Recension: A Dirty Carnival

A Dirty Carnival (Biyeolhan geori)

Skådespelare: Heo In-jae, Yoon Jae-Moon, Jeon Ho-jin, Ku Jin, Jo In-seong, Kim Byeong-chun, Kim Yun-Hee, Kwon Tae-won, Lee Bo-young, Lee Jong-hyeok, Nam Gung-Min

År: 2006

Land: Sydkorea

Genre: Action, thriller, kriminalare

Regi: Yu Ha

Manus: Yu Ha

Efter 2004 års utmärkta studie i pennalism, Once Upon a Time in Highschool, är före detta poeten och författaren Yoo Ha tillbaka i regissörsstolen med A Dirty Carnival, del två i en planerad trilogi på temat våld. Från sjuttiotal och skolmiljö förflyttar Yoo i A Dirty Carnival handlingen till nutid och de koreanska brottssyndikatens sfär, vars representanter, med Kwon Sang-Woos ord i Once Upon a Time in Highschool, tidigt lärt sig att använda knytnävarna istället för ord.

29-årige Kim Byung-Doo, i unge TV-aktören Jo In-Seongs tolkning, har svårt att avancera inom det kriminella nätverket. Hans ställning som indrivare av lån på låg nivå förblir konstant, samtidigt som han ser yngre kollegor stiga i graderna i takt med nya arbetsuppgifter. De ekonomiska påfrestningarna börjar också bli märkbara för Byung-Doo, som förutom sina underordnade inom organisationen även har en sjuklig mor, därtill syster och bror att försörja. Ett oväntat tillfälle till avancemang presenterar sig emellertid när högsta chefen Hwang, spelad av Cheon Ho-Jin med både katastrofer som Vampire Cop Ricky och framgångar som Crying Fist på sin meritlista, uttrycker ett önskemål om att få en enträgen åklagare permanent avlägsnad. Byung-Doo tar sig an uppgiften, vinner Hwangs förtroende och hamnar i smöret. Samtidigt utsätter han hela organisationen för en onödig risk och ett internt och våldsamt maktspel inleds. Parallellt med dessa händelser åtar sig Byung-Doo dessutom ett uppdrag som teknisk konsult åt sin vän Min-Ho, gestaltad av den för mig obekante Nam Goong-Min, precis i färd med att påbörja inspelningen av en gangsterfilm. Min-Hos konstnärliga intressen för den undre världen visar sig dock vara oförenliga med realiteterna i densamma vilket innebär ytterligare problem för Byung-Doo.

Yoo Has förmåga att berätta historier som är engagerande och trovärdiga på film är kanske hans främsta tillgång som regissör och helt säkert en effekt av hans litterära bakgrund. Manuset till A Dirty Carnival innehåller genuint levande och utvecklade rollfigurer. Yoo är dessutom noga med detaljer och lämnar inga utrymmen för logiska luckor. Att själva berättelsen är ganska traditionell är av mindre betydelse. Inom ramarna för gangsterfilmens konventioner utspelar sig ett mänskligt drama i vilket Yoo ställer frågor kring människors föreställningar om familj, lojalitet, och pliktkänsla, viktiga begrepp med närmast samhällsbärande funktion i dagens Sydkorea.

A Dirty Carnival är ett försök att beskriva våld som socialt fenomen, att i fiktiv form undersöka hur samhället förvandlar vanliga, hyggliga medborgare till våldsamma individer. I Once Upon a Time in Highschool skildrade Yoo skolans roll i denna omänskliga institutionaliseringsprocess. I A Dirty Carnival riktar han uppmärksamheten mot vuxenlivet i sin helhet, inklusive de krav och påfrestningar som följer av att leva i ett ultramaterialistiskt konsumtionssamhälle där social status är avhängig materiell framgång. Filmens kriminella gängmiljö kan sägas utgöra ett extremt men illustrativt exempel på de maktstrukturer som influerar människors beteende i en krävande och hierarkisk samhällsordning.

De organiserade brottslingarna i A Dirty Carnival betraktar följaktligen sin verksamhet ungefär som ett normalt lönearbete. Byung-Doos chef går till kontoret varje morgon precis som vanliga kontorsanställda, medan hans personal diskuterar i vilken riktning deras karriärer håller på att utvecklas. Gangster är bara en etikett, förklarar Byung-Doo för sin ängsliga flickvän Hyun-Joo, en formulering som lika gärna kunde ha varit hämtad från Ryoo Seung-Beoms knarklangare/riskkapitalist i Choi Hos sevärda Bloody Tie. Det råder också ett analogt förhållande mellan den kriminella organisationen och Byung-Doos familj, men eftersom separata koder gäller för de båda familjerna får begrepp som lojalitet och tillit olika betydelse i respektive sammanhang. Därmed blir också följderna katastrofala när de olika kodsystemen förväxlas.

Det går inte att bortse ifrån att A Dirty Carnival stundtals är en mycket våldsam film, vilket heller inte är meningen. Det skall både synas och höras att det gör ont när järnrör träffar kroppens mjukdelar. Actionscenerna i A Dirty Carnival saknar noirgenrens patenterade slow-motionsekvenser och stilfullt koreograferade slagsmål. Teknik och skönhet har gett vika för realistiskt och brutalt våld med en närmast dokumentär prägel, tänkt att avspegla karaktärernas eruptiva inre tillstånd. Tack vare konceptet med en filminspelning i själva filmen får Yoo Ha också ett utmärkt tillfälle att parodiera, inte bara sig själv och sina egna brister, utan även regissörskollegornas tveksamt glamorösa inställning till filmvåld i ett par scener som osar självironi och satir.

A Dirty Carnival bjuder inte på några sensationella skådespelarprestationer, men samtliga aktörer i ensemblen gör ett godkänt jobb. Mest överraskande är det på papperet osäkra kortet Jo In-Seongs insats, som för övrigt gav honom en utmärkelse för bästa manliga huvudroll på Korea Film Awards. Jos spensliga uppenbarelse och något bräckliga framtoning visar sig vara utomordentligt effektfull i de ögonblick då Byung-Doo tvekar eller visar osäkerhet och kontrasterar skarpt mot den machomentalitet som råder i de miljöer han vistas i.

Ödesdramat om Byung-Doos uppgång och fall förtjänar utan tvekan att utnämnas till en av årets bästa filmer och sprider därmed lite ljus över ett i övrigt ganska mörkt koreanskt filmår.

Av: Mattias Eklöf