Recension: Return to Pontianak

Return to Pontianak (Voodoo Nightmare)

Skådespelare: Hiep Yhi Le, Fadali, Eleanor Lee, Steve Banks, Victor Khong, Rahman Boy, Fadzlina Mohamad Shafie, Olin Ahmad, Pak Rahman

År: 2001

Land: Singapore

Genre: Skräck

Regi: Djinn

Manus: Djinn

En ung amerikansk/asiatisk kvinna reser till Malaysia för att söka sina rötter efter att hon hemsökts av konstiga mardrömmar om sitt ursprung. Hennes sällskap färdas djupt in i djungeln för att söka rätt på hennes födelseplats och även platsen där hennes biologiska föräldrar försvann. Snart finner de sig förföljda av någonting direkt ur gamla legender och spökhistorier…

Det här är något så enkelt (och udda) som en Blair witch kopia från Singapore. Den använder dock inte konceptet med ”funnen film” som BW gör, utan allt filmas med skakiga, handhållna videokameror. Det är nu inte så hemskt som det låter. Regissören Djinn har koncentrerat sig på atmosfären och lyckats relativt bra, även om bildformatet kanske inte är det mest kvalitativa då det är inspelat på digital video och överfört till 35mm film. Skådespelarna håller godkänd kvalite, inga direkta överspel eller taffligheter. Det enda kända namnet är Hie Thi Le som medverkade i Oliver Stones Himmel och jord. De övriga medverkande har enligt Imdb:s sidor aldrig gjort några fler filmer.

Hur som helst, man måste komma ihåg att det är en film som kom i vågen av Blair witch projects framgångar och den är gjord med en relativt låg budget (Ca 700 000 svenska kronor). Givetvis kan man avfärda den som ett plagiat, men själv tycker jag att legenden om Pontianak är så pass intressant att man bibehåller intresset rakt igenom filmen. Det känns lite fräscht med något annat än de vanliga trista häxorna och demonerna, även om det verkar som om att filmmakarna ändrat lite på de gamla legenderna vilket man märker om man söker runt lite på nätet. Vill man göra en grov jämförelse så kan man likna en Pontianak med en så kallad Banshee, enkelt sett en kvinnlig vålnad med onda avsikter. Mer än så vill jag inte berätta utan att spoliera alltför mycket av handlingen. Kort sagt så blir sällskapet decimerade en efter en och orsaken och förövaren är inte riktigt tydlig, vilket skapar en skönt otäck stämning när både du och karaktärerna i filmen försöker pussla ihop vad som händer. Filmen ska givetvis ses i ett nedsläckt rum för bästa effekt.

Av: Joachim Andersson