Recension: Bloody Tie

Bloody Tie (Sasaeng gyeoldan)

Skådespelare: Ryoo Seung-Beom, Hwang Jeong-Min, Choo Ja-Hyeon, Kim Hee-ra, Lee Do-kyeong, On Joo-wan, Jeong Woo, Kim Jin-hyeok, Lee Eol

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Action, kriminalare, thriller

Regi: Choi Ho

Manus: Ho Choi, Yun Deok-won

Hamnstaden Busan på Koreahalvöns sydostkust har länge charmat turister världen över med sitt goda urval av fiskrestauranger och långa strandpromenader. Tack vare sitt geografiska läge utvecklades Busan därtill till ett nationellt centrum för export och import och hade under åttiotalet stor betydelse för Sydkoreas rekordsnabba ekonomiska tillväxt. Busan drabbades därför mycket hårt av 1997 års ekonomiska kris som resulterade i hög arbetslöshet och lågkonjunktur över hela Sydostasien. En smärre del av Busans handelskultur förblev dock opåverkad av de dåliga tiderna och upplevde snarare något av en glansperiod under de följande åren, närmare bestämt den olagliga droghandeln. En av de varor som det köpslås mest kring i Busan är nämligen amfetamin, insmugglad via japanska eller kinesiska hamnar och distribuerad av Busans allt mäktigare kriminella organisationer.

I Busans undre värld fann regissören Choi Ho, med två ganska anonyma filmer i bagaget, såväl karaktärer som bakgrundshistoria till sin nya film Bloody Tie, en mörk och realistisk skildring av drogrelaterad brottslighet, ett för koreaner mycket känsligt ämne som för bara några år sedan var helt otänkbart att skildra öppet på film. Chois val av Busan som inspelningsort förtjänar också att uppmärksammas. Busan har förvisso skildrats i filmer tidigare, men sällan så hängivet som i Bloody Tie. Staden, inklusive dess smutsiga bakgator, dess vackert upplysta broar och inte minst dess närhet till havet, är närvarande i varje ruta av filmen.

Historien i Bloody Tie berättas av tre olika röster. Den första tillhör Lee Sang-Do, en uppblåst knarklangare av den nya skolan som hellre vill framstå som affärsman än gangster och som tack vare sin farbrors dåliga exempel lärt sig att undvika att själv bruka de droger han säljer. Lee har byggt upp en trogen kundkrets i Busans Yunsandistrikt och lyckas behålla sin starka ställning gentemot sina konkurrenter genom att extraknäcka som polisinformatör. Filmens andra berättare heter Do Jing-Wang, en bedrövlig polis som efter att ha förlorat sin partner i ett misslyckat försök att snärja knarkkungen Jang-Cheol reducerats till en tragikomisk pajasfigur med ett våldsamt hämndbegär. Lee och Do skyr varandra som pesten men lever i en slags symbios, förenade av en fallenhet att sätta sig över de moraliska gränser som ringar in deras respektive verksamhetsområde. I Lees fall är det de finansiella fördelarna som får honom att sätta affärer framför lojalitet medan Do drivs av ett maniskt krav på rättvisa, eller bättre uttryckt hans egna diffusa version av densamma. Således förbundna inleder de en gemensam kampanj för att få Jang-Cheols organisation på fall. Filmens sista berättarröst tillhör Kim Ji-Young, en före detta affärskvinna och numera narkoman som Lee förbarmar sig över.

Bloody Tie är en karaktärsdriven film med mycket välskrivna roller. Den mest komplexa rollfiguren är Lee Sang-Do, gediget spelad av Ryoo Seung-Beom, känd för sina goda insatser i flertalet av brodern Ryoo Seung-Wans filmer och inte minst som strandmongo i Park Chan-Wooks Sympathy for Mr Vengeance. Lees personlighet är ett lapptäcke av disparata karaktärsdrag som väcker känslor av sympati och avsky på samma gång hos åskådaren. Hans medlidande med den narkotikaberoende Kim kontrasteras exempelvis i efterföljande scener mot kallblodiga våldshandlingar.

Do Jing-Wang visar å sin sida inte prov på några liknande kontraster. Do, i den alltid eminente Hwang Jeong-Mins gestalt, är en genomrutten individ utan försonande drag. Hans tragiska livshistoria, som han själv liknar vid en karusell som aldrig stannar, väcker inga sympatier utan förstärker blott intrycket av Do som en patetisk och självömkande förlorare.

Det tyngsta lasset i skådespelarensemblen dras emellertid av Choo Ja-Hyeon, inte bara på grund av att rollen som Kim Ji-Young omfattar ett antal på gränsen till kränkande nakenscener och diverse annat otyg med kanyler, utan framför allt eftersom Kims funktion i filmen är ganska oklar och svårtolkad. Choo klarar sig dock utmärkt och tar i och med sitt framträdande i Bloody Tie ett stort kliv i riktning bort från tv-såpornas fallgropar.

Bloody Tie marknadsförs i det närmaste som en klon till Kim Jee-Wons A Bittersweet Life. Det är svårt att avstå från den jämförelsen, i synnerhet sedan både Choi och Kim har angett åttiotalets Hong Kong-filmer som gemensam referens. Bloody Tie kommer dock inte i närheten av de stilistiska excesserna i A Bittersweet Life, förmodligen ett helt medvetet val från Chois sida. Chois bildspråk är betydligt råare och smutsigare än Kims och hans film håller ett avsevärt högre tempo. I själva verket är sådana jämförelser överflödiga eftersom Bloody Tie mycket väl tål en självständig granskning.

Bloody Tie är en i huvudsak pessimistisk film om människor som av olika anledningar väljer att handla orätt. Om världen är ett träsk, säger Lee vid ett tillfälle, måste man vara en alligator för att klara sig. Är man en fågel blir man uppäten. Ens liv kan därmed hänga på att man tar reda på vem man är. Det är dock svårt att inte känna misströstan när man ser den sista kroppen långsamt flyta upp till ytan i Busans hamn.

Av: Mattias Eklöf