Recension: Legend of Dinosaurs and Monster Birds

Legend of Dinosaurs and Monster Birds (Kyôryuu: Kaichô no densetsu)

Skådespelare: Tsunehiko Watase, Nobiko Sawa, Shôtarô Hayashi, Tomoko Kiyoshima, Fuyukichi Maki, David Freedman, Maureen Peacock, Catherine Laub, Hiroshi Nawa, Ginji Nakamura, Masataka Iwao, Goro Oki, Yusuke Tsukasa, Yukio Miyagi, Akira Moroguchi

År: 1977

Land: Japan

Genre: Sci-Fi

Regi: Junji Kurata

Manus: Masaru Igami, Takeshi Matsumoto

Filmen börjar med långsam hypnotisk jazz som svävar emot oss över skogarna runt vulkanen Fuji. En ung kvinna, troligen drogad eller kanske självmordsbenägen vandrar planlöst runt bland växtligheten. Marken öppnar sig och hon faller ner i en isgrotta fylld med stora ägg. Förvirrat vaknar hon till liv och jazzen försvinner. Istället så startar en mörk, hjärtfrekvens-rytmisk musik och det visas sig att ett av äggen håller på att kläckas. Hon stapplar fram i mörkret och börjar anpassa sig till det dåliga ljuset. I ägget så tittar ett par stora, slemmiga ögon upp. Hon skriker av skräck...

1977 så fick Legend of Dinosaurs and Monster Birds premiär i Japan, närmare bestämt den 29:e april. Filmbolaget Toei hade fått för sig att göra en Kaiju-film för en vuxnare publik och valet blev då denna mycket udda kombination mellan gummimonster-skräck, arthouse, katastroffilm, Hajen-plagiat och mer arthouse. Väldigt japanskt trots allt, så japanskt att en vanlig Godzilla-film skulle kunna verka svensk i jämförelse.

Efter kvinnans upplevelser i inledningen av filmen så sprids nyheten fort av att något har hittats i skogarna runt Fuji. Rykten om stora fossilerade ägg dyker upp och det får vår hjälte att överge sitt uppdrag att undersöka stenar i Mexico och kasta sig in i Fuji-äventyret. Vid skön så håller två kvinnliga dykare till, en av dom verkar han känna och kanske ha haft ett förhållande med innan. Han hittar även igen sin fars gamla stuga där hans fars gamla vägvisare håller till.

Hans far var övertygad om att det levde dinosaurier runt Fuji, men ingen trodde på honom och han dog utan att få det erkännande han förtjänade. Nu är det sonens tur att ta reda på mysteriet. Samtidigt så inleds en drakfestival vid skön, med popband, uppvisningar, bad och lek. Detta trots att allt fler människor och djur har försvunnit runt omkring i området.

När våra hjältar hittar en häst som fått huvudet avslitet och sedan uppstoppad i en trädkrona så inser man att det verkligen springer omkring en arg dinosaurie i trakterna. Men inte bara på land och i sjön, utan även i luften...

Historien är ganska splittrad, minst sagt, och det är fler sidohistorier och vändningar än vad jag räknar upp i min primitiva genomgång av handlingen. Det är väl både på gott och ont antar jag, då man gärna vill ha monsteraction för hela slanten, men också gärna uppskattar något originellt och udda. För arthouse är det, men det är en sån där arthouse-film som skulle bli utskrattad av okunniga och ej filmhistoriskt insatta Folkets Bio-medlemmar.

Det är egentligen mer drama och arthouse än monster och skräck, men när det väl är monster och skräck så sprutar blodet och monstren får man se i rejäla plastiga närbilder och helbilder. Så det är där historien splittrar sig. Ska man vara konstnärlig. Eller ska man köra på gummimonster?

Nu råkar jag uppskatta sådana här mystiska hybrider och klara av att sitta igenom en film som stundtals har långa, tysta scener (även under monster-sekvenser) och sedan kan flippa ur i märkliga musikmontage med japansk pop och jazz på högsta volym. Första scenen i filmen är mästerlig. Bland det bästa jag sett. En annan scen som sticker ut är en när en dinosaurie attackerar en liten gummiflotten ute på den dimmiga skön. Utan stämningsmusik eller de vanliga monster-klyschorna så blir en kvinna brutalt uppäten av dinosaurien. Allt slutar med en fenomenal och ganska oväntat gore-scen.

Det finns mycket bra att räkna upp, men det finns minst lika mycket – om inte mer – att räkna upp som skulle kunna skrämma bort en vanlig mainstream-fan. Så jag skiter i det.

Det är en vuxen och surrealistisk film, med naket och gore, gummimonster och drama, vulkanutbrott, lättsamt överspel och oväntade dödsfall. Jag gillade den.

Frågan är om du gör det?

Av: Fred Andersson (2008-08-05)