Recension: CJ7

CJ7 (Cheung Gong 7 hou)

Skådespelare: Stephen Chow Sing Chi, Xu Jiao, Kitty Zhang Yuqi, Lam Chi Chung, Steven Fung Min Hang, Chen Hao Hao, Huang Lei, Lee Sheung Ching, Cheng Yi Ying, Han Yong Hua, Hu Qian Lin, Jin Zhong You, Lao Yi Jia, Lei Yu, Poon Hang Sang, Shen Qian, Shi Jia He, Song Wen Hao, Yang Hao, Yao Wen Xue, Yu Lu Yang, Yuen Shun Yee, Zhang Gang Hui

År: 2008

Land: Hong Kong

Genre: Komedi

Regi: Stephen Chow Sing Chi

Manus: Stephen Chow Sing Chi, Vincent Kok Tak Chiu

Nästan fyra år efter ”Kung Fu Hustle” är egensinnige och briljante komikern Stephen Chow klar med sin nya film ”CJ7”, en barnorienterad Sci-Fi-komedi där Chow återigen minskar sin närvaro framför kameran och lyfter fram andra karaktärer i berättelsen. Fyra år är en lång tid, väldigt lång med Chows tidigare filmografi i åtanke. Till exempel medverkade han i hela åtta filmer 1992. Tilläggas bör att flertalet dessutom är prima komedier. Alltså borde ”CJ7” logiskt sett med sin långa produktionstid, ansenliga budget och Stephen Chows kunnande vara något alldeles exceptionellt… eller?

Rampljuset har tilldelats barnskådisen Xu Jiao som spelar Dicky, son till den fattige byggnadsarbetaren Ti (Stephen Chow) som sliter hårt för att kunna betala sin sons utbildning. I hopp om att slippa allt elände har han placerat Dicky i en förnäm skola. Detta å sin sida påverkar Dicky negativt då hans sociala status gör honom till skolans hackkyckling, rikemansbarnen accepterar inte en fattigson i sitt umgänge.

Rikemansbarnen har dessutom föräldrar som har råd att köpa de senaste leksakerna, bland annat den avancerade leksakshunden CJ1 som Dicky enträget insisterar på att han ska ha. Till en kostnad av en lön så hög som Ti bara kan drömma om hittar han på soptippen ett substitut till den dyra leksaken, nämligen en egendomlig grön boll. Givetvis blir Dicky inte särskilt imponerad men allt förändras då den gröna bollen visar sig vara en varelse av utomjordisk härkomst med magiska krafter.

Ni märker troligtvis bara på resumén att ”CJ7” är ett ordentligt kliv från den Stephen Chow vi är vana vid. En mer barnvänlig image kunde förvisso redan urskiljas i dundersuccén ”Shaolin Soccer”, men medan den var en knivskarp kombination av Chows typiska mo lei tau (nonsens-humor) och en mer sofistikerad sådan är rötterna till hans ursprung så gott som avskurna i ”CJ7”. Jag känner Kineser som aldrig skulle tillåta sina barn kolla på en Stephen Chow film beroende på ett ovårdat språk och våldsam framtoning, hans äldre verk präglas inte sällan av blodspillan och fula ord, är därtill Wong Jing inblandad förekommer ofta redigt vulgär humor med bland annat våldtäktsinriktade skämt. Sådant existerar knappast i ”CJ7”.

Det är dock den sidan av hans filmer jag lärt mig älska, tämligen omoraliska, våldsamma och rent utav töntiga segment sammanfogade och ofta resulterande i en fulländad symbios. Att se en otyglad Stephen Chow brista ut i omotiverade sånger och dansnummer för att strax därefter ha ihjäl någon och sekunden senare röra publiken till tårar med någon dramatisk kärleksscen är en sällsynt gåva som ytterst få kan hantera, men Stephen Chow har gjort det åtskilliga gånger. Gedigna skapelser som ”Royal Tramp”, ”Flirting Scholar” och ”Fight Back to School” är slående bevis på detta.

Man måste dock respektera Stephen Chow om han vill utvecklas som filmskapare och utforska andra möjligheter. Däremot är det oerhört svårt att smälta ”Cj7” som ett alster han spenderat fyra år av sitt liv åt att slutföra. Trots att potential i handlingen existerar brukas den föga imponerande, det är ett evigt stampande där moralisk predikan varieras med Dickys svårigheter i skolan och Tis eviga slit på jobbet. Men efter filmens relativt intresseväckande upptakt händer absolut ingenting. Varken skämt eller tänkta spänningsmoment har någon särskild effekt, det känns mest stramt.

En annan sämre aspekt, och troligtvis filmens dyraste, är dess animeringar som också misslyckas ge ett förtjänt intryck. Medan CJ7 (som Dicky döper utomjordingen till) är ganska söt och garanterat fångar varenda unges sympati är han i själva verket inte särskilt skickligt animerad. Petitesser enligt somliga, men med hänsyn till budget borde den lilla varelsen kunna förfinas grundligt, och det gäller övriga animationer också. Att se folk kastas hundratals meter i luften fungerade fint i ”Shaolin Soccer”. I ”Kung Fu Hustle” var det inte alls lika roligt, och i ”CJ7” är det bara stentrist. Mycket av den datorgenererade humorn är återanvänd från Stephen Chows två senaste framgångar och har redan passerat sitt bäst-före-datum. Förnyelse på den fronten är direkt oumbärlig om han ska lyckas i framtiden.

Xu Jiao (som i verkligheten är en flicka) och Stephen Chow lyckas betydligt bättre med sin övertygelse, skärpta och i fint samspel med varandra från början till slut. Trots en nedtonad och något åsidosatt roll briljerar Chow så fort tillfälle erbjuds. Nästan samtliga ur filmens ensemble är utmärkta karaktärer med ett stort undantag för Kitty Zhang som tyvärr är delaktig i århundradets kanske mest intetsägande kärlekshistoria. Med bara några minuters framträdande finns ingen möjlighet att engagera sig i hennes liv, ett dumdristigt val, men övergripande är filmens karaktärer välarbetade.

Jag gillar inte alls den väg Stephen Chow har valt att gå, och även om så vore fallet ska det inte behöva ta fyra år att framställa en film av diskutabel kvalitet som ”CJ7”. Den rymmer dock sina ljusglimtar och trots att jag personligen inte kan hantera allt sockersött gulligull så är det en utmärkt film för barnfamiljer. Till inbitna Chow-fanatiker kan jag däremot inte rekommendera den.

Av: Peter Nilsson (2008-07-20)