fredag 29 augusti 2008

Recension: Mission Hunter 2


Mission Hunter 2 (Nuk Soo Dane Song Kram)

Skådespelare: Panna Rittikrai, Robert Christin, Chatchai Rukslip, Tony Jaa

År: 1995
Land: Thailand
Genre: Action, martial art
Regi: Panna Rittikrai?
Manus:

Detta är förvirrande, men jag har alltid fått för mig att Mission Hunter 2 är regisserad av Panna Rittikrai (mer känd för påkostade Born to fight), men andra källor säger att det är en snubbe vid namn Chartchai Maliwan (som verkar ha regisserat den kommande Deadend, vars trailer ger mig ståpäls). Så jag vet faktiskt inte, och jag kan tyvärr inte thai (ännu) och har svårt att läsa de thailändska förtexterna...

I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.

Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang (enligt rykten spelad av Rittikrai, fast jag känner inte riktigt igen honom) ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.

Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Ghosts", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (som påminner mer om Rittikrai) som är i stort ett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en sekvens. Coolt.

Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.

Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...

Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat en talangfull Bruno Mattei med ja, Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.

Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. Tyvärr, som vanligt, så är VCD's i uselt tillstånd, och Panna är ju en kille som vet hur man ska rama in en bild, vilket gör att här så försvinner mycket på sidorna och kvalitén i övrigt är som en andrahands VHS. Trist, men vad gör man inte för lite b-action.

Av: Fred Andersson (2007-07-22)

Inga kommentarer: