Recension: G@me

G@me

Skådespelare: Naohito Fujiki, Yukie Nakama, Ryudo Uzaki, Izam, Ryo Ishibashi

År: 2003

Land: Japan

Genre: Thriller

Regi: Satoshi Isaka

Manus: Keigo Higashino (novell), Masaya Ozaki

För att hämnas på sin klient som nekade hans projekt så låtsas en anställd från det framgångsrika företaget kidnappa klientens dotter. Dottern är med på det hela och de ska dela på lösensumman. Hon verkar dock ha flera planer i baktanken och frågan är om att hon skulle bli kär i sin 'kidnappare' är en del av någon av dem.

Du kan se det som en japansk remake på den välkända amerikanska filmen 'The Game' med Michael Douglas. Men missförstå mig inte. Du kanske sätter dig ner och tänker att nu ska du få se en spännande thriller med många oväntade tvister och smart manus. Glöm det. För hjärnan kan du lämna på hatthyllan med fördel, för ju mer du försöker förstå logiken desto mer förvirrad blir du. Åh ja, det kommer bli vändningar, folk kommer hugga varandra i ryggen flera gånger om och du kommer garanterat bli överraskad. Men det hela faller pladask på grund av bristande motiv hos karaktärerna.

För det första så är grundplanen för impulsiv och idiotisk, och de utför den på ett sådant amatörmässigt sätt att man nästan skriker till tv:n att inte göra si eller så. Jag har aldrig låtsas kidnappa någon men om jag skulle göra det så vet jag i alla fall att jag inte skulle göra som de gjorde. Som till exempel att gå ut och shoppa nya kläder tillsammans till den bortskämda dottern mitt på dan efter att man ringt pappan och begärt lösen. Filmen är full med massor av sådana här "varför gör dem sådär..?"-frågetecken.

En annan sak som irriterade mig var hur man introducerade karaktärerna. Dottern är en naiv fjortis och kidnapparen är en mycket framgångsrik affärsman (som ser alldeles för ung ut för sin roll i mitt tycke). Är det så att ju oartigare man är mot främlingar desto coolare är man i japan? Eller ju barnsligare man är desto attraktivare är man? Antingen är det kulturkrock eller så är det brist på ansträngning att försöka skapa några trovärdiga karaktärer som man kan identifiera sig med. Jag tror på det senare.

Snabba klipp, hip-hopmusik, röstomvandlare till mobiltelefoner och andra tekniska finesser är normalt saker man inte ser i första hand i en japansk film. Trevligt med lite nytt men det hela känns påklistrat. Filmen tar dock fart vid första tvisten efter halva filmen, som inträffar alldeles för sent. Det ser lovande ut ett tag och man tror att man kan förlåta de events man hittills har skådat i utbyte mot lite smart story. Tyvärr tappar man bort det som verkar intressant och fokuserar sig på kärlekshistorien som inte längre känns trovärdig, dels på grund av allt backstabbing och dels för att skådespelarna inte lyckas övertyga tittaren om deras riktiga känslor. Man bryr sig helt enkelt inte om hur det kommer att sluta.

Jag får ändå uppfattningen om att många gillar den här filmen. Jag hoppas inte det är för att filmen lyckas lura dem att den är smart, för det är den inte. Filmen har andra värden som gör den värd att se. Förutom den självklara eyecandy-faktorn från de båda huvudrollsinnehavarna så finns det överraskningar i filmen som du garanterat inte kommer ha räknat ut innan.

Av: Martin Längkvist