tisdag 26 augusti 2008

Recension: Blues Harp


Blues Harp

Skådespelare: Mickey Curtis, Daisuke Iijima, Hiroyuki Ikeuchi, Akira Ishige, Huntley Nicholas, Atsushi Okuno, Saori Sekino, Bob Suzuki, Seiichi Tanabe

År: 1998
Land: Japan
Genre: Drama
Regi: Takashi Miike
Manus: Toshihiko Matsuo, Toshiyuki Morioka

Takashi Miike är kanske mest känd för sina egendomliga våldsfilmer med en nästan alltid kontroversiell underton, och det var något sådant jag väntade mig av hans Blues Harp. Det jag fick var dock något helt annorlunda och påminde faktiskt inte det minsta om Miikes (för mig) särskilda stil. Miike har här gjort något så ovanligt som ett berörande yakuza/drama, en film som underhåller samtidigt som den bjuder på en dos av dramatik. Handlingen kretsar kring två personer, nämligen Chuji vilken är en ung man som jobbar på en bar. Den andre är Kenji, en gangster som sakta börjar närma sig toppen. En natt räddar Chuji Kenji då denne blir jagad av ett rivaliserande gäng. De två blir nära vänner men trubbel dyker upp då Kenji konspirerar mot sin egna boss och detta sätter både honom och Chuji i en en farlig sits.

Egentligen är det så mycket mer som händer, men jag vill inte avslöja för mycket då risken finns att er upplevelse då kan gå åt skogen. Takashi Miike är förövrigt i mina ögon en brilliant regissör, vilket han definitivt visar med Blues Harp. Det är en tämligen långsam film men intresset tappar man sällan. Med skicklig regi, väl bearbetat manus och realistiska framföranden lyckas han bibehålla en spänning som aldrig slutar gnaga på en. Man sätter sig nästan omedelbart in i handlingen och skaffar sig gott tycke för de ledande karaktärerna, och för mig blev Chuji en väldigt kär person. Vanligtvis vill man att det ska hända saker under en film, men här var jag livrädd att något skulle drabba Chuji eller Kenji och hoppades på att allt bara kunde sluta lyckligt. Vad som sker tänker jag dock inte berätta. Av de filmer jag sett av Miike kan jag inte tänka mig en enda som kan liknas vid Blues Harp, den skiljer sig på alla sätt och vis. Från början undrade jag till och med om det verkligen stämde att Miike stod för regin, detta visar bara att Miike kan hantera de flesta genrer och likaväl kan skapa hård dramatik samtidigt som han är utomordentlig när det kommer till obskyr våldsfilm. Och detta får mig bara att uppskatta denna man än mera.

Som många av Miikes övriga filmer så är även denna visuellt tilltalande. Skillnaden är dock att kameraarbetet här är långsamt och påminner mer om en Kitano film stilmässigt. För scenografin står Hideo Yamamoto som även bidrog till de vackra vyerna i Kitanos Hana Bi. Yamamoto arbetar även ständigt med Miike vilket oftast resulterar i mängder med läckra scener. Ögongodis om man vill kalla det så. Det ges aldrig några försköningar av Yakuzan utan deras värld framställs som en ganska hemsk sådan, en värld man inte vill hamna i då den styrs av lögner, svek och girighet. Detta framförs magnifikt av Miike som med all säkerhet vet vad han sysslar med. Men så får man inte heller glömma de två ledande aktörerna som ger två jordnära prestationer. De håller sig hela tiden på en realistisk nivå och känns faktiskt som helt vanliga människor, sådant tillför givetvis mer starka känslor. Helt våldsslös är den dock inte utan det levereras en del eldstrider och andra blodigheter, men relativt få är de och visas bara i den mån att de stärker storyn på något vis. För många kan detta vara en svikande punkt, jag skulle gissa på att de flesta förväntar sig en massa blodsgjutelse eftersom det nu är Miike som står bakom filmen, och för er som just söker blodigheter rekommenderas att kanske undvika Blues Harp.

Jag har inte mer att tillägga om Blues Harp förutom en kort avslutning. Det är en film som skiljer sig från mycket av det Miike har gjort, men som för min del bara visade sig vara positivt. Det är ett långsamt drama som fokuserar mer på karaktärsutveckling än action och detta tycker jag Miike lyckades oerhört bra med. Skådespelarna förtjänar stort beröm för sina fina insatser men även regin, scenografin och allt som hör där till är fantastiskt. Det finns i mina ögon inte många negativa saker att hämta här, de som dock finns lämnar jag osagda då det mesta är småsaker. Nämnas bör att Blues Harp inte lämpar sig för alla, som jag nämnde ovan så saknar filmen våld och kan därför ogillas av dem som förväntar sig sådant. Men är ni öppna så ge den för all del en chans, det är ett verk som inte ska missas och det är ett perfekt exempel på att Miike även kan göra drama.

Av: Peter Nilsson

Inga kommentarer: