Recension: Hanzo the Razor: Sword of Justice

Hanzo the Razor: Sword Of Justice (Goyôkiba)

Skådespelare: Shintarô Katsu, Yukiji Asaoka, Mari Atsumi, Kô Nishimura, Kamatari Fujiwara, Akira Yamauchi, Kôji Kobayashi, Zenpei Saga, Daigo Kusano, Keizo Kanie, Yuuji Hamada, Renji Ishibashi, Teruo Matsuyama, Shigeyoshi Fujioka, Jun Katsumura

År: 1972

Land: Japan

Genre: Action

Regi: Kenji Misumi

Manus: Kazuo Koike, Takeshi Kanda

Shintarô Katsu ses i rollen som Hanzo Itami (Razor Hanzo), en polis som på ett rebelliskt sätt håller lag och ordning i Edo. Vart gränsen går gällande förhörsmetoder är inget som berör Hanzo utan han agerar precis som han vill, och detta med sina två medarbetare Devil-Fire och Viper vilka är före detta brottslingar. Vare sig det gäller att reta gallfeber på poliskåren eller att ha obskyra sexakter för att få bekännelse från kvinnliga misstänkta så är Hanzo ansvarig och gör heller ingen ansträngning för att dölja det. I denna första delen får vi följa honom i jakt på en förvisad mördare som nyligen har setts i trakten. Med otaliga fula knep och ett vapen dödligare än något svärd lyckas Hanzo avslöja en konspiration som når ända upp till några av regeringens ämbetsmän.

Den numera avlidna Shintarô Katsu (1931-1997) kommer förmodligen alltid bli ihågkommen som den blinda massören Zatoichi, den karaktär han porträtterade i hela 26 filmer. Antalet människor som minns honom som Hanzo, en minst sagt udda polis som under Edo-eran löser brott tillsammans med två forna brottslingar är det nog däremot inte lika många som gör. Förståeligt är detta då Hanzo tillskillnad från de relativt familjevänliga Zatoichi-filmerna istället förhåller sig till exploitation-genren. Hanzo-serien, vilken består av tre delar är baserad på Kazuo Koike's manga vilket också ger avsmak på filmatiseringen. Hanzo känns onekligen som en serietidningsliknande figur fast en ovanligt motbjudande och ocharmig sådan.

Skillnaden mellan Zatoichi (en film jag omöjligt kan låta bli att jämföra med) och Hanzo som karaktärer är allt utom hårfin. Zatoichi är en blind och fattig massör som tjänar sitt levebröd genom massage och spel. Han är en godhjärtad och mycket ödmjuk man som alltid ställer upp för folk med goda avsikter. Hanzo är kanske ingen ondskefull person men han sköter definitivt lagen på sitt egna lilla vis och har även en försmak för diverse perversioner och kroppstortyrer. När han med en mindre klubba misshandlar sitt dyrbara och beryktade könsorgan så blir det lite väl osmakligt. Hanzo är däremot en riktigt hårdbarkad man (vilket iofs säger sig självt med ovanstående meningar) och räds inte under några omständigheter att ta sig an stora grupper fiender. Så på många vis är han en underhållande karaktär. Hursomhelst är Shintarô Katsu i vanlig ordning helt förträfflig och levererar varenda replik med stor övertygelse. Jag har sagt det många gånger förut, men Katsu var sannerligen en naturbegåvning.

Devil-Fire och Viper är två utomordentligt underhållande sidekicks vilka ständigt förnöjer med sin närvaro. Men de ges i mitt tycke för lite utrymme och lyckas inte komma riktigt till sin rätt i denna första installation, de får betydligt mer plats i de två uppföljarna. Regissör för detta verk är ingen mindre än Kenji Misumi, en personlig genrefavorit som är ansvarig för ett flertal Zatoichifilmer samt Lone Wolf and Cub-serien där Katsus broder Tomisaburo Wakayama medverkar. Misumi har ofta visat tecken på stor talang när det gäller att sammanfoga dramatik med våldsammare element. I Hanzo är resultatet tyvärr inte fullt så lysande men jag gillar att han med lätthet förvandlar all denna omoral vi bjuds på till något riktigt humoristiskt.

Sword of Justice sällar sig inte till skaran av typiska chambarafilmer utan just kombinationen av exploitation och flummig 70-tals stämning ger produktionen en ganska säregen stil. Detta är både på gott och ont. Funkig musik och fräckt kameraarbete skapar ett härligt tempo som man lätt rycks med i. Det är en otroligt stämningsfull film och dess actionsekvenser passar ypperligt. Det är tämligen få våldsscener men de som väl finns innehåller en tillräcklig dos blod och är stilfullt koreograferade. Vad jag däremot anser ta upp alldeles för stor del för filmens eget bästa är dess utdragna sex och förhörsmetoder som tycks pågå i en oändlighet. Innehållet ur dessa hade gott och väl kunnat klippas ned med 80% utan att poängen skulle missas. Vidare känns det bitvis som om filmskaparna anstränger sig i onödan för att skapa en hederlig exploitationrulle, vilka producerades i stort antal under 70-talet. Det hela blir därför på sina ställen något krystat, och sänker som ni nog förstår det totala värdet något. Det är i stort sett vad jag har att anmärka, resterande bitar är av helt godkänd kvalité.

I slutändan är Hanzo The Razor ett smått galet hopkok av olika genres som också funkar relativt bra även om vissa ändringar skulle suttit på sin plats. Det är en allmänt flummig och lättsam film (förutsatt att man kan ta våld med en nypa salt) som avviker från mängden på ett flertal punkter. Skådespeleriet är överlag superbt, inte minst från Shintarô Katsu som alltid lyckas leverera träffsäkra karaktärsskildringar. Foto, kameraarbete och utseendet överhuvudtaget är också kanon. Filmen har dock sina märkbara brister, vilket är synd, men är man nu ute efter en udda samurajfilm som dessutom blev en stor inspirationskälla till Quentin Tarantinos Kill Bill så är ändå Hanzo ett måste.

DVD Kritik:

De tre Hanzofilmerna är släppta tillsammans i en pappbox av godkänd kvalité. Bilden (anamorfisk widescreen) är superb, nästan rakt igenom skarp och utan repor och damm. Textning såväl som ljud får även det högt betyg. Det är tre mycket köpvärda diskar som när det kommer till själva filmerna håller riktigt hög klass. Däremot är det förutom några trailers på filmerna tomt på extramaterial, men som sagt det är själv filmerna som räknas.

Av: Peter Nilsson