Recension: Hanzo the Razor 2: The Snare

Hanzo the Razor 2: The Snare (Goyôkiba: Kamisori Hanzô jigoku zeme)

Skådespelare: Shintarô Katsu, Keiko Aikawa, Kazuko Ineno, Keizo Kanie, Shin Kishida, Hosei Komatsu, Toshio Kurosawa, Daigo Kusano, Kô Nishimura, Kei Sato

År: 1973

Land: Japan

Genre: Action

Regi: Yasuzo Masumura

Manus: Kazuo Koike, Yasuzo Masumura

The Snare inleds med att den alltid så politiskt inkorrekta Hanzo är på jakt efter två brottslingar. Under jakten lyckas Hanzo förarga högt uppsatta ämbetsmän och även få ett nytt fall på halsen. En död ung kvinna hittas i en kvarn och undersökningar visar att hon avlidit då hon gjort abort. Vidare leder detta till ett tempel bebott av nunnor som säljer unga kvinnor till förmögna män i staden.

The Snare är del två i en serie som består av tre delar. Yasuzo Masumura har tagit kontroll över regin och lyckas något bättre än Kenji Misumi. Men då får man ha i åtanke att the Snare innehåller väldigt många upprepningar och likartade scener från föregångaren. Det är alltså inte speciellt imponerande om ser det på det sättet, utan mest små finjusteringar.

Vi ser samma brister som i ettan men också tecken på klar förbättring. Sexakterna har fortfarande en tendens att hålla på för länge men de känns lite roligare på något sätt. Avsaknaden på Devil-Fire och Viper är även som bortblåst då de har fått betydligt mer utrymme. De lyckas leverera mängder med småtöntig men definitivt effektiv humor och är förmodligen en stor anledning till att jag uppskattar den här delen mer. Vad jag däremot blev mäkta besviken över var filmens soundtrack vilket i denna delen har försämrats avsevärt. De härligt funkiga 70-tals tonerna vi fick njuta av i ettan spelas aldrig här. Istället har filmskaparna inkluderat ett rätt trist och i mitt tycke rejält opassande soundtrack.

Shintarô Katsu är hård som sten i rollen som Hanzo, polisen som förutom sitt svärd gärna använder sig av ett annat vapen. Detta är hans beryktade könsorgan med vilket han trollbinder varenda kvinna han förhör. Ingen undkommer, och ingen ljuger efter att ha varit i Hanzos våld. Det är fånigt och extremt omoraliskt men samtidigt hejdlöst roligt. Hanzo likställs ofta med Dirty Harry, och det anser jag vara en någorlunda vettig jämförelse. Vem som är hårdast är dock svårt att avgöra. En sak är i alla fall säker, Katsu misslyckas väldigt sällan med rolltolkningar och här ger han oss återigen ett bevis på detta genom en smått fenomenal prestation.

Framsteg gällande actionscenerna är också tydliga. Koreografin är inte särskilt förfinad men däremot är sammandrabbningarna intensivare och mer kompakta. Våldsamheterna har ökat ytterliggare, det levereras ett antal rediga blodsgjutelser som är extremt roande, om än något för korta. Det är i sanning nöjsamt att beskåda de olika fällor som Hanzo har riggat i sitt hem, och hur han med hjälp av dem avslutar livet för sina fiender. Det hela framförs i en rätt så humoristisk ton, vilket jag personligen tilltalades av. Sedan har vi ju även dessa tortyrscener vilka i del ett mestadels kretsade kring Hanzos kropp. Här får vi istället se honom använda dem under förhör och på så vis intensifieras brutaliteten.

Något som oturligt nog kvarstår sedan första filmen är dess tendens att emellanåt bli lite trist och långtråkig. Detta trots att speltiden mellan händelserika sekvenser nästan halverats. Det beror till stor del på att under dess dödlägen så verkar inte regissören ha något att säga. Visst det är en exploitationfilm och sådana (med vissa undantag) är väl kanske inte direkt kända för att vilja föra fram budskap och dylikt. Men jag anser ändå att de gott och väl hade kunnat inkludera någon enstaka tankeställare.

Dags att avrunda recensionen med några korta slutord. The Snare är enligt mig snäppet bättre än Sword of Justice men lyckas i det stora hela inte väcka någon större beundran. En del moment har förändrats till det bättre, i synnerhet när det är fråga om action, humor och karaktärsutrymme. Annars i motsvarighet till ettan är de tämligen identiska och lider av överensstämmande brister. Alltså, detta är godkänd förströelse, men tyvärr inte mycket mer.

DVD Kritik:

De tre Hanzofilmerna är släppta tillsammans i en pappbox av godkänd kvalité. Bilden (anamorfisk widescreen) är superb, nästan rakt igenom skarp och utan repor och damm. Textning såväl som ljud får även det högt betyg. Det är tre mycket köpvärda diskar som när det kommer till själva filmerna håller riktigt hög klass. Däremot är det förutom några trailers på filmerna tomt på extramaterial, men som sagt det är själv filmerna som räknas.

Av: Peter Nilsson