta klass och genomförandet i sig är mästerligt. Men det var något jag saknade, jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad bara. Men en stark fyra ger jag den med lätthet och det är en stark rekommendation till er Miike-fans och även er andra som fortfarande inte utforskat Miikes surrealistiska värld. Gozu är sannerligen inte en film du kommer glömma i första taget.

Av: Peter Nilsson

Inga kommentarer: