Recension: Blind Mountain

Blind Mountain (Mang shan)

Skådespelare: Huang Lu

År: 2007

Land: Kina

Genre: Drama

Regi: Li Yang

Manus: Li Yang

Regissören Li Yang debuterade år 2003 med samhällskritiska alstret Blind Shaft, tankeväckande och tungt om Kinas illegala gruvindustri. Inte särskilt förvånande såg den Kinesiska censuren rött och filmen vägrades distribution i hemlandet. I omvärlden mottogs den däremot med otaliga lovord. Hans ärliga skildring berörde många. Nu har Li Yang återvänt, redo att än en gång demaskera Kinas dunkla baksidor.

Bai Xuemei är en ung kvinna som trots god utbildning har problem att hitta ett lönsamt arbete. Föräldrarna är skuldbelastade efter att ha bekostat hennes undervisning och Xuemeis skuldkänslor tillåter inte situationen vara ohjälplig. Av en äldre, förtroendeingivande kvinna, blir hon erbjuden möjligheten att plocka örter till försäljning. Som en snabb och säker inkomstkälla accepterar hon kvinnans förslag och de båda reser till en avlägsen bergsby.

Dagen därpå vaknar Xuemei ensam, ovetandes om hur hon somnat strax efter ankomsten till byn. Hon upptäcker att hennes tillhörigheter saknas, legitimation och allt som bekräftar hennes identitet har försvunnit, och så har också arbetsgivaren. Hon är ett offer för slavhandel, bedragen och såld som hustru till en av byns invånare. Hon befinner sig på en plats där kontakt med omvärlden är minimal, och ständigt bevakad finns ingen möjlighet till räddning.

Blind Mountain är omskakande, ofta påfrestande i betraktandet av handlingar som strider mot allt sunt förnuft. För oräkneliga kvinnor är Bai Xuemeis öde en bitter verklighet. Vi rör oss i otillgängliga bergstrakter, en värld så olik vår. Knappt påverkade av landets förändring har dessa obildade bönder en fot kvar i det gamla. Djuprotade traditioner som långsamt börjat försvinna i storstäderna griper sig alltjämt kvar på landbygden. Förevarande befolkning begriper inte det inhumana med denna uråldriga sedvänja, den har praktiserats i århundraden. Det märks inte minst på den likgiltighet Xuemei bemöts av, samtliga invånare (inklusive byråd, brevbärare och lokal polis) är iblandade i konspirationen och därför finns ingen handräckning att finna.

Rådande företeelser som dessa är en direkt konsekvens av traditionen att betrakta pojkar som mer värdefulla än flickor. I kombination med Kinas enbarnspolitik resulterar det i få födslar av flickebarn och när det råder brist på sådana ser giriga individer sin chans att tjäna stora summor genom att föra bort och sälja kvinnor. Köpare finns det gott om. Regeringen står handfallen, trots försök att sätta stopp för slavhandeln. Arbetet försvåras av korruption och inte sällan platsernas geografiska lägen, något som framkommer tydligt i denna film. Sedan kan man diskutera regeringens motvilja att se hur pass omfattande detta problem är.

Bai Xuemei får genomlida helvetets alla kval, och resultatet är en deprimerande känsla av hopplöshet som ligger som ett tungt moln i sinnet när man ser på filmen. Det är ingen angenäm upplevelse och man tillåts aldrig njuta av den pittoreska omgivningen. Vad som förmedlas här är istället ren och skär misär, ohyggliga levnadsförhållanden och ett smaklöst tankesystem gällande människovärde. Enda stråket av glädje finner vi hos barnen, de symboliserar hopp, hopp om att deras generation råder bot på all jäkelskap runtomkring oss. Det är åtminstone så jag tolkar det hela, om det är regissörens avsikt är jag inte rätt man att avgöra.

Li Yangs syfte med filmen är inte att smutskasta, snarare att upplysa om handlingssätt som kräver förändring i ett land som blir mer och mer globaliserat. Uråldrigt tänkande som lirkar sig kvar på platser som denna (och det gäller givetvis inte bara Kina) måste helt enkelt få ett slut. Li Yang slänger den bittra sanningen rakt i ansiktet på oss, och det gör ont. Men ibland ett nödvändigt måste. Vad Li Yang än tar för sig härnäst väntar jag mig inte någon trivsam upplevelse. Råa, okonstlade upplysningsfilmer lär han inte sluta med.

Av: Peter Nilsson (2008-04-28)