Recension: Gappa: The Triphibian Monsters

Gappa: The Triphibian Monsters (Daikyojû Gappa)

Skådespelare: Tamio Kawaji, Yôko Yamamoto, Yuji Okada, Koji Wada, Tatsuya Fuji, Keisuke Inoue, Zenji Yamada, Bumon Koto, Hiroshi Sugie, Saburo Hiromatsu, Binnosuke Nagao, Masaru Kamiyama, Kokan Katsura, Shiro Oghimi, Yoko Oyagi, Sanpei Mine, Takashi Koshiba, Kensuke Tamai, Minoru Sato, Seiji Matsuoka, Hiroshi Itoh, Mike Danine, Ruich Fidancer, Paul Scheman

År: 1967

Land: Japan

Genre: Sci-Fi

Regi: Haruyasu Noguchi

Manus: Ryuzo Nakanishi, Gan Yamazaki

Gappa, the Triphibian Monsters var Nikkatsu Studio's första och enda försök att ge sig på den populära "Kaiju" genren. "Kaiju" betyder direkt översatt monster, och ses ofta i filmer som jättelika vidunder som terroriserar Japans storstäder. Ishirô Hondas "Godzilla" från 1954 är ett av de bättre exemplen från denna stora genre. Men tillskillnad från "Godzilla" så fick inte "Gappa" otaliga uppföljare, och det är efter att själv ha varit åskådare till den, lätt att förstå.

Handlingen är simpel, och jag förmodar att de flesta är bekanta med konceptet sedan tidigare. En expedition beger sig till en söderhavsö som påstås vara bebodd av mystiska jättedjur. Dessa kallas för "Gappa" och dyrkas av öns infödingar. En jordbävning öppnar ett hål in i en bergsgrotta och där inne upptäcker expeditionen ett ägg av oerhörd storlek. Ägget kläcks och ut kravlar en nyfödd "Gappa". Forskarlaget beslutar sig för att ta hem ungen till Tokyo för allmän beskådan, och trots urinvånarnas förvarningar så är det också vad de gör. Längre fram så upptäcker mamma och pappa "Gappa" att deras kära avkomma har försvunnit och de följer efter kidnapparna till Tokyo där de går bärsärkargång i staden för att finna sitt barn.

“Gappa, the Triphibian Monsters” kan väl kanske lättast beskrivas som en plagiering på den Brittiska monsterfilmen ”Gorgo” från 1961. Lägg även till element från ”Godzilla” och ”King Kong” och ta bort merparten av det som är riktigt bra så har du ”Gappa”. Det sägs att detta var menat som en slags satir, men ärligt talat så upplevde jag det bara som en rätt så usel monsterfilm som har brister gällande de flesta aspekterna. Visserligen är jag absolut ingen krävande person när det gäller denna typ av film. Gummimonster och Japanska män i dräkter har fascinerat mig ända sedan jag var liten, och så länge de kan leverera lite hederlig underhållning så brukar jag vara positivt inställd. Men även om filmen bitvis är småkul, och ja, även riktigt festlig under vissa stunder, så tror jag att filmmakarna med lite vilja hade kunnat prestera något så mycket bättre.

En anledning till mitt fördömande är framförallt karaktärerna. Dessa är äkta stereotyper, träiga och totalt ointressanta. Medkänsla är sällan ett ord som infinner sig. Dessutom är manuset medelmåttigt och dialogerna fåraktiga. Emellanåt är de dock relativt roande. En störande sak är pojken som tillhör infödingsstammen. Tillskillnad från de andra, som i alla fall ger ett litet intryck av realism (förutom beteendet) så är denna inget annat än en illa svartmålad Japan. Under särskilda scener är han dock mer blå än mörk och för därför tankarna till George A. Romeros blåa döingar i ”Dawn of the Dead”. Karaktärsmässigt är alltså filmen katastrofartad, och moralkakan i slutet är så överanvänd och löjeväckande att den förmådde att frambringa en del hånfulla leenden. Strax därefter berättar även den kvinnliga reportern att hon som kvinna inte borde jobba utan gifta sig med en kontorsarbetare, hålla sig i hemmet och byta blöjor. En udda slutsats att dra när delar av Tokyo är raserade.

Att förvänta sig verklighetstrogna effekter av en film från denna tidsperiod är sannerligen att hoppas på för mycket. Nej, minatyrstäder och människor i monsterdräkter hör till det sedvanliga och är givetvis även det som används i ”Gappa”. Att det så uppenbart är konstlat är lite av charmen och en stor orsak till min beundran av dessa monsterfilmer. Men här är designen oerhört smaklös, varelserna påminner om en defekt blandning av jättefåglar och reptiler, något som med lite arbete hade kunnat funka alldeles utmärkt. Men nu ser de enbart vanskapta ut. När de invaderar Tokyo och vandaliserar byggnader som de vore gjorda av tändstickor är dock hur hårt som helst. Jag blev särskilt förtjust i stridsvagnarna som antagligen är vad de ser ut som, leksaker.

Det finns betydligt bättre ”Kaiju” filmer från den här perioden, ”Gappa” känns för det mesta oinspirerad och klichéartad och lyckas bara under ett fåtal tillfällen bjuda på godkänd underhållning. Dess logiska luckor och de slätstrukna skådespelarprestationerna blir filmens förfall och de humoristiska effekterna är inte tillräckliga för att jag ska kunna rekommendera “Gappa, the Triphibian Monsters” till andra än inbitna fans.

Av: Peter Nilsson