Recension: Dang Birely and the Young Gangsters

Dang Bireley and the Young Gangsters (2499 antapan krong muang)

Skådespelare: Jesdaporn Pholdee, Noppachai Muttaweevong, Attaporn Teemakorn, Suppakorn Kitsuwan, Chatchai Ngarmsun, Champaign X, Apichart Choosakul, Parichart Borisudki, Piya Bunnak, Terrachai Plugpimarn, Suthakorn Jaimun

År: 1997

Land: Thailand

Genre: Action, drama

Regi: Nonzee Nimibutr

Manus:

I 1950-talets Thailand får vi följa en ung man, Dang Bireley och hans vänner i strävan för att bli framgångsrika gangsters. Snart slits det lilla gänget i tur och de går olika vägar. Vissa följer fortfarande Dang, men snart uppstår ett gängkrig mellan dem och deras gamla vänner. Efter en enorm sammandrabbning tvingas Dang och hans vänner fly då polisen har börjat röja bland de olika organisationerna med en enorm fart. Istället återupptar Dang och vännerna sin verksamhet på annat håll och allt verkar gå strålande till den dagen deras svurna fiender dyker upp.

Jag har ofta hört en del säga att många Thailändska regissörer lånar mycket från den Koreanska filmbranschen. Om det är sant eller ej kan jag inte svara på då Thailändsk film är något ganska nytt för mig, och än så länge har jag bara sett en handfull titlar. Däremot råder det ingen tvekan om att "Dang Bireley" på många sätt påminner om den Koreanska dunderhiten "Friend", temat i de båda kretsar kring vänskap, lojalitet och svek. Dessutom utspelar sig bägge i gangstermiljö. Jag vet inte om Nonzee Nimibutr har fått någon inspiration från "Friend", för enligt många ganska säkra källor så ska tydligen den här precis som sin Koreanska broder vara baserade på verkliga händelser.

Vare sig det stämmer eller ej så är en sak iallafall säker, detta är en mycket bra och bitvis rörande film, om än inte lika fängslande som "Friend". En sak som jag personligen uppskattade var valet att inte dramatisera historien för mycket, sorgliga stunder förblir ganska kyliga och ingen riktigt känsloladdad musik dyker upp. Det hela ger filmen en realistisk känsla och på så sätt blir den lätt att ta till sig, de sorgsna momenten funkar minst lika bra utan dramatisering. Bakom filmen ligger ett förstaklassigt team, Nonzee Nimibutr gör en överraskande bra inledning som regissör. Han har senare stått för verk som "Nang Nak". Nonzee har även producerat några riktiga höjdare, nämligen "Bang-Rajan", "Tears of the Black Tiger" och "Bangkok Dangerous". Wisit Sartsanatieng som regisserade "Tears of the Black Tiger" och skrev manus för "Nang Nak" är mannen som stod för manus till även denna film, så två mycket skickliga filmmakare står bakom produktionen.

Att stå framför kameran är minst lika viktigt, de flesta av skådisarna var sedan tidigare okända för mig, förutom Chartchai Ngamsan som gjorde en grymt bra rollprestation som Dum i "Tears of the Black Tiger". Eftersom jag inte är speciellt insatt i det Thailändska språket så har jag lite svårt att avgöra skådespeleriet. Min uppfattning var dock att de skötte sig bra, med tiden kommer jag förmodligen kunna avgöra den saken bättre.

Miljön filmen tar sin plats i är under 50-talet. Tydligen var Thailändarna på den tiden väldigt förtjusta i James Dean och Elvis Presley, detta märks främst på karaktärernas utseende och deras ständiga tjat om dessa idoler. Jag fick faktiskt en smärre chock av att se vilket stort genomslag dessa kändisar gjort i ett land så olikt USA, folk verkade minst sagt som besatta. Återskapandet av årtalet är väl skött, kanske inte helt felfritt, men klart godkänt. När ständiga slingor av Elvis spelas så blir atmosfären riktigt skön och det är lätt att leva sig in i filmvärlden. Kameraarbetet är dock skött på ett modernare vis, vinklarna är på sina ställen ganska artisktiska och likaså scenografin. Sammanfogandet av de olika visuella delarna ger en härlig rock n`roll känsla och man rycks definitivt med i tempot.

Vad vore en gängfilm utan våldsamma sammandrabbningar mellan olika organisationer? Ja inte mycket att hurra över, som tur var så innehåller denna film ett antal mycket välgjorda och brutala fighter, bla så får vi tal del av en riktigt stor uppgörelse där över hundratalet gängmedlemmar medverkar. På denna fronten så levereras verkligen den rätta varan. Allt våld filmen har att erbjuda involverar inte påkar och slagträ, nejdå även ett par snygga eldstrider få vi ta del av, även om de kanske är förhållandevis små och kortvariga.

Som sagt så är filmens tema byggt på vänskap, lojalitet och svek. Personligen så tycker jag att utförandet av dessa ämnen stundtals är oerhört effektivt, man får lätt sympati för Dang Bireley och hans lojala anhängare och följer deras utveckling i livet med stort intresse. Precis som efter skådningen av "Friend" så fick jag mig en rejäl funderare, hur stark är egentligen vänskap? Och hur mycket krävs för att upplösa den? Kan man verkligen mörda en gammal vän? Sådana frågor dök ständigt upp, så på mig funkade filmskaparnas budskap perfekt. Jag kan dock inte lova att alla kommer känna sig berörda efteråt, det verkar råda ganska delade meningar om den. Jag har läst en del kritik mot utvecklingen av storyn som av vissa verkar ses ganska taffligt utförd. För mig var det något liknande första gången, jag hade svårt att hänga med och lära känna de olika karaktärerna. Men jag kan lova att efter en andra skådning kommer allt redas ut och åtminstone för mig blev hela historien mer njutbar då.

För er som är svaga för gangsterfilmer så är detta ett bra köp, den bjuder på lite av varje, action, intriger, romantik och en rad andra saker. Produktionen är mycket snygg och de som ligger bakom visar sig vara riktigt talangfulla.

Av: Peter Nilsson