tisdag 26 augusti 2008

Recension: Blue Spring


Blue Spring (Aoi haru)

Skådespelare: Ryuhei Matsuda, Hirofumi Arai, Sousuke Takaoka, Yusuke Oshiba, Yuta Yamazaki, Shûgo Oshinari, Takashi Tsukamoto, Eita, Onimaru, Kiyohiko Shibukawa, Kyôko Koizumi, Mame Yamada, Erena, Nobuo Kyô

År: 2001
Land: Japan
Genre: Drama
Regi: Toshiaki Toyoda
Manus: Toshiaki Toyoda, Taiyo Matsumoto (manga)

Filmer om asiatiska skolor och deras förhållanden brukar många gånger målas upp under dom allra värsta omständigheter. Saker som våld, mord, mobbing (samt gärna lite skräck för att sätta färg på allt) tillhör vardagen i dessa skolor. Nu innehåller inte Blue Spring någon skräck men det mesta av det andra som jag räknade upp finns med. Jag har hört mycket om Blue Spring och regissören Toshiaki Toyoda så jag hade lite förväntningar som både infriades men samtidigt inte. Blue Spring är utan tvekan en bra film men det kunde ha blivit mer.

På skolan råder det kaos och dom som har någon makt överhuvudtaget här är eleverna som mer än gärna brukar våld för att visa att dom menar allvar. Bland allt klotter och sönderfallande väggar så finner vi den unge Kujo (Ryuhei Matsuda) som spelar stenhårt efter skolans regler. För att fördriva tid så har dom ett maktspel i skolan och ett väldigt speciellt sätt att utse sin chef. Uttagningen går till på det sättet att alla som vill ha en chans att bossa runt andra personer på denna skola måste gå upp på det högsta taket, ställa sig utanför räcket släppa och klappa en gång för att sedan ta tag i räcket. Låter det enkelt? Hacken är att en klappning läggs på för varje gång och det blir allt svårare att hinna ta tag för att inte falla ner. Kujo som tar rekordet på hela åtta stycken klappningar tar också makten. Kujo gillar dock inte sin nya position något som han tar upp med sin vän Aoki (Hirofumi Arai) Aoki säger dock åt honom att stå på sig.

Till eliten hör också Kimura (Yusuke Oshiba) och Yukio (Sousuke Takaoke) som hjälper till med diverse saker som misshandel och annat som förkommer på skolor som dessa. Under konstiga omständigheter så får Yukio för sig att utföra ett mord utan någon närmare förklaring samt Kimura blir antagen till Yakuzan, också detta sker utan någon direkt närmare förklaring. Två av Kujos närmaste män försvinner på en kort tid och lämnar efter sig ett makt vakuum som måste fyllas så snart det kan. Med denna spricka så uppstår det problem för Kujo och Aoki men problemen som kommer är inte från andra elever, det största hotet är varandra och kampen vem som ska regera över skolan.

Låter det här lite tunt? Det beror på att det är lika tunt som papper ibland. Jag gillar Blue Spring det är inga tvivel om det men det finns också misstag och dom flesta misstagen befinner sig i manus samt den ibland alltför dåliga karaktärs utvecklingen. Det är också lite svårt att sätta foten på vad filmen exakt handlar om. Är det ungdoms våld, vandalisering av skolan för att det inte finns något att göra, maktstyret i skolan eller deras egna konflikter med sig själva och varandra, förmodligen är det allt men det är bara en liten bit av allt så det är svårt att säga vad det hela går ut på eller om regissören ville att det skulle gå ut på något. Den röda tråden som är så viktig för en film infinner sig aldrig som den borde ha gjort.

Detta är Toshiaki Toyoda andra film som han regisserat och för att vara relativt färsk på marknaden så har han klarat sitt jobb rätt så bra trots ovannämnda klagomål. Manuset är tunt men när det väl gäller så är det också Blue Springs starkaste sida då man känner för personerna som finns där. Vad Toshiaki Toyoda lyckats med är att skapa intressanta roller men hans misslyckande består av att dessa inte utvecklas så mycket under filmens gång. Jag kände att jag ville veta mer om dessa intressanta karaktärer men till min besvikelse så blir det inte så. Som tur är så klarar sig manuset och rollerna bra utan att utvecklas mer så filmen blir otroligt intressant ändå. Toyoda är en väldigt nyskapande regissör och det känns som om Blue Spring var ett experiment för framtida filmer. Trots att själva filmen inte kommer upp i världsklass så får jag ändå känslan att Toshiaki Toyoda har något speciellt som kan göra honom till en väldigt bra regissör.

Kameraarbetet är något av filmen starkaste kort och räddar den många gånger om. I början av filmen så kommer hela gänget nerför en trappa i slow-motion. Detta blir som en slags presentation av var och en samt att man ser hur dom är fulla av en attityd som säger ”bråka inte med mig då blir det värst för dig själv” och detta är otroligt snyggt genomfört och man tröttnar inte heller då scenen är så lång. Så genom hela filmen framförs ett snyggt och proffsigt kamerajobb. Så har vi också musiken som är helt rätt i den här filmen. Thee Michelle Gun Elephant står för låtarna i Blue Spring och dessa bara vrålar ut kaos som skolan är i och stämningen höjs otroligt mycket för just detta. Det är ett underbart drag till en film som denna. Utan dom så hade det blivit en ganska grå tillställning då det höjer filmen flera snäpp upp och man kan bara sätta sig tillbaks och njuta.

Hirofumi Arai spelar Kujos bäste vän men samtidigt också värsta rival Aoki. Detta är en spännande tolkning av en person som först stödjer sin vän för att sedan gå över gränsen och bli en riktig skräck för skolans alla elever och lärare. Här ser vi talang i detta skedde då Aoki är en person som verkar ganska snäll (med tanke på omständigheterna) och när han sedan går och byter om till den person han kommer att bli ja då är det stort agerande från Hirofumi Arais sida, mycket bra, och mycket proffsig från en så ung och lovande aktör. Ryuhei Matsuda som spelar Kujo är den första bekantskap jag gör med denna väldigt duktiga och unga skådespelare. Även om han spelar en karaktär som inte utvecklas eller får veta så mycket om så gör han sitt jobb, han får mig att bli intresserad av honom som rollen Kujo. Ryuhei Matsuda har också en karisma som det var länge sedan jag sett en av dom nyare aktörer i Japan ha haft. Han har verkligen sitt utseende med sig och jag kan tänka mig att han var lite flickornas favorit när han först kom som skådespelare. Detta är förstås inget negativt utan kompletteras bara med av vad han kan inom sitt agerande. Jag blev imponerad av honom i Blue Spring och jag ser verkligen fram emot fler filmer med han.

Blue Spring är en väldigt bra film men ändå så når den inte ända upp för att klassas som ett riktigt mästerverk enligt mig. Det som hjälper men också drar ner filmen är manuset som jag förklarat förut. Det finns för många hål och svackor för att jag ska bli nöjd. Många saker förklaras inte utan händer bara utan andledning och man ställer sig lite frågande till dessa händelser som när Kimura blir antagen till Yakuzan och lämnar filmen, likadant är det med Yukio s karaktär som mördar sin klasskamrat utan en enda förklaring till varför han gör så. Nej man kanske inte behöver en förklaring men för mig funkar det inte riktigt här och det hade bara varit nyttigt med någon sorts bakgrunds historia så att man kan lära känna personerna i Blue Spring bättre. För dom blir väldigt passiva i sin utveckling i filmen eller rättare sagt dom står helt stilla och det är synd då jag hade sett en stor chans till en utvidgning för Toydas film och det hade bara fört gott med sig. Nu blir det tyvärr inte så men det betyder inte att Blue Spring icke är sevärd för det är den utan tvivel. Den har ett underbart galleri av personer, grymt snygga kamera vinklar och ett oförglömligt skönt soundtrack som är en historia för sig, allt detta gör Blue Spring till en bra film. Jag vill se det hela som ett väldigt lyckat experiment av Toshiaki Toyda och jag ser fram emot vad han ska göra nästa gång nu när han gjort sig ett namn med Blue Spring. Så se gärna denna film om ni kan överse med manuset och svackorna som finns där men samtidigt så finns det andra saker som gör Blue Spring till en väldigt intressant historia som är lätt att ta till sig och ni som vet med er att ni gillar filmer som handlar om mer våldsamma japanska skolor bara måste se den men ha inga jättehöga förväntningar då kan det hända att ni blir besvikna, se den gärna med ribban lagt lite lågt.

Av: Johnny Wester

Inga kommentarer: