tisdag 26 augusti 2008

Recension: Born to Fight


Born to Fight (Kerd ma lui)

Skådespelare: Panna Rittikrai

År: 1986
Land: Thailand
Genre: Action, martial art
Regi: Panna Rittikrai
Manus:

1986 så hade Panna Rittikrai, en ung filmfanatiker från Thailands fattiga delar, fått nog. Han älskade Jackie Chan och Bruce Lee, och nu ville ha själv göra film. Så han investerade i en enkel filmkamera, fick tag i en duktig producent och tillkallade lokala talanger framför och bakom kameran. Hans eget stuntteam skulle givetvis genomföra alla tuffa stunts och Panna själv stod för huvudrollen och de största fightingscenerna.

Resultatet blev microbudget-trash-klassiker Kerd Ma Lui, eller Born to fight som den blivit känd som, främst genom den ”remake” som gjordes 2004. Panna spelar själv huvudrollen som snuten som ska börja nysta i en stöld- och utpressningshärva. Som vanligt är handlingen ganska luddig, men han slår sig ihop med den obligatoriska (när det gäller asiatisk buskis) Åsa-Nisse-kopian och en brud och sedan så är action-scenerna igång.

Sorry, ni vet hur det blir när jag recenserar Rittikrai-filmer. Handlingen är oftast så tunn att det är svårt att förstå vad som händer. Det är gränsen till abstrakt, men å andra sidan så ser vi inte dessa rullar för handlingen, utan för de vansinniga stunt- och fighting-scenerna. Även om det är långt ifrån lika mycket action som i filmen från 2004, så är det väl utspritt över hela filmen. I en scen så ska en kollega/polischef till Rittikrai testa honom och se om han fortfarande är lika duktig på att slåss som han var förut. Så ett stuntteam, komplett med logotyper på ryggarna, får testa honom en efter en och det blir hårda brutala sparkar, skönt överspeleri och några saftiga aj-vad-det-gör-ont-stunts.

Innan dess så bjuder Rittikrai på en lång sekvens där han bara demonstrerar sina kunskaper i olika former av martial arts.

Lite senare så blir det också en ganska lång jakt med motorcrosscyklar genom den thailändska landsbygden. Ett kort slagsmål ovan på en minibuss hinns också med och på slutet blir det härligt och vansinnigt stunt där Rittikrai krockar med en pickup och flyger all världens väg.

Redan i dessa scener ser man sånt som sedan återanvänds i Ong Bak, Born To Fight 2004 (som bara är en remake i titeln) och även Tom Yum Goong. Grepp och sparkar, fall och olika former av sätt att krossa väggar på. Stunts med fordon och visuella gags.

Rittikrai har här inte slipat sin regi ännu, vilket inte för förvånande eftersom det är hans första film. Även actionscenerna känns lite hackigare och mindre sammanhängande, och det är tydligt att vissa sekvenser är filmade enbart för att man ville göra något tufft framför kameran, utan att direkt tänka på sammanhanget. Men han kan sitt jobb och det är underbart att se en sådan otrolig fysisk begåvning. Man förstår varför Tony Jaa blivit den han blivit.

Enligt baksidestexten på DVD’n så var det på grund av den här filmen som Tony Jaa övertalade sin far att få hälsa på och sedan bli lärling åt Rittikrai, och en sak är säker: båda kan sitt jobb. Det finns ingen överhype. Båda kan fightas, Rittikrai är en mästare på actionkoreografi och båda har gjort moderna klassiker.

Hoppas dom fortsätter i all evighet.

Av: Fred Andersson (2007-07-09)

Inga kommentarer: