Recension: Ad-Lib Night

Ad-Lib Night (Aju teukbyeolhan sonnim)

Skådespelare: Choi Il-hwa, Gi Ju-bong, Han Hyo-ju, Kim Jung-ki, Kim Young-min

År: 2005

Land: Sydkorea

Genre: Drama

Regi: Lee Yoon-ki

Manus: Lee Yoon-ki, Azuko Taira (novell)

Det tog drygt sju år för Lee Yoon-ki att förverkliga sitt drömprojekt Love Talk, ett ambitiöst och sorgset magnum opus om rotlöshet och längtan efter dess motsats hos ett antal exilkoreaner i Los Angeles. Love Talk, vars lyxiga filmspråk skiljer sig rejält från den minimalistiska estetik som Lee hyllades för i debuten This Charming Girl, föll dock få kritiker på läppen. Det i Sydkorea aningen ömtåliga exiltemat gick inte hem hos hemmapubliken och i väst hakade de flesta upp sig på de koreanska skådespelarnas valhänta bruk av det engelska språket.

Åter till ritbordet för Lees del alltså. Nya Ad-Lib Night finansierades med hjälp av fickpengar från det koreanska TV-bolaget KBS och filmades på video under tio heta sommardagar. Resultatet är en märkbart okonstlad skapelse och ett lappkast tillbaka till ett uttryck som, kanske på grund av sargat självförtroende efter misslyckandet med Love Talk, är slående likt debutfilmens. Det oändligt vackra fotot i kombination med en fantastisk ljudbild gör Ad-Lib Night till en oväntat behaglig upplevelse. Även på det tematiska planet återanvänder Lee ett koncept från This Charming Girl. Intrigen i Ad-Lib Night kretsar kring en ung introvert kvinna med ett gåtfullt förflutet och kan ses som en återblick på förstlingsverket, vars ledande motiv var en människas förlust och återerövrande av den egna personligheten.

En kvinna, spelad av den blott tjugoåriga Han Hyo-joo, blir stoppad på gatan av två okända män. De har förväxlat henne med en försvunnen barndomskamrat vars far nu ligger för döden. De inser sitt misstag men lyckas övertala kvinnan att följa med till hembyn för att inför fadern låtsas vara den efterlängtade dottern. Tillsammans med den sjukes familj och vänner vakar hon vid hans bädd under natten. När morgonen nalkas är mannen död och kvinnan återvänder till Seoul, tydligt förvandlad av sina erfarenheter.

Lee innesluter filmens centralgestalt i ett mystiskt hölje vilket gör att hon framstår som outgrundlig samtidigt som hon väcker nyfikenhet. Hon är en främling både för publik och för medkaraktärer. De många vackra närbilderna på Han Hyo-joos ansikte vittnar med smärtsam tydlighet om hennes rollfigurs vanemässiga döljande av känslor och drivkrafter. Å andra sidan blottas en hel familjehistoria via det lite lustiga käbblande som försiggår bland den döendes familjemedlemmar och närstående. Småpratet över kastrullerna i köket och fyllegrälen på vardagsrumsgolvet är underbara att ta del av och av allt att döma ett exempel på begåvad improvisationskonst. Ingen manusförfattare är sannolikt kapabel att fantisera ihop ett sådant frenetiskt munhuggande mellan människor som ideligen avbryter och talar i mun på varandra.

Under hemresan, den emblematiska färden mot en ny dag och en möjlighet att börja ett nytt liv, får slutligen den unga kvinnan både ett namn och en förhistoria. Ett förlösande ögonblick som tyvärr också är filmens svagaste. Måhända hade ett öppnare slut varit mindre publikvänligt, men frågan om huvudpersonens verkliga skäl att agera surrogatdotter förtjänar definitivt inte det relativt lättköpta psykologiska svar som Lee erbjuder oss.

Av: Mattias Eklöf (Inlagd: 2007-07-22)