Recension: Lady Terminator

Lady Terminator (Pembalasan ratu pantai selatan)

Skådespelare: Barbara Anne Constable, Christopher J. Hart, Claudia Angelique Rademaker, Joseph P. McGlynn, Adam Stardust, Ikang Fawzi

År: 1988

Land: Indonesien

Genre: Action, skräck

Regi: H. Tjut Djalil

Manus: Karr Kruinowz

Min indonesiska filmresa fortsätter med denna klassiska exploitationtitel, Lady Terminator. Återigen en titel som nästan är mer känd än själva filmen, åtminstone tills Mondo Macabro släppte den på DVD.

Någon gång för länge sedan så får vi se hur "The Queen Of The South-Sea" avverkar män på löpande band. Hon har sex med dem och låter sedan en ål som befinner sig i hennes sköte bita av deras penis, varvid de dör av blodförlust. Det är få svenska filmer som börjar på det sättet! Men en modig man lyckas överlista henne, norpa ålen - som förvandlas till en kniv och fördriver henne till havets botten.

Hundra år senare så råkar antropologen Tania Wilson (Barbara Anne Constable) hitta samma ställe där drottningen skulle råka hålla till och blir besatt av hennes ande. Hon simmar sedan till Jakarta, går upp naken på stranden, har sex med och dödar två småskurkar och tar deras bil och kläder. Jepp, det är The Terminator rakt av här. Och det fortsätter på samma väg.

Erica är en rockstjärna som börjar bli lite framgångsrik och berömd. Hon råkar också äga drottningens halsband, som hon fått av sin farfar, och givetvis blir hon den som vår kära skurk helst vill döda!

Till sin hjälp får hon polisen Max och hans gäng av galna, övervåldsamma Rambo-poliser och den våldsamma flykten kan börja!

Här snackar vi riktigt tokig indonesisk lågbudget action när den är som... tokigast! Hela grundhistorien, inklusive nästan varje viktig actionscen i The Terminator, är kopierad här - fast oftast betydligt blodigare och våldsammare, med en tiondel av budgeten som orginalet. Fast tänk er en sexig kvinna med stort åttiotalshårsvall och en ål i... ja, ni vet vart, som dödar folk med k-pist och laserstrålar ur ögonen. Blodet skvätter rejält och jag har nog inte sett så många löspluggar avlossas sedan Commando och så många squibs sedan valfri John Woo-film.

Stundtals är det riktigt taffligt, men det är bra energi i scenerna och det blir aldrig tråkigt - förutom filmens första halvtimme som puttrar på lite för långsamt. Sedan blir det blod, biljakter och bröst. I mängder.

Bra trash. Inte lika välgjord och snygg som The Queen Of Black Magic, men betydligt snyggare än amerikanska motsvarigheter inom exploitation. Det är mycket färger, vilda specialeffekter och kanske en av världens sämsta dialogmixar. Jaja, man kan inte få allt.

Av: Fred Andersson