lördag 30 augusti 2008

Recension: S21: The Khmer Rouge Killing Machine


S21: The Khmer Rouge Killing Machine (S-21, la machine de mort Khmère rouge)

Medverkande: Khieu 'Poev' Ches, Yeay Cheu, Nhiem Ein, Houy Him, Ta Him, Nhieb Ho, Prakk Kahn, Peng Kry, Som Meth, Chum Mey, Vann Nath, Top Pheap, Tcheam Seur, Mak Thim, Sours Thi

År: 2003
Land: Kambodja, Frankrike
Genre: Dokumentär, historia
Regi: Rithy Panh
Manus: Rithy Panh

Rithy Panh, en av Kambodjas få aktiva regissörer, föddes 1964 i Phnom Penh. 1975 störtade röda khmererna i ledning av Pol Pot den amerikanskt stödda Lon Nol-regeringen och tog kontroll över landet. Genom att tömma städerna och mobilisera hela befolkningen på landsbygden inleddes ett av vår tids mest omfattande massmord. I svält, sjukdomar och avrättningar beräknas det att närmare 2 miljoner människor miste sina liv under Pol Pots knappt 4 år vid makten.

Rithy Panh var 15 år när han 1979 lyckades undkomma röda khmerernas terror och fly till Thailand. Han hade då förlorat båda sina föräldrar och sin syster. Ett år senare bosatte sig Panh i Paris och blev student i Frankrikes nationella filmskola. Han har sedan dess skildrat det mänskliga lidandet i Kambodja i flertalet dokumentärer, varav ”S21: The Khmer Rouge Killing Machine” är den mest kritikerrosade av dem.

S21 var namnet på Pol Pot-regimens mest fruktade arrest, ursprungligen en skola vid namn Tuol Sleng, där över 17,000 människor torterades till erkännande för att sedan likvideras. Det var stället dit många kom, men inga lämnade. Endast 3 fängslade personer klarade sig igenom med livet i behåll. Konstnären Vann Nath var en av dem. Fängelset är idag ett museum, med fotografier och dokument som framlägger bevis för det makabra som pågick där. I denna dokumentär återvänder Vann Nath till S21 för att gräva fram det förflutna tillsammans med ännu en överlevande och en handfull vakter.

Dokumentärens fokus fästs vid Vann Naths konfronterande av vakterna som plikttroget verkställde regimens order. Varför och hur kunde det hända? Han söker svar som kan förhindra kommande generationer att begå samma misstag. Vi får ta del av vakternas återgivningar, hur de kunde agera så inhumant utan att någonsin ifrågasätta sig själva. Ursäkterna är åtskilliga, men å andra sidan var somliga inte mer än 12 år gamla när de rekryterades som vakter, därtill indoktrinerade att alltid följa Angkas (organisationens) ”vilja”. De som inte lydde gick samma fasansfulla öde till mötes som internerna. Majoriteten medger därför inte att deras handlande var felaktigt, snarare ett måste för sin egen överlevnad. Men vart går egentligen gränsen?

Enligt Rithy Panh är avsikten med dokumentären att hjälpa Kambodjaner att bearbeta sina personliga minnen, att ge en handräckning i sökandet efter svaret på frågan som alla ställer sig. Varför? Ingen verkar villig eller förmögen att svara på det, men Panhs arbete gör det hela lite tydligare. Pahn har även uttryckt att han gärna ser de ledare över röda khmererna som ännu är i livet ställda inför domstol men att det i slutändan inte löser problemen. Att de straffas väcker ändå inte hans föräldrar till liv igen.

Det är en relativt rättfram insyn vi tilldelas, där sentimentalitet har lämnat plats för raka redogörelser av både offer och vakter. Ofta både skrämmande och hjärtskärande visar sig Panhs dokumentär vara oerhört effektiv. Den förmedlar det den ska i all sin simpelhet och går sällan in på onödiga sidospår. Det jag i huvudsak saknar är en förtydligande inledning där folk utan vidare kunskap om röda khmererna och massmorden i Kambodja lätt kan sätta sig in i händelserna i S21. Som det är nu kastas vi rakt in i historien utan att egentligen se helheten, bakgrunden till massakrerandet och arresterna som S21. Bortsett från detta ser jag inga svagheter i dokumentären utan kan enbart vara glad över att det finns folk som försöker upplysa världens befolkning om tragiska och viktiga skeden i vår historia som denna. ”S21: The Khmer Rouge Killing Machine” bör utan tvekan ses.

För mer utförlig historia om oroligheterna i Kambodja och om röda khmerernas massaker på sin egen befolkning rekommenderar jag er att läsa Haing S. Ngors ”Survival in the Killing Fields” och Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots Leende”. I filmväg finns Roland Joffés ”Killing Fields” från 1984, en mästerlig skildring av journalisten Dith Prans fångenskap under röda khmerernas terror. Mycket av filmens dramatik ligger i en oklanderlig insats av Haing S. Ngor i gestaltning av Dith Pran.

Av: Peter Nilsson (2007-11-22)

Inga kommentarer: