Recension: Battle Royale 2

Battle Royale 2 (Batoru rowaiaru II: Chinkonka)

Skådespelare: Tatsuya Fujiwara, Ai Maeda, Riki Takeuchi, Shugo Oshinari, Ayana Sakai, Natsuki Kato, Sonny Chiba, Takeshi Kitano

År: 2003

Land: Japan

Genre: Action, drama, thriller, krig

Regi: Kenta Fukasaku, Kinji Fukasaku

Manus: Kenta Fukasaku, Norio Kida

Ingen kan ju knappast undgått hypen kring Battle Royale som rått det senaste året, trots att den funnits tillgänglig ett bra tag så diskuteras den fortfarande febrilt på många filmforum. Visst förtjänar den uppmärksamhet och självklart gillar jag filmen, men jag måste erkänna att jag finner den något överskattad. Den skrämmer, underhåller och ger en duglig tankeställare men lämnade ändå inget gigantiskt avtryck i mitt huvud. Hursomhelst så blev man givetvis nyfiken när det började ryktas om en uppföljare och ett tag följde man inspelningen noggrant.

Sedan avled sorgligt nog Kinji Fukasaku, han som skött regijobbet galant i ettan och lämnade nu över till sin son, Kenta Fukasaku. Jag vet inte varför men mina förväntningar sänktes enormt då och nu fanns inget större intresse längre. När den väl stod färdig började recensioner dyka upp, av dem bestod merparten av negativa åsikter och så höll det på tills filmen blev tillgänglig på dvd. Dålig kritik fortsatte att hagla men av någon dum anledning var det först då som jag kände ett riktigt sug efter filmen. Jag fick då för mig att detta med all säkerhet skulle bli en underhållande actionfilm utan större substans. Fick jag vad jag önskade mig? Läs vidare så får ni svar på detta.

Under inledningen befinner vi oss över Tokyo, en skön tystnad råder men man inser snabbt att något dramatiskt kommer ske. Plötsligt raseras flera skyskrapor till pampig orkestermusik och det är följderna av ett terrorattentat arrangerat av organisationen Wild Seven. Denna terroristgrupp är under ledning av Nanahara, en av de två överlevande som tog sig från ön i första filmen. En ny niondeklass samlas, men deras uppdrag skiljer sig mot tidigare, här ska de inte kämpa mot varandra utan de skickas beväpnade till den ö där Wild Seven har sitt näste. Deras uppdrag är att utplåna hela terroristorganisationen, och ni kan bara tänka er vad som kommer ske.

På de punkter Battle Royale lyckades framstå som unik och genialisk faller nu tvåan platt. Man märker att en högre budget har använts men det betyder ju knappast att det är till filmens fördel. När man ser Battle Royale så är det ibland en ganska skrämmande upplevelse, att se skolungdomar mörda sina bästa vänner är faktiskt inget man skrattar sig fördärvad åt. Frågor ställdes direkt i huvudet om hur man själv skulle handla i en liknande situation, men sådana tankar dyker aldrig upp under skådningen av tvåan. För det första så ges vi ingen godkänd presentation av karaktärerna och det är därför svårt att känna någon som helst empati för dem. Tyngden har istället lagts på exklusiva stridsscener, explosioner och digitala blodigheter. Och medan de är förhållandevis välgjorda så existerar det ingen engagerande handling och på så vis skapas aldrig något större intresse.

Dess övertydlighet känns dessutom bara fånig, allt beskrivs löjligt detaljerat precis som om filmens målgrupp riktar sig till 12 åringar. Och denna enformighet då, det verkar inte finnas någon riktig struktur som successivt bygger upp stämningen. Antingen bjuds vi på spektakulär action eller ett dödstal som alla ungdomar hinner hålla innan de tar sitt sista andetag. Det är samma visa rakt igenom utan några oväntade vändningar som lyckas skapa någon spänning. För spännande, det är den sällan. Däremot är soundtracket av Masamichi Amano av riktigt hög klass och förgyller vissa scener som annars hade känts tomma och livlösa. Blodigheterna som levereras är klart godkända med undantag för de som är skapade digitalt, sådana effekter uppskattar jag inte. Och som jag nämnde ovan så håller actionscenerna godkänd kvalitet även om själva landstigningen är omöjlig att inte associera med Rädda Menige Ryan.

Skådespeleriet är oerhört varierande, av vissa bjuds vi på ett överspeleri som knappt går att beskriva med ord. De som sett filmen vet nog att jag främst syftar på Riki Takeuchi. Jag gillar verkligen honom och han har tidigare visat att han hyser fina talanger, men när man ser BR 2 så undrar man om det är samma person. Faktiskt så lyckades han fördärva varenda scen han syntes i och den sista som inkluderar honom är nog bland det dummaste jag sett på år och dagar. Men skrattade det gjorde jag. Shûgo Oshinari (All About Lily Chou Chou, Blue Spring) är en duktig aktör men likt Riki Takeuchi så spelar han ibland över å det grövsta här. Jag vet inte hur två utomordentliga skådespelare kan framföra något så katastrofalt plötsligt. Ai Maeda har fått en del god kritik för sin medverkan här, och jag håller väl med att hon skötte sig okej men hon förtjänar inte så många goda ord hon hittills fått. Hennes karaktär känns på tok för orealistisk.

Takeshi Kitano's korta framträdande var bra, men man hann knappt få något intryck av honom innan han försvann. Tatsuya Fujiwara som spelar Nanahara gav en hygglig prestation men absolut inte i klass med den rolltolkning han gjorde i ettan. Sedan har vi en liten cameo av Sonny Chiba, men den kändes väl ganska intetsägande och var inte direkt nödvändig. BR 2 tappar också en del i sin brist på logik, inte mycket av det som händer sker på en realistisk nivå utan överdrivs till den grad att man inte kan något på allvar. Det framkallar ett par skratt men lyckas inte heller ge filmen en charmig känsla.

.

Som sagt BR 2 är definitivt ingen höjdare, jämfört med ettan så framstår den bara som en blek dum kopia som varken erbjuder några tankeställare, dramatik eller vidare underhållning. Den har sina kvalitativa stunder, men de är få.

.

Av: Peter Nilsson